Work Text:
Simon vaknar klockan 02:21 av att mobilen ringer under kudden, och när han ser Wilhelms namn på displayen överväger han att bara… inte svara. Den senaste månaden har de knappt pratat, bara skickat ytterst få meddelanden till varandra, oftast när en eller båda varit berusade (Simon lovade sig själv att aldrig dricka, men med allt som skedde under höstterminen visade det sig svårt att motstå löftet av sorglöshet som alkohol förde med sig), och oftast i form av korta konstateranden:
jag saknar dig
jag vill ha dig
vill att du ska va här
De har inte nämnt något om deras senaste två möten, det ena utanför Simon och det andra utanför kyrkan. Simon känner att det liksom, inte ligger på honom att riva upp de såren om inte Wilhelm kan lova att det är av god anledning. Att han typ, skulle vilja försöka igen, fast på båda deras villkor den här gången. Vad ska Simon göra om inte försöka gå vidare, eller åtminstone distrahera sig själv med andra själlösa ting. Men han kan inte hålla tankarna borta, ibland. Han hoppas varje gång han låter de vandra att Wilhelm inser att kronan inte styr hans vilja och att han får kämpa för deras kärlek ifall det är dit hans hjärta vill gå. Men de stegen kan inte Simon styra, så han försöker hålla sig borta — skapa distans där han egentligen vill ha närhet.
När han kollar ner på displayen igen ser han att signalerna löpt ut.
1 missat samtal från Wille ❤️
Han funderar på om han ska lägga sig igen, låtsas som han inte har sett och gå vidare med sitt liv, såsom han önskar att han kunde göra. Men nyfikenheten tar över, och när mobilen åter lyser upp av ett samtal från Wilhelm tvekar han bara i en sekund innan han svarar.
”Hallå?” Säger han, rösten grusig av sömn. På andra sidan luren hörs först bara grötiga, tunga andetag, och Simon ska precis upprepa sig själv när Wilhelm plötsligt sluddrar, med snyftig och blöt stämma:
”Förlåt. Förlåt. Jag vill ta tillbaka allt. Jag önskar att- jag önskar att jag aldrig gjort det. Jag önskar att allt var som vanligt igen. Jag vill bara ha dig. Du är den enda för mig. Du är den enda jag litar på, den enda jag älskar. Du är det. Fan. Du är det, du är det, du—”
Han avbryter sig själv i en kraftig andhämtning, och sedan hör Simon hur han gråter häftigt genom telefonen. Han är totalt förstummad. Han har aldrig hört Wille på det där sättet förut — helt uppskakad, på gränsen till hysterisk, bortom kontroll eller tröst. Han hatar det.
”Wille, var är du någonstans? Behöver du hjälp?” Får Simon förhastat ur sig, och ångesten som bygger bo i bröstet blöder igenom i rösten. Wilhelm svarar inte först, men hans högljudda snyftningar går över i korta, blöta andetag. Som om han försöker ta tag i sig själv.
”Sorry. Förlåt, jag—det var inget. Men jag älskar dig, för evigt. Snälla kom ihåg det.” säger han, rösten skör och trött och gråtig.
”Wille, du—”
Samtalet bryts, tre korta signaler. Simon svär och försöker ringa igen, men det går direkt till röstbrevlådan.
Hej, du har kommit till Wille. Tyvärr är jag lite upptagen just nu men du kan försöka ringa sen—
Den glada och lättsamma rösten känns som ett hån. Varje gång han försöker igen flabbar den i hans öra, som om att den försöker lura honom att det som precis skett inte varit på riktigt, att den förinspelade rösten faktiskt är Wilhelm som bara måste förtydliga att allt är okej och att Simon bara ska släppa det. Som om att han kan släppa det här. Vad fan. Wilhelm lät verkligen inte okej. Han lät allt ifrån okej.
I brist på något bättre att göra ringer Simon istället Ayub.
”Asså, det har hänt något med Wille. Han ringde mig precis och han lät helt jävla förstörd, som om han höll på att dö, typ, och nu får jag inte tag i honom,” Simon kan knappt hämta andan och trycket för hans bröst är så tungt att det känns som att han ska svimma.
