Chapter Text
Carolina Eriksson var på väg hem från skolan. Med långsamma steg gick hon längs skogsstigen, som för att dra ut på det hela så länge som möjligt. Det här var bästa stunden på dagen tyckte Carolina. Hon slapp allt oväsen från stan, de stojiga skolkamraterna och bilarnas avgaser. Här kunde hon släppa ut sitt långa hår, låta solen färga det till en magisk blandning av guld, olja och rubin, en perfekt kombination till hennes dunkla, snudd på gröna ögon. Höstens alla färger. Hon var ett naturbarn. Det var i alla fall vad hennes mamma brukade säga. ”Du är ett barn av naturen, gumman! Det är där du har dina rötter! Det guldgula är för att du är barn av solen, det oljesvarta är för att du är dotter av jorden, det rubinröda för att du är en eldsjäl, precis som din far… och de gröna ögonen har du fått av mig.” Carolina älskade sin mamma, men till och med hon visste att det gula kom från solen som lyste, det svarta i hennes hårsvall kom från hennes far och det röda från farmor Beatrice. Men hon tyckte om att höra att hon var barn av solen, dotter av jorden… och det där med eldsjälen stämde ju precis… så det låg kanske någonting i det mamma sa. Mamma ville att Carolina skulle bli något stort, som marknadschef el nåt. Och Carolina, som dyrkade sin mamma, gjorde allt för att glädja henne. Men marknadschef ville hon inte bli. Hon hade siktet inställt på något helt annat. Men det var bara hon som visste vad.
Hon brukade alltid titta in hos sin mamma på väg hem från skolan. Det var som en ritual. I fyra års tid hade hon besökt sin mor på sjukhuset (Carolina vägrade envist att kalla det för något annat än sjukhus!) och berättat om allt som hände i världen. Om pappa skulle få nys om saken, skulle han bli rasande, det visste hon. Det hade mamma sagt flera gånger och mamma hade alltid rätt. Därför talade hon aldrig om för pappa att hon varit och hälsat på mamma. Det sista hon ville var att göra pappa rasande. Men hon ville samtidigt inte svika sin mor. Hon kunde bara inte begripa varför pappa ryggade tillbaka vid blotta uttalandet av moderns namn. I hennes ögon var hennes mamma den vackraste, vänaste, ljuvligaste varelsen på hela jorden. Ibland, ytterst sällan, berättade hon om sin nya lillebror. Hon visste att mamma avskydde pojken. Han var en bastard, son till pappa och den där fånigt flinande tant Alex. I mammas ögon existerade inte Alex. Och Carolina visste saker om tant Alex som pappa INTE skulle tycka om. Tabletterna i badrumsskåpet, till exempel. Carolina log snett. Pappa lilla, tänkte hon, det är inte mycket du vet.
Carolina satte sig på en sten och funderade. Det var så mycket som rörde sig i en 16-årings hjärna och att reda ut alla begrepp var nästan krångligare än att… klura ut släktförhållandena i en tvålopera. Det var tant Alex födelsedag idag och pappa hade sagt att hon måste komma hem så fort som möjligt. Hon hade inte köpt något. Varför skulle hon? Hon gillade inte Alex och Alex gillade inte henne. Vad var det för vits med att fylla år några veckor före jul? Men hon hade ju lovat pappa! Och hon hade ju lovat mamma att hon skulle hälsa på idag, direkt efter skolan… som hon alltid gjorde.
Det fanns bara en sak att göra: hon fick göra en snabbvisit hos mamma och sen skynda sig hem lagom till festen.
”Ledsen, mamma, men jag är så illa tvungen! Jag kan inte stanna så länge… Det är pappas fel!” Ja, så skulle hon kunna säga! Det var pappas fel! Då skulle inte mamma bli arg på henne, utan på pappa. Och det kunde han behöva, som han daltade med den där lille snorungen.
Nöjd med sig själv och den plan hon format, alldeles själv, satte hon fart i riktning mot det sjukhus som var döpt efter henne.
* * *
Tåget saktade in när det närmade sig stationen. De två unga männen på perrongen, den ene lika ljus som den andre var mörk, tog varsin resväska och började gå mot den vagn som skulle skilja dem åt.
- Du ringer väl när du kommer fram? Den yngre, mörke, räckte över resväskan till den andra.
- Så fort jag stiger av tåget!
- Vad är det för vits med att åka dit, egentligen? Kan du inte bara…
- Nej! Svaret kom hastigt och en smula irriterat. Har vi inte haft den här diskussionen några gånger redan? Vad vore jag för polare om jag inte hjälpte honom? Han är min bäste vän, Jonas, jag måste kolla att han är okej!
- Ett telefonsamtal från en karl du inte sett på nästan två år och du är beredd att strunta i jobb, hem, mig och bara sticka iväg flera mil bort!
- Herregud! Han är min bäste vän! Vad fan tycker du att jag ska göra? Vi har känt varann sen vi gick på dagis. Du får det att låta som om jag skulle vara borta ett halvår. Det är Stockholm! Jag ska vara borta en helg. Fredag, lördag, söndag. Det är tre dagar, inte jordens undergång! Jag måste bara kolla att…
- Att Tom är okej! Tack, jag har hört det där till leda!
Minsta antydan till ett leende dök upp på Lukas läppar.
- Du kan inte vara svartsjuk på Tom!
- Har jag anledning att vara svartsjuk? kontrade Jonas blixtsnabbt.
- Jonas, Tom är så straight som man kan bli, det vet du!
- Jag vet!
- Fan, när jag kom ut, så fick han frispel! Han ville inte ens låta mig vara i närheten av hans lillasyster!
- Jag vet det!
- Då, så!
- Och att du var kär i honom i tre år, innan den där Sebastian dök upp i bilden... det vet jag också.
Lukas kämpade mot en impuls att himla med ögonen. Hur mycket han än älskade Jonas, så kunde han gå honom på nerverna ibland.
- Jag frågade faktiskt om du ville följa med, påpekade han lugnt. Tom till och med föreslog det.
- Jag kan inte åka nånstans just nu! Du vet hur det är hos morsan! Så länge hon har benet i gips kan hon inte… Hon behöver mig!
Lukas tog ett bättre tag om handtagen på resväskorna och vände blicken mot tågvagnen som stod närmast.
- Jag måste gå. Tåget går snart och det vore en fördel om jag var med då.
- Ja, det vore ju tråkigt om du skulle missa den ljuvliga återföreningen.
Lukas valde att inte kommentera. Istället ställde han ner väskorna och la handen på Jonas axel, som en förmanande far.
- Jag ringer när jag kommer fram! Kan jag lita på att du inte ställer till med något medan jag är borta?
- Vem är du, min farsa? Jonas log oskyldigt mot honom. Jag ska ha världens röjarfest ikväll, har jag inte berättat det?
- Förklara gärna vad det var jag nånsin såg hos dig!
- Sex? föreslog Jonas, lika oskyldigt.
- Just det, så var det!” Han nickade belåtet, lättad över att det lilla orosmolnet han sett nu skingrats. Så slog han armarna om sin pojkvän och kramade honom hårt. Jag kommer att sakna dig!
Jonas nickade.
- Stick nu, innan tåget åker utan dig!” Han tänkte säga något mer, men knappt hade han öppnat munnen förrän Lukas stoppade honom genom att trycka sina läppar mot hans i en öm kyss (Och han sket fullständigt i protesterna från pensionärsparet, som han visste satt på bänken strax bakom dem, och visslingarna från de tre tonårstjejerna som just stigit av tåget.) innan han tog sina väskor och gick mot tåget.
Jonas tvingade sig själv att stå kvar och vinka tills tåget försvunnit från perrongen.
* * *
- Jag vägrar!
- Jag måste bjuda honom, han är min bror! Alla andra i familjen kommer ju!
- Det spelar ingen roll! Du tar inte in den parasiten i vårt hem, så enkelt är det!
- Carl…
- Jag kan stå ut med din familj… jag kan till och med tolerera dem, men INTE Viktor!
