Work Text:
"Jag vet att vi inte ska prata jobb när vi ses såhär, men får jag bara ta en liten stund och höra om allt är ordnat inför er resa till Berlin? Wilhelm? Har ni allt uppklarat, inga frågetecken? Simon?"
Wilhelm ser på Kristina men svarar inte. Simon nyper en bit av sitt bröd och stoppar i munnen. Viker undan med blicken och överlämnar svarandet till Wilhelm. Kristina lägger upp ärtor på sin tallrik och väntar på att få ett svar. När närapå en hel minut har gått säger hon igen "Pojkar? Är allt klart?" och ställer ner skålen med ärtor på bordet. Ser på dem båda och kan inte förstå varför hon inte får något svar. De som brukar vara så pratglada.
"Felice är gravid." svarar Wilhelm då.
"Öh... jaha?" svarar Kristina, uppenbart förvånad över svaret som inte innehåller ett enda dugg av informationen hon önskade sig. "Det var ju... roligt att höra? Jag visste inte att hon träffar någon. Har de varit tillsammans länge?" undrar hon och tar en slev potatismos.
"Det är jag som är pappan." är svaret Wilhelm ger. Kristina rycker till och spiller potatismos på bordet. "Och Simon också såklart. Men, det är jag som... ja. Alltså. Det är en kunglig bebis liksom."
Nu går det ytterligare nästan en minut. Eller kanske inte. En halv är nog närmare sanningen. Men det kan vara den längsta halva minut Wilhelm någonsin har varit med om. Han stirrar ner i sin tallrik och i samma sekund han ser upp och möter Kristinas blick talar hon igen.
"Wilhelm. Vad har du gjort?" säger hon. Mycket lugnt, mycket sansat, men samtidigt är det något vilt som brinner i hennes ögon. Wilhelm blir lite rädd. Inte mycket, men lite. Simon tar en bit bröd till. I ögonvrån ser Wilhelm hur han nyper av små bitar, men verkar inte längre stoppa något i munnen.
"Vi ska få barn." svarar han. Hans röst är lite darrig men han försöker hålla den stadig. "Jag och Simon alltså. Felice bara hjälper till."
"Felice bara hjälper till?" upprepar Kristina. "Wilhelm, jag kan inte tro mina öron, menar du allvar?" Innan han hinner svara vänder hon sig till Ludvig och säger "Hör du detta? Detta måste ju givetvis stoppas! Det är ju fullständigt orimligt!" men han hinner svara vänder hon sig mot Wilhelm igen. "Hur långt gånget är det?" frågar hon och spänner ögonen i honom.
"Hon går in i vecka sjutton imorgon." svarar han. Han är lite rädd över drottningens ilska, men känner att Simon sakta sakta smeker hans fot med sin, och rädslan försvinner. Det här är deras liv. Inte deras föräldrars, eller riksdagens eller svenska folkets. Deras. Och det är deras barn.
Svaret får Kristina att slappna av lite. "Bra. Då kan vi fortfarande avbryta det." säger hon, lite som för sig själv. Hon torkar upp potatismoset från duken med sin servett och återgår till sin tallrik.
Wilhelm ställer sig upp. Hans stol är farligt nära att välta bakåt men räddar upp sig själv i sista sekund. "Aldrig! Inte en chans! Det är ju vårt barn!?" utbrister han.
"Det är bara ett foster." svarar drottningen, med sin allra mest drottniga röst, lägger servetten på bordet och ställer sig upp hon med. Inte lika dramatiskt som Wilhelm, utan mycket lugnare. Stolen är inte ens nära att vicka.
"Det är vårt barn." säger Wilhem igen, med en röst han nog aldrig förut har använt. Det är nog hans kungliga röst som visar sig för första gången. Simon ser upp på honom där han står. Det sköljer en våg av kärlek genom honom. Han försvarar deras barn. Deras ofödda lilla son eller dotter.
"Wilhem. Det här är dumheter. Det måste ni ju begripa själva. Frågan är ju uppe för diskussion och vi jobbar med den, men så länge inget är bestämt kan ni inte skaffa barn. Det förstår du ju." säger drottningen. Hennes röst är lite mjukare nu. Som att hon försöker vara pedagogisk.
"Vi har väntat länge nog! Vi vill starta vår familj!" Den kungliga rösten är borta, ingen pedagogik biter. Wilhem är frustrerad och han är en decibel ifrån att skrika åt sin mor.