”Hey, Simme, lugna ner dig. Ta det lugnt! Andas, jag hör knappt vad du säger.”
Simon försöker förgäves lugna hans bultande hjärta, men han lyckas ändå kläcka ur sig händelseförloppet så att Ayub hör och fattar vad han säger, och Ayub är nästan lika oroad som han själv när han är klar.
”Shit, men asså — om han lät berusad är han säkert med några, eller? Han kanske fått hjälp hem så har luren dött eller så.”
Simon ljudar sig frustrerat, ”Fan, jag har ingen jävla aning— tänk om han fucking, typ ligger död i en gränd eller något, och så är jag den sista han försökt kontakta, och så kan jag inte göra ett piss!! Fan, asså. Det lät typ, som att han planerade något, Ayub. Liksom som att han försökte säga hejdå,” Han vill inte veta med sig vad han gör antydan på, blotta tanken är så läskig, så hemsk att om han underhåller den längre kommer han gå sönder.
Ayub försöker lugna honom, men Simon vet att det inte finns mycket att göra. Det känns i alla fall bra att kunna prata med någon, även om det inte lättar spändheten som håller hans kropp i ett järngrepp, eller ångesten som kramar ihjäl hans revben. Att inte vara själv är bättre än motsatsen, liksom.
De pratar om det ena och det andra i en timme framåt, med små pauser så att Simon kan testa att ringa Wilhelm igen (utan framgång), och Ayub har satt Simon på högtalare så att han kan kolla igenom sociala medier efter någon typ av uppdatering från, tja… vem som helst, om Wilhelms skick. Simon tror inte att det kommer nappa, men Ayub insisterar på att det är lika bra att kolla, ifall något skulle kunna ske. Då är det ju liksom kvällstidningarna som kommer nämna något först, menar Ayub.
Plötsligt tystnar Ayub mitt i deras konversation om något totalt oväsentligt, något om Instagrams nya uppdatering, och Simon blir med ens kall i kroppen.
”Vad?” Frågar han tyst.
”Fuck. Simon, du måste vara lugn nu, okej? Men Aftonbladet har släppt en rubrik om Wilhelm…”
Isen landar i bröstet på honom och det gör det svårt att andas överhuvudtaget. ”Okej,” säger han, ”vad står det?”
”Kronprins Wilhelm i kritiskt tillstånd — intern bekräftar. Strax efter klockan 3 inatt fördes kronprins Wilhem till Karolinska Sjukhuset i Stockholm på grund av en misstänkt narkotikaöverdos.” Ayub läser upp artikelns innehåll och Simon känner hur en cementvägg faller på honom. Han kommer spy, han kommer att spy. Han kommer dö.
”Vafan…” viskar han. ”Vafan, vafan, vafan.”
”Simon, ska jag komma förbi?” Frågar Ayub trevandes.
”Nej, nej det är— det går bra.” Flämtar Simon, ”jag, jag tror jag väcker mamma. Tack för du, för att du hjälpte mig. Jag ringer dig sen..”
Linda vaknar först sur över att hon inte får sova ut till morgonpasset hon har dagen därpå, men när hon bevittnar sin sons skick och Simon berättar vad som hänt håller hon om honom utan frågor medan han, livrädd över att han inte kommer få se Wilhelm igen, gråter hårdare än vad han någonsin gjort förut. Det gör så ont överallt, att han kan inte fly smärtan, den sprider sig som spindelnät i varje nerv, punkterar hans lungor, drar isär hans hjärta.
”Mi amor, det kommer att bli bra. Allt kommer att bli bra.” Viskar Linda, och Simon vill tro på det, men det tar i. Sara, som vaknat av ljudet, sätter sig vid sängens fotända och stryker honom över benet, medan Linda klappar hans hår.
”Jag har skrivit med August och han har direktkontakt med Drottningen. Jag lovar att säga till så fort de vet mer.” Säger Sara, och Simon nickar medan tårarna rinner i tjocka strimmor ner för hans ansikte. Det är så svårt att andas.