- Men jag ska stå ut med att ha Carolina, tonårshäxan, springandes i hälarna dagarna i ända?
Hon var för upptagen med inköpslistan för att märka hur hans ögon blixtrade till.
- Om jag kan stå ut med henne varje dag, så kan du sträcka dig till några timmar i Viktors sällskap!
- Försöker du säga att du har problem med Carolina?
Inte heller märkte hon hur bedrägligt len hans röst blivit.
- Snälla Carl… Hon tycker inte om mig, har du inte märkt det?
Carl nickade, nästan frånvarande.
- Och det ger dig naturligtvis rätt att kalla min dotter häxa?
Hon borde ha vetat bättre än att ge sig på hans ögonsten. Hon insåg sitt misstag och sa, så vänligt hon förmådde:
- Förlåt, älskling! Det är bara det… Jag är nervös! Det här är första gången på länge som hela familjen samlas under ett och samma tak. Jag vill bara inte att något ska gå fel.
Hon gick emot honom, hennes ögon bad om hans förlåtelse. När hon kände hans armar dra henne intill sig, lutade hon huvudet mot hans bröst.
- Förlåt mig, viskade hon. Jag vet att du saknar dina föräldrar! Det gör jag också! Jag skulle så gärna ha velat att de var här idag.
Han nickade, men sa inget.
De stod så en stund, orörliga, utan att ett ljud kom över deras läppar.
- Är det okej? Att Viktor kommer, menar jag?
Än en gång, bara en stum nickning till svar.
- Tror du att ni kan vara i samma rum utan att försöka ha ihjäl varann?
Den här gången dröjde svaret, men det kom, i form av en tredje stum nickning.
- Bra! Dåså, då borde vi kanske borde börja med maten. Ska du el jag ringa cateringfirman?
- Gör det du! Förresten!
- Ja? Alexandra var redan på väg till telefonen.
Carl log för sig själv.
- Vet du om Viktor tar socker och grädde till kaffet… el vill han ha sacketter?
* * *
- Jag vägrar!
- Det är klart att du ska gå! Din syster fyller ju år!
- Det spelar ingen roll! Jag tänker inte ha något som helst med den där vägglusen att göra!
- Viktor…
- Alltså, jag kan stå ut med det mesta! Jag gillar Carolina, det gör jag, men INTE Carl!
- Viktor! Ser du mig bli hispig över att den där slampan till sekreterare du har, springer efter dig som en hundvalp?
- Eva är ingen slampa! Och hon gör ett väldigt bra jobb!
- Det tror jag säkert!
Hon såg förebrående på honom och la en lugnande hand på sin stora mage. Magnus visste hur försiktig hon var, efter två missfall, och på två sekunder var han framme hos henne och la armen om hennes axlar.
- Andrea… förlåt mig! Jag är en idiot, det är bara det att när det gäller Carl, så…
- Så blir du som en igelkott med alla taggarna utåt, jag vet! Jag har sett det förr!
Viktor svarade med en butter grymtning.
- Älskling… det är ju bara en dag! Knappt det, några timmar! Jag är int heller så förtjust i tanken på att tillbringa längre tid än nödvändigt i det där sällskapet.
- Okej! Men vi stannar bara till kaffet! Inte en sekund mer!
- Självklart! Vi går efter kaffet!
- Före kaffet!
- Vi måste stanna till efter kaffet, Viktor! Det är oartigt att bara gå, direkt efter maten.
- Jag har då ingen större lust att vara artig mot den där…
- Viktor…
- Aj aj, kapten! Efter kaffet!
- Bra! Jag går och ringer efter en taxi.
- Gör det, du! Vem vet, de kanske har nån kortlek el nåt som man kan…
Han försjönk i tankar.
- Vad sa du, älskling?
- Vad? Åh, inget, jag bara… tänkte högt. Jag är nog lite sugen på kaffe och tårta när allt kommer omkring.
* * *
- Ja, och det här är alltså lokalen som direktörn kommer att erhålla. Stort och rymligt… har varit både skönhetssalong och konstgalleri. Om direktörn kanske skulle vilja…
- Vad jag vill är att du slutar kalla mig direktörn! Det låter så… pompöst! Jag heter Alex!
- Självklart! Jag heter Joker! Eller… Torbjörn Jonasson, men alla säger Joker! Jag jobbar i baren. Fast just nu är jag hovmästare!
- Kul för dig! –Tom! Där är du ju!
- Vet du hur jävla lätt det är att hitta något på den här skorven? Jag fick gå runt i en halvtimme bara för att hitta hytterna.
- Tom, ta inte i så! Det är en stor båt, vad hade du väntat dig? Det här är Joker, förresten, han jobbar i baren. –Joker, det här är Tom Bovallius, min kollega och den som hjälpte mig att starta företaget.
- Herr Bovallius som i…
- Bovallius Industrier, ja! Min far var Harald Bovallius.
- Det var värst! Det var ju tråkigt, det där med branden!
- Jo, det var det! –Alex…
- Ja, visst ja! –Ledsen, Joker, men… Ursäktar du oss en liten stund. Jag måste diskutera en sak med min kollega!
- Visst! Absolut!
- Tack! –Ja, vad tror du?
- Hur i helvete ska vi lyckas göra nånting av det här?
- Tja, det var inte mitt förslag att vi skulle börja vår glamorösa karriär genom att göra reklam för Finlandsfärjan, el hur?
- Okej, okej! Det måste ju finnas något som vi kan använda! Såg du kärringen där ute, förresten? Herregud, hon måste ha ramlat ut ur Huset som Gud Glömde.
- Vem då?
- Den där bitska saken där borta! Jag svär, hon stirrade på mig som om hon trodde att jag var jordens avskum el nåt.
- Jaså, hon. Joker sa nånting om henne. Hon är visst säkerhetschef här ombord.
- Säkerhetschef? Ja, tänk, det tror jag faktiskt! Jag slår vad om att ingen annan båt är så fri från skurkar och ohyra.
- Näe, inte när hon är i farten! Ska vi försöka hitta hytterna, nu?
- Bara du inte räknar med nån hjälp från personalen. Det är uppenbart att ingen här ombord nånsin ens sett Love Boat.
* * *
Carolina brukade egentligen inte ha ögonkontakt med någon när hon besökte mamma. Mamma hade förmanat henne och talat om att det fanns vissa på hennes avdelning som tog det som en personlig förolämpning. Men det var något med den unge mannen som stått vid receptionen, som fått henne att reagera och därför var hon helt oförberedd när deras blickar möttes.
Milda makter! Carolinas hjärta hickade till i oväntad upphetsning. Det där kunde vara den absolut snyggaste kille hon någonsin sett. En livs levande gud, med kort, färgat hår och ögon som verkade se rakt in i hennes innersta. Hon fortsatte att gå, med hjärtat häftigt bultande i bröstkorgen. Hade det varit inbillning, eller hade han verkligen blinkat åt henne? Åt henne! Hon ökade på stegen en aning, utan att bry sig om hjärtats protester och småsprang längs korridoren bort till sin mors rum. En impuls fick henne att sakta ner och sakta vände på huvudet för att titta efter. Hade hon bara inbillat sig? Men näe, han stod kvar. Och den här gången log han mot henne! Var det här en dröm? Stod det verkligen en livs levande gud där borta vid receptionen och blinkat åt henne? Som om de delade någon underbar hemlighet.
Hon vågade knappt tro det! Vem var han? Vad hette han? Jobbade han på sjukhuset el var han där för att besöka någon? Och det viktigaste av allt: Var han singel? Hon måste fråga mamma! Mamma visste allt om de som jobbade, bodde och hälsade på här.
Och när Carolina andäktigt berättat för sin mor, fick hon mycket riktigt veta en hel del.
- Han jobbar här! förklarade Jeanette med ett leende. Hans far bor lite längre ner i korridoren och det arma barnet tog jobb här som städare för att kunna vara nära sin far.
- Vad hade han gjort? Carolinas ögon var stora som femkronor.