"Ni är fortfarande så unga. Du har ju inte ens fyllt tjugofem. Och nog för att jag tycker om Felice men hon har inte alls varit aktuell gälland detta. Om det nu skulle bli en surrogatsituation måste vi ha någon från en annan familj. Det är så det får bli älskling. Vi ska ge henne den bästa vård som finns för att ta bort den här graviditeten, det lovar jag."
Fem månader senare
"Wille, vakna. Wille."
Simon smeker försiktigt över Willes kind för att få honom ur sin uppenbart väldigt sköna sömn. Det händer inte så mycket. Wille sover vidare, andas med lugna, djupa andetag. Det krävs fem "Wille" och sex "Vakna" och ett par störiga pussar i pannan innan han trött tvingar upp ögonlocken.
"Godmorgon. Vad är klockan?" mumlar han medan han sträcker på sig.
"Snart halv åtta." svarar Simon och kryper ner under täcket hos honom. När han har lagt sig tillrätta på Willes arm säger han "Vi ska åka till Felice idag. Typ snart. Så jag tänker att du får gå upp, dricka lite kaffe, och så kan vi åka sen. Ta med dig något att äta till frukost där."
Wille stelnar till. "Nu? Varför så tidigt? Har det hänt något? Har det börjat?"
"Hon har värkar." svarar Simon och gör sig redo för att lugna Wille som reagerar precis som han tror. Han sätter sig upp i sängen så snabbt att han nästan får med sig Simon på köpet, slänger av sig täcket, flyger upp ur sängen och utbrister "Men jag hinner väl inte med något kaffe!? Vi måste åka nu! Ska vi ringa en taxi, har vi ordnat en taxi till Felice, varför har du inte väckt mig tidigare?!"
Simon sätter sig också upp, och ler åt Wille som hoppar omkring på ett ben och försöker få på sig både strumpor och jeans samtidigt. Lugnt svarar han "Wille, lugna dig. Hon har haft värkar sedan halv fem ungefär, hon vill vara hemma ett tag till, men hon vill ha oss hos henne. Vi har haft sms-kontakt i någon timme ungefär, allt är lugnt."
Wille slutar hoppa på ett ben. Stannar upp och står alldeles stilla med oknäppta byxor och en strumpa i ena handen. "Vaddå? Ska vi... inte till sjukhuset?"
"Nej" svarar Simon och tar sig upp ur sängen. "Inte än. Hon vill bara vara hemma och mysa ett tag till, komma igång ordentligt och, citat, tanka massor av oxytocin, innan hon tar sig till sjukhuset."
"Okej... ja just det" mumlar Wille. "så var det. Oxytocin. Lugn och ro. Just det. Okej, då... packar vi ihop och åker dit? Men jag hinner dricka kaffe först?"
"Du hinner dricka kaffe först." bekräftar Simon och ler.
Tre timmar senare
"Åh... nu kommer en till... Vänta, jag måste..." Felice sänker ner handen i soffan, fjärrkontrollen hon nyss höll riktad mot tv:n läggs bredvid henne och lugnet sänker sig i det lilla vardagsrummet. Simon tänker att han bevittnar magi. För tio sekunder sedan pratade han och Felice om en rolig scen i serien de tittar på, Felice tog upp fjärrkontrollen för att spola fram till den, de skrattade och hade det kul, och på en sekund slår allt om, hela hennes kropp stillnar, ansiktet slätas ut, skrattet tystnar. Det enda som hörs är lugna, mjuka andetag och han väntar ut även den här värken.
De första gångerna efter att de kom hem till Felice och upplevde deras livs första värkar var både han och Wille helt förskräckta. De satt på helspänn, redo att flyga upp ur soffan och hämta något, ringa någon, ordna nåt, men för varje minutlång våg av smärta Felice har tagit sig igenom har de vant sig, och nu känns det som att magin sprider sig genom dem också. De blir sittandes stilla, tysta, bara väntar in att hon ska komma tillbaka till dem.
En minut senare öppnar hon ögonen, ler och plockar upp fjärrkontrollen igen. "Okej, det var väl precis i slutet av det här avsnittet?" säger hon och spolar framåt.
Två timmar senare
"Ska hon verkligen låta sådär?" viskar Wille oroligt. Simon svarar inte men spänner ögonen i honom och fortsätter lugnt hälla vatten över Felices mage. Hon ligger i badkaret och det syns tydligt hur hennes kropp jobbar för att värk för värk hjälpa deras lilla barn ut i världen. Magen som nyss var rund och spänd, är nu toppig och hård. "Ska magen se ut så?" viskar Wille. Simon nickar bara.
