När gamla skuggor dansar

Skinnskallen Kenny har rymt från fängelset och har bara ett mål; att slutföra det han påbörjade för 2 år sen på Freja och äntligen göra sig av med Micki, en gång för alla.
Fantasier kring vad vi kunde ha fått om Kenny och Nikolajs vägar hade mötts under seriens gång. Utspelar sig i glappet mellan säsong 15 och säsong 16. Nikolaj deserves to punch a nazi. As a treat.

Chapter 1: Minnen från det förgångna

Notes:

Den här storyn är tänkt vara skrivet som ett bonus-avsnitt och fungera ihop med resten av serien.
Tack till Remlundskan och alla ni andra som har etablerat Rederiet här på AO3 och håller denna serie levande med era berättelser och passion! ❤️

Chapter Text

Detta utspelar sig i glappet mellan säsong 15 och säsong 16.

Receptionen på Freja var full med människor. Passagerare som skulle gå av och passagerare som skulle gå ombord. Men det fanns även en hel drös med lågstadieelever som knuffades och fnissade i mun på varandra. Micki stod mitt i skocken med något desperat i blicken och pekade på varje unge medan han räknade högt för sig själv.

“...nio, tio, elv– Visst sa han att det skulle vara tretton stycken?” ropade Micki till Margareta som just hade plockat ner en pojke i keps som hoppade i soffan.

“Tio!” ropade Margareta tillbaka.

Micki räknade snabbt om men såg med ens mycket bekymrad ut. “… Är du säker på att han inte sade sju?”

Margareta tog fram en lista och checkade av namnen. “Det saknas en Mia, Loke, Vendela…”

“En Mia Johansson beställd!” ropade plötsligt Joker, som gjorde en stolt entré tillsammans med en blond flicka iklädd en lila Musse Pigg-tröja som hade ett hårt grepp om Jokers arm. Han stannade upp när han såg kaoset av barn och Micki som förtvivlat försökte räkna dem en gång till. “Men hallå, har ni fortfarande ungar på fri fot?”

“Vi gör faktiskt så gott vi kan,” svarade Micki som blixtsnabbt hindrade en pojke från att smita genom att ta tag i hans luvtröja. “Men det är lite svårt att leta efter 7-åringar på en finlandsfärja när man samtidigt måste vakta dem som man har hittat!”

Hissen öppnades och Uno lämnade den medan han föste en flicka med brunt hår i hästsvans framför sig. “Här kommer jag med Mia Johansson! Jag känner att jag måste få poängtera att det inte var helt lätt–”

“Vänta lite här nu, jag har ju Mia Johansson!” protesterade Joker.

“Jamen det kan du ju inte ha,” svarade Uno bestämt. “Henne har ju jag hittat.”

Joker pekade på den blonda flickan som fnissade medan hon klamrade sig fast i Jokers andra arm. “Mia Johansson, the one and only.” Joker vände sig till de andra barnen. “Visst är det här eran klasskamrat?”

Alla barnen svarade med ett rungande ja.

“Öh, nu förstår jag ingenting,” sade Uno med en förbryllad blick.

Margareta hukade sig ner framför flickan med hästsvansen och log. “Vad heter du, vännen?”

“Maja…” svarade flickan tyst och tittade bort lite blygt.

Joker flinade åt Uno som såg på flickan med en kränkt blick. “Men du sade ju tydligt till mig att du hette Mia?”

Micki ryckte på axlarna med en uppgiven suck. “Jahopp, då har vi alltså ett till barn på rymmen då,” konstaterade han och gjorde en notering i ett litet skrivblock.

“Jag ber receptionen göra ett utrop till hennes föräldrar,” sade Margareta och tog Majas hand.

“Jag kan försäkra er att hon klart och tydligt sa att hon hette Mia,” insisterade Uno.

“Visst visst,” svarade Micki ointresserat och försökte räkna barnen samtidigt som han checkade sina anteckningar. “Men det spelar ingen roll, för vi saknar fortfarande två elever.”

I samma sekund kom Nikolaj gående med en pojke och en flicka i tåg. “Är det såna här ni letade efter?” frågade han och ledde ungarna till sina gelikar.

“Var hittade du dem?” undrade Uno med en anklagande blick.

“ De hittade räkmackor i köket,” förklarade Nikolaj med en nickning till de två barnen.

“Vad säger du för nåt, har de stulit mat ?” utbrast Uno.

Joker såg på pojken och stöldgodset med ett brett fejkat leende. “Var de goda, mackorna?”

Pojken nickade belåtet utan att titta på Joker och tog en stor tugga till, tydligen nöjd med sin nya bana i livet.

“Men gud så bra,” sade Micki med en lättad suck. “Då har vi ju alla tio!”

“Vi gick till och med plus om man räknar med Maja” ropade Joker med en glättig gest.

“Nu tycker jag att vi inte pratar mer om den saken,” sade Uno och marscherade iväg.

Nikolaj betraktade den buttre intendenten och barnen som flockades kring Micki. “Så, varför är det en massa barn som ränner omkring här för?”

“De kommer från Vasaskolans karateklubb,” berättade Margareta som kom tillbaka, utan Maja. “De ska till ett mästerskap i Helsingfors, men deras lärare råkade tappa bort dem.”

Joker slog plötsligt ihop händerna och såg på barnen med ett stort leende. “Men nu när alla är här tycker jag att vi går och överraskar er lärare! Va? Häng med! Han kommer säkert bli jätteglad av att se er.”

“Jag tror det är bättre att vi ropar hit honom,” svarade Margareta och såg på Joker med en menande blick. “Han… ‘tröstar’ sig i baren just nu.” Hon vände blicken mot Nikolaj. “Tack för hjälpen.”

Nikolaj svarade henne inte. Hans blick var istället fäst på Micki och studerade honom noga. Micki och andra sidan tittade inte mot någon av dem. Han stirrade mot utgången där en ström av passagerare passerade. Mickis ansiktsuttryck var mycket stelt och hans ögon något uppspärrade, som i chock.

“Vad tittar du på?”

Micki ryckte till när Nikolaj petade på hans arm. “V-Va? Förlåt, vad sade du för nåt?”

“Är du okej?” frågade Nikolaj.

“Nä, eller jo, det… Det är inget,” svarade Micki och ryckte på axlarna. “Jag tyckte bara… Jag trodde bara att jag såg någon jag kände igen.” Micki log lite nervöst. “Jag såg fel. Det var någon annan. Som jag inte kände. Igen, alltså.”

Nikolaj fortsatte att betrakta Micki under tystnad. En lång, analyserande blick som gjorde Micki obekväm.

“...Okej,” svarade Nikolaj till slut och började långsamt röra sig tillbaka samma väg som han kom.

Micki såg efter honom med ett ansträngt leende tills Nikolaj var borta. Efter ett par sekunder började Mickis ansiktsuttryck förändras till en ängslig blick och han vände sig skyndsamt till Margareta. “Du, skulle du kunna hålla koll på dem tills läraren kommer?” frågade Micki bedjande.

“Jadå, inga problem,” svarade Margareta och vinkade glatt till Maja som satt på disken till receptionen. “Jag tänkte ta lunch snart. Vill du–”

Margareta vände sig om, men Micki var redan borta.

Micki fumlade med sin kortnyckel. Hans hand darrade så mycket att han till slut grep tag i sin vrist för att tvinga den still.

Han måste ha sett fel.

Det fanns ingen chans att den mannen kunde vara här på Freja. Han var inlåst. Han kunde inte skada någon igen.

Han måste ha sett fel…

Micki tog ett djupt andetag i ett försök att få sina nerver under kontroll. Han hade bestämt sig för att stanna i sin hytt idag. Inte gå ut. Bara titta på film och ta det lugnt. Hytten kändes trygg...

“Vad är du rädd för?”

Micki ryckte till och slog instinktivt kortnyckeln som en plastig hammare mot rösten bakom honom. Det improviserade vapnet fångades i ett stadigt grepp av Nikolaj, som betraktade honom fundersamt.

“V-Va? Rädd? Nä, det… Det är jag inte,” svarade Micki.

Nikolaj höjde ett ifrågasättande ögonbryn och sneglade på Mickis beväpnade hand, fortfarande fångad i krögarens grepp.

“Nä, alltså det… Det blev bara så,” förklarade Micki och försökte lossa sin hand, men Nikolaj höll honom i ett fast grepp.

“Jag ser på dig att det är nåt,” sade Nikolaj med en genomträngande blick. “Du kan berätta för mig, det vet du.”

“Du kan släppa min hand först,” sade Micki med växande irritation och försökte rycka loss sin lem med komiskt lite resultat.

Nikolaj gav honom ett busigt leende och tog kortet ur Mickis hand innan han släppte taget. Micki gnuggade sin ömma vrist med en grimas medan Nikolaj låste upp hyttdörren.

“Du behövde inte hålla så hårt…” muttrade Micki och slank in till sin blygsamma boning.

“Och du borde tänka dig för innan du attackerar nån som suttit i fängelse.”

“Men det var ju på ren reflex…!”

“Samma här.”

Micki satte sig ner på sängen med en frustrerad suck. Nikolaj studerade honom allvarligt. “Vem trodde du att jag var?”

Micki tvekade och tittade bort. “…Ingen särskild.”

“Skitsnack,” snäste Nikolaj. Han såg på sin vän med plötslig insikt. “Är det ikonsmugglarna?”

Micki blinkade. “Va? Nej–”

“Alltså, om de djävlarna tror att de kan komma tillbaka och göra sig av med dig så ska jag se till att de inte lämnar den här båten levande, det kan du ge dig fan på–”

“Men lugna ner dig!” sade Micki bestämt. “Det var faktiskt inte de jag såg.”

Nikolaj gick ner på knä framför Micki. Hans bruna intensiva ögon såg på honom med en blick Micki inte sett hos någon annan människa. Ögon som var lika kapabla till att skydda som att döda.

“Vem var det du såg?” frågade Nikolaj med en låg röst. Inte hotfull. Inte mot Micki…

Micki svarade inte på en gång. Hans ansikte speglade både rädsla, misstro och gammal smärta. Efter en stund tog han ett djupt andetag. “Vet du något om en Elin som jobbade här ombord förut?”

Nikolajs intensiva ögon blinkade oförstående.

“Ja, det var innan du började på Freja,” förklarade Micki. “Hon var delägare i min och Bellas salong, så–”

“Jaha,” svarade Nikolaj med ett artigt leende. “Nä, alltså… Det visste jag inte.”

“Nej, det kanske inte är så konstigt i och för sig,” medgav Micki med en rynkad panna.

Han hade plötsligt svårt att komma på hur han skulle fortsätta konversationen. Det hade känts viktigt att börja med Elin. Lilla Elin… Han tänkte på henne varje gång han gick förbi det gamla galleriet. Tidigare skönhetssalong. Tidigare mordplats…

“Micki?”

Nikolajs röst var mjuk, som om han hanterade något bräckligt. Såg Micki verkligen så sårbar ut just nu…? Någon som man behövde vara varsam med? Eller någon som gick till anfall med kortnycklar vid minsta ljud…

Nikolaj tog hans hand och lät sin tumme göra cirklar över Mickis bleka handrygg. Det hade en förvånansvärt lugnande effekt. En taktil påminnelse om att han inte var ensam.

“Elin är död,” sade Micki plötsligt. “Mördad. Det var några skinnskallar som… De kom till salongen, för det var mig de ville åt.”

Micki kunde känna hur musklerna i Nikolajs hand spändes, som ett strypgrepp.

“Polisen tog dem,” fortsatte Micki, och märkte knappt att hans röst började darra. “Men en av dem, Kenny hette han. Han, öh… Han kom tillbaka. Fick jobb i maskin och jag, jag… Jag kände ju inte igen honom först, inte förrän han–”

Micki svalde obekvämt.

“Fast det är länge sen nu,” fortsatte han med ett krystat leende. “Han åkte fast. Och hans polare, han vittnade faktiskt om mordet och misshandeln och–”

Micki tystnade. Hans tankar någon helt annanstans tills han kände en hand på sitt huvud följd av Nikolajs omfamning. De starka musklerna var både trygga och skrämmande. Efter några sekunder slappnade Micki av i sin väns armar.

Efter en stund släppte Nikolaj honom och tog bestämt tag i Mickis axlar istället. De bruna ögonen var allvarliga och fokuserade på Micki.

“Den här Kenny,” sade Nikolaj. “Var det honom du såg tidigare?”

“Jag trodde det,” svarade Micki tveksamt, men blev med ens defensiv. “Fast det kan ju inte ha varit han. Han sitter ju för fan i fängelse för mord!”

Nikolaj sade ingenting. Inte Micki heller. Han visste att det inte hade varit Kenny han såg. Men hans hjärna gjorde ingen skillnad på en riktig Kenny eller en falsk. Adrenalinet var redan i hans blod. Hans kropp förberedde sig på att fly eller slåss för sitt liv, vare sig han ville det eller inte. Den snabba pulsen och de mörbultande hjärtslagen fick honom att vilja kräkas.

Han ryckte till när telefonen i hytte plötsligt ringde. Nikolaj tittade från den ilsket ljudande maskinen till Micki, som bara satt och stirrade mot bordet. Han visste inte varför, men han kunde inte förmå sig att svara.

Nikolaj betraktade honom ett ögonblick innan han sträckte sig efter luren.

“Vem är det?” frågade Nikolaj med ett varnande tonläge.

“Hörru, det är väl snarare jag som ska fråga dig det,” sade Joker. “Varför svarar du i Mickis telefon?”

Nikolaj sneglade mot Micki som tittade spänt på luren.

“Tjena, Joker,” sade Nikolaj och såg hur Mickis muskler genast slappnade av. “...Micki tar en dusch just nu. Jag ber honom ringa dig sen.”

“Vänta, vänta, vänta! Fråga honom om han är klar med frågorna till film-quizen i baren.”

“Quizen?” upprepade Nikolaj oförstående men såg plötsligt en ny panik slå rot i sin väns ögon.

“Fan också…!” svor Micki och reste sig från sängen.

Nikolaj höll handen över luren. “Vadå för jävla quiz?”

“Men det var ju min idé!” svarade Micki desperat. “Att vi skulle ha filmquiz i baren ikväll. Men jag har ju inte förberett några frågor! Alltså, det är så typiskt–”

Nikolaj flyttade handen från luren till Mickis mun istället för att tysta honom och återvände till samtalet. “Jag håller på att skriva ut dem just nu,” sade Nikolaj lugnt. “Du får dem om en timme.”

“Jamen då så!” skrattade Joker. “Alltså, jag trodde på riktigt att han hade glömt bort det där. Tack! Det här kommer bli superkul. Vi ses!”

Nikolaj lade på och log åt Mickis chockade uttryck.

“Varför sade du så för?” frågade Micki. “Jag har ju inte skrivit några!”

“Sånt där kan man ladda ner från internet,” svarade Nikolaj och lade en hand på Mickis axel. “Ta det lugnt. Jag tar hand om det.”

Micki tittade på Nikolaj med växande insikt och sjönk sen ner på soffan med en lättad suck.

“Alltså, du. Tack,” sade Micki med ett leende. “Jag menar det verkligen.”

“Ingen orsak,” svarade Nikolaj och log tillbaka.

Micki kände hur hans ansikte började ändras till en varmare färg, och skyndade sig förläget in på toaletten. “Du är väl med ikväll?” frågade Micki och låtsades leta efter en hårborste. “På quizen alltså.”

“Är du säker på att du ska gå?” frågade Nikolaj allvarligt.

“Ja, det är väl klart?” svarade Micki oförstående. “Jag sade ju att det var min idé. Och jag har faktiskt lovat att hjälpa till.”

“Det där fixar Joker,” sade Nikolaj och ställde sig i dörröppningen till badrummet med armarna i kors. “Du, jag är ledig ikväll. Vi kan väl hitta på nåt i hytten bara?”

“Som vadå till exempel,” frågade Micki roat. “Se på TV? Eller hyra en film? Du somnar ju bara.”

Nikolaj var inte road och betraktade Micki med en intensiv blick. “Du behöver inte gå nånstans om du inte vill.”

“Vad jag behöver är att få tänka på nåt annat,” förklarade Micki vänligt men bestämt och lade en hand på sin väns axel. “Men tack ändå,” tillade han och log. “Det känns bättre nu när jag fått prata om det.”

Micki tystnade ett ögonblick. “Det är bara Uno, Joker och Margareta kvar här som minns allt det här med Kenny,” förklarade han och såg på Nikolaj med ett halvleende. “Och jag ville inte säga nåt till dem. Det rör bara upp en massa jobbiga minnen, du vet?”

“Nej, visst, visst,” svarade Nikolaj med en handviftning. “Gå du. Ha så kul.”

Micki log stort. “Det ska jag,” sade han och lämnade badrummet för att plocka bland sina skjortor och tröjor. “Jag har faktiskt sett fram emot det här, ska du veta. Visst kommer du också väl?”

“Vi får se,” svarade Nikolaj svävande. “Jag har lite att fixa.”

“Jaha, jag trodde du var ledig ikväll?” frågade Micki med ett höjt ögonbryn.

“Det är en grej jag måste göra,” sade Nikolaj och gick mot dörren. “Jag kommer om jag hinner.”

Innan Micki hann säga ett ord till så hade Nikolaj lämnat hytten. Den lille frisören tittade mot dörren med blandade känslor.

Han undrade om han hade dumpat för mycket på Nikolaj. Det hade känts skönt att få dela med sig av minnena till någon. De oroliga tankarna som hängt med honom från receptionen var mycket lättare nu. Men istället började han känna sig skuldmedveten över att ha dragit ner Nikolaj i det hela. Fast han hade ju faktiskt frågat. Men trots det så kunde Micki inte riktigt släppa hur plötsligt Nikolaj hade stuckit.

Micki kände sig med ens väldigt skamsen. Hans huvud hade varit så fullt av gamla minnen och obefogad rädsla att han helt glömt bort att fråga Nikolaj om Nina.

Han hade knappt känt igen henne när han sett henne i Nikolajs hytt för bara lite över vecka sen. Det trassliga, otvättade håret som klibbade sig fast i både svett och tårar. De lortiga kläderna fulla med hål från grus och vassa, desperata naglar. Och så armarna… Täckta av blåmärken från söndertrasade vener och nålstick. Både gamla och nya.

Det hade varit overkligt att se henne på det sättet, och det skar i Mickis hjärta när han tänkte tillbaka på hur Nikolaj hade hållit om den motstridiga, darrande lilla kroppen som om det var hans enda livlina. Och på flera sätt var Nina det.