Han fick nys om att frun haft ihop det med en annan. Det visade sig att gossen inte var hans. Han blev galen! Sprängde hela huset i luften, med fru och allt. Han har en förkärlek för explosioner, den där karln. Pojken klarade sig av den enkla anledningen att han befann sig i skolan är det hände. Det är det jag alltid har sagt, ängla-barn! Håll dig i skolan!
Carolina slog sig ner på sängen.
- Det var som fan! utbrast hon och fick en snabb blick från sin mor. Vad heter han?
- Fadern?
- Mamma!
- Så, så! Jag tycker om pojken! Du har min tillåtelse att bli kär i honom.
- Mamma!
- Ja?
- Vad heter han?
Jeanette log åt dotterns iver.
- Ragnar, älskling! Ragnar Simonsson!
Chapter Text
Klockan började närma sig 16.30 när de första gästerna anlände. Carolina, som höll sig uppe på rummet så länge som möjligt, hörde välbekanta röster gratulera tant Alex och fråga Carl hur det gick med företaget och såna saker. Gamla tant Katarina, Alexandras mor, hade kämpat sig upp för trapporna för att hälsa på henne och fråga hur hon mådde. Stackarn började bli gaggig, märkte Carolina. Hon orkade inte bry sig. Hon hade huvudet fullt av pojken hon sett på sjukhuset. Vilka ögon! Vilket leende! Och hon som trott att snyggingar bara existerade i drömmar och Hollywoodfilmer. Ragnar… Ragnar Simonsson. Kallades Ragge, hade mamma sagt.
Ragnar Simonsson... Ragnar och Carolina Simonsson.
Hon försökte, men kunde inte greppa det faktum att hon just träffat sitt livs första stora kärlek. Visst hade mamma sagt att sånt hände när man minst anade det, men det här var verkligen oväntat. Hon hade alltid trott att det skulle bli precis som när mamma och pappa träffades. Det var en historia hon aldrig tröttnade på att höra. Carolina kunde sitta på sängen och bara lyssna när hennes mamma berättade hur hon och pappa träffades, om alla som försökte sätta upp hinder för deras kärlek, om glädjen, lyckan, passionen…
När hon började närma sig Carolinas födelse, brukade Carolina få tårar i ögonen. Det var så synd om mamma. Hon fick en svår blödning, strax efter födseln och sen kunde hon inte få fler barn. Och sen hade Carolinas hjärta stannat och pappa hade kört iväg till sjukhuset och sen ville inte mamma... vara med längre. Det hade fått henne att bryta ihop och pappa hade skickat henne till det där stället.
Carolina hoppades att det inte skulle hända henne när (OM!) hon fick barn. Hon undrade vem som skulle passa som far till barnet… och tankarna vandrade genast tillbaka till Ragnar. Hon blev alldeles snurrig i huvudet bara vid tanken på honom, på de där vackra ögonen, det där leendet. Det irriterade henne att han inte stått kvar vid receptionen när hon sagt hejdå till mamma. Hon hade velat se honom en gång till. Bara för att försäkra sig om att han verkligen existerade. Att han verkligen var så enormt jäkla snygg som hon först hade tyckt.
Det var bara för mycket, hon måste få prata av sig. Hon måste få prata med någon. Och när det gällde sånt här, fanns det bara en hon kunde prata med. Hon kastade sig på telefonen och slog numret till hans mobil. Det var på tiden att han nyttjade den. Han hade haft den i tre år nu och använt den… Vad var det? Fem gånger? Högst! Och varje gång var det hon som hade ringt till honom.
- Hallå?
- Ringer du upp? Hasplade hon ur sig, så fort hon hörde hans röst.
- Carro?
- Ringer du upp? Det är kris!
- Jag jobbar, solrosen, kan det inte…
- Be nån annan hoppa in istället för dig! Det är allvar, Micki! Jag är kär!
Och så slängde hon på luren. I samma stund knackade det på dörren.
- Carolina?
- Jag kommer snart, pappa! Jag väntar ett viktigt samtal! Micki ska ringa!
- Okej! Men skynda dig! Vi äter snart!
- Har alla kommit?
I samma stund ringde telefonen.
- Jag tar det! Skrek Carolina och hoppades att hennes far skulle ta vinken och gå ner igen. Det gjorde han och Carolina tog telefonluren, som om det vore en gyllene trofé.
- Vad ska jag göra? Viskade hon.
- Ta det hela från början! Detaljer!
- Jag träffade honom på sjukhuset när jag hälsade på mamma. Oh, du skulle ha sett honom. Han har ögon som ingen annan och världens vackraste leende och en kropp som man kan dö för. Mamma säger att hans pappa sprängde huset deras i luften och mamma hans hade varit med en annan och han klarade sig bara för att han var i skolan och… jag kan inte ens tänka på honom utan att benen blir till gelé och när man ser honom så vill man bara… åååh, jag vet inte, dra fingrarna genom hans hår, lyssna till hans röst… och en hel del saker som både mamma och pappa tycker att jag är alldeles för ung för. Nämnde jag hans läppar? Gud, jag ville bara... jag vet inte, bita tag u underläppen och aldrig släppa taget. Det var ett under att jag inte började dregla när jag såg honom… och som han stirrade på mig. På mig, Micki! Man skulle kunna tro att jag var högsta vinsten el nåt och… Kan du tänka dig det? Och han log mot mig! Fattar du?! Och hans ögon, Micki, han hade världens mest genomträngande blick och världens ljuvaste leende och… Skulle han be mig om något, skulle jag göra det, om det fick honom att le mot mig sådär igen. Jag svär, han blinkade åt mig, vad tror du det betydde? Betyder det att han känner likadant?
Hon stannade upp för att hämta andan och gav Micki en chans att svara.
- Oooo… kej! Och hur länge har du känt honom?
- Jag träffade honom idag, det sa jag ju! Lyssnar du inte, det här är ju viktigare grejer, Micki! Du skulle ha varit där.
- Och… har du… pratat med honom? Försökt ta reda på hur han känner?
- Eh… Nej! Han hade försvunnit när jag skulle gå hem. Men det spelar ingen roll! Jag vet att han är den Rätte. Det såg jag på hans ögon! De talade till mig, de sa allt som hans läppar inte hann säga.
- Så du har inte ens pratat med honom?
- Petitesser! Fattar du inte? Vi snackar århundradets babe! Det var kärlek vid första ögonkastet!
På en halv sekund bytte hon helt från ivrig till förälskad och hon lekte förstrött med telefonsladden där hon låg på sängen och stirrade ut i tomma intet.
- Tror du på kärlek vid första ögonkastet, Micki? Frågade hon försiktigt. Tror du att det finns någon där ute som är den rätte, som… man bara vet att man kommer att tillbringa resten av sitt liv med den personen, trots att man bara träffats en gång?
Han dröjde med svaret.
- Ja! Det tror jag!
- Då vet du hur jag känner nu!
Hon visste att hon var ute på tunn is, men Micki hade varit hennes käraste vän och förtrogne sen hon var fem år. Han hade jobbat som hennes barnvakt när hon var liten och de hade funnit varandra direkt. Micki var en av de få personer som visste att hon besökte sin mor på sjukhuset så fort hon fick tillfälle. Han fanns alltid där för henne när pappa och tant Emma skrek åt varandra och han verkade alltid veta instinktivt när hon behövde honom som mest. De kunde prata i telefon i flera timmar och om han var i land, så bad han henne helt enkelt komma över och stanna hos honom över natten. Han hade till och med inrett ett av rummen i lägenheten som hennes Solros-rum. Och hon skulle älska honom tills den dag hon dog. Och även efteråt. De hade kanske inga blodsband, men i Carolinas ögon var Micki hennes älskade storebror och hon var obrottsligt lojal mot honom.
- Så… hur gammal är han?
- Som mig, tror jag!
- Du har inte pratat med honom, du vet inte hur gammal han är… Carro, vet du överhuvudtaget vad han heter?
- Ragnar! Ragnar Simonsson! Kallas Ragge!
- Hrmf! Hördes i telefonen.
- Vad är det?