”Du får inte, du får inte,” kvider han ut i luften, och hoppas att Wilhelm kan höra honom uppe i Stockholm.
Tillslut måste han ha somnat, för han vaknar två timmar senare ensam i sin säng av att telefonen ringer. Till hans ultimata chock står det ”Wille❤️” på displayen, och han skyndar sig med att svara.
”Hallå?” Säger han och sätter sig upp i sängen, harklar sig för rösten vill inte riktigt bära, ”Wille?”
Någon tar ett andetag på andra sidan luren. ”Hej, ja, nej, detta var Drottning Kristina, öh. Ja, Wilhelms mamma. Är det Simon jag pratar med?”
Andan går ur honom. Drottningen—?
”Eh- ja, ja. Det är han.” Han skulle slagit sig själv åt sitt klumpiga bemötande men just nu är han på helspänn — allt han kan tänka på är Wilhelm, hur han mår, om han— om han lever. Herregud. Är det kanske därför Drottningen ringer honom, för att… för att Wilhelm är…? Nej. Så får det inte vara.
”Hej Simon. Jo, du. Först och främst — Wilhelm är okej. Eller, ja. Så okej man kan vara efter något sådant här. Han togs in på sjukhus för några timmar sedan och de lyckades stabilisera honom väldigt fort, så, ja. Det ser ut som att han kommer bli bra. Bara så att du vet.”
Simon känner hur sucken han släpper ut bär med sig timmar av stress, ångest, rädsla, smärta, så att allt som är kvar bara är en tom trötthet.
”Okej,” är det enda han får ur sig, det enda han orkar säga.
”Ja. Så— det var egentligen inte bara därför jag ringde. Du förstår,” hon ger ifrån sig vad som låter som en lätt frustrerad suck, ”Det har ju blivit alldeles fel, allt detta. Jag vet inte hur mycket kontakt du och Wilhelm har haft sedan i julas men-”
”Han ringde mig inatt,” berättar Simon, av någon anledning. Kanske bara för att han typ, vill försäkra drottningen över att han vet. Herregud, vad han vet.
”Jaha. Så pass. Men då så, då behöver jag ju kanske inte berätta omfattningen, eller skicket han var i när han— ja, när jag hittade honom.” Hon blir helt skakig på rösten hör Simon, och medlidandet letar sig upp i halsen som magsyra. Han försöker skjuta bort tanken av att vara i hennes skor. Att se Wilhelm, däckad, onåbar — livlös. Illamående lyssnar han vidare.
Hon harklar sig. ”Ja. Jag vill inte gå in på det allt för mycket, jag förstår att det här måste vara otroligt jobbigt för dig också. Så det jag kommer säga härnäst — det är en stor begäran. Jag tycker bara att, ja — du förtjänar att veta. Och att välja.”
Simons knä studsar febrilt. Vad menar hon?
”Wilhelm frågade efter dig, de gånger han varit vid medvetande. Och jag tror att det skulle underlätta mycket för honom ifall, ifall du skulle kunna komma hit. Och göra honom sällskap, eller ja. Finnas där för honom.”
Simon tappar nästan mobilen men återhämtar sig ur chocken snabbt nog. Han blir helt mållös. Av allt som kunde sägas var detta verkligen inte vad han trodde skulle komma ur Drottningens mun. Han var nästan hundra procent säker på att hon skulle fördöma honom, förbjuda honom från att någonsin träffa eller ens kolla på Wilhelm igen. Skrika på honom för att han orsakat allt detta.
Kristina måste tro att han är tyst för att han inte alls vill träffa Wilhelm, så hon tar snabbt tillbaka det hon sagt:
”Du behöver naturligtvis inte ifall du inte vill. Det är fullkomligt förståeligt att det är för överväldigande. Jag ber om ursäkt ifall jag gått över en gräns—”
”Nej. Inte alls,” avbryter han så fort andan kommit tillbaka. ”Jag kommer mer än gärna upp, förlåt, jag blev lite häpen bara.”