Värken verkar ta slut nu, för Felices ljud avtar och efter en djup suck öppnar hon ögonen och ser på Wille. Sedan säger hon "Wille. Minns du vad jag sa förut? Vad jag vill ha och inte vill ha när jag ska föda det här lilla barnet åt er?"
Wille gör en grimas. "Ja..." svarar han. Han ser ut att skämmas lite.
"Bra. Vad sade jag?" frågar hon.
"Du sade att du ville ha ett... förlossnings-space utan rädsla, och att bara människor med tillit till din förmåga att föda får vara i din närhet." berättar Wille. Han pillar på en tråd i sin tröja.
"Och när du viskar till Simon medan jag har full jävla fokus på att låta kroppen jobba som den vill, och undrar om jag låter normalt och ser normal ut, är det mer åt rädslehållet tror du, eller mer åt tillitshållet?"
"Mer åt rädslehållet kanske..." svarar Wille. Han släpper tröjtråden och ser på Felice. "Förlåt. Jag lovar att sluta viska. Och jag lovar att ha tilllit till dig."
"Du får göra och säga och tänka vad du vill, men om du inte är säker på att du är helt chill med allt det här vill jag inte att du är här med mig. Då får du gå ut och ta en promenad eller vad som helst, och komma tillbaka när jag kan lita på att du är på min sida."
Wille nickar. Han fattar. Han gör det. De har haft de här samtalet otaliga gånger under graviditeten och han har varit rätt säker på att han kommer vara en nojig blivande pappa som helst av allt skulle vilja ringa både polis och ambulans och brandkår och låta alla Sveriges bästa doktorer komma och hjälpa Felice föda. Men det är inte vad Felice vill. Hon tror på att kroppar gör vad de kan för att föda barn på bästa sätt, om man bara ger dem förutsättningarna för det.
Men Wille är rädd. Det kan han erkänna. Men om Felice vill ha ett rädslefritt förlossnings-space, då ska han bannemej leverera.
"Jag lägger min oro åt sidan, okej. Jag finns här för dig. Och Simon med." säger han och sätter sig på knä bredvid badkaret.
Felice nickar och blundar. Det är nog redan en värk till på väg. Hon stönar till och ser inte så lugn och avslappnad ut som hon har gjort hittills. Hon famlar lite med händerna över badkarskanterna, som att hon behöver något att hålla i, och Wille skyndar sig att ta händerna och hålla dem i sina. Felice blir genast lugnare och Wille känner att han faktiskt göra nytta. Det är fint.
Några värkar kommer och går men det känns som att det blir mer och mer svårt för Felice att hålla sig lugn, och det är svårt för Simon och Wille att hjälpa henne att slappna av. Under den senaste värken låg hon inte still alls, utan vred sig runt i badkaret och istället för att andas lugnt och stilla nästan snyftade hon och lät som att hon skulle börja gråta. Wille skulle helst av allt vilja släppa hennes händer och rusa iväg och ropa efter ambulans, men han har tillit, han HAR tillit.
När nästa värk kommer och går och Felice återigen har haft svårt att hitta det där magiska lugnet säger hon tillslut de för Wille förlösande orden "Jag tror jag vill åka till sjukhuset nu."
Wille hade tillit till Felices instinkter att hon kan föda det här barnet, det hade han faktiskt. Men det ska bli väldigt skönt att lämna över lite ansvar till utbildad personal.
En halvtimme senare
"Ja, vi är på väg till sjukhuset nu. Vi åker taxi. Nej det går bra. Ja de vet att vi kommer. Jo, det blir någon bakväg. Okej, jag hör av mig senare. Okej, tack. "
Wille lägger undan telefonen. "Det var mamma. Hon önskar lycka till och hoppas på att det kommer gå bra."
Felice har blundat hela resan men hon ler och säger "Hon är fin, Kristina. Hon kommer bli världens bästa farmor."
Ytterligare en halvtimme senare
"Okej Felice, jag och min undersköterska har läst igenom ditt förlossningsbrev och kommer göra vad vi kan för att du ska få den förlossning du önskar. Vi rekommenderar dock inte att du krystar i upprätt läge, det blir väldigt svårt för oss att se då, och svårt att hålla skydd så att du inte brister i underlivet. Skulle det vara okej för dig att föda liggandes på sidan?"
Felice som har blundat nästan tiden sedan de kom in på förlossningen öppnar nu sina ögon och ser på barnmorskan som står bredvid henne. "Nej. Det skulle det inte." svarar hon.