- Jag tycker bara att han låter lite väl…
- Lite väl vad? Micki, börja inte nu! Mamma gillar honom! Och det måste väl betyda att han är OK?
Det knackade på dörren igen.
- Jag är upptagen!
- Jag hörde det! Sa en bekant röst och dörren öppnades. Carolina log överraskat mot den nyanlände och höjde handen till hälsning. Det där vackra ansiktet hade hon inte sett på länge. Han gick fram, tog hennes hand och förde den till sina läppar som en äkta gentleman.
- Vart har du hållit hus hela mitt liv? frågade hon sin gäst och han ryckte lite nonchalant på axlarna så att det kolsvarta axellånga håret dansade till en aning.
- Fick du besök? undrade Micki i telefonen.
- Vadå? Näe, det var bara...
Och plötsligt log hon, ett leende som hennes far skulle ha känt igen och ryggat inför. Nikolaj började gå mot dörren, i tron att hon ville vara ifred. Karolina slängde en myskudde efter honom och när han vände sig om, skakade hon på huvudet och vinkade åt honom att komma tillbaka.
- Tant Alex fyller år, vet du. Så hela huset är fullt med folk. Hela hennes släkt är här.
Hon väntade på att han skulle reagera. Men han måtte ha vaknat på fel sida el nåt, för han verkade ha ofantligt seg reaktionsförmåga idag.
- Gör hon? Gratulera henne från mig!
- Gratulera? Inte i det här livet! Carolina flinade elakt och Nikolaj, som stod lutad mot dörrposten med armarna i kors över bröstet, gav henne ett snett leende. Carolina låtsades oförstående, oskyldig som ett litet lamm, och just då hörde hon hur Micki plötsligt reagerade på vad hon sagt.
- Hela … släkten? frågade han och nu lät rösten annorlunda, som om han höll andan. Carolina slöt ögonen för en halv hundradels sekund och bad till alla gudar hon kände till att det hon nu tänkte göra inte gick åt skogen.
- Du, Micki... Började hon och hennes hjärta skuttade i ren triumf när Nikolajs ansiktsuttryck genomgick en hel rad förändringar på två sekunder. Välkommen in i fällan, sötnos, tänkte hon. Hon flinade elakt mot honom och fortsatte: Har du hört nåt från Nikolaj sen han for utomlands?
Det kunde han! Han behövde inte ens svara för att Carolina skulle förstå att han listat ut vad hon pratade om. Hennes leende blev bredare. Om bara, tänkte hon. Om bara…
- Vill du prata med honom?
Äntligen fick hon en reaktion från båda parter samtidigt: en häftig inandning. Hon hade kunnat sätta hur mycket som helst på att de skakade på huvudet samtidigt, utan att ens veta om det.
- Hur länge tänker du fortsätta leka äktenskapsrådgivare?
Carolina ryckte på axlarna och svarade, utan tvekan:
- Tills den dag ni två slutar gå som katter kring het gröt och gifter er, hurså? Hon avslutade det hela med ett litet leende.
- Jag vet att *du* helst av allt ser att det blir så, men…
- Vänta ett tag…
Och så räckte hon över telefonen till Nikolaj. När han gav henne en snabb blick och häftigt skakade på huvudet envisades hon med låg röst:
- Du måste prata med honom, förr el senare. Lika bra att det blir nu! Jag måste ändå ner och vara social med gästerna. Ni kan väl... prata om vädret, eller nåt.
Hon var dotter till två av de mest envisa människorna på den här sidan Atlanten och hon var van att få som hon vill. Hon gav helt enkelt Nikolaj en bedjande blick, samtidigt som hon sa:
- Snälla?
Jojo, hon var sina föräldrars dotter, det märktes i varenda fiber. Och mycket riktigt tog Nikolaj några tveksamma steg fram mot sängen, samtidigt som hon hörde Micki suckade uppgivet:
- Du ger dig aldrig, inte då?
- Varför skulle jag? Seså, prata med varann kan ni väl i alla fall?
Och hon räckte över luren, likt en stafettpinne, innan hon reste sig och gick mot dörren. Hon vände sig om innan hon gick ut och log förnöjt när hon såg att Nikolaj hade tagit hennes plats i sängen och nu pratade i telefonen, så mjukt, så trevande, men så lågt att hon inte kunde uppfatta vad han sa. Carolina nickade. Det var det, tänkte hon och gick ner till vardagsrummet för att vara lite social… och få lite mat i magen.
* * *
Det var så mycket folk nere i vardagsrummet att Carolina nästan inte ens fick plats. Hon trängde sig fram mellan två galanta damer, som hon kände igen som tant Alex styvsyster Madeleine och tant Katarina. Hon mumlade fram en ursäkt och försökte lokalisera sin far i myllret av människor. Hon fick syn på fru Viktor Remmer, den vackra Andrea. Mamma skulle ha tyckt om henne, tänkte Carolina och försökte memorera alla som var där, så att hon skulle kunna berätta i detalj för mamma sen. Där var gamle Gustav… Carolina avgudade den mannen. Hon förundrades över att han inte tagit ner skylten än. Och att han förlåtit tant Katta för allt hon gjort honom. Jo, då, hon hade nog hört om alla inställda middagar och brutna löften. Och ändå så stannade Gustav kvar. Farfar försvann för fem år sen och farmor… Carolina skakade på huvudet. Farmor var trots allt farmor. Stark som en oxe och envis som en åsna. Inte ens en jordbävning skulle kunna få henne att höja ögonbrynen. Hon skulle säkert leva tills hon blev 100. DET skulle mamma INTE gilla! Nina var där och Carolina vinkade åt henne. Nina var visserligen en hel person äldre än Carolina, men det kändes ändå som om de vore jämngamla. Som systrar. Nina var där med sitt senaste kap, han jobbade visst i maskin på Freja, mindes Carolina. Började för nån vecka sen. Trevlig kille, kompis med alla. Han hette… Vad fasiken var det han hette? Det spelade ingen roll, han var inte på långa vägar lika snygg som Ragnar. Hon rös. Vilket ljuvligt namn. Ragnar Simonsson! Pappa skulle älska honom, det visste hon. Hur som helst så stod Nina och kapet och pratade med tant Alex och då borde väl pappa vara i närheten?
Mycket riktigt så hörde hon snart sin fars röst. Han stod tydligen och diskuterade något med farbror Viktor. Carolina diggade Viktor. Han var sååå cool. Synd bara att han och pappa inte stod ut med att vara i samma rum i mer än fem minuter.
- Pappa?
- Carolina, bra att du kom! Vi ska snart äta! –Viktor! Du stannar väl?
- Hej, Carolina! –Självklart! Nu när syrran fyller år, så…
- Näe, men så trevligt! –El hur, Carolina?
Carolina bara log. Trodde de verkligen på det där själva? Det var så uppenbart att de bara spelade, för tant Alex och Andreas skull.
- Har du sett min bångstyrige brorson, förresten?
Carolina ryckte på axlarna.
- Jag tror han fick ett viktigt samtal.
Carolina var en lydig flicka… när det fanns folk i närheten. Hon såg sig omkring, som för att söka efter sagde bångstyrige brorson... och spärrade upp ögonen på vid gavel. Ninas kap, killen i maskin, vad-han-nu-hette… Han stod och helflirtade med tant Alex. Mitt bland folk! Mitt framför ögonen på Nina! Vad i helvete? Och tant Alex, den lilla… glasögonormen, i brist på värre, verkade inte direkt protestera. Tvärtom! Märkte inte pappa någonting? Hon ville påkalla hans uppmärksamhet, få honom att reagera, men han fullt upptagen med att diskutera något fullständigt oviktigt med farbror Viktor. Det här bara måste hon berätta för mamma. Snälla, beskedliga tant Alex, så trogen pappa att det var snudd på äckligt… stod, mitt på golvet i vardagsrummet, och behandlade maskinkillen som om han vore ett stycke lammkött. OK, det var hennes födelsedag och hon behövde få känna sig ung och älskad, men vad fan… Inför ögonen på alla?