Han kan nästan känna Drottningens lättnad genom luren. ”Okej. Vilka goda nyheter. Jag skickar ner en chaufför till dig omedelbart så kan vi höras när du närmar dig.”
”Aa, ja. Okej.” Säger Simon, som måste glida ner på golvet för att lugna ner sitt galopperande hjärta.
”Se till att packa med en väska också, såklart får du stanna så länge du vill. Vi kan boka ett hotellrum åt dig, eller så är du mer än gärna välkommen att sova hos oss. Vi kan kolla närmre på det när du anländer.”
Simon tror knappt sina öron. Är detta verkligen den Drottning han tidigare hört om — kall, oförstående, formell — kan det verkligen vara hon? Den han pratar med nu är, om än fortfarande kungligt formell och vältalig, nästan lite trevande och liten i sitt sätt. Inte alls lik den person han mötte på grusbacken för en månad sedan.
”Okej. Tack så mycket.” Säger han, och hon tackar tillbaka, och sedan är samtalet över. Simon släpper mobilen bredvid sig och lägger huvudet i knäna. Hur i hela helvete skedde ens detta? Hur är det här hans liv?
När han väcker Linda för att förklara situationen kramar hon honom hårdare än vad hon någonsin gjort förut. Hon insisterar på att få följa med men Simon nekar bestämt — han klarar det här, och hon behöver gå till jobbet idag. Han är gammal nog nu, att resa själv. Och det vet hon ju, men det hela har satt även hennes sinnesro på sin knivspets.
Simon packar för fyra dagar men lägger ner tre par extra kallingar ifall det skulle bli mer, och när klockan närmar sig 09 stannar en svart bil med tonade rutor framför huset.
När han kliver in känner han direkt igen personen i passagerarsätet — det är Malin, en av Willes livvakter. Bredvid henne i förarsätet sitter en flintskallig man han aldrig tidigare sett. Simon har aldrig pratat med Malin förut men när de möter varandras blickar i backspegeln känner han med ens att han kan slappna av. Hon vänder sig om i sätet och möter hans blick på riktigt. Hennes vanligtvis stoiska ansiktsuttryck har bytts ut mot ett varmt, om än bekymrat, leende och när hon pratar är rösten mjuk och fostrande.
”Hej, Simon. Vi har inte hälsat formellt men jag är Malin, och det här är Andreas, vår chaufför. Vi är anställda av kungahuset och vi ska köra dig direkt till Karolinska i Stockholm utan mellanstopp, är det okej med dig?”
Simon nickar.
”Ja, då så. Du kan lämna bagaget i bilen sen, så tar vi det till ditt tillfälliga boende när vi kommer fram.”
Mer än så sägs inte under färden. Simon sätter på sig sina hörlurar och lyssnar på musik, hans blick hoppandes från trädtopp till trädtopp som svischar förbi utanför bilfönstret. Malin och Andreas utbyter då och då ett och ett annat ord, men annars är det tyst i bilen. Det enda Simon hör är låtarna som strömmar ur hörlurarna. Han lutar sig mot fönstret och blundar.
Han vaknar när bilen stannar och förstår snabbt att de är framme. Malin kliver ur och öppnar dörren åt honom.
”Minou väntar på dig i receptionen, så det är bara att gå in.” Är det sista hon säger innan de säger adjö och åker vidare. Simon står kvar på trottoaren i några sekunder, händerna skakandes i fickorna på hans lila hoodie. Han känner sig inte förberedd alls på detta. Vad kommer han mötas av — är Wille vaken ens en gång? Eller har de satt honom i en koma? Tänk om han har hunnit få återfall under resan hit och ligger på dödsbädden.
Simon skakar bort tankarna och tar ett så djupt andetag som han bara kan. Wilhelms tillstånd är stabilt, påminner han sig själv om. Annars skulle han blivit informerad, ifall något skett.
