Work Text:
Någonstans halvvägs mellan fotbollsplanen och hans säng är det plötsligt inte kul längre. Inte för att det någonsin egentligen var kul, men Wilhelm vet inte riktigt var gränsen mellan att spela upp en charad av att vara kul inför någon annan och den genuina känslan går. För kul har han varit, han har gladeligen hällt i sig sprit, skrattat och skrålat, fake it till you make it, låtsas han tillräckligt hårt fyller det faktiskt upp det svarta hålet i bröstet för en kort kort stund. Nu är det oåterkalleligen tillbaka, han ser det flyta ut och fylla upp hela hans kropp, ut genom hans fingrar och långsamt börja täcka marken under honom. Allting gör så satans jävla kukont, allting verkligen. Erik finns inte mer. Tanken gör honom fortfarande yr i huvudet, Erik kommer inte tillbaka. Det var Erik som låg i kistan i kyrkan, Eriks begravning som han var på. Han minns det bara som ett töcken, ångesten innan hade varit så överväldigande att han knappt kunnat röra sig, inte vetat vart han skulle ta vägen. Men så hade någon trollat fram ett par släta vita tabletter, lugnande hade hans mamma viskat när hon lagt dem på sängbordet bredvid honom, och plötsligt hade det blivit nästan för enkelt att bara stänga av istället. Han observerade sig själv utifrån, hur han stod längst fram i kyrkan med sammanbiten min och såg till att hålla sig långt borta från tanken på att det var Erik, någonting som en gång varit Erik, som låg i kistan framför honom. Och nu kommer han aldrig tillbaka. Och nu är han själv full och hög och har skrattat halva kvällen fast han egentligen bara är ledsen.
Han snubblar till på något, en rot kanske, och kastas tillbaka in i nutiden igen. Det kan inte vara så långt kvar nu om han är i skogen. Han är inte helt säker på hur han kommit ända hit, minns bara fotbollsplanen, smaken av gummi i munnen, Simons röst i telefonen. Simon som avskyr honom. Som kommer lämna honom. Som bakom hans rygg skrattar elakt åt honom och hans tafatta försök till att lista ut vem han själv är. Wilhelm hinner knappt hänga med i sina egna tankar. Han har sagt till Simon att de inte kan ses bara för att några dagar senare ringa upp mitt i natten, helt borta och desperat. Herregud hur kan han göra så, hur kunde han inte bara ha tänkt lite innan, eller skitit i att ta de där pillrena så att han hade kunnat gå hem själv eller vad fan som helst, bara inte haft sån jävla dubbelmoral. Simon Simon Simon. Han förnimmer plötsligt en arm runt sina axlar, en kropp bredvid sin egen som försiktigt håller honom upprätt, leder honom rätt. Simon måste vara här. Jävla skit. Han vänder försiktigt huvudet mot den andra personen, blinkar hårt några gånger som för att försäkra sig om att det han ser är verkligt. Det är verkligen Simon.
“Förlåt,” får Wilhelm ur sig men känner knappt igen sin egen röst.
“Du behöver inte säga förlåt, jag sa ju det. Jag är här nu, okej?” svarar Simon. Wilhelm kommer inte ihåg att han sagt det förut. Simon borde inte vara här, Simon borde inte säga att det är okej, han har inte förtjänat det. Men det är allt han vill. Han försöker få ihop hela händelseförloppet i sitt huvud men det saknas redan delar. En uppenbarelse på fotbollsplanen; allt är fejk men inte Simon, inte det oändliga trasslet i Wilhelms hjärna som han vet är förälskelse, som inte försvinner hur mycket han än försöker att inte låtsas om det. Nu, kanske är det bara en halvtimme senare, är ingenting fejk längre, verkligheten har gjort sig påmind, med besked, och det finns inget som är mer på riktigt än varje steg, varje andetag, varje regndroppe som träffar hans hud, allting gör ont, verkligheten är ett lågt hummande ljud som han tror aldrig kommer tystna igen.
“Du borde inte vara här. Jag borde inte vara här, jag borde… Jag vet inte, jag borde inte vara här, borde inte vara någonstans. Och du borde inte rädda mig,” hittar han till sist kraften till att säga. Tror han, han är osäker på vilka ord som kommer ut som de ska och inte, om han verkligen avslutat meningen, om Simon ens hört vad han säger. Men han svarar.