I soffan satt den där obehagliga Tony och drack upp pappas fin-whisky. Honom ville hon inte kännas vid. Hon gillade inte hur han brukade titta på henne. Men naturligtvis så fick han syn på henne, så fort hon gjorde en ansats att försvinna in i köket och nu kom han gående emot henne med glansiga ögon. Stank gjorde han också.
- Näe, men är det inte Carolina, den fina? Hej på dig!
Carolina svalde hårt och föste vänligt, men bestämt undan hans hand.
- Hej, Tony! Är du säker på att du ska vara här? Du är väl inte släkt med tant Alex, så vitt jag vet.
- Njae, det vet man aldrig! Vill du ha en liten en? Och så viftade han med flaskan framför ansiktet på henne. Carolina rynkade på näsan.
- Näe, tack, det är mat snart!
- Okej! Han nickade och tog tillbaka flaskan. Okej! Ska det vara på det viset, så…
Carolina försökte förtvivlat komma undan hans slemmiga händer och närgångna blickar.
- Jag… jag måste gå nu! Pappa ville att jag skulle hjälpa till med maten.
- Ja, du är så duktig så! Har blivit stora damen på ingen tid alls. Tänk, igår var då bara fem år och tultade omkring på Freja med gummiyxan i famnen och nu… nu har du fått riktiga former och allt. En riktigt fin flicka har du blivit.
Carolina såg sig om efter hjälp. Och den dök upp i form av Viktor Remmer.
- Carro, din pappa vill dig något!
- Okej! Tack, Viktor!
- Ingen orsak, stumpan!
- Du ska inte lägga dig i det här, Remmer!
- Jag lägger mig i vad fan jag vill, Sjögren! Du håller dina slemmiga fingrar borta från flickan, fattar du?
- Vill ha henne för dig själv, va? Förbannade gubbtjyv, det är vad du är!
- Okej, that´s it! Nu åker du ut!
Och så tog han tag i Tony och drog/släpade honom mot ytterdörren.
- Vad i hel…
- Du ska inte få förstöra Alexandras födelsedag! Sa han när han öppnade dörren och knuffade ut den vinglande, ilsket protesterande Tony. Dörren smällde igen framför näsan på honom och Tony landade på baken i det våta gräset.
Viktor lokaliserade och fann Carolina som sände honom en tacksam blick. Han blinkade åt henne och gick tillbaka till sin favoritsysselsättning: provocera Carl till bristningsgränsen. På väg dit fick han syn på sin bångstyrige brorson som var på väg ner för trapporna. Han såg ut att vara på sitt sedvanligt dåliga humör. Viktor gav sin brorson en misstänksam blick, belönades med en iskall mördande blick från Nikolaj och allt var som det skulle. Han gick tillbaka till Carl och började faktiskt se fram emot middagen. Det skulle onekligen bli intressant.
* * *
Ombord på Freja höll Tom som bäst på att göra sig något så när hemmastadd i hytten, när någon knackade på dörren. Han blev inte förvånad över att höra Alex röst.
- Kom in!
- Jag tänkte vi skulle se om det fanns nåt ätbart ombord. De borde väl ha nån restaurang el liknande.
- Visst! Sa Tom utan någon större entusiasm. Varför inte?
- Vad är det?
- Städerskan! Hon som hjälpte oss att hitta hytterna.
- Ja? Vad är det med henne?
- Så fort hon fick veta vem jag var fick jag hela långa ”Åh, direktör Bovallius son! Det var så tråkigt, det här med branden! Jag beklagar verkligen! Om det finns något jag kan göra…” Det är tre år sen pappa dog och de uppför sig som om det vore igår!
- Men Tom, du kan väl inte låta en sån liten småsak reta upp dig? Va?
- Kan jag inte? Vi skulle inte vara här om det inte vore för det ynka faktum att pappa var polare med Reidar Dahlén.
- Nu överdriver du väl? Du! Jag vet något som kommer att gaska upp dig!
- Det betvivlar jag!
- Kan du gissa vem som jobbar här! I maskin?
- Alex, jag orkar verkligen inte med några gissningslekar just nu!
- Din absoluta favoritperson. Daniel!
Tom snodde runt och spände ögonen i sin kollega och kamrat.
- Vad fan säger du?
- Daniel är ombord på båten! Som maskinist!
- Du driver med mig?
- Nej, jag lovar! Han är tydligen väldigt populär här ombord. De jämför honom med en annan som brukade jobba här för ett tag sen… FN el nåt sånt där.
- FN? Det kan man väl inte heta?
- Han hette väl Fredrik Nilsson, eller nåt, och så kallades han för FN! Var visst ett riktigt litet helgon, så det kanske var därför… Eller vad det nu var! Jag uppfattade bara Daniels namn.
Sakta, men säkert började ett elakt leende att träda fram på Toms läppar.
- Det var som fan! Jag undrar om Daniel skulle uppskatta lite… hjälp med ryktet här ombord.
- Vad pratar du om?
- Tja, jag tänkte bara… Det vore väl synd om Daniels arbetskamrater skulle få nys om hela historien med Daniel och Sandra… Camilla och Jakob… Det är inte bra när man är ny om någon skulle börja… sprida en massa rykten om en… Det kan skada en människa!
- Näe, men Tom, började Alex, men Tom skakade bara på huvudet.
- Kom nu! Middagsdags! Helt plötsligt blev jag väldigt hungrig!
Han gick före Alex ut ur hytten. Alex suckade tungt och följde efter.
* * *
Alexandra Remmer tog en portion till av potatisgratängen och lät sig väl smaka. Det här verkade bli en lyckad födelsedag när allt kom omkring. Carl och Viktor hade inte börjat använda knytnävarna (ännu, tillade hon tyst för sig själv, men det var väl bara en tidsfråga), Carolina höll sig på sin kant (Hade tjatat sig till en plats bredvid sin far, det lilla stycket!) och mamma såg ovanligt pigg ut. Det var utomordentlig medicin för henne att få träffa och gulla med sin lille dotterson. Och den lille sötnosen (Hon vägrade envist att kalla pojken Rudolfo. Hon brydde sig inte om ifall det var tradition i Dahléns familj att döpa barnen till något på R el ifall mamma ville att pojken skulle ha ett ryskt namn, efter deras ryska förfäder. Så fram till den dag då de kunde enas om ett namn, fick han heta Lillen.) älskade sin mormor. Han lyste upp som en sol så fort hon visade sig och gav henne ett stort tandlöst leende.
Nikolaj höll sig lugn, han också. En trevlig omväxling till hans otaliga humörsvängningar. Hon kunde inte låta bli att undra om han fortfarande höll på med något olagligt. Mamma trodde inte det. Viktor… Han hatade Nikolaj i vilket fall som helst. Nina… avgudade sin bror. Hon skulle se mellan fingrarna om han så visade sig vara en knarklangande hallick.
Och så var det Ninas nye vän. En sån trevlig ung man, ung och blond och allvarlig. Artig var han också. Och le kunde han. Hon hade nog känt hans hand under bordet tidigare under middagen och gett honom en liten spark på smalbenet som belöning. Och sen särat på benen en aning och låtit honom fortsätta. Jojo, hon visste nog hur hon skulle hantera den där sorten. Ge lite, men inte för mycket. Fast hon kunde inte neka till att hon blev smickrad av hans intresse. Hon behövde få känna sig uppskattad. Hon blev trots allt inte yngre. Den här dagen var en utmärkt påminnelse. Och Carl hade fortfarande inte friat. Hur länge hade de varit tillsammans nu? Fem år? Tio? Hon visste inte, men vad hon däremot visste, var att de hade bott ihop tillräckligt länge… De hade ett barn ihop, för guds skull! Och mamma var på henne dagarna i ända. Hon ville se ett bröllop innan hon dog. Det räckte tydligen inte med Viktor och Andreas bröllop för två år sen. Nu ville hon ha ett till. Varför var hon inte på Nina el Nikolaj? De hade då sannerligen passerat 18 för ett bra tag sen. De var giftasvuxna bägge två, varför trackade inte mamma dem?