Det senaste han hade hört var att hon hade lämnat Freja. Det var i alla fall det som Nikolaj hade svarat när Micki frågat om han skulle fortsätta täcka för henne i kasinot. Något mer hade Micki inte fått ur honom då, och han hade knappt sett till honom sedan dess.

Han hoppades innerligt att hon mådde bra. Micki hade aldrig sett Nikolaj så rädd…

Micki suckade och tittade på två tröjor han hade tagit ut på måfå.

Han hoppades att ingen av filmerna Nikolaj valde ut handlade om skinnskallar.

Chapter 2: Så länge hjärtat kan slå

Notes:

Måste börja med att tacka UnoCrowntwig för den fantastiska uppmuntran jag fått. ❤️ Hade inga förväntningar på att någon skulle bry sig om den är fanficen, och uppskattar detta grymt! Hoppas att det här kapitlet håller samma kvalité.

Chapter Text

Nikolaj tog ett bloss av sin cigarett och lät röken slå emot den upplysta datorskärmen. Rad efter rad av kod ockuperade utrymmet på den fyrkantiga ytan medan Nikolajs lediga hand fortsatte fylla på med mer. Hans fingrar arbetade skrämmande snabbt med effektiviteten hos ett automatvapen.

Det var inte första gången han hade hackat sig in i polisens databas. Om man nu kunde kalla det för att hacka när deras säkerhetssystem var så här uselt. Det var inte utan att han blev lite besviken på att de inte hade bytt ut det sen senast. En del av honom hade sett fram emot en utmaning. En utmaning hade varit en bättre distraktion.

Han behövde något som tvingade honom att tänka på något annat än Nina…

Nikolajs flinka fingrar tvekade plötsligt en sekund. De nästan mekaniska rörelserna tappade koncentrationen när en obehaglig tanke störde hans fokus.

Det hade snart gått en vecka sedan Nina hade stuckit. En vecka sedan hon lämnade hans hytt i ett fruktansvärt abstinenstillstånd och gick av båten. Och ingen visste var hon var.

Han borde aldrig ha lämnat henne ensam…

De senaste dagarna hade varit en mörk dimma av oro och ängslan för Nikolaj. Han mindes att han hade pratat med farmor, men inte vad han hade sagt. Vad han än hade berättat så hade det varit tillräckligt för att hon skulle kontakta polisen, och för en gång skull hade Nikolaj inte protesterat.

Nikolaj hade varit förvånad över att polisen var så snabba på att sätta in insatser för att hitta Nina, trots att hon inte hade varit borta mer än en dag. Han misstänkte starkt farmors övertalningsförmåga, eller att polisen hade sina egna motiv för att vilja hitta Nina. Så vitt de visste var Claude Abellon trots allt fortfarande “försvunnen”. Att Nina, deras mullvad och insyn till Claudes kriminella nätverk, sen också försvinner bara några veckor senare var varningsflaggor inte ens snuten kunde ignorera. Nikolaj hade inga planer på att berätta att det var en slump. Om det motiverade lagens långsamma arm att hitta hans lillasyster så fick de gärna tro vad de ville.

Nikolaj var tacksam att farmor hade skött all poliskontakt. Han själv kunde inte förmå sig att ens prata med dem. Inte efter allt som hänt… Lyckligtvis hade farmor varit noga med att inte involvera Nikolaj i det hela.

Den enda gången polisen hade hört av sig var över Viktor.

Farmor hade berättat att han dött, men inte hur det hade hänt. Inte för att Nikolaj brydde sig. Farmor verkade inte märkbart tagen av nyheten heller, vilket överraskade Nikolaj. Han hade inte ens hört något om en begravning. Men till och med farmor visste nog bättre än att bjuda honom.

Nikolaj hade inga höga tankar om sin farbror. Viktor hade aldrig agerat i någon annans intresse än sitt eget och hade dessutom upprepade gånger utnyttjat Nikolaj och Ninas lojalitet till varandra för att få sin vilja igenom. Nikolaj kunde inte säga att han sörjde den mannen.

Men trots allt detta, och hur ogärna Nikolaj än ville erkänna det, så hade Viktor hjälpt honom att få tillbaka Nina.

Och nu var han död.

Och Nina var borta.

…Om han bara inte hade lämnat henne ensam.

Nikolaj slet plötsligt blicken från skärmen och drog händerna genom håret i frustration. Han måste fokusera på något annat. Något han kunde göra något åt.

Någon han kunde hjälpa.

Nikolajs blick återvände till laptopen och fortsatte knappa vidare med ett förnyat fokus.

Den lilla informationen Micki hade gett honom var tillräckligt för att Nikolaj skulle få fram både efternamn och personnummer på Kenny. Personallistorna på Freja var inte svåra att komma åt, och det var ingen stor ruljans på folk i maskin. Det enda Nikolaj saknade nu var en bekräftelse på att Kenny fortfarande satt inne.

Micki var en ältare. Han hade svårt att släppa saker när de väl fanns i hans huvud. Det hade Nikolaj lärt sig den hårda vägen… Om det fanns ett sätt för Nikolaj att försäkra Micki om att han inte behövde oroa sig för Kenny så ville han göra det.

Men det var inte bara för Mickis skull.

Efter all skit i St. Petersburg och med ryska maffian hade Nikolaj lärt sig att paranoia var mer än bara ogrundad rädsla; det var en överlevnadsinstinkt. Micki kunde ha inbillat sig allt, och förmodligen var det precis så det var.

Men om det fanns så mycket som 1% chans att Micki hade sett rätt…

“Då kommer nästa fråga här då,” ropade Micki till flocken av människor i baren. “How– Öh, hur many years, nej, år menar jag, åkte Marty McFly back to the framtid, alltså tillbaka i tiden, i filmen…” Micki läste på pappret. “...Tillbaka till framtiden? 1. 20. X 30. Eller 2, 100.”

“Två hundra?” frågade en kvinnlig passagerare oförstående.

“Va? Nej, alltså alternativ två , 100,” förtydligade Micki.

Det hördes ett förvirrat mummel från publiken. Micki såg på dem med ett uttryck av tvivel.

“Vet ni vad, ni kan bara ignorera alternativ 2,” utropade han. “Så där. Där fick ni en liten ledtråd. Öh, lycka till!”

Micki satte sig tungt ner och lade ifrån sig högen med pappersark på bardisken för att sträcka sig efter ett glas halvdrucken cocacola. Han tog flera giriga klunkar med en nervös blick innan Joker plötsligt tog glaset ifrån honom.

“Hörru, vad är det för frågor du hittat på egentligen?” frågade Joker. “Tanken är väl att det ska vara filmquiz, inte nationella prov i engelska.”

“Nikolaj hittade dem på nätet,” förklarade Micki. “Jag gör så gott jag kan, det är inte så lätt att översätta på stående fot sådär.”

“Äh, men kom igen nu,” sade Joker självsäkert och tog högen med papper. “Let me handle this.”

“Go ahead, make my day,” svarade Micki sarkastiskt.

Joker höll upp bunten och harklade sig.

“Då kör vi på nästa fråga!” ropade han och började läsa. “Vilket år kom filmen…” Joker stirrade på titeln. “...'Vacation' ut?"

Joker tittade rådvillt mot Micki som skakade på huvudet.

“Väjkäjshon…?” Viskade Joker med en klingande svensk brytning.” Vilken film är det?”

“Men det vet väl inte jag!” viskade Micki tillbaka hetsigt.

“Det är ‘Ett päron till farsa’,” svarade en passagerare på stark finlandssvenska. “Och den hade premiär 1983.”

“Jaha…” sade Joker och dubbelkollade svarsalternativen. “Ja, då kan ju… Alla bara svara 1 på den då.”

Ljudet av tre dussin pennor som ritade ett streck fyllde baren och Joker sneglade mot Micki som tittade oskyldigt på honom.

“Nä, det kanske inte är så himla lätt,” sade Joker lite irriterat.

Micki drog på munnen i ett segervisst leende och fick genast en handduk i ansiktet.

“Du, torka bort det där smilfinkandet och hjälp till istället,” sade Joker och gav hälften av frågorna till Micki.

Micki tog lydigt emot bunten och började tillsammans med Joker att försöka översätta nästa fråga, som handlade om filmen Jaws .

Bakom Micki reste sig en person från en barstol i ett undanskymt hörn. Mannen gick fram till bardisken där Mickis glas stod obevakat. En grov hand sträcktes ut och svepte snabbt och subtilt över glasets öppning.

Ingen såg tabletten som snart löstes upp i den kolsyrade drycken, eller tatueringen på mannens handled…

Nikolajs ögon var fixerade på skärmen och texten framför sig, likt en katt som följde en sparv utanför fönstret.

Enligt registret satt Kenny fortfarande i fängelse. Dömd för dråp, olaga hot, mordförsök och en rad andra saker som Nikolaj varken brydde sig om eller förvånades över. Enligt domen såg det inte ut som att han skulle bli utsläppt de närmaste 4-5 åren.

Men det fanns en detalj som hade fångat Nikolajs intresse. En notering på Kennys profil som hänvisade till en sekretessmarkerad fil. En fil som tydligen endast några få hos polisen hade åtkomst till. Och i denna stund, även Nikolaj.

Han hade dekrypterat filen och fått fram en mejlkonversation mellan polischefen och en intern säkerhetsgrupp. Ju mer Nikolaj läste av konversationen, desto kallare blev han inombords.

Enligt en rapport hade Kenny nyligen flyttats till ett annat fängelse med högre säkerhetsklass. Två poliser hade kört transporten och lämnat över Kenny, enligt rutin. Men av en slump hade en polis i den nya anläggningen, som varit med vid gripandet av Kenny på Freja, reagerat på den intagne och larmat sin överordnade. Mannen från transporten var inte Kenny Karlsson. En hemlig, intern utredningsgrupp hade satts ihop för att undersöka poliserna som ansvarade för transporten, och man hade snart hittat att de båda hade kopplingar till kända högerextrema grupper. Bland annat Kennys.

Spåren ledde till ett stort kriminellt nätverk och Polisen höll nu på att undersöka om det kunde finnas fler personer inom myndigheten som jobbade för nätverket. För att lura in de inblandade i falsk säkerhet hade man valt att inte gå ut i media med rymningen medan utredningen pågick.

Nikolajs puls ökade stadigt med varje ord han läste tills det kändes som att hans hjärta stannade.

Enligt datumen i mejlet hade Kenny varit på fri fot i två dagar.

Två dagar att ta sig till Stockholm. Till Freja.

Till Micki.

Nikolaj sprang upp ur soffan och slet upp dörren till hytten innan han rusade mot baren.

Helvete, helvete, helvete…

“Lystring! Hallå!" ropade Joker ut och höll upp ett svarspapper. "Jag vill bara meddela att svaren är räknade, vilket betyder att vi har en vinnare i…” Joker pausade för att göra en revolver med sin lediga hand och avfyra den innan han cinematiskt blåste bort den inbillade röken. “...kvällens quiz!"

Han rättade dramatiskt till glasögonen och höll upp lappen innan han började läsa. “Den som får äran att koras till Frejas flinka filmfantast denna resa blir, trumvirvel… Pekka Mattsson!”

Passageraren som hade svarat rätt på Ett päron till farsa-frågan steg fram till bardisken. Joker tog honom i hand och gav honom ett guldkuvert.

“Du har vunnit två biobiljetter, och en gratis dry martini här i baren. Skakad, inte rörd. En stor applåd!”

Passagerarna applåderade medan Pekka bugade och satte sig på sin plats igen. Joker log med hela ansiktet och vände sig till Micki. "Det där gick ju svinbra,” skrattade bartendern. “Och du, det blev ju nästan bättre att ha filmtitlarna på engelska. Då blev det ju mer utmaning, liksom. Håller du inte med?”

Micki svarade inte. Han stod bredvid baren och höll sig krampaktigt i disken med en ofokuserad blick. Hans ansikte var betydligt blekare än vanligt.

“Men du, nästa gång kör vi drink-quiz tycker jag, för jag har inte råd med nya biobiljetter varenda resa,” fortsatte Joker. “Så kan de ju vinna gratis drinkar istället, eller hur?”

“Du, d-det snurrar…” sade Micki med en darrig röst.

“Kallar du mig snurrig?” skämtade Joker med ett brett flin och torkade ett glas.

“Joker…” sade Micki med en bedjande röst på gränsen till panik.

Jokers ansiktsuttryck förändrades plötsligt och han betraktade Micki förbryllat en sekund. "Vad är det med dig? Är du inte kry?”

“Ja… Jag vet inte.” Mickis blick flackade lite, som om han inte visste vart han skulle titta.

“Hörru, du tänker väl inte gå och svimma nu, va?” frågade Joker med en halvt skämtsam och halvt allvarlig röst.

Micki svajade till lite där han stod och Jokers bartender-reflexer satte genast ner glaset och grabbade tag i Mickis väst.

“Men du, sätt dig ner, sätt dig…” sade Joker och skyndade sig runt disken för att hjälpa Micki till en ledig stol vid ett bord en bit bort. Mickis ben nästan vek sig så fort han tog ett steg, men Joker höll ett stadigt grepp om sin väns arm och höll honom upprätt.

När Micki var tryggt planterad i en stol hukade Joker sig bredvid honom med armarna i kors och en bekymrad blick. “Är du dålig?”

“N-Nä, eller…” svarade Micki osäkert. “Jag känner mig lite konstig, bara.”

“Alltså, du ser på riktigt sjösjuk ut.”

“Men det har jag ju aldrig varit förut.”

“Det kanske kan komma och gå sånt där, lite som allergier,” förklarade professor Joker. “Anki, hon hade alltså 13 marsvin när vi var små, och nu kan hon inte ens titta på en yllevante utan att nysa.”

Micki verkade inte ha hört ett ord av vad Joker sade. Hans ögon hade svårt att fokusera och växlade mellan tomhet och förvirring, som om han inte visste var han var. Joker tystnade och studerade Micki en stund.

“Du ser ju helt blek ut,” sade Joker med en kritisk blick. “Vet du vad, vi gör så här,” instruerade bartenderna och guidade Mickis händer till att ta tag i bordet för balansens skull. “Så. Håll i dig så här så ska jag gå och sno ihop Jokers dunderkur. Botar allt från influensa till nageltrång! Testade det på en gäst förra veckan och han blev pigg som en mört. På riktigt alltså. Vänta här så länge.”

Joker försvann som en pil in i köket medan Micki höll bordet i ett desperat grepp. Det fick rummet att åtminstone snurra lite mindre. Hans tankar kändes som en dimma utan möjlighet att urskilja någonting. Han mådde väldigt illa… En del av honom ville gå tillbaka till hytten där han hade nära till en toalett om han behövde kräkas. Men en annan del var rädd att han inte ens skulle kunna ta sig ut från baren i hans nuvarande tillstånd.

“Min polare har visst fått i sig mer än han tål.”

Rösten kom från höger, eller åtminstone trodde Micki det. Han var inte säker på om han kunde skilja på höger och vänster längre. Eller upp eller ner, för den delen.

“Vad säger du, Micki?” frågade mannen och Micki kände en grov hand på sin axel. “Ska jag hjälpa dig till hytten?”

Micki kände igen rösten men kunde inte placera den. Han försökte vrida huvudet för att se vem det var, men huvudet ville inte lyda. Ville inte vara med. Allt såg suddigt ut… Ett par trygga händer hjälpte honom plötsligt att stå upp. Micki vinglade till, men mannen höll honom stadigt i ett hårt grepp. Smärta började tränga sig igenom dimman i hans huvud från de hårdhänta fingrarna som pressades in i Mickis skinn.

“Så där ja… Kom så går vi,” sade rösten och lade Mickis arm över ena axeln innan Micki kände hur han halvt gick och halvt släpades iväg.

En gammal, bekant rädsla började sippra in i Mickis medvetande, men hans hjärna kunde inte se vad det var. Bara en känsla utan namn eller form.

“Man får lära sig mycket på kåken, ska du veta,” förklarade rösten lugnt. “Om rehabilitering. Om hur man kommer tillbaka till samhället. Hur man gör rätt för sig och sån skit.”

Han kände igen rösten. Var hade han hört den rösten? Varför hatade han den rösten…?

“Men jag har också lärt mig hur man klarar upp gamla affärer,” fortsatte mannen och stannade en sekund i en tom korridor. “Du kanske inte känner igen mig?”

“N… Nhh…” gnydde Micki till svar.

…Nej.

Micki kände hur en brysk hand tog tag i hans kind och tvingade honom att titta på sin bärhjälp.

“Visst minns du väl en gammal kollega?” frågade mannen.

…Nej, snälla.

Micki stirrade framför sig på ett suddigt ansikte med ögon som verkade nästan svarta. Kenny hade rakat huvudet och skägget sen sist de sågs. Nu såg han ut precis som han hade gjort första gången de möttes.

När han dödade Elin.

Micki försökte slita sig loss med all kraft han hade, men det svaga motangreppet fick Kenny att börja skratta. “Jag trodde väl det,” sade Kenny. “Bra. Fast synd för dig att du inte gjorde det tidigare när du såg mig i receptionen. Trodde du inte dina ögon, kanske?”

Kenny lutade sig närmare och viskade i Mickis öra. “Jag vill att du ska dö och veta att du kunde ha förhindrat det. Det sista du någonsin kommer känna är skräck och ånger, hör du det?”

Micki försökte skrika men fick bara ur sig ett halvkvävt stönande.

“Bäst att vi skyndar oss,” sade Kenny och Micki kände hur den större mannen hivade upp honom över axeln. Den plötsliga rörelsen fick Micki nästan att kräkas. “Det vore ju tråkigt om nån börjar leta efter dig.”

Mickis kropp lydde inte. Hans tankar var ett virrvarr av panik och förvirring och inga signaler som han sände ut till sina ben och armar verkade nå fram. Han borde kämpa för sitt liv, men allt kändes som en mardröm i slowmotion.

Inget av det här kunde vara på riktigt. Den riktige Kenny satt i fängelset. Allt det här var bara en dröm. Snart skulle han vakna upp i sin hytt igen och känna sig så lättad över att inget av det här faktiskt hänt. Allt det här var bara en fruktansvärt realistisk mardröm.

En iskall vind slog emot Mickis ansikte när Kenny öppnade dörren till däck. Vinden förde snart med sig ett kyligt regn som smattrade mot Mickis rygg.

“Nästan framme,” sade Kenny och grymtade till när han försökte byta grepp. “Och även om du skriker kommer ingen höra dig. Det är inte en käft ute på däck i det här vädret.”