Minou skakar hans hand när han tillslut vågat sig in genom sjukhusentrén, och de går i tystnad mot avdelningen där Wilhelm ligger. Han vill egentligen fråga henne en massa saker som hon nog inte kan svara på. Hur ska man bete sig? Vad ska man säga? Får man gråta? Får man falla ihop precis nu och sjunka genom våningarna ner till den jordiga marken, där varken dåliga nyheter eller ångestladdade möten kan nå en?
Men han håller tyst. Det finns inte ens ett svar därute som är bra nog för honom i denna situation — trycket för revbenen kommer bestå tills dess att allt kokat över och kan återgå till det normala. Vad nu det normala kommer innebära efter det här.
Plötsligt stannar Minou framför en frostad glasdörr. Hon ringer på en ringklocka placerad bredvid och snart kommer en sjuksköterska för att släppa in dem i vad Simon bara kan anta är någon slags bakväg in till intensivvårdsavdelningen.
Sjuksköterskan börjar prata när de börjar röra sig ner för korridoren. ”Wilhelm har varit in och ut ur medvetande så om han är vaken eller inte får vi se när vi kommer in. Det kan vara lite obehagligt först, för han är på mycket dropp och behöver just nu lite hjälp att andas. Men som du fått veta är hans läge som sagt stabilt och vi tror att han kommer kunna göra en full återhämtning så tidigt som nästa vecka.” Simon nickar stumt när hon möter hans blick, och sedan är de framme utanför rummet som Wilhelm är i.
”Hennes nåd Drottningen är ute på ett ärende just nu men hon förväntas vara tillbaka om en timme eller två. Du avgöra själv hur länge du vill stanna.” Säger Minou medan sjuksköterskan använder en bricka för att låsa upp dörren.
”Ifall du behöver läkare finns det en knapp bredvid sängen som du kan trycka på, och Minou kommer vara precis utanför ifall du behöver något annat.” Säger hon, sedan drar hon upp dörren och nickar att Simon får lov att gå in.
Persiennerna är nerdragna och lampan dimmad, så rummet är lagt i ett varmt ljus när han kliver in. Framför honom står en sjukhussäng, omringad av ett droppställ och maskiner som ger ifrån sig regelbundna, lågmälda pip.
Wilhelm ligger där i sängen, en näsgrimma om ansiktet och i handryggen sitter en slang som leder till droppåsen. Han sover, eller, ja, han är medvetslös, och håret är undanborstat från hans ansikte. Han är lite för blek, och Simon måste samla sig innan han sätter sig på den lilla fåtöljen bredvid. Härifrån ser han att rodnad täcker hans kinder, hals och armar, lite som att han har feber. När han tar ett försiktigt tag om hans hand är den varm och torr, mänsklig. Fortfarande vid liv, även om bilden Simon har framför sig skulle tala för det motsatta.
Han måste harkla sig några gånger för att få tag i rösten. ”Hej, Wille.” Börjar han. Det känns konstigt att prata med någon som till synes inte hör och inte heller kan göra anspråk på att de lyssnar, men han trycker på ändå. Wilhelm måste få veta att han inte är själv.
Det tar någon minut för Simon att tänka ut något han kan säga, och till slut landar han på att berätta om veckan. Något vardagligt, som för att distrahera sig själv från nuet.
”I måndags var jag och Sara och mamma förbi det där kafét utanför Bjärstad, där de säljer de asgoda hallongrottorna. Sedan mötte vi upp pappa en snabbis, eller ja, jag och mamma, för han har skaffat hjälp nu. Så han bor på ett rehabiliteringscenter och han verkar må bättre. I alla fall bättre än vad jag har sett honom må någonsin. Vi snackade lite då, om allting. Han har bett om ursäkt sjukt många gånger över hur det blev, och även om jag liksom, inte är riktigt redo att förlåta honom, så, — så känns det bra att han ändå försöker fixa sitt liv. För sin egen skull, liksom.” Han tar ett skakigt andetag.
