Chapter Text
Han tänker ibland att man kan vara regissör över sitt eget liv. Men ibland är det inte han som har regisserar. Det är någon i hans huvud. Någon tar över och bestämmer precis hur han ska känna. Ibland säger regissören uppe i huvudet riktigt vidriga, knasiga och taskiga saker om Even, om hur han är, hur han ska ha det och hur han ska tänka. Ofta kan han stå emot men ibland tappar han kontrollen och tror att allt som regissören säger är sant. Då blir det mörkt. Regissören har då tagit över all styrning och Even kan inte göra någonting, han kan inte fly från sitt huvud. Det enda sättet att göra det är att dö. När Even tittar på sitt liv ur regissörens ögon omvärderar han allt i det nya mörka perspektivet.
- Det kommer inte att funka. Det fattar du väl? Det kommer bara sluta i tårar och kaos. Det har det alltid gjort förut. Du vet ju hur människor omkring dig bara blir sårade och till slut kommer de att hata dig. De kommer att h a t a dig, fattar du det?
Even börjar planera sin flykt. Det har han gjort många gånger. Planerat alltså. Först måste han försiktigt avskärma sig från de människor som älskar honom, inte för att han vill utan för att regissören menar att det är det absolut bästa för att det ska bli ett bra slut. De kommer att få det bättre utan honom. Då är det bättre att avsluta innan något annat dåligt händer.
Han slår upp datorn på köksbordet och googlar på
”bo och arbeta avskilt i norge”.
Sökningen ger över 63000 träffar. Han skummar igenom sökningens förslag. Oljeplattform? Nä, en sån klichéfilm vill inte ens han ha huvudrollen i.
I fjällen, kanske på någon skidort, då kan han leva ensam och ändå träffa massor av människor som bara är där temporärt. Då kan han dessutom åka hur mycket snowboard han vill på vintern. Men det bästa av allt, ingen behöver stå ut med honom, förutom han själv då.
Isak kommer in i köket och ser över axeln på Even.
- Trysil, alltså? Du vet att jag inte är sån, sån där fjälltyp. Jag är lite mer för att sola och bada.
Isak tar en klunk av Evens kaffe och grimaserar.
- Jag gör nytt kaffe, vill du ha?
Even slår ihop datorn och säger med spelad upprördhet:
- Huh? Vad är det för fel med mitt kaffe?
- Det är kallt. Men det är kanske din grej numera. Kallt kaffe och kalla fjäll. Jag, jag är mer för varmt kaffe och varma stränder.
Even iakttar Isak som sätter i kaffefilter och räknar kaffemått. Han gör alldeles för starkt kaffe men Even säger ingenting. Isak letar efter en ren kaffekopp och säger sedan plötsligt:
- Åh, ja! Vet du vad jag drömde i natt? Jag drömde att vi var på en sån där gala. Vi gick på röda mattan och allt. Fast den var ju inte röd då, utan gul. Sen fick vi gå in i ett mörkt rum och känna runt och kände vi något så var vi tvungna att äta det.
- Kände du något?
- Ja…, en morot.
- Varför var du tvungen att äta den?
- Det minns jag inte. Sen kom det en sån där Kiss Cam som de har på Super Bowl. Det var så kul för den skulle precis till att zooma in på oss men så hamnade den på Erna Solberg och Jonas istället.
- Vad hände sen?
- Jag vet inte. Jag vaknade.
Isak skrattar medan han diskar ur en kaffekopp. Even tittar på honom. Håret är alldeles rufsigt och han har satt på sig t-shirten ut och in. Even blundar och försöker lyssna vad han har att säga där inne i huvudet. Men det är tyst. Alldeles tyst.
- Varmt eller kallt?
- Va?
Isak pekar på Evens kaffekopp.
- Hur ska du ha det? Varmt eller kallt?
Even drar ned Isak så han hamnar i hans knä. Han kysser honom, tittar honom i ögonen och smeker hans kind med tummen innan han svarar:
- Varmt.