Chapter Text
De ville att han skulle döda en drake. Det spelade ingen roll att han försökte visa dem ett annat sätt att göra saker på. Det var inte första gången Hiccup hade försökt förklara att man kunde hantera drakar på andra sätt än att döda dem, han hade försökt prata med dom andra i arenan och tillochmed visat olika alternativ, om i alla fall Stoik lyssnat hade det sett annorlunda ut. Som Hiccup såg det antingen måste han lämna Dräggö med Tandlöse eller så skulle Dräggös invånare döda draken. En flyglös drake är en död drake, och det sista han ville var att hans kompis skulle dö. Dräggö klarar sig utan honom men det gör inte Tandlöse. Han tänkte på det hans pappa sa till honom innan han gick. Att han inte var hans son längre. Hiccup visste att han inte var någon hans pappa var stolt över men att höra honom säga det var något helt annat. Efter det var det lättare att göra ett beslut om att lämna Dräggö.
På kartan fanns det en ö åt nordväst som var obebodd så det var första stoppet. Så klart kunde de inte stanna där men Tandlöse hade inte flugit långt sedan han blivit nedskjuten så många snabba stopp var nödvändiga tills han byggt upp styrka för längre turer. Även med varmare kläder var det kallt på natten så här högt upp. Innan Hiccup hade flugit på en drake hade han som resten av Dräggö trott att det blev varmare när man var högre upp eftersom det är närmare solen, tyvärr verkar det vara tvärtom. Hans fingrar känns först som is inanna de domnade bort.
Medan Hiccup sitter och mår förjävligt på grund av det ena och det andra har Tandlöse den bästa dagen på länge. En lång flygtur. Han hade längtat till detta ända sedan Hiccup fixade sin vingfena. Saltet och vinden var något han hade längtat till länge.
Ett callande från fjärran fångar hans uppmärksamhet, han måste följa det. Han ändrar kurs mot den tjocka dimman i fjärran.
"Nej, vi ska inte åt det hållet," Hiccup försöker få tandlöse att ändra riktning, han drar och vädjar men det är lönlöst. Tillslut slutar han streta emot och låter Tandlöse ta honom in i dimman.
När dom når dimma slår värmen en i ansiktet, Snart börjar svetten rinna ner för Hiccups rygg och luften känns kvävande, men oavsett vad han gör eller säger vände Tandlöse sig inte om, det är ett mål han vill nå, om Hiccup inte vill det är orelevant. Under tystnad flyger de Tandlöse som i en trans och Hiccup med extrem uppmärksamhet och paranoia som en hare som vet att jägaren är nära men inte sett den ännu. Dom väjer mellan stora spetsiga klippor, vattnet blir lugnare desto längre fram dom kommer, Hiccup hör ett bräkande och känner en stark vindpust bredvid, en monstruös mardröm dyket upp bredvid med ett förvånansvärt lugnt får med tanke på att det flyger i luften i klorna på en drake. Ännu en dyker upp ovan, en bredvid, mer under, snart är de omringade av väldiga ödlor som slänger misstänksamma blickar mot dem. Drakarna håller fisk, lamm eller annan mat de skapat upp efter att ha attackerat Dräggö ännu en gång. Hiccup känner sig lite skyldig. Han lämnade sitt hem när det behövde all hjälp de kunde få och nu hade drakarna ännu en gång varit där och tagit allt de hade.
En skugga höjer sig över dem, Ut ur dimman höjer sig ett stort svart berg, rök glider upp ur mynningen och sprider sig över vattnet. Det luktar starkt av rök och något ruttet. Längs med bergets sidor finns många små öppningar där drakar flyger in. Det är ännu varmare här och det blir inte bättre när de flyger igenom en öppning och möts av ett stort rum. Pelare och ansatser finns utspridda där drakar sitter i mängder. Det finns ingen botten som man kan se då det är täckt av tjock dimma eller rök som stiger sakta mot en krater ovanför. Drakar flyger in med bytet men utan att ta en enda tugga släpper dem ner allt i dimman där det försvinner utan ett ljud.
"Underligt," Tänkte Hiccup där han och Tandlöse satt bakom en av pelarna i vulkanen. "Dom går igenom allt detta jobb och fara bara för att släppa allt, varför?"