Vätan trängde sig in genom Mickis skjorta som iskalla likmaskar. Den plötsliga kylan väckte något till liv inom honom, och Micki lyckades ta tag i en metallstång vid dörren. Kenny var inte beredd på motståndet och slant i sitt grepp, vilket fick Micki att falla handlöst på det kalla, hårda skrovet.

“Vad i helvete,” svor Kenny och började genast bända loss Mickis fingrar från dödsgreppet kring stången. “Vad fan tror du att du kan göra åt det här, va? Det är redan kört för dig. Försöka att fatta det!”

Slaget från näven träffade Mickis tinning. En bländande smärta lamslog hans sinnen. Micki kände knappt hur hans lealösa kropp släpades bort över det blöta metallen.

“Om du tycker det är kyligt ute kan du ju föreställa dig hur kallt det är i Östersjön,” sade Kenny och höll Micki i ett stadigt grepp under armarna. “Jag tänkte att du ska få ta reda på det…”

Kenny drog en mycket omtöcknad Micki mot relingen och tittade ner mot det svarta, brusande havet. “Jag har hört att den plötsliga kylan kan få hjärtat att stanna på en...”

Micki var bara vagt medveten om vad som försiggick. Hans huvud bultade och resten av hans kropp kunde knappt känna nånting. Fingrarna var bortdomnade. Han kunde inte röra benen. Han lade knappt märke till kylan längre. Och när Kenny lyfte upp honom hängde Mickis armar bara slött från sidorna, som en trasig docka.

“Hnh…” jämrade Micki när Kenny hängde hans kropp över relingen.

Nu dör jag, var det sista Micki tänkte innan dimman i hans huvud svalde hans medvetande.

Hon gick fort fram, Freja. Helt ovetandes att en av hennes besättningsmän som tjänat henne trogen i så många år var på väg att lämna henne för alltid. Dånet av hennes motorer och det rasande havet dränkte Mickis sista tanke. Men även ljudet av springande, plaskande fotsteg som snabbt kom allt närmare…

Kenny tog tag i Mickis byxlinning för att hiva honom uppåt och flytta vikten till fel sida av relingen.

“Och du," tillade Kenny och lutade sig närmare den försvarslösa kroppen för att viska i Mickis öra. “Du kan ju hälsa den där bruden när du ser henne–”

En öronbedövande smäll. Två kroppar drabbade plötsligt samman i en smärtsam kollision av knäckta revben och söndertrasade blodkärl, som två kolliderande världar. Kraften i tacklingen fick Kenny att tappa Micki som direkt slog i det hårda, kalla däcket. Kenny landade två meter bort med en duns och kippade efter andan där han låg.

Det iskalla regnet piskade Nikolajs ansikte som nålar när han böjde sig ner över Micki. Intensiva bruna ögon skannade blixtsnabbt den lilla, blöta kroppen framför honom.

En kropp som inte rörde sig.

En kropp som blödde ymnigt från ett jack i pannan.

En kropp som kändes alldeles kall när han lade en hand mot sin väns likbleka kind.

Nikolaj tog Mickis huvud i båda sina händer med en desperat blick och strök bort den våta, blodiga luggen som klistrade sig fast över Mickis ansikte.

“Micki? Micki!” skrek Nikolaj nästan argt och skakade honom så hårt han vågade. “Micki, för fan, svara…!”

Micki stönade i protest och hans ögon öppnades flyktigt och flackade ofokuserat från den mörkhåriga mannen som höll i honom till relingen han just hade undkommit. Nikolaj lugnade märkbart ner sig och andades ut.

Micki var vid liv.

Nikolaj pressade sin panna mot Mickis i en gest av djup tacksamhet. Närheten till Mickis varma andetag hjälpte honom att driva bort tankarna på vad som hade varit på väg att hända.

BANG

Den ömma stunden avbröts av en ståldörr som slog igen hårt. Nikolaj tittade mot den med blicken hos ett rovdjur som kände lukten av blod.

Den fega jäveln hade stuckit. Nikolajs kropp spändes som en jakthund med vittring och var på väg att resa sig, men ett svagt jämrande från Micki fick honom att stanna upp. Nikolaj såg på sin vän och slappnade av något.

Kenny fick vänta. Micki var viktigare.

Nikolajs kroppsspråk och ansiktsuttryck förändrades till en uppdragsfokuserad maskin. Han skopade upp Micki i sina armar med muskler som pulserade av adrenalin. I hans hjärna fanns endast två objektiv.

Skydda. Gömma.

Till varje pris.

Han höll den våta kroppen i ett hårt grepp medan han letade sig neråt däck till en annan dörr. Mickis hytt var inte säker. Kenny kunde ta reda på var den fanns. Nikolajs hytt var tryggare. Kenny visste inte vem han var.

Men snart skulle han bli varse…

Nikolaj stod skymd vid ett hörn i korridoren och väntade tålmodigt på att två personer skulle passera. Han försökte i största mån att undvika människor. De skulle bara ställa en massa frågor, och Nikolaj hade inga svar. Inga som han ville dela med sig av i alla fall.

Han bar fortfarande Micki i sina armar. Han var inte mycket tyngre än Nina…

“V… Var…” mumlade Micki plötsligt och tittade sig omtöcknat omkring. “V-Var är…?”

“Han är borta,” svarade Nikolaj tyst och betraktade två kvinnor från kökspersonalen passera dem. Han började inse att det skulle bli svårt att ta sig hela vägen till hytten obemärkt.

“Jag… mår inte så bra,” sade Micki med en halvkvävd röst.

Nikolaj betraktade Mickis något dimmiga blick. “Kan du gå?”

Det tog en stund innan Micki nickade svagt. Nikolaj sänkte ner honom försiktigt tills Mickis fötter nuddade golvet så att han kunde resa sig. Micki ställde sig mödosamt upp, men efter bara några sekunder vacklade han till och Nikolaj fångade blixtsnabbt upp honom.

“Här, här ta– Micki, ta tag i mig,” sade Nikolaj och höll Mickis armar i ett stadigt grepp.

Efter en omdistribution av lemmar fick Nikolaj Mickis ena arm runt halsen och kunde stötta honom resten av vägen. Det såg åtminstone mindre suspekt ut än att han bar honom.

Nikolaj sneglade mot sin omtumlande vän och reagerade på hur illrött det öppna såret vid tinningen såg ut mot den bleka huden. Det hade nästan slutat blöda.

“Hur mår du?” frågade Nikolaj.

“Illa…” svarade Micki med en matt röst och nästan hängde i Nikolajs nacke, som om han helt saknade styrka i benen.

Nikolaj fortsatte att betrakta honom med en växande oro. Det var definitivt nåt som inte stämde med Micki. Sättet som han ibland tittade upp och inte verkade veta var han var nånstans. Hur han då och då försökte säga nåt men bara fick fram ett lågt obegripligt mummel. Han hade uppenbarligen fått ett kraftigt slag i huvudet så det var möjligt att han bara hade en mild hjärnskakning. Men det som oroade Nikolaj var hur Kenny hade lyckats få med sig Micki ut till däck.

Han hade fortfarande paniken i färskt minne, när han hade kommit fram till baren och inte sett skymten av Micki. När han frågade en passagerare så hade hon nyss sett en kille med Mickis beskrivning få hjälp därifrån av en annan man. Men mannen hade inte gått mot personalhytterna.

Nikolaj kunde känna sitt hjärta slå hårdare när han tänkte tillbaka på hur han hade rusat genom korridorerna mot däck, med vetskapen att om man ville göra sig av med en kropp på Freja så fanns det bara ett sätt. Han hade själv gjort det bara några veckor tidigare…

De obehagliga minnena distraherade Nikolajs sinnen och han hörde inte rösterna som väntade runt hörnet utanför hans hytt…

“Men där är du ju!” ropade Joker glatt.

Nikolaj ryckte till när han fick syn på bartendern och Uno framför sin hyttdörr.

“Alltså, jag började nästan bli orolig på riktigt när du bara försvann så där,” fortsatte Joker och såg lättat på Micki

“Vad är det med honom?” frågade plötsligt Uno. Han betraktade Mickis halvslutna ögon, bleka ansikte och lealösa kropp med en allvarlig blick.

“Ja men jag sade ju att han blev jättedålig i baren förut,” förklarade Joker för sin vän innan han vände sig till Nikolaj. “Alltså, han såg så sjuk ut att jag var tvungen att be Uno komma och låsa upp Mickis hytt så att vi kunde kolla hur han mådde, och så var han inte där! Så jag tänkte att han kanske var hos dig.”

Uno fortsatte studera Micki på ett sätt som var svårt att tolka. Intendenten såg på Nikolaj. “Är han vid medvetande?”

Nikolaj svarade inte och tog fram sin kortnyckel för att öppna hyttdörren medan hans lediga hand hjälpte Micki att hålla sig uppe. Joker lade plötsligt märke till såret vid tinningen och hans glättiga uttryck försvann omedelbart.

“Men du, har du slagit sig?” frågade Joker oroligt och strök bort en del av den stela, blodiga luggen för att se bättre. “Alltså, det där ser ju inte bra ut. Ska vi ta honom till syster?”

“Nej,” sade Nikolaj bestämt och öppnade dörren.

“Men se på honom, han kan ju inte ens stå upp,” protesterade Joker. “Tänk om det är nåt allvarligt? Vi måste ju ta honom till sjukan–”

“Jag lämnar honom inte så länge det där kräket är ombord, fattar du det?” fräste Nikolaj med en mörk blick mot bartendern.

“Vad snackar du om, vem då?” ville Joker veta men Nikolaj vände bara bort blicken.

Uno verkade inte höra de andra två männens konversation och koncentrerade sig helt på Micki. Den yngre mannens huvud lutade slött mot Nikolajs axel med tunga ögonlock. Uno knäppte med fingrarna framför ansiktet, men Micki reagerade inte.

“Micki?” sade Uno vänligt och klappade honom lätt på kinden. “Hur är det med dig? Kan du höra mig?”

“Han behöver vila,” sade Nikolaj och sneglade på sin stilla vän med tillbakahållen oro.

Uno lade en hand på Mickis hals för att känna efter en puls medan hans andra hand försiktigt öppnade Mickis ena ögonlock. Micki flackade med blicken och försökte vrida bort huvudet med en sluddrig protest.

“Hnn… Mnä…” mumlade Micki otydligt.

“Såja, låt mig titta, låt mig titta…” mässade Uno fokuserat och studerade Mickis pupiller. Han flyttade sin hand från Mickis hals till hans panna och lät den vila där, som om han försökte känna efter feber.

“Men sluta leka doktor, han mår ju dåligt på riktigt ju,” skällde Joker. “Tar vi inte Micki till syster så kanske han blir ännu sämre.”

Uno reagerade på något och vände sig plötsligt till Nikolaj. “Han har ju fått i sig narkotika.”

Jokers irriterade uppsyn förbyttes mot ett chockat ansiktsuttryck. “Va, vänta vad sade du?”

“Ta in honom på toaletten,” instruerade Uno och pekade myndigt in i hytten. “Skynda på nu.”

Nikolaj studerade Uno med en aktsam blick. Likt en vakthund som försökte avgöra om han tittade på en inkräktare eller vän. Men till slut lydde han och hjälpte Micki att sätta sig ner i badrummet på toalettstolen. Mickis jämmer var knappt hörbart när Uno vred hans ansikte uppåt mot det skarpa ljuset och öppnade hans ögon igen.

“Upp med huvudet lite… Så där ja,” sade Uno och höll Micki i ett försiktigt men fast grepp medan han undersökte sin patient. “Det… är precis som jag trodde,” sade Uno och nickade mot de stora svarta pupillerna. “Vidgade pupiller i kombination med takykardi, dysartri och allmän muskelsvaghet tyder ju på ett intag av en narkotikaklassad substans.” Uno gav Nikolaj en anklagande blick. “Hur har det här gått till?”

"Alltså, han var verkligen skitdålig i baren förut,” sade Joker fundersamt och betraktade Micki. “Aspackad liksom, fastän han inte hade druckit nåt.”

Nikolaj såg på Joker intensivt. “När var det?”

“Jag vet inte, kanske en timme sen?”

Nikolaj vände sig till Uno. “Det är rohypnol.”

“Men det är ju ett sömnmedel,” svarade Uno oförstående.

“Det är också en dejting drog," förklarade Nikolaj med en giftig ton. “Det finns svin som använder det på krogen för att få hem tjejer. Spetsar deras drinkar när ingen ser och gör vad de vill med dem. Sen minns man inget nästa dag.”

“Men vem skulle göra nåt sånt mot Micki?” undrade Joker och såg på den ömkliga brunetten, som i sitt omtöcknade tillstånd svajade till så att Uno snabbt var tvungen att ta ett stadigare tag om hans axlar.

Nikolaj tvekade. Han var osäker på hur mycket han skulle berätta för Uno och Joker. Han kunde inte gärna avslöja att han hackat polisens databas. Särskilt inte när informationen om Kennys rymning tydligen var sekretessbelagd.

“Jag såg en man försöka kasta Micki överbord,” sade Nikolaj. “Jag hann stoppa honom, men han stack medan jag tog hand om Micki.”

“Kände du igen honom?” frågade Joker.

Nikolaj gav honom en outgrundlig blick. “Nä.”

“Har du kallat på vakten?” undrade Uno.

“Jag har inte hunnit.”

“Men det förstår du väl att säkerhetschefen måste underrättas omedelbart i sådana här kritiska lägen,” argumenterade intendenten med en unik blandning av överlägsenhet och frustration som bara han bemästrande . “Det borde ha varit prio ett!”

“Bengtsson är den sista personen jag skulle be om hjälp i det här,” hävdade Nikolaj med armarna i kors. “Hon hatar Micki lika mycket som den där jäveln som försökte döda honom.”

Joker såg på Nikolaj med plötslig insikt. “Du vet visst vem det var, eller hur?” frågade han allvarligt.

Nikolaj svarade med ögon vassa som knivar. “...Det hör inte hit.”

Uno såg bestört på krögaren. “Men om du kan identifiera gärningsmannen så måste du ju– “

“Det är inte upp till mig!” snäste Nikolaj. “Det är Mickis beslut.”

Uno betraktade Nikolaj under tystnad. “Du är medveten om att du försätter de andra passagerarna i fara genom att undanhålla information om en individ som är ute efter att skada?” sade han anklagande.

“Det är bögar med skönhetssalonger han har problem med,” svarade Nikolaj kyligt. “Era passagerare behöver inte oroa sig.”

Någonting förändrades i Joker. Ett obeskrivligt obehag som verkade kravla sig fram ur en grav djupt nere i hans minnen. Han såg på Nikolaj med ett stelt ansiktsuttryck och o-karaktäristiskt allvar. “Skinnskallen?” frågade han.

Nikolaj tittade på honom och behövde inte svara för att Joker skulle förstå. Uno såg mellan de två männen med en förvirrad blick. “Vadå för något? Nu får ni faktiskt förklara–”

“Han som dödade Elin,” svarade Joker och vände sig till Uno.

Unos ansikte blev med ens askgrått. "... Men han sitter väl inne?” frågade han med en ihålig röst.

“Han gjorde det,” sade Nikolaj.

"Men varför står vi här för!” utbrast Uno. “Vi måste ju ringa polisen!"

"Fast borde vi inte ringa Felix först?" påpekade Joker bekymrat. "Jag menar, om den där snubben är ute efter att hämnas så kommer han kanske ge sig på honom också."

"Men för guds skull, tänk logiskt, Torbjörn...!" sade Uno och grep tag i Jokers axlar i en nästan bönfallande ton. "Polisen måste ju underrättas i första hand. Sen kommer de i sin tur att kontakta alla involverade parter--"

"Hörru, vad är det för logik med det?" grälade Joker och borstade bort Unos fingrar. "Felix behöver ju veta det här på en gång, alltså! Kenny kan ju ha en kompis som är på väg till honom just nu, och så vet han inte ens om det!"

Nikolaj lämnade plötsligt toaletten och försvann in i hytten. Han kom tillbaka några sekunder senare med en mobiltelefon.

"Här," sade Nikolaj och gav telefonen till Joker. "Ring honom."

Joker nickade allvarligt och tog emot mobilen. Nikolaj vände sig till Uno med en bestämd blick. "Gå till receptionen och be dem kontakta polisen. Säg åt dem att vänta i Åbo när vi lägger till."

"Och varför skulle de lyssna på mig?" ifrågasatte Uno. "Jag har ju inte sett någonting av detta. Och baserat på de uppgifter du lämnat kan det ju lika gärna ha varit en passagerare som försökte hjälpa Micki som i sitt tillstånd--"

"Det var mordförsök," avbröt Nikolaj med ögon som blixtrade.

Uno tvekade. "Hur kan du vara så säker på att det var han?" frågade Uno med ett ansiktsuttryck som var svårt att tolka. "Du vet ju inte ens hur han ser ut."

Unos kroppsspråk hade ändrats från motstridig till ängslig. Det fanns en desperation i hans ögon nu. En vädjan om en verklighet där Elins mördare inte befann sig på båten i just denna stund.

Nikolaj såg på honom under tystnad och hans röst blev något mildare. "Om du säger till polisen att Kenny Karlsson som jobbade på Freja förut har setts ombord och anfallit en i personalen så kommer de tro dig," förklarade Nikolaj. "Jag lovar."

"Men hörru du, är det inte bättre att du ringer i stället?" föreslog Joker till Nikolaj. "Jag menar, det var ju ändå du som såg vad som hände."

"Jag stannar här med Micki," konstaterade Nikolaj. "Jag kan inte snacka med snuten just nu. Och de kommer bara ställa en massa frågor som jag inte tänker svara på."

"Som vadå?" ville Uno veta.

Nikolaj gav honom en menande blick. "Hur jag vet hur Kenny ser ut."

Uno betraktade Nikolaj tyst en stund. Den här gången verkade intendenten förstå exakt vad hackern pratade om, men valde för en gång skull att inte adressera det.

Micki vred sig plötsligt där han satt och vinglade till något, men Nikolaj lade en stadig hand på sin väns axel för att hålla honom stilla.

"Ring den där Felix nu," sade Nikolaj till Joker och nickade mot mobilen. "Kom tillbaka med telefonen när du är klar. Jag behöver den till en grej."

"Visst, visst, inga problem," svarade bartendern och såg på Micki med en olustig blick innan han gick mot dörren tillsammans med Uno. Innan han lämnade hytten vände sig Joker om en sista gång mot krögaren. "Klarar du det här själv?"