* * *
Carl räckte över köttet till sin dotter, som belönade honom med ett sött litet leende. Det var inte hennes fel, försökte han intala sig. Det var inte hennes fel att hon blev mer och mer lik sin mor för var dag som gick. Det var inte hennes fel, det var inte hennes fel… men var gång hon log, såg han Jeanette. Och klumpen i magen gjorde sig påmind. Han tittade bort mot Alexandra, som för att påminna sig om vem det var han älskade. Hon satt och pratade med den där blonda typen som Nina Remmer släpat med sig. Inget ont om Nina, men hon kunde sannerligen inte konsten att välja karlar. Den där såg inte mycket ut för världen. Och som han blängde på Alexandra… nästan som om han aldrig sett kvinnfolk förut. Carl muttrade ilsket för sig själv. Här skulle ingen liten snorunge komma och sno hans… Vad var hon? Sambo? Flickvän? Mor till hans barn… Det var kanske dags att han gjorde något åt saken.
Fast å andra sidan... Det som hände förra gången fanns fortfarande färskt i hans minne. Jeanette som flippade ut … Carolina som skickades till sjukhuset och återupplivades. Jeanettes tomma blick, som om hon hade tappat kontakten med omvärlden. Herregud, han hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Och så den lilla tösens ständiga frågor. Vart är mamma? När kommer mamma hem? Kommer mamma hem snart? Först hade han sagt till flickan att mamma var död och borta för alltid. Då hade hon velat se gravstenen. Han visste att hon förr el senare skulle ta reda på sanningen. Han sneglade mot dottern som satt och slet med en extra seg köttbit. Hur mycket av det som hände ikväll skulle hon berätta för Jeanette imorgon? Carl hade vetat länge att Carolina besökte sin mor så gott som varje dag. Men vad kunde han göra åt saken? Jeanette var hennes mamma och Carolina var i sin fulla rätt att hälsa på sin mamma. Han hade redan pratat med sjukhuset och talat om för dem att hans dotter skulle få komma och gå som hon ville. Så länge hon trodde att han inte anade något, tänkte han inte säga något.
Han försökte se det hela från en annan vinkel: allt var hans mammas fel! Det var hon som försökt sära på honom och Jeanette redan från början. Det var hennes fel att de började gräla. Det var hennes fel att Jeanette fick en blödning. Det var mammas fel, alltihop! Så var det! Och hon visste om det, också! Hon satt förmodligen hemma i lägenheten och skrattade åt alltihop! Sabla mamma! Hon ville inte ens in på hemmet. ”Jag stannar i lägenheten!” sa hon med den där rösten som inte tålde några motsägningar. Och han hade inte hjärta att säga emot. Fel! Han hade inget hjärta! Det brukade Carolina anklaga honom för titt som tätt, när han inte lät henne vara ute längre än till 23 el när han inte godkände hennes val av pojkvän… fast det senaste hade han inte behövt bekymra sig om särskilt mycket. Två gånger hade hon tagit hem pojkar. Båda gångerna hade Carl Eriksson fått pojkstackarn att lägga benen på ryggen och springa som om han hade den Lede själv efter sig. Carl nog för sig själv och tog en djup klunk av det utsökta röda vinet.
* * *
Andrea försökte att inte titta på honom, men hur det nu var så gled hennes blick gång på gång över till den man som en gång erövrat hennes hjärta… och sedan trampat sönder det. Det var inte det att hon saknade honom, det gjorde hon inte. Det hade gått några år, det var glömt, men inte förlåtet och de känslor hon hyste för honom nu var… inga alls. Hon älskade sin man… trots alla hans fel och brister, och hon skulle fortsätta med det tills döden skiljde dem åt. Och som han höll på med sina kortspel och rysk roulett, så var det väl bara en tidsfråga. Hon gav honom en sträng blick och han såg förvånad på henne. Hur skulle han kunna veta? Tänkte hon och log ursäktande. Han kunde ju inte läsa hennes tankar. Det var kanske att begära för mycket. Andrea gav sin make ett kärleksfullt ögonkast. Jag älskar dig, din drummel, tänkte hon. Det kommer jag alltid att göra.
* * *
Carolina befann sig i sjunde himlen. Allt var underbart och rosenrött. Tack vare Ragnar. Gud, så hon älskade det namnet. Hon måste träffa honom igen, prata med honom… el åtminstone se honom. Oh, hon var på ett underbart humör. Ingenting kunde få henne få andra tankar. Okej, hon hade blivit en aning nedslagen av Nikolajs blick när han satte sig vid matbordet. Allt hade tydligen inte gått som hon hade planerat, men man kunde ju inte få allt här i världen. Hon fick väl jobba lite mer på att få ihop honom och Micki igen. Hon hade jobbat på det i två år snart, det var bara att fortsätta tills de insåg att hon hade rätt. Mamma brukade säga att man bara hittar den Stora Kärleken en gång i livet. Och låter man den gå en förbi, så skulle man leva resten av livet med en trasig själ. Och Carolina tänkte se till att det inte blev så för hennes bäste vän och låtsasbror. Även om han aldrig skulle medge det frivilligt, så visste hon att Nikolaj var Mickis Stora Kärlek och även om han trodde att ingen i hela världen visste om det, så var Micki Nikolajs Stora Kärlek. Om det så blev det sista hon gjorde här i livet, så skulle hon se till att de där två blev tillsammans igen. Kosta vad det kosta ville. Hon var ju trots allt sina föräldrars dotter. Hon var van att få som hon ville. Och vem som helst kunde ju se att de där två var upp över öronen galna i varann.
Carolina hade sett dem tillsammans och nästan blivit bländad, så starkt lyste deras ögon när de tittade på varann. Ända sen hon först upptäckte det, hade hon sett det som sitt uppdrag i livet att fösa ihop dem. De där två skulle bli tillsammans, gärna stå framme vid ett altare och skaffa en hundvalp, innan hon hunnit fylla sjutton. Och det var sju månader tills dess. Hon hade gott om tid. Men Micki och Niko SKULLE bli ett par! Och de skulle bli ett lika sött par som hon och Ragnar. Ragnar skulle älska Micki, precis lika mycket som Carolina. Han skulle se hur mycket han betydde för henne och så skulle han och Micki bli världens bästa vänner.
De kunde dubbeldejta!
Vilken fenomenal idé! Hon och Ragnar kunde gå på dubbeldate med Micki och Nikolaj. Allt som behövdes var att hon fick ihop dem. Och det borde inte bli något problem.
Det faktum att hon börjat göra upp planer for en dubbel-dejt innan hon och Ragnar ens hunnit pratat med varandra, det var oviktigt.
* * *
Micki kokade nästan där han stod bakom receptionsdisken. Hans kollega hade föreslagit att han skulle ta ledigt en kvart el så, men hur skulle det se ut? Han var professionell! Fan, också. Vad var det med Nikolaj som alltid fick honom att tappa huvudet? Varför skulle karln göra det så svårt för honom hela tiden? Han visste inte vilken fot han skulle stå på när det gällde Nikolaj, och det gjorde honom irriterad.
- Ursäkta?
- Kan jag hjälpa till? Frågan kom automatiskt, kanske en aning hårdare än nödvändigt och han brydde sig inte ens om att höja blicken från dataskärmen medan han väntade på svar.
- Ja, jag söker Tom Bovallius, han har börjat jobba här ombord.
Micki undersökte saken, en aning ointresserat och kunde snart konstatera:
- Ja, det stämmer.
- Tack och lov!
Micki tittade hastigt upp … rakt in i de blåaste ögon han någonsin sett. För en kort, knappt märkbar sekund satt han bara där och stirrade. Isblå! Han hade alltid undrat om det verkligen fanns någon med samma ögonfärg som Stålmannen och nu hade han fått sitt svar. Men medan Stålmannen hade svart hår, var den här blond med ett stänk av rött. Så insåg han plötsligt sitt misstag och nästan slet blicken från den blonde Stålmannen tillbaka till dataskärmen.
- Hurså?” undrade han utan att lyfta blicken. Är det något allvarligt?