De landar bakom en pelare där de båda försiktigt kikar förbi. Den sista draken är en gronckle, den verkar lugn när den puttrar fram över avgrunden. Den öppnar sin mun och släpper ner en ynklig fisk och väntar, ett mörkt gurglande ljud hörs, genast blir drakarna oroliga, Tandlöse bakar längre bakom pelaren så att det knappt går att se runt den. Hiccup får sträcka sig över hans huvud för att kunna se det massiva huvudet av en grå och röd drake när den reser sig genom den ångande avgrunden, ett blodrött berg med öppen mun sväljer groncklen i en tugga. Sedan är det stilla. Dess andning ekar mellan stenväggarna, sex ögon skannar utrymmet efter något, näsborrarna vidgas och dess ögon hittar hans.
Han viskar till Tandlöse "Vi måste ut härifrån." Som på kommando flyger varenda drake upp från sitt gömställe och flyr mot kratern. Tandlöse följer efter dom andra. Drakarna knuffar och klöser varandra för att ta sig ut så snart som möjligt, ludet från deras skrik gör ont i öronen men han måste hålla sig fast i Tandlöse för att inte ramla av. När han kollar tillbaka ser han att en zippleback fastnar med svansen i de stora käftarna och dras ner i djupet.
Äntligen kom de fram till ön på kartan. Den är stor och täckt av tallar som är så höga att man får svindel när man tittar upp. Det finns mjuk mossa som täcker marken med lingon buskar och svampar som sticker upp här och var. På darrande ben hoppar han av, utmattad faller han till marken. Vad hade han sett? Det kan inte ha varit något annat än draknästet. De åt inget av det, bara släppte ner det i avgrunden. Om dom inte ger tillräckligt med mat blir dom ätna själva. Han kan inte lämna dom utan att ha försökt hjälpa dem. Men hur? Om han dödar den stora draken så kommer de andra drakarna att inte behöva vara rädda för att bli uppätna själva och det kommer att göra att de inte behöver anfalla Dräggö. Det kommer att bli det sista Dräggö får från honom, en väldigt stor hejdå present från honom sedan ska han glömma dem.
Det gjorde ont i huvudet när han försökte tänka på hur lilla han och Tandlöse var, en prick i jämförelse med det lilla av draken han såg. Hur skulle dom kunna fälla den? Han behövde sova. Vart är korgen? Det är tomt på marken runt om honom så han går ner till stranden där Tandlöse klöser i vattnet och kastar upp fiskar på land, en landar sprattlande i den blöta sanden, sandkorn fastnade på fjällen och i dess gälar, des ena öga riktat mot skyn i en tyst bön om syre men innan vågorna tar den igen är Tandlöse redan framme och bär bort den längre in på land för att äta den. korgen syns inte till. Alla deras saker, kläder, mat och verktyg är borta. De måste ha tappat den antingen innan de flög in i draknästet eller när de flög ut. Han vet att han borde vara glad att de är vid liv fortfarande men det kändes som en allt dummare idé att flyga iväg. Han hade på sig kartan och en kniv i alla fall och några tjockare kläder så han var inte helt utan något men det var fortfarande för lite för att leva ute i vildmarken en längre tid. Han mådde dåligt av hunger, han hade knappt ätit på morgonen på grund av drak fajten och hade inte ätit något efter heller på grund av bråket med hans pappa och för att han ville iväg så snart som möjligt. En ny fisk kastas upp på land framför hans fötter, Tandlöse tittar på honom med undrande blick. Fisken var hans om han ville ha den och det ville han verkligen.
Om man bara får ha med sig en sak för att överleva i vildmarken är drake det bästa valet. Det är en levande eldkastare och vingar kan användas som skydd i dåligt väder. Så även fast han inte har någon sovsäck är han varm.
Nästa dag vaknar han med en plan. Men han måste tillbaka till Dräggö för att förbereda den.
"Tandlöse, vi ska tillbaka."
Tandlöse kollar på honom som om. Han är helt från vettet. Vilket han förmodligen var men det spelade ingen roll så han spände remmarna på sadeln och sedan flög tillbaka mot Dräggö.