“Det kommer bli bra, eller det kommer i alla fall kännas bättre. Jag lovar. Men nu måste vi gå hem, okej?”
Wilhelm nickar, lägger mer av sin tyngd mot Simon och funderar på vad det är för känsla som bränner bakom ögonlocken. Han listar ut att han nog vill gråta, men verkar ha glömt bort hur man gör. Han vet inte ens om han faktiskt har gråtit, sedan Erik försvann alltså, vet bara att det är svart och ogreppbart och oåterkalleligt och det gör så ont så jävla jävla ont, han har gnidit handen mot bröstet tills det blivit brännmärken i huden men det gör fortfarande ont. Han vet inte om det någonsin kommer sluta, tror inte det, världen har satts ur balans och han har hamnat på fel sida av något som är oändligt. Det finns inget annat än det svarta hålet i honom, regndropparna som då och då faller genom de kala träden och ner i hans ansikte. Och så Simons stadiga arm runt honom, som inte släpper greppet hur mycket han än vacklar.
De fortsätter så, tysta men på något sätt ändå enade genom natten. Det är något som fortfarande skaver i Wilhelm, något han borde säga men han kan för allt i världen inte komma ihåg vad. Kanske är det bara förlåt, igen. Han kan precis skymta siluetten av Skogsbacken mellan träden när han måste stanna och kräkas. Han är inte beredd, spyr säkert på kavajen, på skorna, så jävla äckligt, han är så jävla äcklig. Han är så obeskrivligt jävla äcklig men Simon har ändå kvar ena armen runt honom och stryker bort blöta hårtestar från hans panna med den andra, hyschar tröstande i hans öra. Det borde han väl inte göra, Simon borde inte stanna när han är så här jävla fucking äcklig och så här ofattbart ensam.
“Gå hem Simon. Jag klarar mig själv,” han gör en ansats till att slingra sig ur Simons grepp men märker direkt att det inte går, hans armar och ben lyder honom inte fullt ut. Han maskerar istället det hela som en manöver för att torka sig över munnen med kavajärmen – också så jävla äckligt kommer han på mitt i rörelsen, varför är han så oerhört äcklig? “Jag går hem och sover nu, det går bra. Du behöver inte…”
“Wille, du fattar väl att jag inte kan lämna dig så här? Du kan knappt gå själv. Jag hjälper dig och det är för att jag vill göra det, okej?”
Han vill lita på Simon, att det är så, att han vill vara här. Eller vill och vill och här och här, varför skulle han vilja det, men hans röst är lugn och stadig, inte irriterad eller trött så kanske är det han säger sant.
“Vill du det?”
“Ja, jag hade inte varit här annars. Lovar.”
“Okej då. Så du är inte arg på mig?”
“Nej, jag är inte arg på dig. Jag blev fett ledsen sist vi snackade, men jag fattar att allting är kaos för dig.” Simon biter sig i läppen, tvekar lite, men fortsätter. “Jag vill ju vara med dig liksom, men funkar det inte så är det så det är antar jag. Jag respekterar det, jag är inte arg.”
“Är du säker?” Den brännande gråtkänslan bakom ögonlocken kommer tillbaka men den är annorlunda den här gången, består snarare av någon sorts lättnad, någon sorts hopp som Wilhelm inte riktigt vågar greppa efter. “Jag vill vara med dig också.”
-
När han äntligen lyckats krångla sig in genom fönstret har han inga krafter kvar. Hela världen snurrar när han blundar, och inte på det roliga sättet längre. Han vet att det inte ens går en minut, men det känns som timmar innan Simon också hoppar ned från fönsterkarmen, innan ett par varma och mjuka händer förankrar honom i verkligheten igen. Händerna hjälper honom av med kavajen och knyter upp hans skor innan de försvinner. Han saknar dem genast, tror att han svajar där han står – eller kanske är det fortfarande bara huvudet som drar iväg honom ut i något okänt. Han tvingar sig själv att öppna ögonen lagom till att händerna, eller ja Simon, håller fram ett glas vatten åt honom. När han tar det till sin mun och tvekande dricker en klunk hamnar den ena handen på hans axel. Världen rätar upp sig och han vågar fortsätta dricka. Vågar se Simon i ögonen. Han vågar säga tack, fast vet inte om han faktiskt gör det högt eller bara med en utlämnande blick, men han säger tack och han menar det.
Och snart så somnar han. Med fötterna mot Simons lår, ett ankare som håller honom kvar i det som är på riktigt.