Nikolaj sneglade lite mot Micki innan han nickade.

“Okej,” sade Joker förstående, men tillade snabbt. "Du. Säg till om det är nåt vi kan göra."

Nikolajs spända blick mjuknade en sekund och man kunde skymta ett mycket litet men genuint leende på hans läppar. "Tack,” svarade han.

Det var inte erbjudandet i sig, utan att han visste att Joker menade det. Att någon erbjöd att hjälpa honom utan att förvänta sig något tillbaka var något han inte ofta upplevt i sitt liv. Och en av anledningarna till att Freja var mer än bara en arbetsplats. Han hade aldrig känt sig hemma någon annanstans i hela sitt liv. Ett liv där han blivit utnyttjad av alla han någonsin träffat. Av främlingar. Av maffian. Av sin familj…

“Aj…” mumlade Micki medan hans trevande fingrar sakta letade sig till det stelnade såret i pannan. Rörelsen fick hans kropp att luta sig farligt.

“Micki, Micki… !” ropade Nikolaj och skyndade sig att ta tag i sin väns arm innan Micki ramlade av toalettstolen. “Här. Sätt dig här så länge.”

Nikolaj hjälpte Micki att sätta sig ner på golvet i duschen i en position som lät honom luta sig mot väggen och inte ramla. Nikolaj reagerade dock på hur kall Micki var och tog hans hand. Han kunde känna hur den huttrade av kyla.

“Jag kommer snart,” sade Nikolaj och lämnade badrummet. Micki tittade lojt runt omkring med ögon som inte riktigt registrerade vad de såg medan Nikolaj skyndsamt började göra ordning bäddsoffan till en säng. När han var klar gick han tillbaka till Micki och började klä av honom hans väst, skjorta och byxor. Kläderna var så blöta från regnet att Nikolaj lät dem ligga kvar i duschen för att rinna av sig.

“Hnnäh…” stönade Micki när Nikolaj försiktigt lyfte upp honom tills den kalla, bleka kroppen låg dubbelvikt över hans ena axel, likt en brandman som försöker bära ut en medvetslös person.

“Det är ingen fara,” mumlade Nikolaj och bar Micki till sängen där han varsamt lade ner honom. “Allt är bra nu.”

Mickis bara överkropp ryste från kylan i hytten, men slappnade av när Nikolaj svepte täcket om sin vän. Han bäddade ner Micki tills bara huvudet stack upp, och det fuktiga håret lämnade en mörk fläck på kudden. Nikolaj strök en hand genom det medan han såg på hur hans vän sakta verkade försvinna in i en lätt slummer.

“Du är hos mig nu…” sade Nikolaj medan klumpen i hans bröst växte och växte.

Chapter 3: I stormens stilla öga...

Notes:

OBS: Gjorde en liten uppdatering i slutet av kapitel 1, då jag insåg att det är jättemärkligt av Micki att inte ens tänka på Nina (då detta utspelar sig cirka en vecka efter säsong 15 finalen), så nu har han en liten inre monolog om det, för den som vill läsa. ❤️

(See the end of the chapter for more notes.)

Chapter Text

Joker rörde sig genom korridoren så fort han kunde. Han försökte att inte springa, det kanske skulle se misstänksamt ut, så istället blev det nån slags halv-jogg som om han glömt sin plånbok på en stol i mässen. Det sista han ville var att folk skulle tro att något allvarligt hade hänt.

Som att det fanns en förrymd mördare på Freja…

Joker hade gått av sitt pass efter midnatt, och det första han gjorde var att marschera till Uno för att be om en uppdatering om läget. Dock så måste Uno redan ha gått och lagt sig eller inte velat bli störd, för Joker hade fått stå en god stund utanför hytten innan han fick ge upp och retirera till sin egen. Han hade tvivlat på att han skulle kunna somna med en galen gärningsman lös på skeppet, men överraskade sig själv när han vaknade 5 timmar senare av att klockradion spelade Smooth Criminal av Michael Jackson.

Klockan var nu kvart i sex på morgonen och kapten Melin hade kallat till ett extrainsatt personalmöte i mässen om 15 minuter. Joker behövde inte vara spåkärring för att veta vad det handlade om, men det kunde inte skada att få lite detaljer i förväg. Han stannade snart utanför intendentens hytt och knackade rappt innan han gick in, utan att vänta på svar.

Uno Kronkvist satt bakom sitt skrivbord med några papper som han snabbt höll på att läsa igenom, men blev abrupt avbruten när hans vän slog upp dörren.

“Godmorgon! Jag fick tag på Felix,” informerade Joker och brydde sig inte om Unos förmanande blick över det oartiga inträdandet. “Han är okej. Faktum är att han är på ett av Silverlines fartyg just nu, och det är ju lite svårt att simma mellan Östersjön och Västkusten, va, så Kenny kommer inte åt honom där. Men Felix sade att han ska hålla ögonen öppna ifall han skickat nån annan jeppe. Man vet ju aldrig.”

“Det är bra, Torbjörn, det är bra” sade Uno med sin myndiga röst. Den som han brukade använda när han kände sig extra viktig. “Jag har pratat med kapten Melin och informerat myndigheterna om vår rådande situation. Vi kommer att hålla informationen internt tillsvidare för att inte oroa passagerarna i onödan. Men det är nog bäst att jag överlåter detaljerna till kapten under personalmötet.”

“Men hallå, jag ser ju på dig att du vet mer. Berätta nu,” envisades Joker. “Det gör väl detsamma om jag får höra det nu eller om en kvart. Kom igen, säg. Har de hittat honom?”

“Nej, inte än,” medgav Uno, som trots allt inte hade något emot att vara bärare av nyheter, även dåliga. “Men det kommer de att göra. Vår säkerhetspersonal har sökt igenom fartyget hela natten, och polisen är redo att fortsätta sökandet när vi lägger till i Åbo om 45 minuter. Den svenska polisen har ett väldigt gott samarbete med sina finländska kollegor, så Micki kan vara helt lugn."

“Jaha, och vad sade polisen då?” undrade Joker och lade armarna i kors.

“Eeh, de var mycket förtegna,” svarade intendenten och tappade lite av sin auktoritet.

“Vadå ‘förtegna’?” frågade Joker irriterat. “Kläm fram med det nu. Det vore ju bra om vi vet vad de tänker göra, för om hela finska insatsstyrkan kommer ombord så blir det ju lite svårt att dölja det för passagerarna.”

“Jag blev kopplad till en utredare vid namn… Tobias Härdelin,” förklarade Uno och gluttade snabbt på ett anteckningsblock bredvid telefonen. “Han sade inte så mycket och hänvisade till sekretessen, men han var mycket angelägen om att det inte får komma ut att Kenny Karlsson befinner sig på Freja. Och i synnerhet inte till media, vilket jag naturligtvis inte kommer att tillåta.”

Uno gav Joker en blick över kanten på sina glasögon och höjde strängt på ena ögonbrynet, likt en lärare som synade en oborstad elev.

“Hörru, ser jag ut som typen som ringer och skvallrar till pressen stup i kvarten?” ifrågasatte Joker, men blev med ens tyst. “Är det inte lite konstigt att de inte sagt nåt till tidningarna, föresten? Att han rymt, alltså.”

“Men snälla, Torbjörn, du letar konspirationer i vårt samhälles mest pålitliga organ,” stönade Uno. “Eller tror du på allvar att offentlighetens riddare medvetet skulle sätta sina medborgare i fara? Det är ju absurt."

“Nä, men jag tror att det är lite svårt att rymma från ett fängelse till en finlandsbåt på bara ett par timmar,” svarade Joker skeptiskt. “Han måste ju stuckit för flera dagar sen, så jag fattar inte varför de inte sagt nåt. Såvida inte ‘offentlighetens riddare’ inte lagt märke till att de har tappat bort en av sina mördare förrän precis nu.”

Uno tystnade ett ögonblick och såg på Joker. Det fanns en osäkerhet i intendentens ögon nu, och Uno tyckte uppenbarligen inte om den. “Har du tittat till Micki?” frågade Uno istället, för att byta ämne och tog fram en tjock, blå bok från sin skrivbordslåda.

“Nä, inte än,” svarade Joker. “Men jag tänkte gå dit efter mötet, för jag måste ändå lämna tillbaka Nikolajs mobiltelefon.”

Nu var det Joker som blev tyst och tycktes försjunken i tankar. “Alltså, han såg inget vidare ut igår kväll,” sade han till slut. “Jag har aldrig sett honom så där, liksom helt borta. Jag trodde på riktigt att han skulle svimma vilken sekund som helst.”

“Ja, bensodiazepiner är inte att leka med.” Uno nickade allvarligt medan han läste i boken. “Stackars Micki har förmodligen haft en mycket obehaglig natt, det kan jag nästan garantera.”

“Vet du vad, jag tar med mig lite frukost till honom,” sade Joker med ett leende som lyste som en sol. “Om han får i sig några mackor och nåt att dricka så kanske han piggnar på sig lite. Han har ju inte ätit sen quizen, och man står sig ju inte så värst länge på en halv läsk och en näve jordnötter.”

“Jag hade bytt ut mackorna mot buljong och salta kex, för nåt annat lär inte stanna nere särskilt länge,” förklarade Uno sakligt, utan att titta upp från boken.

“Jaha, och sen när blev du expert på dejting-droger, om jag törs fråga” undrade Joker.

Uno höll upp boken som han suttit och läst, så att Joker kunde se. “Det står här att symptomen kan sitta i upp till 12 timmar och att bi-effekterna inkluderar kraftigt illamående, yrsel, minnesluckor–”

“Vänta lite här nu,” avbröt Joker och tog boken så att han kunde syna framsidan. “Patient-Fass 1998-1999, uppslagsboken om alla mediciner,” läste Joker högt. Han gav sin vän en lång blick. “Har du den här på riktigt i skrivbordslådan?”

“Ja?” Uno såg genuint oförstående ut över frågan. “Skulle det vara nåt konstigt med det?”

“För dig?” Joker log brett och gav Unos axel en klapp. “Nä, det är väl inte konstigare än att använda dig själv som nåldyna.”

Uno såg på Joker med en kritisk blick. “Det kallas för akupunktur och är ett beprövat kinesiskt–”

Plötsligt hördes en skarp, arg signal från Jokers ficka som fick intendenten och bartendern att nästan hoppa ur skinnet. Joker fiskade snabbt upp Nikolajs mobil, som ringde ilsket. Joker tittade på displayen och ryckte på axlarna innan han lade tummen på den gröna luren.

“Men du tänker väl ändå inte svara!” utbrast Uno och Joker tittade snabbt upp.

“Jo, varför inte?” svarade Joker medan mobilen fortsatte pipa enträget.

“Det är ju Nikolajs telefon…!” nästan väste Uno. “Det kan ju vara vad som helst." Uno sänkte rösten som om mobilens ägare kunde höra dem. “... Vem som helst.”

“Jamen du! Titta, det är nåt utländskt nummer det här,” sade Joker med en nyfiken blick på telefonens skärm. “Tänk om de inte ens snackar svenska, och så svarar jag typ ‘hallå där, köp blåbär’. De skulle ju inte fatta ett smack– “

“Låt det bara ringa ut,” sade Uno bestämt. “Gör som jag säger. Det är en order.”

Joker log rebelliskt mot sin kamrat innan han demonstrativt tryckte på den gröna knappen.

“ Är du helt från –” utbrast Uno.

"Tjenare, Felix,” skrattade Joker i telefonen och flinade mot Unos upprörda min. “Förlåt att du fick vänta, jag skulle bara skoja lite med Uno. Var det nåt mer du ville?”

Jokers breda leende frös sakta till is medan han lyssnade. Unos irritation tappade snabbt styrka när han märkte sin väns ansiktsuttryck och betraktade honom nu med växande oro.

“Torbjörn?” Uno tittade på Joker. “Är det här ännu ett exempel på din märkliga humor?”

Joker såg på Uno och svalde obekvämt innan han skakade på huvudet.

Nikolaj satt vid fotänden av sängen, som en trofast dobermann. Vakandes och plikttrogen med ryggen mot väggen och armarna vilande på sina uppdragna knän. För en stund sen hade han haft en skjorta, men nu satt Nikolaj barbröstad i sängen medan klädesplagget låg förvisat i tvättkorgen. En kombination av Mickis illamående och att Nikolaj inte hade varit snabb nog med hinken.

Micki…

Den trötte kökschefen betraktade sin medtagna gäst som låg nästan i fosterställning framför honom. Vid första anblicken såg Micki ut att sova lugnt, men Nikolaj visste att det var en allt annat än rofull sömn. Micki kramade slappt en kudde i famnen. Täcket som tidigare skänkt honom både värme och trygghet hade nyligen förkastats som något fientligt och rörde nu knappt ens vid Mickis ben. Just täcket verkade ha fått en huvudroll i Mickis nuvarande mardröm, för han hade upprepade gånger krånglat av sig det varje gång Nikolaj försökte lägga tillbaka det. Nikolaj hade till slut gett upp, fastän han såg hur Mickis nakna överkropp ryste till ibland från den kyliga luften. De våta kläderna låg fortfarande i duschen.

Den sjukligt bleka huden tillsammans med det plågade ansiktet skvallrade om en kropp som gick på högvarv för att försöka driva ut resterna av rohypnolen. En kropp som var både svag och utmattad under det kemiska skräckvälde som drogen tvingat honom att genomlida under hela natten…

Det värsta hade varit när Micki började hallucinera. Nikolaj hade varit tvungen att fysiskt hålla kvar honom i sängen för att han inte skulle försöka lämna hytten i sitt förvirrade tillstånd. Lyckligtvis var Micki för svag för att kunna göra mycket motstånd, och Nikolaj hade lyckats lugna ner honom så pass att Micki till slut somnade om. Men det hade också lett till att Nikolaj inte sovit en blund och istället vakat över Micki hela natten.

Nikolajs ögon landade på kompressen som dolde såret vid Mickis tinning. Micki hade knappt reagerat när Nikolaj tvättade rent det. För bortdomnad för att känna smärtan när Nikolaj avlägsnade diverse smuts och skräp från däcket som hade infiltrerat den trasiga huden. För bedövad för att se högen med röda papperstussar från hans blodiga huvud.

Nikolaj noterade hur det rufsiga, bruna håret glänste av kallsvett i det sparsamma ljuset, lika glimrande som regnet som rann utanför hyttens fönster. Det hade ljusnat ute nu och solens strimmor hade börjat leta sig in i den lilla boningen. Han sneglade på klockan som visade att de snart skulle lägga till i Åbo.

“N… nej…”

Micki gnydde plötsligt till och sparkade löst med ena benet, vilket fick täcket att åka ner ytterligare. Nikolaj sträckte genast ut en hand och strök den över Mickis lår. Bara så att han skulle känna att det fanns någon där, någon bortom mardrömmarna. Efter några minuter blev den sovande mannens ansträngda andetag något lugnare, men han andades fortfarande tungt.

Nikolaj lät sin utsträckta hand vila på Micki medan han drog sin lediga genom håret. Det var en ovanligt uppgiven ålänning som satt vid den lille frisörens bädd. Han tittade på Micki med ögon som var för evigt fläckade av ett kaotiskt och tragiskt liv där alla han någonsin brytt sig om hade försvunnit.

Han hatade att se Micki så här.

Han hatade att det inte fanns något han kunde göra.

Och han hatade att varje sekund påminde honom om Nina…

En knackning på dörren fick Nikolaj att titta upp med en vaksam blick.

“Vem är det?” frågade Nikolaj. Hans röst var spänd som en hane på ett gevär.

“Det är bara jag,” teaterviskade Joker från andra sidan dörren. “Alltså, förlåt om jag väckte er. Ska jag komma förbi senare istället?"

Nikolaj kastade en blick på Micki som vred sig oroligt i sömnen igen. Nikolaj tog täcket och lade det över Mickis avklädda kropp för att skydda den från insyn. Förhoppningsvis fick det ligga kvar den här gången. Han drog fram en ren tröja från garderoben och krängde snabbt på sig den innan han öppnade dörren.

“Tjena,” hälsade Joker med hela tandraden. “Du, jag såg inte till dig på personalmötet i mässen.”

“Nä, jag ville inte lämna honom ensam,” svarade Nikolaj och sneglade mot sin nerbäddade vän.

“Tänk att jag misstänkte nästan det,” sade Joker och höll fram en gammal plastpåse med Dahléns logga som hade överlevt företagsfusionen. “Här, jag tog med lite frukost. Inget märkvärdigt, men det är nåt ätbart i alla fall. Juice, mineralvatten, mackor och lite buljong och sånt. Till er båda tänkte jag, för du har väl inte ätit på länge heller?”

Nikolaj blev stående i dörren som en staty, som om Jokers osjälviska gest hade orsakat en bug i hackerns hjärna. Det tog en stund innan han kom för sig att ta emot påsen.

“Jag har inte hunnit,” sade Nikolaj som svar på Jokers fråga och tittade tyst ner på innehållet. Han vände blicken mot bartendern med ett knappt märkbart leende. “Tack. Det hade du inte behövt.”

“Det är väl klart,” sade Joker med ett obekymrat skratt. “Vi är ju kompisar, det är väl inget konstigt med det.”

Nikolajs leende blev bitterljuvt men svarade inte. Joker sträckte på halsen och såg in i hytten mot sängen. Micki vred sig obekvämt under täcket och mumlade något han inte kunde höra. Joker såg ängsligt på Nikolaj. “Hur öh… Hur mår han?”

Nikolaj blickade mot den ynkliga lilla figuren i hans säng som rörde sig oroligt.

“Han är fortfarande påverkad," förklarade han för Joker medan han gjorde en liten nickning mot sin skyddsling. “Han spydde några gånger inatt, men annars så har han mest sovit. Det hade varit ännu värre om han hade druckit alkohol.”

“Ja, jag förstår det.” Joker såg fundersam ut. “Fast borde vi inte ta honom till sjukan i alla fall? Jag menar, det kanske finns nån medicin som–”

“Det finns inget botemedel mot rohypnol,” berättade Nikolaj. “En läkare skulle bara säga åt oss att hålla koll ifall han får några allvarliga bi-effekter.” Nikolaj såg på Joker med en mörkare blick. “Och så länge Kenny är ombord tänker jag inte riskera nåt. Ju färre som vet var Micki är desto bättre.”

Joker nickade allvarligt. “Har han sagt nåt mer? Alltså om Kenny och överfallet?”