Stoik kom tillbaka från firandet, det var skönt med lugnet hemma efter allt ljud, prat och människor. De hade kollat på honom med medkänsla på grund av händelsen med Hiccup men han ville inte ha deras halvhjärtade klapp på ryggen. Han hatade inte sin son oavsett vad han gjorde, han kan helt enkelt inte. Det var den Hiccup var och han borde sett det innan han slängdes in i en arena. Han måste ta ett snack med honom, dagen kunde inte sluta som det gjorde förra gången de pratade med varandra.
"Hiccup?"
Inget svar. Han kanske sov? Han ropade igen medan han gick upp för trappan in i Hiccups rum, eller snarare våning. Stoik slog alltid i huvudet så han gick aldrig dit upp om det inte var nödvändigt. Det var tomt däruppe. Några redskap och sketch böcker borta. Papperna som alltid ligger utspritt på bordet var mestadels försvunna, bar några sketcher kvar men ett av papperna fångade hans uppmärksamhet. Ett brev låg mitt på skrivbordet med hans namn och titel.
Det var inte så mörkt han ville att det skulle vara innan han satte sin plan till verket så de gömde sig långt i skogen först.Tänk att han skulle få se skogen och Dräggö igen. Han som trodde att det var klart för honom här. Han vandrade utan mål genom skogen med Tandlöse svansande efter.
Någon i skogen ropar hans namn så han och Tandlöse gömmer sig i några närliggande buskar, några vikingar går förbi och ropar på honom. En sparkar argt en sten. Förmodligen Stoik som beordrat det, de hade aldrig gjort det självmant det är han säker på. Men han skulle inte tillbaka. Stoik hade sagt vad han tyckte om honom, detta var bara för att det skulle verka som han bryr sig. Det skulle se dåligt ut om en far inte letar efter sin son. När rösterna försvann bland träden smög de fram från sitt gömställe och fortsatte mot byn. Månen var ny så det var så mörkt det kunde bli. Han såg knappt marken han gick på men han kunde denna skogen så väl som bara en person som spenderat hela sitt liv där kan.
Det var bäst att röra sig i skogsbrynet så länge man kunde, man kan ju inte bara gå in i mitten av byn och tro att alla kommer att välkomna en tillbaka med öppna armar. Nej, någon kan komma runt hörnet eller öppna dörren och se dem. Han kunde se Arenan nu, eller iallafall fall kedjorna som hängde över den, Arenan var mer som ett hål i marken en en byggnad, ingrävd i stenen och omöjlig för en drake att ta sig ut genom eller elda upp. En sekund funderar han på att lämna Tandlöse gömd i skogen men han kanske behöver någon som kan öppna dörrar om spaken inte funkar eller om de behöver fly så är det mycket snabbare att göra det på drakryggen en till fots.
Öppningen till arenan sluttar nedåt, den vaga konturen av galler dörren syns genom det tjocka mörkret. Långsamt börjar de vandra nedåt, Hiccup drar med handen längst väggen delvis för att veta vart han är och delvis för att hitta spaken som ska finnas här någonstans. Där! Han måste använda hela sin vikt för att öppna porten. Den ger ifrån sig ett höft helt skrik som håller på längre än vad man skulle tro är nödvändigt och avslutar med ett högt klang när det sätter sig på plats uppe i skåran i taket. Ljudlösa står dom och väntar, inget händer, ingen rör sig. Tandlöse är den första som går framåt in i arenan, han stannar i mitten där, osäker på om han ska fortsätta. Efter han sniffat på marken gör han sitt beslut och vänder snabbt tillbaka till utgången.