Sedan stänger hon ögonen igen.
Barnmorskan snörper på munnen. "Okej. Skulle du kunna tänka dig att föda på en förlossningspall åtminstone då?"
"Kanske." svarar Felice utan att öppna ögonen. "Värk." säger hon sedan och Wille kan för första gången idag förstå varför hon hela tiden har varit så noga med att hålla ett space fritt från rädsla och fyllt av tillit. Den här barnmorskan bidrar definitivt inte med någon tillit, hon snarare förstör det fina lugnet de tog med sig från Felice. Han lägger armarna om Felice och hon hänger sig runt hans hals och vaggar fram och tillbaka med höfterna. Hon är tung att hålla om och det är tungt att låta henne slappna av helt mot hans kropp, men det har samtidigt väckts någon slags kämpaglöd i honom.
Medan värken avtar men inte är helt borta fortsätter barnmorskan prata med Felice. "Det står att du inte vill ha någon bedövning. Varför inte? Vore det inte skönt att få slippa ha ont?"
"Ta ut henne. Ta bort henne." säger Felice och står still med Willes armar om sig. Han kan känna på hennes mage som trycker mot hans att livmodern fortfarande är lite hård. Värken är inte riktigt slut.
"Men jag vill ju bara..."säger barnmorskan och går fram till dem.
"Rör henne inte." säger Simon. Han har suttit på sängen men har flugit upp och står nu upp som en mänsklig mur mellan barnmorskan och Felice.
"Jag tycker bara inte att det är rimligt att Felice ska behöva ha ont i onödan." säger barnmorskan och lägger armarna i kors. Hon ser lite arg ut.
"Nu vill jag att du går ut ifrån vårt rum och låter oss få någon annan barnmorska." svarar Simon och har nog aldrig sett mer bestämd ut så länge Wille har känt honom. Wille trodde inte han kunde bli mer kär men han hoppade just upp ett hack till på kär-stegen.
"Jag ska se vad jag kan göra." muttrar hon och lämnar rummet.
En halvtimme innan ett kungligt litet barn föds
"Jag klarar inte mer! Det går inte! Hjälp mig! Jag vill hem nu!"
Felice står framåtlutad och skriker in i en saccosäck som ligger på sängen. Wille och Simon står på varsin sida och håller om henne. I rummet hos dem pysslar en barnmorska och en undersköterska lugnt och stilla med att plocka fram plastförkläden, handskar och underlägg. De fick en ny barnmorska. En liten tant som heter Eva och har vitt hår som ser ut som ull och som log mjukt när hon läste Felices förlossningsbrev och sade "Det är klart att du kan föda ditt barn utan bedövning. Vi är här för att hjälpa dig med det, och skulle du ändra dig är det bara att säga till. Men du är starkare än du tror och lite mer ändå, det är jag alldeles säker på." och lite av Willes kärlek finns nu hos Eva också.
"Felice, vännen, jag hör vad du säger. Men att du känner så här nu betyder att det är väldigt nära tills bebisen föds." säger hon lugnt till Felice när ytterligare en värk har klingat av.
"Kommer du ihåg när du berättade för oss om övergångsfasen? Det är nog den." fyller Simon i nära Felices öra och tittar på barnmorskan. Hon nickar bekräftande.
"Men jag orkar inte mer... Jag kanske dör..." mumlar Felice in i den lakansklädda säcken. Hon är helt lugn nu, kroppen får vila ytterligare lite till, men hon är fortfarande kvar i känslan av att inte riktigt ha kontroll över situationen.
"Det är ingen fara. Det är precis så här det ska kännas." säger barnmorskan tröstande och smeker Felice över håret. "Vill du ha lite saft?"
Felice nickar och suger i sig några klunkar kall saft från sugröret barnmorskan stoppar in i hennes mun. Wille tänker att han är djupt tacksam att de tog sig till sjukhuset. Han hade aldrig pallat att hålla sig så lugn som den här kvinnan. Han ser på Simon. Simon ser också lugn ut men Wille tror sig ändå se lite oro där bakom de mörka ögonen och Wille ger honom ett betryggande leende. De klarar det här. De, Eva och undersköterskan kan minsann ta hand om Felice de här sista skälvande minuterna innan hela deras värld förändras för alltid.
"Åh gud.... åh, det kommer en till nu. Men det känns som att det trycker på. Åh gud. Eller bajsar jag på mig?" Felice sjunker ner tungt mot saccosäcken och ett helt nytt ljud ljudar ut i rummet. Ett mörkt ljud som kommer långt nerifrån strupen. Wille har aldrig hört något liknande.