Nikolaj skakade på huvudet och lutade sig mot väggen med en nästan omärkbar suck. Joker hade dock noterat hur den yngre mannen blinkade långsammare och långsammare ju längre de pratade. Nikolaj såg mycket trött ut.

“Hörru, du ser ju sömnigare ut än Micki,” sade Joker med en kritisk blick mot kökschefen och knäppte med fingrarna framför hans ansikte. “Du kanske skulle ta och lägga dig du också?”

“Det är lugnt,” svarade Nikolaj och gnuggade sig i ena ögat med sin lediga hand.

“Behöver du en avbytare?” Joker log brett. “Min dygnsrytm är ju liksom redan så rubbad som den kan bli, va, från att jobba nattskift i så många år, så jag ställer gärna upp om du behöver vila dig.”

“Det behövs inte,” svarade Nikolaj med ett artigt leende. “Men tack i alla fall.”

“Okej, men säg bara till annars. Åh, javisst ja,” sade Joker plötsligt och halade upp Nikolajs mobil ur fickan. “Jag höll nästan på att glömma. Här, och tack för lånet.”

“Fick du tag på honom?” undrade Nikolaj och tog emot telefonen.

“Ja,” sade Joker lite svävande. “Och det var ingen fara med honom, så… Ja, det var det.”

Nikolaj granskade Joker som om han var en obevakad väska på en flygplats. “Sade han nåt mer?”

Bartendern såg lite illa till mods ut över den analyserande blicken och skruvade på sig. “Nä, alltså…” Joker suckade. “Jo, kanske det. Men det känns nästan onödigt att berätta, för det är ju liksom inte nånting vi kan göra åt det, va?”

“Göra åt vad?”

Joker stod tyst ett par sekunder. “Felix, han som jag ringde alltså,” berättade Joker och stoppade händerna i fickorna. “Han ringde upp mig före personalmötet och berättade att han försökt få tag på Roger, han den andra skinnskallen som vittnade mot Kenny i rätten. I alla fall så berättade Felix att när han ringde Roger så var det en polis som svarade i stället.”

Nikolaj såg inte det minsta trött ut längre. Hans ögon fokuserade på Joker som en hök redo att slå ner på ett byte. Joker svalde lite obekvämt. “De hittade honom död igår,” förklarade han och såg på Nikolaj. “Knivskuren.”

Det fanns inte ett korn av chock eller ens förvåning i Nikolajs ansikte. Bara ett pansarglas av känslor med så många repor att det knappt gick att se något bakom det.

“Man vet ju inte om det bara är en slump, va,” fortsatte Joker. “Fast det är ju jäkligt obehagligt i vilket fall.” Joker tog en titt på sitt armbandsur. “Nä, jag ska väl dra mig tillbaka så länge. Men om du behöver nåt så är det bara att knacka på. Du har mitt hyttnummer, okej?”

Nikolaj bara nickade långsamt och såg Joker försvinna ner mot korridoren.

“Ni kan inte mena allvar,” sade kapten Melin till telefonen. Hennes ansikte pendlade fram och tillbaka mellan tvivel och ilska. “Förlåt, men sade ni precis att ni tänker avbryta sökandet?”

“Vi har inga indikationer på att gärningsmannen fortfarande befinner sig ombord,” svarade den finska polisen i andra änden. “Fartyget har genomsökts grundligt utan resultat, så vi ser ingen anledning till att fortsätta sökandet i denna stund.”

“Men ni har heller inga indikationer på att han har gått av,” påpekade Andrea med återhållen irritation. “Hur kan ni vara så säkra på att han inte är kvar?”

“Med tanke på att mannen blivit avslöjad och att ni har informerat er personal om hans identitet samt motiv så anser vi det högst osannolikt att han fortfarande skulle befinna sig ombord,” fortsatte polisen tålmodigt. “Förmodligen har han lyckats ta sig förbi våra säkerhetskontroller, till exempel med hjälp av falsk legitimation. Våra resurser kommer därför att ligga på att efterlysa honom i Åbo.”

Andrea Melin suckade djupt. “Och vad händer om ni har fel?” frågade hon till slut. “Jag kan inte garantera min personal eller passagerares säkerhet om det finns en risk att han gömmer sig ombord, det förstår ni väl?”

“Som sagt så har vi sökt igenom fartyget,” svarade polisen med en kyligare röst. “Vi har fullt förtroende för vår personal och kan inte lägga resurser på dubbelarbete. Jag hänvisar er till den svenska polisen för hur ni vill göra när ni anländer i Stockholm, men vi kan inte göra mer härifrån.”

Andrea sade några väl utvalda ord tyst i sitt huvud men avbröts av en knackning på sin hyttdörr. “Tack för er hjälp,” sade Andrea till polisen. “Det var allt.”

“Bra. Vi håller den svenska polisen uppdaterad om våra framsteg och meddelar er så fort vi har hittat honom.”

“Det behövs inte,” svarade Andrea syrligt. “Den svenska polisen har redan lovat att hålla oss informerade, och jag vill inte att ni ska behöva lägga resurser på dubbelarbete.”

Hon lade på luren med ett litet leende innan hon vände sig till dörren. “Kom in.”

Vera Bengtsson trädde in i kaptenshytten och gav Andrea en avmätt blick. “Något nytt från polisen?” frågade hon med en ton som gjorde det uppenbart att hon hade stått med örat pressat mot dörren innan hon kom in.

“De har just meddelat mig att de avbryter sökandet efter Kenny Karlsson,” svarade Andrea kort.

“Jasså,” nickade Bengtsson med ett illa dolt flin. “Så de kunde inte hitta honom heller? Tänk att jag har för mig att jag sade till dig redan före mötet att jag och min personal redan sökt igenom Freja.”

“Det skadar inte att vara noga,” svarade Andrea kyligt. “Du om någon borde väl uppskatta att säkerheten tas på allvar?”

“Om du tog säkerheten på allvar så skulle du inte underminera mitt arbete.” Bengtsson snörpte på munnen. “Eller vad tror du att vi gjort hela natten? Medan du och alla andra sov har jag personligen sökt igenom varje utrymme ombord tillsammans med vakterna. Men det hade vi inget för, tydligen.”

“Om ni nu gjort ett så utmärkt arbete, var är han då?” frågade Andrea och lade armarna i kors nyfiket.

“Han har väl hoppat överbord," sade Bengtsson med en nöjd blick. “Det har man ju sett, när de blir desperata och inser att det är över. Vissa överlämnar sig själva, och vissa tar den fega utvägen–”

“Det räcker så, Bengtsson,” avbröt Andrea och tittade på klockan. “Jag måste gå och meddela bryggan att vi avgår.”

“Efter över en timmes försening?” Bengtsson log som en fet katt. “Det ser jag fram emot att rapportera till huvudkontoret.”

“De är redan informerade och har full förståelse för varför.” Andrea började se trött ut. Nattens eskapader och kaos började ta ut sin rätt på den unga kaptenen.

“Fullkomligt onödigt, om du frågar mig,” fortsatte Bengtsson. “Att slösa den finska polisens tid på detta är bara ett rent maktspel för dig. Du ville väl visa dig duktig, kan jag tänka mig. Nu när du tillfälligt fått tillbaka kaptenstjänsten. Fast den lär ju inte bli långvarig med sådana här ogrundade förseningar.”

“Tack, Bengtsson. Det är noterat.” Andrea öppnade hyttdörren för att visa att samtalet var över. “För övrigt vill jag att du erbjuder Micki Sandell skydd. Han ska inte behöva gå omkring och oroa sig bara för att Kenny inte hittats ännu.”

Bengtsson gav Andrea en giftig blick och öppnade munnen för att säga nåt, men Andrea avbröt henne. “Och det är en order, om jag nu ska behöva säga det.”

Bengtsson sade ingenting och marscherade iväg i korridoren. Andrea suckade matt och stängde dörren efter sig.

För en gång skull hoppades hon att Bengtsson hade rätt.

Micki drunknade.

Syret i hans lungor hade sugits ut ur hans kropp och lämnade honom kippande efter andan. Kylan trängde sig in i hans porer som isiga nålar och frös hans muskler. Det var så mörkt att han inte visste vad som var upp eller ner. Vilket håll vattenytan var. Vilket håll botten låg. Han började sparka med benen i ett desperat försök att ta sig upp. Upp från den annalkande graven på havsbotten. Upp till luften, ljuset, livet… Han ville inte dö. Han ville inte dö. Han ville inte–

Micki satte sig plötsligt käpprätt upp i sängen. Han var alldeles andfådd och kunde känna en svettdroppe rulla nedför ryggen, jagad av hans hektiska andetag. Täcket hade snott sig kring hans ben och höll honom fjättrad i sängen. Hans nyvakna hjärna började långsamt ta in rummet som han hade vaknat upp i.

En hytt.

Freja.

Han var fortfarande på Freja. I sin hytt.

…Nej, inte i sin hytt.

Micki blinkade mot en suddig affisch av en kattunge med solbrillor och texten “Kool Kat” som stirrade tillbaka på honom. Micki tittade sedan ner på sin nakna överkropp och lyfte på täcket. Hans ansikte blev illrött och han skylde sig omedelbart.

Han hade legat med Nikolaj. Sin bästa vän. Sitt ex… Hur kunde han ha…?

Innan paniken hade hunnit slå rot i hans omtöcknade hjärna så fick han syn på något i ögonvrån och tittade nedanför sängen.

Där på golvet låg Nikolaj. Fullt påklädd sånär som på hans bara fötter, och med huvudet vilandes på en kudde medan mycket lätta snarkningar lämnade den sovande mannen.

Micki stirrade på honom i nästan en hel minut innan han med en lättad suck begravde ansiktet i händerna.

Han mindes inte hur han hade kommit hit. Hans kropp var mörbultad, hans huvud värkte som den värsta bakfylla han någonsin haft, och dessutom mådde han så fruktansvärt illa…

Han ryckte till när en skarp smärta i pannan plötsligt överrumplade honom. Oförstående, trevande fingrar kände efter runt stället där smärtan hade strålat ut och möttes av en mjuk kompress under en bit kirurgtejp. Den hade nästan lossnat och Micki grimaserade lite när han sakta drog bort den. Han tittade ner på kompressen i sin hand och spärrade upp ögon när han såg en rejäl blodfläck täcka det lilla, vita tyget.

Plötsligt var det som att det ständigt hotande illamåendet tog ett stryptag runt Mickis hals. Paniken återvände dubbelt så intensiv som förut och han kände hur musklerna i hans mage arbetade sig uppåt till svalget med skrämmande intensitet.

“Ni… Nikolaj…” kved Micki med darrande röst mellan djupa och ansträngda andetag. “J-Jag… åh gud…”

Nikolajs tunga ögonlock öppnades sakta. Han såg tärd ut och verkade inte ha sovit länge. Tröttheten förbyttes dock mot klarvakenhet så fort han såg Mickis likbleka ansikte, och han sprang upp från golvet.

“Vänta, Micki, Micki… !” rabblade Nikolaj snabbt och lade en hand på Mickis axel för att stoppa den farligt svajande kroppen från att försöka lämna sängen. Musklerna i Mickis hals började rycka som om ett litet djur försökte ta sig ut den vägen. Nikolaj såg paniken i Mickis ögon och rev snabbt fram en gul plasthink som stod redo på golvet.

“Här, härhär här–” instruerade Nikolaj medan han skyndsamt guidade sin väns huvud till behållaren och såg hur Mickis ansikte försvann bakom den gula plasten. I nästa sekund kunde han höra ett omisskännligt ljud av maginnehåll som lämnade den lilla kroppen.

Nikolaj höll hinken åt Micki medan hans andra hand började stryka längs ryggen och nacken på ett lugnande sätt. Han kände hur hans väns bröstkorg skakade av hostningar som desperat försökte bli av med smaken av galla i munnen. Till slut blev Micki stilla sånär som på de flämtande andetagen.

Nikolaj sträckte sig efter ett glas vatten på nattduksbordet och förde det försiktigt till Mickis bleka läppar. “Här. Försök dricka lite.”

Micki var så utmattad att han inte ens orkade ta glaset i sin hand. Han protesterade inte när Nikolaj varsamt tippade innehållet mot hans mun så att han kunde dricka. Vattnet sköljde bort den vidriga smaken, och Micki insåg först nu hur törstig han var. Han drack och drack tills han gav ifrån sig ett litet stön som signalerade åt Nikolaj att ställa tillbaka det.

“Jag…” sade Micki med en hes och ostadig röst. “...Jag tror inte att jag mått så här dåligt i hela mitt liv…”

“Det går över,” sade Nikolaj och strök bort några hårtestar från Mickis svettiga panna.

“När då?” ville Micki veta.

Nikolaj var tyst en stund. “...Der går över.”

Micki gav honom en matt blick men sade ingenting.

“Tror du att du kan få i dig nånting?” frågade Nikolaj. “Lite soppa, eller…”

“Har du en näve värktabletter?” sade Micki med en klen röst som lät som om den åldrats 30 år på en natt.

Nikolaj bara nickade och reste sig från sängen för att gå till badrummet. Men när han nöp tag i hinkens kant för att ta med den kravlade Micki sig fast vid den som en sjuk koala och skakade envist på huvudet med ett oartikulerat “näe…”.

Nikolaj betraktade den ömkliga figuren och släppte till slut taget. Han kom snart tillbaka från badrummet med en karta Alvedon och tryckte ut två tabletter som han gav till Micki tillsammans med ett glas vatten. Micki tog medicinen med ett ljudlöst “tack” och släppte tillfälligt hinken för att ta emot vattenglaset. Hans hand darrade så kraftigt när han höll i glasbehållaren att Nikolaj tog tag i botten av den som stöd och hjälpte sin vän att dricka.

“Du…” sade Micki svagt när han lämnade tillbaka glaset. “...Vad hände igår egentligen?”

Nikolaj ställde bort glaset under tystnad. “Oroa dig inte för det,” svarade han efter en stund.

“Nähä, men det gör jag,” svarade Micki och sneglade mot spyhinken i sin famn.

“Vad kommer du ihåg?” undrade Nikolaj och lade armarna i kors med en analyserande blick.

Micki lade pannan i djupa veck och funderade. Efter en stund vände han sig till Nikolaj med en lätt anklagande blick. “...du hade skrivit ut frågorna på engelska.”

Nikolaj smålog för första gången. Det här var en Micki han kände igen.

“Förlåt,” svarade han. “Alltså, det var det enda jag kunde hitta med så kort varsel. Hoppas det gick bra ändå.”

“Jo då,” sade Micki något avmätt. “I alla fall vad jag minns. Visste du att ‘Ett päron till farsa’ bara heter ‘Vacation’ på originalspråk?”

“Jag tittar inte på så mycket komedier,” berättade Nikolaj leende, men tappade det lite när han ställde nästa fråga. “Minns du nåt mer?”

Micki blev tyst. Han kramade hinken tätt intill sig, som ett älskat gosedjur, och såg ut genom fönstret med en brydd min. Nikolaj studerade Micki en stund. Huden var nästan vit i det skarpa solljuset. Hans ögon vandrade över skulderbladen ner mot ländryggen och stannade på en mörk fläck nära Mickis högra axel. Nikolaj höjde ett ögonbryn och lade sin hand på missfärgningen. Beröringen fick Micki att omedelbart rycka till.

“Gör det ont?” frågade Nikolaj och lättade på handen utan att ta bort den.

“Lite…” Micki svalde ansträngt på ett sätt som antydde att svaret hade varit i underkant.

“Har du ont nån annanstans?"

“Nä… eller, jo, min arm känns lite mör faktiskt,” sade Micki och sneglade mot sin vänstra arm.

Nikolaj tog Mickis ena hand och lossade den metodiskt från sitt grepp runt hinken. Micki stretade inte emot när Nikolaj vred och undersökte den. Till slut såg han ett blåmärke som hade börjat formas runt underarmen nära handleden. Som om hårda fingrar hade borrat sig in i skinnet i ett strypgrepp. Micki blinkade förbryllat ett par gånger och stirrade på det handformade märket.

“...Var kommer det där ifrån?” Micki vände sig till sin vän med ögon stora som tekoppar, men Nikolaj hann inte svara innan högtalaren i hytten började ljuda högt.

“Vi avgår från Åbo om 20 minuter. Vi beklagar förseningen och önskar våra passagerare en trevlig resa.”

“Vadå för försening?” frågade Micki och kastade en blick på en väggklocka. Hans ögon spärrades upp och vändes till Nikolaj igen. “Har vi inte avgått än?!”

Nikolaj svarade inte och plockade genast fram sin mobil och slog snabbt ett nummer. I andra änden kunde Micki vagt höra Jokers röst.

“Jamen tjenare, det var inte igår!” skrattade Joker. “Hur är det med Micki? Ska jag komma förbi med nåt eller–”

“Har de hittat honom?” frågade Nikolaj tvärt.

“Öh, nä, inte vad jag hört,” svarade Joker och blev tyst en sekund innan han utbrast. “Men va fan, vi avgår ju snart! Vad håller polisen på med egentli–”

Nikolaj svor och bröt samtalet.

“Sade han just polisen…?” frågade Micki och stirrade på Nikolaj med växande ängslan. Nikolaj svarade med en plågad blick men sade ingenting. Han visste inte vad han skulle säga.

Freja stod än så länge stilla i sin hamn, men för Micki krängde hela båten som i en storm. Nikolajs blick sade mer än ord, och Micki gillade inte vad han såg. Han hade inte sett den blicken sen Nikolaj hade hittat honom sönderslagen av smugglare på däck…

Micki blundade och försökte fokusera tankarna. Försöka få dem att stå stilla, fastän det kändes lika besvärligt som att hålla koll på ett gäng 7-åringar på väg till ett karatemästerskap… Men han måste försöka. Känslan av att inte minnas var som ett läckande hål som fick honom att känna sig både utlämnad och sårbar. Han måste komma ihåg. Vad hände igår? Vad hade han gjort? Vem hade han träffat och pratat med efter att han hade lämnat eleverna med Margareta i receptionen? Efter filmquizen? Om han bara kunde minnas…

“Visst minns du väl en gammal kollega?”

Micki stelnade plötsligt till. En mörk röst grävde sig upp ur hans undermedvetna, som maskar under ett oväder. Hans ögon var nu uppspärrade, mörkblå och skräckfyllda som en storm på havet. Eller en havsbotten…

“Jag… Jag såg nån,” sade han ostadigt, som om hans ord inte ville lämna munnen. Obehagliga minnen började invadera hans huvud, som en flock gamar över ett kadaver. “Igår i receptionen. Nån jag tyckte att jag kände igen.”