- Jag hoppas inte! Eh… Jag har bokat en hytt. Doktor Strandberg. Lukas Strandberg.
- Micki Sandell! Han sträckte fram handen för att hälsa, innan hjärnan plötsligt hann ikapp honom och han började leta bland beställningarna. Av någon anledning gick det inte så fort. Helt plötsligt var det som om fingrarna inte ville samarbeta.
- Är du ny här?
Micke himlade med ögonen. Ny? Här?!
- Näe! Det är en gammal dator! sa han snabbt och var väldigt nöjd med sin bortförklaring. Så höjde han plötsligt blicken. Kunde den här blonde Stålmannen verkligen vara läkare? Jisses!
- Är du inte lite väl snygg för att vara läkare?
Lukas höjde ett ögonbryn och Micki bet av sig tungan.
. Ung! Lite väl … ung!
- Jag blev klar för sex månader sen. Och så värst ung är jag inte, men jag uppskattar komplimangen.
För att slippa göra bort sig ännu mer gick Micki bort för att hämta nyckelkortet.
- Då ska vi se … Ni har nr 3932! Du tar hissen upp till tredje våningen och sen svänger du till höger i slutet av korridoren.
Han tystnade och vände blicken mot sin kollega.
- Anton! Doktor Strandberg ska upp till 3932. Kan du ta väskorna?
Anton gick runt disken, tog Lukas väska och började gå mot hissarna. Lukas såg från honom till Micki och fyrade av ett bländande leende.
- Tack för hjälpen.
- Detsamma! hasplade Micki ur sig utan att tänka sig för. Lukas höjde ett ögonbryn och försvann bort mot hissen tillsammans med Anton. Micki suckade och satte sig framför datorn igen. "Detsamma?" Var det verkligen det bästa han kunde komma på att säga?
* * *
Carolina kunde knappt tro sina ögon när hennes far erbjöd sig att bära in brickan med kaffekopparna till vardagsrummet.
- Men pappa, du ska sitta därinne med de andra. Jag fixar det här!
- Okej! Se bara till att allt finns där! Socker och grädde och…
- Pappa! Jag vet! Jag kan det här! Jag gjorde det när du fyllde år, remember?
- Ja! Jo, visserligen! Åh, visst ja! Här!
Och så räckte han över en liten vit burk.
- Vad är det här? Hon rynkade pannan och såg misstänksamt på den vita burken.
- Viktor ville ha saketter, så jag var tvungen att köpa! Sprillans nya, köpta idag!
Carolina nickade. Okej, det var… snällt? av pappa att tänka på Viktor.
- Pappa?
- Ja?
- Sen när bekymrar du dig över Viktors väl och ve?
- Vadå? Han är Alexandras bror! Och jag har lovat Alexandra! Det är bara för idag, men… man får väl slå på stort?
Han hade något i kikaren! Hon kände sin far. Men hon visste bättre än att snoka i hans affärer.
- Okej, pappa! Om du verkligen vill, så ska jag inte hindra dig! Du fixar det här! Min dricka står i kylen!
Carl log mot sin dotter. Hans ögonsten!
- Gå ut till de andra, Carolina! Jag kommer snart!
- Okej! Pappa?
- Mmm?
- Du hittar inte på några dumheter, va?
Hav gav henne en oskyldig blick.
- Vem då? Jag?
Carolina skakade på huvudet och gick ut till de andra.
- Vart är Carl? Tant Alex kom emot henne med undrande blick.
- Han ville prompt sköta allting själv! Sätt dig ner och passa på att njuta av uppassningen!
- Ska han göra det själv?
- Alexandra! Hur ofta händer det att pappa gör något sånt här?
När Alexandra tvekade, nickade Carolina allvetande.
- Som sagt. Sätt dig ner nu! Du fyller år! Ett helt år äldre! Då ska man bli påpassad, vet du!
- Jaja, har du sagt det så!
Hon satte sig och Carolina hann precis följa hennes exempel, när Carl kom in i vardagsrummet, balanserande på en bricka fullastad med kaffekoppar, kaffepanna och sockerskål.
- Varsågoda! Sa den perfekte värden och gick tillbaka ut i köket för att hämta tårtan.
Chapter Text
- Och pappa erbjöd sig till och med att bära in brickan.
- Gjorde Carl? Carl Eriksson? Din far?
- Det var rent overkligt! Han var till och med artig mot Viktor Remmer… Vet du vad han gjorde? Han hade fått veta att Viktor ville ha saketter till kaffet… så han springer iväg och köper en burk, enkom för Viktor! Vad sägs om det?
- Saketter? Till Viktor? Jaså, på så sätt!
Carolina satte sig ner på sängen och låtsades betrakta sina nyklippta naglar.
- Det hade varit mycket roligare om du varit där, mamma!
- Jag vet, min älskling! Jag vet! Tro mig, det finns inget jag hellre skulle vilja, men som det är nu…
- Men du får väl gå ut? Gå på stan eller… eller nåt?
- De går på stan åt mig! De få gånger jag behöver nåt från stan.
- Men jag… Näe! Fan heller! Det går jag inte med på! Kan man inte… prata med nån el nåt sånt? Det måste väl gå att ändra på?
- Carolina…
- Jag vill att du är hemma över julen, mamma, det här är inte rättvist.
- Det är långt till jul, ängla-barn.
- Jag vill att du ska vara hemma hela tiden! Alltid!
- Det skulle din pappa aldrig gå med på.
- Då får vi väl övertyga honom … Men om han går med på det? Skulle det gå, då? Får du komma hem då?
Hon svalde och försökte få bort klumpen i halsen, men det var svårt och utan att hon kunde göra något åt det, började den ena tåren efter den andra att rinna ner för hennes kinder. Jeanette la armarna om henne och höll om henne, medan Carolina snyftade högt och svor över livets orättvisor.
Efter några minuter tog Jeanette ett stadigt tag om flickans haka och såg henne djupt i ögonen.
- Vi kommer att vara tillsammans en dag! Lita på mamma! Okej?
Carolina nickade och svalde en snyftning. Hon litade på mamma.
- Så! Gå och tvätta ansiktet. Fördärva inte ditt vackra ansikte med tårar.
Carolina nickade igen och gick in på toaletten för att badda ansiktet. När hon kom ut höll Jeanette som bäst på att bädda sängen.
- Stannar du en stund? Det är snart dags för min medicin!
- Vad får du för medicin?
- Äh, det är bara huvudvärkstabletter. Inget allvarligt.
- Är det din migrän? Carolina tog ett steg närmare och lyfte armen en aning, för att kunna lägga handen mot moderns panna. Men Jeanette bara log, vänligt och samtidigt lite … hemlighetsfullt.
- Det går nog snart över! Försäkrade hon.
Knappa två minuter senare knackade det på dörren. Carolina såg bort mot sin mor, som nickade åt henne.
”Öppna, du, är du snäll!”
Karolina gick för att öppna, och höll på att kvävas av sin egen tunga när Ragnar, hennes drömmars prins, århundradets babe, kom in i rummet. Hon svalde hårt och undrade om hon gapade. Det kändes inte så, men man kunde aldrig så noga veta.
- Dags för dina pain-killers, Jeanette! –Hej!
Carolina såg från honom till sin mor och blev både vit och röd i ansiktet. Åh, så hon älskade sin mamma över allt annat. Visst ja, han hade sagt något. Vad var det han sa? ”Hej”! Åh, herregud, vad svarar man på det? Man brukar svara när någon talar till en. Han sa hej… då borde hon säga samma sak? Eller? Hon testade…
- Hej!
- Så du är Jeanettes dotter?
- Carolina!
- Hej! Ragge!
- Ta inte ifrån mig det här nu! Ragge, får jag presentera min dotter, Carolina! –Carolina, får jag lov att presentera Ragnar Simonsson.