”Fan, Wille.” Suckar han sedan, och lägger huvudet på deras sammanflätade händer. ”Hur fan blev det såhär. Varför ringde du inte tidigare? Varför sa du inget? Jag vill ju vara med dig också…” mumlar han in i Wilhelms hand, och han låter sig släppa fram tårarna. Inte allt för många, men han kan inte hjälpa sig från att snyfta.
”Du skrämde mig så fucking mycket, Wille. Jag trodde du hade dött,” hulkar han så tyst han bara kan, så att ingen utanför hör hans tårar, ”jag trodde att jag aldrig skulle få träffa dig igen.”
Plötsligt rör sig handen under honom, och Simon sätter sig hastigt upp. Wilhelm rynkar på sina bryn och ger ifrån sig ett lågt stön, sedan öppnar han långsamt ögonen. Han verkar vara totalt desorienterad i några sekunder, men sedan landar hans blick på Simon. I några ögonblick sitter de i tystnad, båda två i samma nivå av överraskning, sedan försöker Wilhelm säga något. Först kommer bara svaga och torra ljud ut, och Simon fylls av plötslig fruktan. Kan han inte prata? Har han fått en stroke?
Men sedan sväljer Wilhelm och tar ett andetag. ”Simon?” Säger han, hans röst liten men tydlig.
Simon kan inte hindra det lilla, lättade leendet som spricker fram mellan tårarna. ”Ja,” viskar han och utan att riktigt tänka sig för lutar han sig fram och lägger armarna om Wilhelm. Han är mån om att inte trycka åt droppslangen eller överhuvudtaget Wilhelm för mycket, men när Wilhelms armar sluter sig om hans rygg vågar han släppa sin vikt lite grann och hans bröst nuddar Wilhelms. Deras huvuden hamnar i varandras nackar och Simon andas in doften och värmen som lever där. Äntligen är han hemma, igen.
”Jag kan inte fatta att du är här… hur?” Viskar Wilhelm in i Simons hals, och Simon stryker över hans hår.
”Din mamma skickade upp mig,” säger han, men hyschar Wilhelm när han öppnar munnen för att ifrågasätta det vaga och i ärlighetens namn fullkomligt taget-ur-fantasi-svaret.
”Vi tar det sen, just nu vill jag bara hålla om dig.” Viskar Simon, och Wilhelm verkar vara helt okej med det för hans armar stryker över ryggtavlan som att han inte kan känna sig mätt.
”Jag har saknar dig så jävla mycket,” viskar Wilhelm snart, och Simon nickar i medhållande.
”Jag med. Jag trodde…” börjar han, men hans röst tonar ut. Hur mycket minns Wilhelm av natten innan, egentligen? Minns han vad han hade sagt, hur det hade låtit?
Wilhelm väntar i en stund på att Simon ska fortsätta, men när han förblir tyst kysser han honom vid käken och viskar ett svagt, ”förlåt”.
Simon vänder upp ansiktet så deras blickar möts. ”Varför ber du om ursäkt?”
Wilhelm spärrar upp blicken i en menande grimas. ”Vad menar du, varför? Det här är andra gången du behövt stressa över mig för jag inte kan ta hand om mig själv. Förlåt för att jag liksom, inte kan hålla mig borta från att— fan, hur ska jag ens… du tar alltid hand om mig, oroar dig över mig. Men jag förtjänar det inte.”
Hans röst är grötig och hans ögon våta när han frustrerat avslutar sin mening. Simon tittar på honom, hans bryn sammandragna och munnen tajt. Sedan säger han, ”Ville du hellre att jag bara, typ sket fullständigt i dig? Jag är här på egen vilja, Wille. Att du ens, fucking säger att du inte förtjänar att jag liksom… bryr mig om dig, är så jävla fel. Jag vill ju vara här. Med dig.” Hans röst är bräcklig men bestämd, och han hoppas att Wilhelm förstår tyngden i vad han säger. Att han förstår att Simon menar varje ord.
Wilhelm blundar, och några tårar letar sig ur hans ögon. De rinner ner för tinningen och landar i kudden, där små, våta fläckar bildas. Han snyftar innan han svarar.