“Jag vet,” sade Nikolaj och betraktade Micki allvarligt, men hans vän återbördade inte blicken.

Micki satt tyst några sekunder och stirrade tomt framför sig. “...Vet du vem det var?”

Nikolaj nickade. “Ja.”

Micki vände sig äntligen till Nikolaj med ögon som svävade mellan desperation och förnekelse innan de sneglade mot blåmärket på sin arm. “Var det han som…”

Nikolaj tvekade den här gången. Efter nästan en minut nickade han igen.

Micki tog ett djupt, darrande andetag. Nikolaj satte sig bredvid honom på sängen och ställde ner hinken. “Micki,” sade Nikolaj och tog ett fast tag om sin väns axlar med en intensiv blick. “Han ska inte få röra dig igen. Hör du vad jag säger?”

Micki mötte Nikolajs ögon innan han kikade ner på sin arm igen. Tanken på att en del av Kenny fanns i hytten, på hans kropp, kändes vidrig. Som om han var brännmärkt.

“Då är han…” Micki svalde ofrivilligt. “Han är alltså kvar ombord, då…?”

“Om han inte tagit sig förbi polisen och gått av i Åbo.”

Micki såg på Nikolaj. “Tror du det?”

Nikolaj skakade allvarligt på huvudet. “Nä.”

Micki tittade bort med en pinad blick och kände hur rädslan började växa sig större och större. Till slut var den så stor att den inte rymdes längre. “Men han sitter ju inne!” utbrast Micki frustrerat. “Jag menar, hur kan han ens vara här? Det här är ju inte klokt…?!”

“Han fick hjälp,” berättade Nikolaj och hans bruna ögon svartnade till kol. “Polisen håller på med nån jävla internutredning och har inte berättat för media att han rymt. De tror att de som hjälpte Kenny kan leda dem till ett större kriminellt nätverk så de håller allt under sekretess. ” Nikolaj vände bort blicken som nu hade hårdnat till svart diamant. “Alltså, vad fan trodde de skulle hända när han kom ut…! De skiter ju fullkomligt i vad han gör! Vem han ger sig på eller vem som får betala för deras förbannade risker–”

“...Han kommer att döda mig.”

Micki sade orden nästan mekaniskt, som om han läste något innantill. Han stirrade tomt framför sig med ögon som pendlade mellan liv och död. Nikolajs hårda blick mjuknade av empati när han såg på honom.

“Micki…” Nikolaj nästan viskade namnet och lade ena handen på Mickis nacke medan han strök den försiktigt. “Han kommer aldrig få chansen att göra dig illa igen,” förklarade Nikolaj med en röst som på nåt sätt lyckades vara både lugnande och hotfull. “Jag lämnar dig inte ensam, det vet du. Du behöver inte vara rädd.”

Micki verkade försjunken i tankar, och det var svårt att säga hur mycket han hade hört av Nikolajs ord. Brunettens panna var fårad av olust och minnen som virvlade omkring i hans huvud, omöjliga att få stopp på.

“Sist han var här... Det är väl två år sen nu,” förklarade Micki utan att titta på sin vän. “Då låste han in mig i sin hytt.” Micki pausade i några sekunder och såg sig om med ett lätt förvånat uttryck. “Det var förresten den här hytten han hade när han jobbade ombord. Innan du började. Nummer 4245. Det... det har jag faktiskt aldrig tänkt på förut.”

Nikolaj satt tyst intill Micki, fortfarande med handen på hans nacke och strök sin tumme upp och ner över den bleka huden. En konstant taktil påminnelse som jordade Mickis oroliga tankar. Han såg hur Mickis ögon började röra sig fram och tillbaka som om hans hjärna spelade upp en skräckfilm.

“Han slog mig och… Tejpade för min mun och hade mig bunden här inne. I en hel dag.” Micki svalde av obehag över minnet. “Jag kände ju igen honom och visste vem han var, så… De skulle slänga mig överbord. Jag hörde hur han och hans polare pratade. Vi kan inte låta ett vittne leva, så sade han. Att de skulle… ‘dumpa bögjäveln’ överbord. De var på väg och skulle ta med mig ut på däck och... Om inte Felix hade kommit precis då–”

Micki spärrade plötsligt upp ögon i ren och skär panik. “Herregud, Felix…!” Han vände sig till Nikolaj med något desperat i blicken. “Men nån måste ju berätta för honom! Tänk om han–”

“Joker har redan ringt honom,” avbröt Nikolaj med en lugnande gest. “Han är okej. Oroa dig inte.”

Nikolaj kände hur Mickis muskler slappnade av under hans grepp.

“Felix räddade mig,” fortsatte Micki med en matt röst. “Och Roger också, faktiskt. Ja, det var alltså den andra skinnskallen. Han som vittnade mot Kenny sen. Jag tror inte att han var en dålig människa egentligen. Och hade det inte varit för honom hade polisen inte kunnat koppla Kenny till hälften av allt han gjort. Jag vet inte vad som hände med Roger sen, men jag hoppas faktiskt att det gick bra för honom. Trots allt.”

Nikolaj tog plötsligt bort sin hand från Mickis nacke, och brunetten betraktade honom med ett höjt ögonbryn. “Vad är det?”

Nikolaj såg på Micki med en plågad blick, som om något höll på att rivas itu inom honom. Han ville skydda Micki till varje pris, men det fanns en sak han lovat sig själv att aldrig göra mot honom igen.

Och det var att ljuga.

“Roger är död,” sade Nikolaj till slut. “De har hittat honom knivskuren.”

Och med de orden släcktes något i Mickis ögon. Som om ett ljus kvävdes av en plötslig vindpust.

“När då?” frågade Micki. Hans röst var stadig den här gången. Bestämd till och med. Som om han stålsatte sig för något.

Nikolaj svarade inte med en gång. Sanningen kunde inte hjälpa Micki just nu. Den skulle inte få honom att må bättre, eller lätta den ångest och rädsla han visste att Micki kände i denna stund. Svaret han bad om hade inte något värde för någon av dem. Det vore bättre om han inte visste. En modifierad version som kunde skänka honom åtminstone ett fabricerat hopp.

…Men han kunde inte ljuga för Micki.

“Igår,” svarade Nikolaj.

Micki stirrade på honom. Den lilla färgen han hade återfått sen han vaknade försvann och lämnade hans ansikte kritvitt och kallt. På hans näthinna visades bilden av Rogers kropp täckt med vassa, dödligt blödande sår som läckte ut på marken. Följt av Elins kropp på golvet i salongen… Orörlig och hjärndöd.

Du kan ju hälsa den där bruden.

Micki täckte snabbt sin mun med ena handen. Det tog en sekund innan Nikolaj märkte de ofrivilliga ryckningarna i Mickis hals och han sträckte sig snabbt mot hinken på golvet.

Det fanns knappt något kvar i den smala kroppen att kasta upp. Bara en blandning av saliv och galla landade i behållaren tillsammans med osmälta värktabletter när Micki kräktes och hostade. Nikolaj höll tålmodigt i hinken och viskade lugnande saker.

Efter några minuter tittade Micki till slut upp. Hela hans dränerade kropp skakade, men inte av köld, och han andades tungt och ansträngt. Nikolaj sökte med blicken i hinken tills han kunde urskilja de osmälta värktabletterna på botten. En vana som låg kvar från när han tog hand om mamma, och behövde hålla koll på vilka mediciner hon hade fått i sig. Nikolaj gjorde en mental notering att försöka få i Micki lite vätskeersättning, annars var risken stor att han skulle hamna i sjukstugan trots allt.

Nikolaj ställde ner hinken på golvet igen och betraktade Micki medlidsamt. Mickis andetag darrade och hans blick flackade runt omkring i hytten. En kanin inspärrad i ett rävgryt utan någon väg ut.

“Det kommer att bli bra,” försäkrade Nikolaj med en obeveklig blick. "Han kommer inte kunna göra dig nånting så länge jag är här. Jag lämnar dig inte förrän de har tagit den där jäveln. Ingenting ska få hända dig, jag lovar.”

Mickis ögon landade äntligen på Nikolajs. Oskyldigt blå mötte farligt bruna. Micki tittade snabbt bort, som om han hade kommit på sig själv med att stirra mot solen. Han svalde obekvämt flera gånger och kände smaken av galla sprida sig. Adrenalinet pumpade genom hans blod som ett nervgift. Hans hjärta slog mot hans revben och ljudet höll på att göra honom döv. Hela hans kropp kokade av en dödsångest så brännande att han kände svetten rinna.

“Kan…” Micki upptäckte att det var svårt att prata. Som om hans hjärna hade dirigerat om alla kroppsliga funktioner, och talförmågan var inte längre viktig. “Kan du göra mig en tjänst…?”

“Vadå?” frågade Nikolaj och studerade Micki varligt.

“Skulle du…” Mickis röst darrade och han svalde igen. “...Skulle du kunna hålla om mig?”

Förändringen i Nikolajs ansiktsuttryck var omedelbar. Den blygsamma begäran avrustade Nikolajs försvar och fick de hårda ögonbrynen att mjukna samtidigt som de spända musklerna, som alltid var redo för strid, slappnade av.

“Här,” svarade Nikolaj ömsint med en låg röst. “Kom.”

Nikolajs fingrar letade sig runt den tunna kroppen och fångade in Micki medan den andra armen omfamnade honom. Micki blinkade förvånat några gånger, men blinkningarna blev snart långsammare ju mer han lutade sig närmare in mot Nikolajs bröst. Han kände en svag, frän doften av nikotin som kämpade mot den starkare doften av rakvatten. På nåt sätt kändes doften trygg. Det var något bekant och ofarligt. Nåt som aldrig skulle skada honom.

Micki lät sitt huvud vila mot Nikolajs nacke. Han var så trött och utmattad, och utrymmet mellan Nikolajs axel och käkben kändes som en säker plats att vara på. De starka armarna höll honom så tätt intill den varmare kroppen att Micki kunde känna Nikolajs hjärtslag. Så mycket lugnare än hans egna som rusade inom honom. Sakta men säkert började Mickis egna puls att slå i takt med Nikolajs stilla rytm och hans andning blev lättare.

Hytten kändes som ett flaskskepp. En egen liten värld utanför den större, hemskare verkligheten. Här inne fanns inget att vara rädd för. Ingen som kunde skada dem.

Här fanns bara Nikolaj.

Restaurangen var nästan fullsatt. Hungriga passagerare flockades kring lunchbuffén för att ta för sig av bland annat rabarbersill, räk-krustader, och rökt abborrmouse. Det fanns även några kötträtter för de som inte valt att åka finlandsbåt för havstemats skull.

Kenny satt vid ett ensamt bord med en Ramlösa, lite kallskuret och en tidning som han hade tagit med sig från receptionen. Han hade lärt sig var människor höll till nånstans och vilka tider från när han jobbade på Freja, och folksamlingar var bra om man inte ville synas. Men en tidning skadade inte heller.

Han var medveten om att personalen förmodligen hade fått hans signalement vid det här laget. Han hade därför rakat av sig skägget i hytten och hade ett par nya glasögon. För säkerhets skull hade han även bytt om till gubbkeps och tweedkavaj. Nu såg han ut som nån jävla kulturfjolla, men det kunde han stå ut med i några timmar. Ingen tittade åt hans håll två gånger när han såg ut så här.

Ett pipande ljud hördes från hans ficka och Kenny skannade snabbt av rummet för att se att ingen tittade åt hans håll. Efter några sekunder drog han upp en Nokia från fickan och klickade på SMS:et han just fått.

“Status?” stod det i meddelandet.

Kenny såg sig om igen och började metodiskt trycka fram bokstäverna på den lilla skärmen.

“Kvar på båten. Snuten gick av.”

Efter ytterligare några sekunder fick han svar.

“De planerar en insats när ni ankommer i Stockholm.”

Kenny log när han knappade in sitt svar.

“Jag har ett gömställe.”

Kenny skickade meddelandet med en nöjd min. Han skulle kunna bo på den här jävla båten utan att någon hittade honom. Det fanns inte en chans.

Det dröjde nästan en minut innan svaret kom.

“För riskabelt. Vi ser till att rätt personer hittar dig.”

Kenny kände hur irritationen spreds som ett virus inom honom. Han knappade in ett nytt meddelande.

“Jag är inte klar här.”

Han skickade SMS:et men fick svar nästan omedelbart.

“Då får du skynda dig.”

“Helvete…” muttrade Kenny och stoppade bryskt tillbaka telefonen i fickan. Han sökte med blicken tills han fick syn på en klocka på väggen. Det var många timmar kvar innan Freja nådde Stockholm. Han kunde fortfarande hinna med det han kommit hit för att göra.

Frågan var bara var bögen gömde sig någonstans…

“Har du bara svarta kläder?”

Micki stod framför Nikolajs spegel och höll i en svart skjorta i ena näven och en t-shirt i samma färg i den andra. Han hade ett par lånade byxor som lyckligtvis var i hans storlek, men även dessa var i nyansen “trycksvärta”.

“Varför undrar du?” frågade Nikolaj utan att titta upp från en PC tidning som han satt och läste i hörnet av sängen. Han såg dåsig ut och det mörka håret var rufsigare än Nikolaj vanligen tillät det. Micki hade kastat flera förstulna blickar mot hans håll och hade flera gånger sett sin vän nicka till där han satt. Han hade aldrig sett honom så trött.

Micki hade vaknat för en stund sen. Halvt liggandes och halvt sittandes med Nikolajs bröstkorg som huvudkudde. Nikolaj själv hade suttit lutad mot väggen och slumrat tyst med en arm löst runt Mickis bål. Som om de inte gjort något märkligare än sett på film ihop och råkat somna tillsammans.

Vid uppvaknandet kunde Micki konstatera att han kände sig bättre. Han var inte lika illamående längre, och det enda som hade fått honom att känna sig obekväm var det faktum att han fortfarande var helt näck, och dessutom i Nikolajs säng. Den rådande situationen var tillräckligt kaotisk som den var utan att blanda in komplicerade känslor, så Micki hade bett om att få låna lite kläder.

“Nä, jag bara undrar,” svarade Micki och jämförde skjortan med t-shirten kritiskt. “Tycker inte jag ser dig i något annat bara.”

“Jag har fler färger,” sade Nikolaj med ett flin.

“Jasså minsann? Som vadå?"

“Mörkgrått.”

Micki vände sig mot Nikolaj med en outgrundlig min. “...Mörkgrått?”

Nikolaj slog ut händerna i en uppgiven gest. “Du frågade.”

“Jo, jo, jag vet. Men mörkgrått, va?” Micki såg på Nikolaj med en tvivlande blick. “Det räknas ju inte.”

“Det räknas var jag har dem,” svarade Nikolaj.

Micki blinkade konfunderat. “Vad menar du med det?”

Nikolaj log flörtigt mot honom, och Micki kände hur han rodnade och vände snabbt tillbaka blicken till spegeln.

“Du, jag vill inte låta otacksam, men du kunde ju ha hängt mina kläder på tork,” påpekade Micki och drog på sig den svarta t-shirten. Det var tur att de hade samma storlek, även om stilen var lite för monokrom för Mickis smak. Stylisten inom honom skrek efter en neonfärgad kavaj eller nåt som kunde krydda till allt det mörka. “Det kommer ta evigheter för dem att torka nu.”

“För det första så hade jag lite annat att tänka på,” svarade Nikolaj lugnt och återvände till sin tidning. “Och för det andra har Uno sjukskrivit dig. Jag trodde inte att du skulle behöva dina arbetskläder på ett tag.”

“Nä, det har du i och för sig rätt i,” erkände Micki och sneglade mot duschutrymmet där hans väst och skjorta nu hängde från draperiet.

Micki vek prydligt in t-shirten innanför byxlinningen och studerade sin spegelbild. Det mörkröda såret vid tinningen stack genast ut från den ljusa huden. Han rörde försiktigt vid det med ett finger och rynkade pannan. Micki hoppades att det inte skulle bli nåt ärr. Han ville inte ha fler minnen… Inte från Kenny i alla fall.

Mickis ögon vandrade från såret till Nikolaj i spegelbilden. Han kom ihåg hur Nikolaj hade suttit hos honom hela natten. Hållit honom och tröstat honom i den känslostorm som hade nästan fått honom att gå under. De minnena ville han ha kvar.

Det slog Micki att sättet som Nikolaj hade tagit hand om honom kändes som om det kom från erfarenhet. Som om han visste exakt vad han gjorde och vad som behövdes. Till och med när Micki vaknade så hade Nikolaj, trots tröttheten, blandat ihop vätskeersättning som han nästan tvingat Micki att dricka. Det här var en sida av Nikolaj som Micki inte hade sett när de dejtade, men som han blivit mer och mer bekant med först i efterhand. Han hade sett den när Nikolaj hittade honom misshandlad av smugglare, och han hade även sett den när Nikolaj tog hand om Nina för nån vecka sen.

Det kändes som om Nikolaj var van vid att sköta om andra människor, även om Micki inte kunde föreställa sig vad det berodde på. Han tvivlade på att det var någonting man lärde sig i ett ryskt fängelse. Men han undrade om det hade något att göra med att han och Nina var så nära varandra.

“Du,” frågade Micki plötsligt och vände sig till Nikolaj. En del av honom tvekade att fråga, men en annan del var tvungen att få veta. “Vad hände egentligen med Nina…?”

Det blev alldeles tyst i hytten. Det dova mullret från Frejas motorer lät plötsligt nästan öronbedövande högt.

“Hon gick av,” svarade Nikolaj till slut. Han tittade inte upp från tidningen men Micki kunde se på ögonen att han hade slutat läsa.

“Ja, du sade det,” sade Micki och försökte tolka varenda mikrouttryck i Nikolajs ansikte. “Men var är hon då?”

Nikolaj fortsatte titta i tidningen och Micki väntade tålmodigt, men insåg till slut att han inte skulle få något svar.

“Eller, du vill kanske inte prata om det?” Micki lade huvudet på sned med sympatiska ögon.

Nikolaj vände blicken mot fönstret och var helt tyst. Inte som om han ignorerade Micki, utan snarare som om han inte visste vad han skulle säga. Micki gick över till sängen och satte sig bredvid sin vän. Han betraktade honom en stund med sina händer ihopflätade i knät.

“Det kanske skulle kännas bättre om du gjorde det?” föreslog Micki vänligt. “Som när jag berättade för dig om det där med Kenny. Det hjälpte mig faktiskt jättemycket, ska du veta.”