"Lugn och fin." säger Eva och stryker Felice över ryggen. Felices nya mörka ljud fortsätter under hela tiden värken pågår och när hon tystnar säger Eva "Känns det som att du vill krysta?"
"Jag tror det..." svarar Felice. "Ska jag göra det?"
"Bara om du känner att du måste. Det är ingen brådska. Bebisen kommer när det är dags. Det är bra om det går långsamt nu i slutet. Jag sätter mig här nere lite och ser om jag kan se något, är det okej?"
Felice säger bara "Mm." som svar och vaggar med höfterna.
Eva reser sig igen och säger "Okej Felice, jag kan se fosterhinnor som buktar, det betyder att vattnet nog snart går och då kommer barnet tränga ner ytterligare. Ni har nog den lilla hos er väldigt snart skulle jag tro."
En overklighetskänsla sköljer över Wille. Snart föds deras barn. Han har haft nio månader på sig att vänja sig vid tanken men nu när det är så nära känns det helt sjukt!
Felice gör det där mörka mörka ljudet igen och i nästa sekund hörs det ett splasch i rummet och Willes strumpor blir blöta.
"Gick vattnet nu?!" frågar Felice och Wille hör en oro i hennes röst.
"Ja, det gjorde det sannerligen, och vi blev våta om fötterna allihop!" skrattar Eva glatt. "Det är helt som det ska vara. Bara låt kroppen göra sin grej. Vill du föda ståendes såhär, eller tror du att det skulle vara bekvämare att lägga dig i sängen?"
"Jag vill stå." svarar Felice och Eva nickar.
"Då får det bli så." säger hon och sätter sig på en liten pall vid Felices fötter."Jag såg i ditt förlossningsbrev att du vill att någon av oss i personalen tar emot barnet, så jag gör mig beredd här. Sedan får vi se vad som blir smidigast, men skönast är det ju kanske om vi får upp dig i sängen efteråt."
"Okej..." svarar Felice och böjer sig ner mot saccosäcken igen. Hon låter mörkt mörkt ner i saccosäcken och Wille hör Eva säga "Bra Felice. Jag ser att bebisen tränger ner mer nu. Jättebra."
Efter några värkar försvinner de mörka ljuden och Felice skriker plötsligt att det gör ont. "Aj! Helvete! Det bränner. Spricker jag?!"
"Nej då, det ser så fint ut, men sluta tryck på nu, bara försök andas i det här. Vävnaderna måste töjas lite, det är så bra om du kan låta det ta lite tid här så att din kropp hinner vänja sig. Barnet står precis med huvudet och töjer, det är det som bränner. Bara andas och slappna av. Du gör ett fantastiskt jobb."
Plötsligt skriker Felice till igen och Eva säger "Nu är huvudet ute. Vill papporna se?" och ler stort mot Simon och Wille.
Wille skakar kvickt på huvudet. No sir, han står så bra här uppe, tackar som frågar.
Men Simon sätter sig på huk bredvid Eva och ser sedan upp på Wille. "Jag ser den. Jag ser hela huvudet. Jag ser vårt barn." och Wille börjar eventuellt snart att gråta. Det är för mycket känslor just nu. Alldeles för mycket.
"Det kommer en värk till. Jag måste krysta!" utbrister Felice. Wille kommer att börja gråta eller svimma. Herregud, händer det här verkligen?
"Det går så bra så, du känner själv vad du behöver göra nu." svarar Eva och håller sina händer precis under barnets huvud. Wille måste blunda och samla sig i två sekunder.
I samma sekund som han öppnar ögonen och tittar ner föds det lilla barnet, ner i famnen på den söta rara ullhåriga Eva. En till splasch med fostervatten följer och han antar att han borde tycka att det är lite äckligt men allt han kan känna är eufori. Barnet har fötts. Hans och Simons lilla barn. Felice var helt jävla fantastiskt. Hon har fött deras barn. Det här är det sjukaste han har varit med om.
...........
Tjugo minuter senare
"Moderkakan kallas ju faktiskt livets träd, vill ni se varför?" säger Eva glatt när hon med plastbeklädda händer har känt igenom den blodiga slemklump som gled ut ur Felice en stund efter barnet. Simon och Wille tackar vänligt men bestämt nej och det gör Felice också. Vem vill se på en moderkaka när det precis har fötts ett litet barn? Inte denna lilla trio iallafall.