”Men du ska inte behöva vara här. Vi— det ska inte vara såhär. Du hade rätt när du sa att jag bara förväntar mig att ha saker på mitt sätt, och jag är så ledsen att jag inte, liksom, tänker mig för innan jag gör dig illa. Och att jag lämnade dig i sticket. Och för att jag ens ringde igår.”
”Det är inte jag.” Säger Simon, men han märker att Wilhelm börjar bli orolig, känner hur hans hjärta slår snabbare under filten och att hans redan svaga andetag blir kortare och grundare.
”Wille. Kan du kolla på mig?” Frågar han och får tag i Wilhelms hand som letat sig upp i hans eget hår, där den håller ett hårt grepp om de blonda, oljiga slingorna. Simon tar den därifrån och flätar istället samman deras händer bredvid Wilhelms huvud. Sin andra hand lägger han på på hans kind, och han stryker försiktigt bort tårarna som rinner där.
Wilhelms ögon, som varit fästa i taket, lägger sig motvilligt i Simons blick, men han blir synligt lugnare av att ankra sig i något. Simon tar ett skakigt andetag, och klämmer kärleksfullt i Wilhelms hand.
”Jag tycker såhär.” Börjar han, och börjar leka med en slinga vid Wilhelms tinning. ”Från och med denna sekund är det bara det som sker nu som spelar roll. Det som hänt har hänt, och det är glömt och förlåtet. Det viktigaste är att vi vet var vi har varandra, och att vi vill vara med varandra. För det vill vi, eller?”
Wilhelms ögon tåras ytterligare men han nickar bestämt. ”Det är klart.”
”Bra. Samma här.” Säger Simon och han trycker undan de nya tårarna. Nu är det läge att vara stark, gråta får han göra om en liten stund, men inte nu. Wilhelm ler smått åt hans ord, och lägger sin hand i Simons hår. Han tar tag i en lock som han tvinnar mellan fingarna.
Simon sväljer sin nervositet och lutar sin panna mot Wilhelms,
”Jag älskar dig.” Viskar han mot hans läppar, och Wilhelm flämtar nästan omärkligt till.
”Gör du det?” Viskar han tillbaka, och Simon ser trots det förvrängda perspektivet att han ser chockad ut.
”Det är klart.” svarar Simon och ler. Han tvekar sedan i ett ögonblick, frågar med blicken ifall det är okej, och när Wilhelm kröker nacken i svar möter de varandra i en efterlängtad kyss. Wilhelms läppar är blöta men varma, och även om omständigheterna kunde varit hundratusentals gånger bättre är Simon ändå så lättad över att få vara tillbaka i hans famn, att få känna hans starka armar om sin kropp, hans andedräkt mot sin kind, hans läppar mot sina.
De kysser varandra några gånger till, sedan lägger Simon huvudet på Wilhelms bröst, hans armar inlirkade under Wilhelms rygg. Wilhelm stryker honom över ryggen och kliar honom i hårbotten, hans andetag lugna och så pass stadiga de kan bli med tanke på allt stryk hans kropp behövt ta det senaste dygnet. ”Jag älskar dig med,” mumlar Wilhelm, och Simon kysser hans bröst till svars. ”Så himla mycket…”
Snart sover Wilhelm igen, och Simon kysser honom länge i pannan innan han åter sätter sig upp i fåtöljen. Han drar bort de tårar som inte hunnit torka bort.
Handen letar sig åter in i Wilhelms, och den andra drar upp mobilen ur fickan. Han skriver ett kort sms till Linda:
Är hos honom nu. Han mår bra, vi har snackat. ❤️
Linda svarar snabbt med ett rött hjärta och Simon lägger tillbaka mobilen i fickan. Han stryker Wilhelm över pannan, kinden och armen, sedan lyfter han handen han håller i och ger den en kyss.
”Vi kommer klara det här,” viskar han in i deras sammanflätade händer, och han inser att han tror på de orden med hela sin person. För han vet att tillsammans kommer de ta sig upp ur gropen, fylla igen den med bördig jord och se hoppet växa framför dem.