Nikolaj sänkte blicken. Hade det varit någon annan så hade han stött bort frågorna och den insisterande omtanken som om det bara var en irriterande myggsvärm. Men han hade aldrig kunnat göra det med Micki.

Nikolaj kände hur frågorna fick något att värka i hans bröst. Likt en gammal krigsskada som blossade upp i dåligt väder. Det hade slutat regna utanför fönstret, men inte inuti Nikolajs huvud, och vattennivån steg så snabbt att han behövde något att hålla i för att inte drunkna.

“Nina stack från min hytt för en vecka sen,” sade Nikolaj och hans bruna ögon klamrade sig desperat fast vid Mickis. “Och jag vet inte var hon är.”

Micki såg oförstående ut. “Sade hon inte vart hon skulle?”

Nikolaj skakade på huvudet och drog en trött hand genom sitt okammade hår. Micki såg ängsligt på honom och bet sig i läppen.

“Är du säker på att hon gick frivilligt då?” frågade Micki nervöst. “Jamen, tänk om det är samma typer som tog henne förra gång–”

“Det är det inte,” avbröt Nikolaj och vände sig till Micki. Det hade tillkommit en illavarslande kyla i rösten nu. “De där djävlarna kommer aldrig mer kunna röra oss.”

De bruna ögonen var nästan svarta av hat. Micki trodde på honom och kände att han helst inte ville veta vad Nikolaj kunde ha gjort för att försäkra sig om den saken.

“Men varför skulle hon gå av Freja och sen bara försvinna då?” fortsatte Micki, genuint oförstående.

Kylan i Nikolajs ögon smälte som is och det stack till i Mickis hjärta av att se Nikolaj så modfälld. “Hon var inte sig själv. Hon…” Nikolaj snubblade på orden och letade förtvivlat för att hitta dem igen.

“Du såg ju själv hur hon mådde,” fortsatte Nikolaj. “Hon hade heroinabstinens, och jag… jag försökte hjälpa henne igenom den. Jag lämnade henne bara några minuter för att hämta nåt i mässen och när jag kom tillbaka så var hon borta.” Nikolaj stirrade tyst framför sig i några sekunder. “Enligt övervakningsbanden klev hon av i Stockholm, ensam. Det är det enda jag vet.”

Micki undrade hur Nikolaj hade fått tag på Bengtssons övervakningsband den här gången, men beslöt sig för att inte fråga. Det brukade vara bäst så.

“För helvete!” svor plötsligt Nikolaj och slängde PC-tidningen mot väggen så våldsamt att Micki hoppade till. “Alltså, hur kunde jag vara så jävla dum?! Jag borde ha stannat hos henne, jag borde–”

Nikolaj begravde ansiktet i händerna. Det såg ut som om någonting inom honom höll på att gå sönder och Micki var nästan rädd för att andas. Som om hans andetag kunde rasera hela Nikolajs värld.

“Har du ringt polisen?” frågade Micki försiktigt i ett försök att vara hjälpsam.

“Farmor sköter det där,” svarade Nikolaj och drog båda händerna genom håret i kraftlös frustration. “Jag har inte hört nåt mer.”

Micki satt och betraktade Nikolaj under tystnad. Det var inte ofta han såg honom så här sårbar. Han hade ofta tänkt på att Nikolajs hårda yttre och distanserade lynne verkade vara ett inlärt beteende. Något som han varit tvungen att göra så länge att det blivit en ren vana, men som han tappade när känslorna tog över och blev för mycket.

Micki tvekade men lade till slut en hand på Nikolajs axel. “Men du,” sade han med ett varmt leende. “Det är klart att hon kommer tillbaka. Du är ju hennes storebror. Och det har ju bara gått en vecka. Det där kommer säkert lösa sig, ska du se. Det är jag övertygad om.”

Micki såg hur Nikolajs hand letade sig upp till axeln där Mickis vilade, och en sekund trodde Micki att han skulle borsta bort den och betacka sig tröst. Men istället såg han hur Nikolajs hand försiktigt, som en strykarkatt, närmade sig Mickis tills den andra mannens fingrar kramade hans egna i ett fast grepp. Som en livlina.

En obönhörlig knackning störde plötsligt den känslosamma stunden. Nikolaj släppte genast Mickis hand som om den var gjord av glödande kol, och Micki kunde inte rå för att han kände ett välbekant sting i bröstet. Det tog en sekund innan Nikolaj insåg att hans instinkter tillfälligt hade tagit över och han såg på Micki med en uppriktigt ångerfull blick. Micki bara log lite ansträngt och nickade för att visa att han inte tog illa upp. De var trots allt inte tillsammans längre. De hade gemensamt kommit fram till att det var bäst så.

För det var väl bäst så…?

Knackningen rappade till dörren igen och Nikolaj tog sig upp från sängen för att svara. Mickis leende ändrades till en chockad grimas när han såg Nikolaj ta fram en liten kniv från jackfickan som hängde vid dörren.

“Är du inte riktigt klok?!” viskade Micki hetsigt men Nikolaj bara gestikulerade åt honom att stanna och vara tyst. Micki lydde och kände hur hjärtat bultade snabbare.

Nikolaj höll det blänkande vapnet gömd bakom ryggen med ena handen medan han sakta öppnade dörren…

“Jasså, nu passar det sig? Det var på tiden,” sade Bengtsson. “Vissa av oss har faktiskt ett jobb att sköta, men andra verkar minsann kunna ligga i hytten och lata sig hela dagarna–”

“Ville du nåt?” avbröt Nikolaj kort och Micki såg hur hans skymda arm försiktigt sträckte sig mot jackan och lade tillbaka vapnet.

“Ja, faktiskt,” svarade Bengtsson med en nedlåtande min. “Du tror väl inte att jag kom hit för att ha trevligt.”

“Så synd då,” sade Nikolaj med ett leende som var lika flörtigt som en rävsax. Bengtssons egna leende surnade omedelbart som gammal mjölk.

“Du. Håll du dina sjuka böjelser för dig själv,” sade hon med en giftig blick. “Jag kom bara hit för att Uno sade att Micki var här.”

“Ja, här är jag,” sade Micki och reste sig från sängen med en osäker blick mot Bengtsson.

Säkerhetsvakten synade Micki upp och ner och verkade notera de lånade kläderna. Hon vände sig hånfullt tillbaka till Nikolaj.

“Jasså, så du är homosexuell igen?” frågade hon med ett ansiktsuttryck som lyckades vara en blandning av både äcklad och överlägsen. “Det bevisar ju verkligen att sånt där bara är ren fetish. Det finns inget som helst naturligt med det.”

“Det är ingen som bett om din åsikt,” påpekade Micki kyligt. “Var det bara det du ville säga?”

"Nej. Du kan börja med att fylla den här," svarade Bengtsson kort och räckte fram en färglös plastburk.

Micki såg på den med en tvivlande blick. "...Med vadå?"

"Jag fick uppgifter om att du tydligen skulle ha blivit drogad i baren igår," förklarade Bengtsson nonchalant. "Polisen behöver ett urinprov för att kunna fastställa att du verkligen fått i dig narkotika."

"Om du inte tror oss så finns det flera vittnen som såg att han var påverkad," svarade Nikolaj med armarna i kors.

"Eller så var han bara berusad." Bengtsson fick något illvilligt i blicken. "Och på arbetstid dessutom, bland passagerare. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om hela den där löjliga drog-historien bara är påhittad för att försöka skydda din pojkvän."

"Jag behöver inte hitta på nånting," svarade Nikolaj och hans röst sänktes tillsammans med ögonbrynen. "Joker var där och såg att han inte drack nåt.”

Bengtsson såg oberörd ut och tog ett provocerande steg närmare. "Jag tycker i alla fall att det är skamligt att personal sjukskriver sig på grund av lite bakfylla."

"Det var rohypnol!"

"Det kommer nog att visa sig."

"TACK, Bengtsson," avbröt Micki och slet snabbt behållaren från henne med ett fejkat artigt grin. "Jag ordnar det."

Micki stängde dörren snabbt och andades ut medan han lutade ryggen mot väggen, men ryckte till när Bengtssons röst penetrerade den som ett pistolskott.

"Och skynda dig på! Jag tänker inte stå här hela dagen!"

Nikolaj betraktade Micki, fortfarande med armarna i kors. "Du behöver inte göra det här," sade han allvarligt. "Hon går igång på att tvinga folk att göra som hon säger."

"Du, det gör mig ingenting," sade Micki trött och tittade på burken. "Dessutom så behöver jag ändå låna toaletten efter all vätskeersättning du tvingade i mig."

Micki gick in i badrummet med burken. Efter några sekunder slog han upp dörren igen och höll upp en mörkgrön, knölig skjorta. Micki log triumferande. "Aha! Vad kallar du det här då?"

"Min tvätt?" svarade Nikolaj med ett snett leende.

"Den här är i alla fall inte svart," påpekade Micki stolt.

"Nä, men den är inte särskilt grön heller längre," sade Nikolaj retfullt. "Inte efter att ha suttit med dig hela natten.”

Micki såg oförstående ut och Nikolaj nickade mot den gula plasthinken vid sängen som en subtil indikation på vad som hade hänt med tröjan. Micki rodnade kraftigt och stängde dörren igen. Nikolaj kunde inte låta bli att skratta.

Bengtsson stod utanför hytten och tittade irriterat på sitt armbandsur. Till slut öppnades dörren av Micki.

"Här,” sade han och räckte Bengtsson den nu fyllda behållaren. "Var det allt, eller?"

“Ivrig på att fortsätta där ni slutade, förstår jag?” Bengtssons ton var len som spilld olja. “Jag kanske borde be polisen att kolla efter sjukdomar när de ändå håller på. Det kan man ju föreställa sig vad du sitter på för smittohärdar med din perversa läggning. Det är ju en säkerhetsrisk att personalen går omkring och sprider klamydia, gonorre och aids–”

Nikolaj slog igen dörren, men en svart klacksko stoppade den.

“Jag var inte klar,” fortsatte Bengtsson syrligt och såg mot Micki. “Kapten Melin har bett mig erbjuda dig skydd.”

Micki blinkade, som om han hört fel. “Jasså?”

“Vad för slags skydd?” frågade Nikolaj och försökte inte ens dölja den aggressiva tonen.

“Jag kommer ha en av mina säkerhetsvakter stationerad utanför hytten,” svarade Bengtsson. “Det är vad jag kan avvara i nuläget–”

“Det behövs inte,” avbröt Nikolaj.

Micki höjde ett ögonbryn mot sin vän som blängde på Bengtsson med en oförändrad min. Bengtsson gav honom en blick som nästan kunde tolkas som ett gillande. “Där är vi åtminstone överens,” sade hon. “Det finns ingen som helst anledning att tro att han är kvar ombord. Att ödsla sånna resurser i det här läget är ren idioti om ni frågar mig.”

“Mickis bästa skydd är att den där djäveln inte vet var han är.” Nikolaj spände ögonen i säkerhetschefen. “Och Kenny är inte dummare än att han skulle fatta på en gång varför det står en säkerhetsvakt utanför en av personalhytterna.”

“Bra,” konstaterade Bengtsson och vände sig tillbaka till Micki. “Då var den punkten avklarad, så nu har jag bara en kvar.”

“Har du inget bättre för dig?” frågade Nikolaj med en nästan förbryllad blick.

“Jag gör bara mitt jobb.” Bengtsson sneglade mot Micki. “Och jag har lovat polisen att ta Mickis vittnesmål gällande överfallet igår kväll.”

“Ja, det blir nog lite svårt.” Micki såg lätt besvärad ut. “Jag minns nästan ingenting.”

“Det får vi ta på mitt kontor,” sade Bengtsson strängt och gestikulerade till Micki att följa med. “Jag vill att du kommer med mig på en gång så att vi får detta överstökat.”

Nikolaj tog ett steg framför Micki för att blockera vägen ut, och släppte inte Bengtsson med blicken. “Micki går ingenstans.”

“Det får han så lov att göra,” sade Bengtsson. “Och förhöret ska utföras med en gång om polisen ska ha nån nytta av det. Ju fortare desto bättre.”

“Du kan väl följa med?” föreslog Micki till Nikolaj, och kom på sig själv med att låta hoppfull. “Jag menar, så kan du ju hjälpa mig om–”

“Kommer inte på fråga,” bestämde Bengtsson. “Jag kan inte tillåta er att påverka varandras vittnesmål, det förstår ni väl?”

“Han säger ju att han inte minns nåt!” snäste Nikolaj.

“Då vill jag ha det på band.” Bengtsson log ett elakt litet leende. “Så har polisen åtminstone alla grunder de behöver för att lägga ner åtalet.”

Micki tittade förvånat upp. “Men så kan de väl inte göra?”

Bengtsson gav honom ett nedlåtande ögonkast. “Tror du verkligen att de har tid att lägga arbete på ett brott som inte ens offret bryr sig om att komma ihåg? Det skulle förvåna mig om de ens lyfter ett finger i det här ärendet.”

Micki såg rådvill ut en sekund innan han vände sig till Nikolaj. “Kan inte du göra det?” Micki såg bedjande ut. “Du såg ju alltihop, så du kan i alla fall berätta vad som hände. Får jag bara lite mer tid kanske jag minns mer sen.”

“Ja, för mig kvittar det vem som börjar,” sade Bengtsson obekymrat. “Men jag vill ha det innan vi anlägger i Stockholm.”

Nikolaj tog tag i Mickis axlar och drog försiktigt men bestämt in honom i hytten, en bit bort från Bengtssons nyfikna öron. “Hon kan inte tvinga nån av oss,” viskade Nikolaj. “Om ingen av oss följer med henne så kan hon inte göra ett skit åt det.”

“Nä, jag vet det,” svarade Micki och såg på Nikolaj med en beslutsam blick. “Men jag vill att han åker fast. För allt som han har gjort.” Micki pekade mot sin tinning där såret fortfarande stack ut. "Inklusive det här. Han ska inte få komma undan med nånting den här gången.”

Nikolajs bruna ögon vandrade från såret i Mickis panna tillbaka till Micki, sedan mot Bengtsson och slutligen till Micki igen. De var inte längre fyllda av motvilja och hat. Bara smärta och desperation.

“Jag lovade att inte lämna dig ensam,” sade Nikolaj. Hans röst lät anklagande, men inte mot Micki.

“Du gör ju det här för min skull,” förklarade Micki och lossade Nikolajs grepp från hans axlar. “Och om det får dig att känna dig lugnare så lovar jag att inte öppna för nån.”

Nikolaj fortsatte se på Micki med en blick som började likna förtvivlan. Det tog en sekund innan Micki kunde läsa mellan raderna om vad detta egentligen handlade om. Micki log vänligt och lade sina egna händer på sin väns axlar i retur. “Jag kommer inte att försvinna,” försäkrade Micki.

Orden tog långsamt effekt. Nikolaj observerade Micki länge, som om han försökte tyda ett konstverk, tills han sakta började dra sig mot dörren, utan att släppa Micki med blicken. Han tvekade en stund innan han tog ett steg ut och lämnade hytten. Han vände sig en sista gång till sin vän.

“Inte för någon,” sade Nikolaj med ett varnande tonläge. “Lova mig det.”

Micki log och nickade. Nikolaj nickade också i respons och sneglade mot Bengtsson innan han vände sig om en sista gång. “Jag kommer så fort jag kan.”

“Det vet jag,” svarade Micki och vinkade hej då innan hyttdörren stängdes.

Notes:

Jag tycker att det är JÄTTESVÅRT att skriva Bengtsson. Är hela tiden rädd för att hon ska låta FÖR elak eller inte tillräckligt elak... XD
Och Nikolajs hyttnummer, ja... Jag trodde inte mina ögon när jag tittade om Kenny-avsnitten och såg att han har samma hyttnummer som Nikolaj har i säsong 15 (Nikolaj har 4246 i säsong 12 men verkar byta till 4245 i mitten av säsong 13 av okänd anledning). Så jag var bara tvungen att få med det. :D

Actions

Kudos

Remlundskan, MejTarNiEj, and UnoCrowntwig as well as 1 guest left kudos on this work!

Comments

Sorry, this work doesn't allow non-Archive users to comment. You can however still leave Kudos!

UnoCrowntwig on Chapter 1 Wed 19 Feb 2025 11:05AM UTC

Alltså, wow wow wow.....
När jag läste detta kändes det verkligen som om Rederiet har återuppstått! Du har lyckats fånga allt det där som gjorde serien så bra; den skämtsamma jargongen mellan karaktärerna, de knasiga (men ändå vardagliga) problemen såsom det här med barnen och hur personalen hanterar det... Och så, förstås, det mörker och hot om våld som gjorde serien så spännande. Jag längtar efter fortsättningen!
Sedan måste jag även kommentera att jag älskar hur du porträtterar Uno, även om jag förstår att han inte på något vis är huvudperson i denna berättelse. Just den där överlägsenheten, följt av kränktheten när han gjort fel som till och med får honom att skylla ifrån sig på ett oskyldigt barn. Och så hans fokus på att ungarna har stulit mat snarare än att de blivit återfunna!! Kort sagt: allt det där som gör att man älskar och hatar honom!
Förlåt om denna kommentar blev lite osammanhängande, blev bara så otroligt glad över att denna fic överhuvudtaget existerar!
(Och ja, jag hittade denna så snabbt pga att jag kollar Rederietfandomen här på ao3 dagligen trots att det så sällan dyker upp någonting nytt... jag är helt normal när det kommer till Rederiet, jajamän!)