"Vart är du på väg?" Väste Hiccup till honom men Tandlöse gav bara en fnysning till svar innan han gick bestämt ut. Hiccup fick göra detta själv. Vartenda steg var högre än det förra, att försöka gå tystare gjorde det bara värre. Ett mjukt lager uppenbarade sig mellan nästa steg och gruset. Hans fötter klibbas fast på marken, metallisk luft stiger upp i hans näsa, det tjocka blodet hade inte torkats ut helt, det surrade omkring honom när han störde flugorna, dom kröp över skinnet och flög runt hans huvud innan dom hittade en ny blodig plätt att sitta på. Det fanns inte tid att spy, han hade ett jobb att göra. Det fanns en spak för varje inhägnad, han började från vänster, en dödlig nadder var bra att börja med. De är rätt stora men tysta och han behöver få ut så många som möjligt. Spaken är trög och han måste hänga hela sin tyngd för att rubba den, kedjorna ranglar och regeln lyfts långsamt upp från dess viloställe. I den smala gläntan i dörren öppnas mörkret upp framför honom. Han vet att den finns där inne, ljudet av klor mot stenen talar om det. Porten puttas upp av ett massivt huvud omringat av smala vassa horn, långsamt vandrar den ut med ett av dess ögon hela tiden fixerad på Hiccup. Han sträcker försiktigt fram sin hand mot drakens huvud. Den verkar minnas honom från träningarna då den bara ryggar tillbaka utan att hota med sin taggiga svans. Långsamt närmar den honom, han påminner sig själv om att draken ska komma till honom och inte tvärtom, vi har inte råd med misstag. Draken närmar sig försiktigt, luktar på honom, hoppas lukten av drakblodet han trampade i inte gör att den bestämmer sig för att bita handen av honom. Men det gjorde den inte, långsamt möte hans hand den fnasiga och torra huden. Han andas ut och möter drakens blick. Nu är det bara två kvar.
Gronken gick ännu lättare. När den är sömnig bryr den sig inte om mycket som händer runt den, nästa drake var en utmaning, han hade aldrig tämjt en drake med två huvuden. När porten öppnades flöt en grön ånga över marken i arenan. Det konstanta surrandet av flugorna upphörde och ersattes av det dova ljudet av långa klor som glider över gruset. Det smakade fränt i munnen och det stack i näsa och ögon. Han hade hoppats att aldrig behöva uppleva detta igen men draken verkar ha en grej för en dramatisk entré. En skugga av ett huvud uppenbarade sig bland den gröna dimman. Samma taktik som vanligt, upp med en hand, vänd bort ögonen. Att inte se vad den gjorde var obehagligt, men se det från den ljusa sidan, han hittade det andra huvudet. Identiskt till det förra stirrade det tillbaka på honom, gnistor sprakar mellan tänderna och för några sekunder kan han urskilja detaljer i drakens ansikte i mörkret. Denna drake var alert och han hade inte mött den mycket tidigare så den kände inte igen honom som en person att lita på. Långsamt tar han upp en fisk ur sin fika, genast skjuter huvudet framåt och tar den ur hans grepp, det andra huvudet ser vad som hänt och försöker få sin del. Det hade nog varit bättre att ha med sig två fiskar. Både drakarna och Hiccup vänder sig mot Dräggö där några röster närmar sig åtföljt av brinnande facklor. Alla fattar vinken och skyndar sig mot öppningen på andra sidan, Tandlöse hoppar runt oroligt och ger ifrån sig ljud Hiccup aldrig hört förut. Så fort han hoppat på ryggen springer Tandlöse mot klippan, han hinner nätt och jämt få foten i stigbygeln innan dom for över den. Detta var enkelt i jämförelse med vad de skulle göra snart. Men för nu var detta en liten vinst.
“Stoik!” En panikslagen man kastar upp dörren. Hövdingen som suttit vid elden ända sedan han läst brevet reser sig hoppfullt men när han ser manan förändras hans blick till frågande.
“Vad har hänt, har ni hittat honom?” Mannen skakar på huvudet, genom flåsande berättar han om hur drakarna har blivit utsläppta av någon, dörrarna var öppna, inte sönderslagna som de brukar vara när drakarna själva flyttar. En liten del av Stoik hoppades att det var hiccup för det skulle betyda att han var här men en annan del hoppades att det inte var fallet på grund av vad det betydde.
“Har ni hittat något som tyder på vem det var?”
“Nej, men vi ska fortsätta leta.”
“Bry dig inte om det, hitta min son.”
Mannen nickar innan han vänder sig om och försiktigt stänger dörren. Människor hade blivit mer vaksamma runt honom, efter att som hänt var han mer lättirriterad och ingen ville komma ikläm. Igen satt han vid elden, allt hans enda fokus på att hålla den vid liv med brevet på golvet bredvid.