Comment Actions
- Thread
1. Mikolaj4ever on Chapter 1 Sat 22 Feb 2025 11:06AM UTC
  
  Men gud vad glad jag blir!! 🤩 Alltså, jag är helt mållös. Jag trodde aldrig att jag skulle få en kommentar på den här fanficen, och absolut inte samma vecka jag postade den! Och jag känner ju igen dig som en av de största kontributörerna i Rederiet-fandomen! Har inte hunnit läsa klart alla dina fics än, men märker att du har ett jättebra skriftspråk och verkligen fångar karaktärerna, så jag ser fram emot att fortsätta läsa mer!
  Och du anar inte hur mycket dina ord betyder för mig. ❤️ Jag ville verkligen fånga samma charm, humor och spänning jag kände när jag såg serien, så jag tittade om avsnitt för att ha karaktärernas röster och språkbruk i färskt minne. Blir ännu gladare att du gillar porträtteringen av Uno! Både han och Joker har så ikonisk personligheter, så man vill ju göra dem rättvisa så mycket som möjligt. Det finns en scen i kapitel 2 (eller 3) med Uno som jag ser fram emot att skriva, så hoppas det blir trevlig läsning! :D
  
  Comment Actions
  - Thread
  - Parent Thread
UnoCrowntwig on Chapter 2 Sun 09 Mar 2025 09:41PM UTC

YES, vad glad jag blev när jag såg att denna fanfic uppdaterats!! Och ja, nog höll detta kapitel lika hög kvalitet som det förra :D
Mina favoritgrejer efter denna första genomläsning:
- HELA quizstycket! Otroligt roligt, påminner om den där gången i serien när Micki fick rycka in som croupier och allt blev jättepinsamt :D
- Det där ögonblicket när Nikolaj inser att Joker faktiskt är genuin i sitt erbjudande om hjälp. Tyckte detta var väldigt fint, eftersom Nikolaj oftast brukar vara så hård och ha en nästan kall framtoning till följd av sitt tunga förflutna. Reflektionerna över att Freja är mer än bara en arbetsplats var också väldigt träffande.
- Att Uno faktiskt - för ovanlighetens skull - fick vara behjälplig! Själv har jag en tendens att alltid skriva Uno som en loser, trots att han är min favorit. Det är ju så skoj att se honom misslyckas som han så ofta gör i serien (mohaha). Därför var det väldigt uppfriskande att hans specialkunskaper fick komma till användning i en sådan viktig situation!
- Hon gick fort fram, Freja. Helt ovetandes att en av hennes besättningsmän som tjänat henne trogen i så många år var på väg att lämna henne för alltid.
Dessa rader tyckte jag väldigt mycket om!! Gillar tanken på Freja som en egen entitet, som likväl är ovetande om allt drama som utspelar sig ombord på henne.
- Själva spänningen! Stackars, stackars Micki... (Men samtidigt; lyllos Micki som har Nikolaj som verkligen bryr sig om honom!)
Hade säkert kunna välja ut minst tio grejer till, men ska inte bli för långrandig. Vill bara avsluta med att det är DU som ska ha tack för att du skriver detta!

Comment Actions
- Thread
1. Mikolaj4ever on Chapter 2 Sun 16 Mar 2025 03:55PM UTC
  
  Tusen TUSEN tack för denna underbara kommentar!! Det betyder massor för mig att kvalitén håller i sig, och att det blev en underhållande läsning! ❤️
  Quizzen var definitivt en favorit att skriva, så jag blir jätteglad att den även blev rolig att läsa. Micki som croupier har absolut samma energi som jag siktade på i det är stycket (jag älskar ju alla dråpligheter som kompis-gänget på Freja försätter sig i)! Och jag blir jätteglad att du gillade den lilla scenen mellan Joker och Nikolaj. Herr Remlund behöver bli påmind då och då om att det finns hyggliga männsikor runt omkring honom, särskilt när han just bevittnat hur hemska somliga kan vara... Nikolaj är en härligt komplex karaktär att skriva, och det känns viktigt att variera mellan den hårda ytan och den mjuka insidan så att kontrasterna kommer fram på ett intressant sätt.
  Och Uno ja! Alltså, jag var ärligt talat lite nervös över hans porträttering i det här kapitlet, så jag blev enormt lättad av att ett Uno-fan som du själv gillade det! Han är ju så etablerad som en loser (en älskvärd sådan!) men han har även en slags "caretaker-energi" som jag verkligen älskar (tänker b.la på den gången en man får en panik-attack när strömmen går på Freja, och Uno faktiskt hjälper honom igenom den). Så jag ville passa på att belysa de egenskaperna under Mickis kritiska situation. Precis som du säger så sitter han ju på enormt mycket speciakunskaper, så det är kul när de får komma fram. Det är verkligen en balansgång att skriva honom, men det är ju även hans komplexitet som gör honom till en så älskad karaktär! :D
  Alltså, det är jättesvårt att hitta rätt ord för att beskriva den unika tacksammhet och glädje jag känner för ditt stöd och intresse av denna minst sagt nischade fanfic. Du ska veta att det inte går ouppskattat för en sekund! 🙏
  Spänningen i storyn kommer ökas gradvis (det kommer inte bli lättare för stackars Micki), så jag ska göra mitt bästa för att leverera en engagerande story som ger en intressant läsning! Tack igen!
  
  Comment Actions
  - Thread
  - Parent Thread
Remlundskan on Chapter 2 Fri 21 Mar 2025 05:24PM UTC

GE MIG MEEEEEEEEEEEER!
Ok, jag har lugnat mig en aning och kan skriva rationellt...... GE MIG MEEEEEEEEEEEER!
Allvarligt talat, det här är riktigt, riktigt bra. Och jag menar RIKTIGT bra! Jag bara älskar en beskyddande Nikolaj (och vi vet allihop and den karln har gjort både det ena och det andra för den ryska maffian. Listan på liv han släckt är längre än vi kan ana oss till) och det är så väl beskrivet att jag kan se allt framför mig. Du har fångat Uno och Joker på pricken och det gör det hela så mycket mer verkligt, det är som att titta på ett avsnitt. Men det är bara ett halvt avsnitt och jag vill ha hela avsnittet, för jag måste få veta vad som händer och jag vill se Niko göra mos av Kenny och ska Felix göra en gästroll?
GE MIG MEEEEEEEEEEEEEER!

Comment Actions
- Thread
1. Mikolaj4ever on Chapter 2 Sat 22 Mar 2025 10:14PM UTC
  
  NEJMEN HALLÅ??? 🤩 Vilka lovord du kommer med, jag börjar ju nästan grina här ju!!😭 Jag vet ju att Rederiet är en extremt liten fandom på vår stora vida webb, så det betyder ENORMT att få en kommentar på den här fanficen, särskilt från ett så väletablerat superfan som dig! Att det skulle kännas som ett riktigt avsnitt var prio 1 så jag är jätteglad att du gillar karaktäriseringen av Uno, Joker och allt annat som gör ett Rederiet-avsnitt roligt och spännande! Nikolaj och Micki är ju mina favoriter så mest fokus kommer ligga på dem, men jag försöker göra alla karaktärer som dyker upp rättvisa i bästa möjliga mån så att allt känns genuint och realistiskt. :D
  YES vi har Kenny-mos på menyn idag och Nikolaj är kocken! ❤️ Jag ska inte hymla med att jag verkligen älskar Nikolaj när han går in i "violent-protection-mode", så den här berättelsen är framförallt en ursäkt för mig att få skriva honom när han har något eller någon att beskydda.
  Tusen tack igen för dina fina ord!! Jag hoppas verkligen att kommande kapitel lever upp till förväntningarna!
  
  Comment Actions
  - Thread
  - Parent Thread
UnoCrowntwig on Chapter 3 Mon 31 Mar 2025 05:54PM UTC

Ojojoj, detta kapitel var en utmaning att kommentera på - jag vet nämligen inte vilken av alla godbitar jag ska börja med! Men ska försöka att hålla det hela någorlunda kortfattat och sammanhängande (om jag faktiskt lyckas med det är en annan fråga!)
Det är SÅ fint att Nikolaj och Micki fortfarande kan få varandra att le trots att situationen är så eländig! Du lyckas verkligen visa hur tajta de är och hur mycket de uppskattar varandras sällskap. Blev särskilt rörd när Nikolaj först inte vill prata om Nina, men Micki sedan lyckas få honom att öppna upp sig genom att vara sitt vanliga, godhjärtade jag :')
Det märks då inte att du har svårt att skriva Bengtsson - tycker att du fångar henne perfekt! Både den där passiva aggressiviteten hon visar när hon vill vara lite förmer än ändra (som i fallet med Melin) och den VÄLDIGT öppna aggressiviteten där hon bara är ute efter att spy ur sig sitt hat (som i fallet med Micki och Nikolaj). Precis dessa sidor uppvisade hon ju i serien också, och du skildrar dem så bra!
Bengtsson log som en fet katt - VARFÖR VAR DETTA SÅ ROLIGT?! Fick bilden av Cheshirekatten från Alice i underlandet i huvudet, och det passade perfekt :D
Och så, till mitt eviga favoritämne: JOKER OCH UNOS JARGONG - ALLTSÅ!!!! <3 Jag kan riktigt se Unos lärarblick över kanten på glasögonen! Och Jokers nervösa skakande på huvudet när han är i telefon xD och så sättet de pratar med varandra på!! DET ÄR SÅ PERFEKT! Blir alldeles lycklig av att läsa din scen med dem!
Vilken intressant notering angående hyttnumret! Det har jag aldrig tänkt på. Måste ha varit ett läskigt sammanträffande för Micki. Tänkte heller aldrig på att Micki skulle ha varit okänslig som inte tänkte på Nina i första versionen av kap 1, men Mickis inre monolog var ändå ett väldigt trevligt tillskott :)
Also: ROGER! :( 3 okej, han var väl aldrig någon stor favorit för mig (hade ärligt talat glömt hans namn innan jag läste din fic), men ändå.... han som hade bättrat sig, och så hände detta :'( stackarn!
Also del 2: detta är förmodligen den konstigaste komplimang jag någonsin givit, men måste ändå säga att jag uppskattar hur du hanterar de obehagliga effekterna av drogen på ett väldigt realistiskt sätt, d.v.s. att du inte väjer för att skildra otäcka detaljer ang. spyor och liknande. Det gör det hela mer realistiskt - och när man själv arbetat inom vården vet man ju att det är såhär det är att vaka hos en svårt sjuk människa (även om det förstås måste vara mycket svårare för Nikolaj, som vårdar en människa som han bryr sig så mycket om personligen, och i sitt privatliv snarare än i en yrkesroll <3)
Nu är jag minst sagt spänd på fortsättningen!

Comment Actions
- Thread
1. Mikolaj4ever on Chapter 3 Sat 05 Apr 2025 11:39AM UTC
  
  Tiotusen tack Crowntwig!! Du lämnar altid så fina och detaljerade kommentarer så jag blir alldelses rörd! Jag vet att jag låter som ett trasigt kassettband, men jag ska göra mitt bästa för att förtjäna alla lovord! 😍
  Micki är verkligen en karaktär med så mycket värme och vänlighet, så jag är jätteglad att den kommer fram i texten när han umgås med Nikolaj! Jag är ju som bekant extremt svag för dessa två killar, och det är så roligt att skriva dem tillsammans då de kompletterar varandra så bra! Nikolaj behöver lära sig att öppna upp sig mer och Nina och Micki är nog de enda karaktärerna han någonsin vågat var helt öppen och ärlig med i hela serien, så det är en intressant dynamik att utforska! ❤
  Ha ha! Trodde aldrig jag skulle bli så glad över att få en komplimang över Bengtssons karakterisering, men det blir jag!! Jag må ogilla kvinnan, men gosh darnit hon SKA vara igenkännbar i min fanfic om jag så ska titta om alla hennes lågvattenpunkter i hela serien för att hålla hennes språk färskt i minnet!! Och tack för att du nämner "Fet katt"-beskrivningen! Den kändes märkligt passande så jag är glad att den är godkänd från ett annat Rederiet-fans. 🙏
  JAG ÄR SÅ OTROLIGT GLAD ATT DU GILLAR UNO OCH JOKER!! Jag skrev säkert om deras konversationer tre gånger för att jag ville att deras röster skulle höras genom replikerna, så jag är jättetacksam att du som är kapten för "Juno-shipping" godkänner slutresultatet! 💕
  Och tack för att du gick tillbaka och läste tillägget! :D Hade absolut inte förväntat det, men det uppskattas enormt! Den här storyn har ändrats bit för bit under alla år den legat och pyrt i mina dokument, så jag har behövt hoppa omkring och uppdatera dialoger och beskrivningar för att spegla nya element som dyker upp. Men nu ska jag förhoppningsvis inte behöva göra fler sista-minuten förändringar!
  Måste erkänna att jag fick lite dåligt samvete över Roger när jag skulle posta kapitlet (trots att inte jag heller hade alltför starka känslor om honom unde serien). Han var ju trots allt en arketyp som jag brukar gillar i berättelser, en elaking med goda sidor som har förmågan att förändras till något bättre. Jag föreställer mig att det finns en annan tidslinje där han lever och har det bra, långt bort från Kenny och sitt struliga förflutna.
  Alltså, du anar inte hur obeskrivligt glad jag blir att du uppskattar mitt försök till realism gällande Mickis otrevliga äventyr med droger! Hurt/Comfort är ett av mina favorit-teman och jag gillar när det är så realistisk som möjligt när det kommer till karaktärer som råkar ut för sjukdomar, skador etc och behöver någon som hjälper dem. Så när jag själv skriver den typen av berättelser så går det åt mycket research, för jag älskar noggranhet i den här typen av skildringar (och TÄNK OM någon som har koll på detta skulle tappa inlevelsen på grund av min okunskap inom ämnet??). Så jag känner mig väldigt hedrad att någon som jobat inom vården godkänner detta inslag!(Ber om ursäkt i förväg för eventuella brister, jag lovar att jag försöker hålla allting så trovärdigt som möjligt utefter de fakta jag kan hitta online).
  ONÖDIG TRIVIA: Just Rohypnol var VÄLIDGT intressant att läsa på om, då det var just runt 1998 (enligt en artikel på DIVA-portalen) som man uppdaterade receptet så att det skulle bli SVÅRARE att spetsa drinkar med det. De hade t.ex. lagt till ett blått färgämne så att om man dricker en klar drink så blir den blå om någon tappat i lite rohypnol i den. Och eftersom denna fanfic utspelar sig 1999 (och jag var osäker på vilken variant av drogen som Kenny fått tag på) så ändrade jag Mickis 7-UP till en Coca Cola för att vara på säkra sidan! XD
  Sista kapitlet är på gång! Jag kan ha underskattat storleken på denna berättelse, så i värsta fall kommer jag kaaanske behöva dela up det i 5 kapitel istället för 4, men vi får se! Tack för att du valt att resa med oss! 🙏
  
  Comment Actions
  - Thread
  - Parent Thread
MejTarNiEj on Chapter 3 Tue 01 Apr 2025 07:49PM UTC

Nytt kapitel på över 10 000 ord? Nu jäklar...! (OBS: livebloggen blev inställd på grund av sömnbrist mm)
Till att börja med älskar jag också hur du lyckades fånga dynamiken mellan Joker och Uno i början? Samt "“Tjena,” hälsade Joker med hela tandraden" - vilken klockren liknelse för Brosts minspel!
Gällande Bengtsson så upplever jag definitivt att du lyckades fånga henne. Hon ska ju vara frustrerande och det finns tyvärr alltid risken att det går till överdrift då man skriver om sådana figurer, men upplever att du höll balansen: kunde fortfarande höra Schaloskes röst varje gång hon öppnade munnen. Framför allt uppskattade jag hennes lilla konfrontation med Melin
För övrigt: då jag läste “Det var förresten den här hytten han hade när han jobbade ombord. Innan du började. Nummer 4245. Det... det har jag faktiskt aldrig tänkt på förut.” så tänkte jag mest: "ååååååh säg inte att det är foreshadowing för att han ska hitta honom i alla fall!" (med andra ord får jag leva i förnekelse en stund...) Hade själv aldrig märkt att det faktiskt var så i serien också, lol
Med det sagt ser jag att nästa kapitel kommer vara den sista (om det inte kommer en plot twist som kräver ett femte kapitel...?) Ser verkligen fram emot att se hur det hela slutar!

(En sista sidokommentar: Har aldrig tänkt tanken förr [hoppas bara att liknelsen inte var med i något avsnitt jag glömt eller inte sett ännu, haha] - men du har fan rätt, Nikolaj påminner lite om en dobermann ändå)

Comment Actions
- Thread
1. Mikolaj4ever on Chapter 3 Sat 05 Apr 2025 11:34AM UTC
  
  ÅH! Hallå! Har sett ditt namn i Rederiet-communityn och blev så lycklig att se en kommentar från dig! 😍 ("Community" är kanske ett starkt ord, känns mer som att vi är 4 personer som språkas i kön till en väldigt nishad foodtruck. XD)
  Är så glad att du gillar Joker och Unos dynamik! De är ju så fantastiskt ikoniska för serien och jag vill verkligen göra dem rätta. (Lol! Joker är typ bara tänder, hår och glasögon, på bästa möjliga sätt. <3)
  Och tack för att du tycker att Bengtsson var balanserad! :D Hennes scen med Melin var inte planerad, men insåg att jag behövde nåt att bryta av med (och ge lite kontext till varför polisen inte längre är ombord) så jag blir extra glad över att du tyckte om den.
  Jag troooor det kommer behövas ett femte kapitel trots allt. Antingen ett fullfjädrat kapitel, eller en liten aftermath. Vi får se vad som blir över när jag känner mig nöjd med kapitel fyra!
  Dobbermann-Nikolaj är något jag lade till, för han ÄR väldigt jämförbar med en vakthund överlag (misstänksam mot främlingar, överbeskyddande, he attacc he protecc, os.v) Roligt att jag inte är den enda som tycker det! :D
  Tusen miljoner tack för dina fina kommentar! ❤️ Ska fortsätta lägga allt krut på kapitel fyra för att försöka leverera och göra serien rättvis!
  
  Comment Actions
  - Thread
  - Parent Thread
2. 1. MejTarNiEj on Chapter 3 Sat 05 Apr 2025 06:45PM UTC
    
    *småblygt vinkande* Hej, tack för det trevliga bemötandet :D
    ("Community" är kanske ett starkt ord, känns mer som att vi är 4 personer som språkas i kön till en väldigt nishad foodtruck. XD) Haha, vilken fin metafor. Det finns så många kedjor (större fandoms) som vi kanske skulle tycka om, men så fortsätter vi gå till foodtrucks som är på gränsen till en konkurs, jobbar dessutom deltid på flera av dem, med hoppet att de åtminstone håller ut några månader till tack vare det... (Fast tyvärr verkar det rätt osannolikt att jag kommer skriva något om just Rederiet i nuläget. Men kanske teckna...?)
    Intressant, jag tänkte inte på att scenen med Melin skulle vara med som en slags nödlösning. Fast det funkade ju bra i alla fall!
    Jag troooor det kommer behövas ett femte kapitel trots allt. Nämen, vilka goda nyheter! Ser fram emot det då, oavsett om det blir ett fullspäckat kapitel eller snarare 4 och ett halvt totalt!
    (... Och på grund av det testade jag precis mha ett utkast om man kunde ange att en fic hade t.ex. 3,5 kapitel på ao3, men i så fall avrundar sajten det till hela nummer. Vilket förstås är logiskt och förmodligen bäst för sajten i längden, men lite synd lol )
    
    Comment Actions
    - Thread
    - Parent Thread

Actions

Work Header