Med en tyst bön till gudarna att hon inte skulle falla avsvimmad till golvet, reste hon sig för att ta i hand och hälsa ordentligt. Och rodnade upp till hårfästet när han tog hennes hand i sin. Åh, herregud Åh, käre gode gud! Åh herre Gud och fru Gud och alla Jesusbarnen! Fanns det nån vackrare varelse på den här jorden? Carolina visste svaret på den frågan: Nej!
Jeanette fick sina pain-killers och med en handviftning, likt en drottning som viftar bort sitt hov, körde hon ut ungdomarna med ursäkten att hon behövde få vila en stund.
Carolina svävade fram på små rosa moln där hon gick vid Ragges sida.
- Hon är tuff, din morsa!
- Den bästa som finns! Det känns tungt att hon måste sitta här inne, hon har så mycket att ge. Världen klarar sig inte utan henne. Okej, så hon är inte den Idealiska morsan som bakar bullar och stickar sockor och sånt där, men hon är min mamma och jag älskar henne över allt annat. Tycker inte du likadant om din morsa? Jag menar, alla älskar väl sin mamma, till och med de som hatar sin mamma, älskar sin mamma, men alltså…
Så mindes hon plötsligt vad som hänt med Ragges mamma och hon såg ner i golvet, ilsket rodnande. Här gick hon omkring och babblade på om sin mamma, när hans mamma blev sprängd i bitar… av sin egen man.
- Förlåt! Mumlade hon och visste att nu var det kört för all framtid.
- Det gör inget! Jag gissar att Jeanette har berättat?
- Hon berättade att… din pappa satt här… nånstans… och att han hade… Ja, hon har berättat! Var det fel av henne?
- Nej, nej! Jag borde väl vara van vid det här laget! Ja, min pappa sitter här! Och ja, han minerade hela vårt hus, så att det liknade en första maj-brasa när jag kom hem från plugget.
- Det måste ha varit fruktansvärt?
Han nickade. Så tog han fram ett gammalt foto ur bakfickan och visade henne.
- Det här är min mamma!
Carolina betraktade kvinnan på fotot. Hon var vacker, lockigt svart hår med några ynka grå hårstrån som gjorde henne än mer distingerad. Hon log. Hon var säkert söt när hon var ung.
- Hon är vacker!
- Det var hon! Den vackraste i världen!
- Vad hette hon?
- Rebecka!
Han tystnade.
- Han har inte sagt ett ord sen det hände!
- Hur länge sen…
- Fem år sen! Fem år, tre månader och sex dagar, för att vara exakt.
Utan att riktigt veta varför, tog Carolina hans hand och höll den hårt.
- Jag är ledsen, sa hon mjukt. Han såg på henne och hon kände hur hon föll för honom, mer och mer för varje sekund. Oh, hjälp, det här går inte! Tänk om han vill kyssa mig!
Hon hade aldrig kysst någon förut. Jo, pappa och mamma, förståss, familjen, men ingen riktig kyss. En gång var det nära… Det sprack ganska fort. Hon råkade nysa honom rakt i ansiktet och så var det så bra med den kyssen. Sen var det Håkan. Honom skrämde pappa bort ganska snabbt. Det var nu inte så farligt, vad hon hade svårt att förlåta var Stefan. Hon skulle nog aldrig förlåta sin far för det han gjorde den gången. Okej att han är överbeskyddande och bara vill hennes bästa, men hon hade kunnat… hugga honom i småbitar, när han började babbla om vad som hänt med mamma. Han behövde väl inte dra upp hela historien? Stefan hade försvunnit ganska fort och Carolina hade inte pratat med pappa på tre dagar! Näe, det skulle hon aldrig förlåta honom. Hon älskade honom, inte tu tal om den saken, men ett ont ord om hennes mamma och hon blev som en tiger.
- Du, jag… jag måste fortsätta jobba, men…
- Jag förstår! Jo, då, hon förstod! Hon var på väg att bli dumpad! Och det rejält.
- Jag tänkte att… vi kanske kunde… hitta på nåt… på fredag… el nåt?
- Ursäkta? Hade hon hört rätt? Näe, det var omöjligt, hon kunde inte ha hört rätt. Bad han henne verkligen om… en träff? Åh, herregud!
- Ja, jag tänkte… Vi kunde… gå på bio… kanske?
Åh, herregud! Vad säger jag nu? Det här var hon totalt oförberedd på. Det här var grymt. Så här gjorde man bara inte. Man kunde inte bara säga en sån där sak och förvänta sig att hon genast skulle säga…
- Okej! Visst! Gärna!
Smart drag, Carro! Du tycker inte att det går lite väl fort fram?
- Bra! Då… ses vi på…
- Imorgon! Jag kommer hit imorgon! För att… hälsa på mamma!
- Ja! Visst! Självklart!
De hade kommit fram till utgången. Carolina blev osäker. Borde hon ge honom något? En kram? Ett telefon-nr, kanske? Hennes adress! Det vore en fördel!
- Eh… vill du kanske… ha min… adress… el nåt sånt?
- Tja, jag… jag tänkte att vi kanske… kunde mötas vid bion? Om det är okej?
Carolina såg fundersam ut. Sen förstod hon och hon kunde inte låta bli att le.
- Mamma har berättat el hur?
Nu var det Ragges tur att se fundersam ut.
- Vadå? Men nog anade hon en glimt i de vackra ögonen.
- Hon har berättat om pappa, el hur? Hur han behandlar alla pojkar som dyker upp hemma hos oss?
Han höjde ett frågande ögonbryn. Hon hade kunnat bita av sig tungan. Nu trodde han väl att det dök upp killar hemma hos dem varje dag el nåt. Och nu trodde han att hon var nån sorts… Åh, herregud!
- Alltså… Vad jag menar är… De få gånger det har dykt upp nån pojke hemma hos oss, alltså… vilket är, allt som allt, den totala summan av… två.
Var det bara inbillning el drog han en suck av lättnad? Näe, det var säkert bara inbillning. Hon undrade vad klockan var. Hon borde kanske bege sig hemåt.
- Okej, jag vet hur det här låter, men… du vet inte vad klockan är?
- Har du ett viktigt möte?
- Nja… på sätt och vis. Pappa vet inte att jag är här och han vill att jag går direkt hem från skolan. Jag vill bara inte att han ska misstänka att något är på tok och börja leta efter mig. Skulle han få veta att jag är här… Han skulle få ett bryt!
Ragge nickade. Och så, ren impuls försökte han intala sig själv, omöjlig att stoppa, böjde han sig fram och gav henne en snabb, fjärilslätt kyss mitt på munnen, innan han vände och gick tillbaka in och lämnade Carolina fullständigt skakande av känslor hon inte ens visste att hon besatt.
* * *
- Näe, men titta! När man talar om trollen! Tjena, Daniel!
Daniel vände sig sakta om och gave Tom en frostig blick.
- Tom!
- Jaså, det är här du håller hus? Jag trodde att du skulle följa efter Camilla och Jakob till Sundsvall, men… du är kvar i stan, ser jag!
- Vad gör du här?
- Fel! Det där var min fråga! Vad gör du här?
- Jag jobbar! Och om du ursäktar… Du har säkert något viktigare för dig och jag måste…
- Fel igen! Jag ursäktar dig inte! Och jag har inget viktigare för mig! Du kommer att bli tvungen att stå ut med mig ett bra tag till.
- Vad fan snackar du om? –Alex?
- Tjena, Daniel! –Tom, det är nån som har frågat efter dig i receptionen!
- Vem då?
- Det sa han inte! Bara att det var någon som frågat efter om Tom Bovallius var en av passagerarna här ombord.
- Vad gör du här, Alex?
- Vi jobbar här!
- Vad?!
- Ja, visst ja, log Tom, det glömde jag ju att berätta: Alex och jag har startat ett litet… företag, kan man säga. En tjusig blandning mellan mode och reklam! Och vi tänkte göra nånting om den här… pråmen.
- Det är ett fartyg! Hördes en uppretad röst och en äldre herre dök upp i korridoren där de tre unga männen befann sig. Hon heter Freja! Hon är ingen pråm!
- Åh, förlåt så mycket! Sa Tom sarkastiskt. Framför mina ursäkter till den unga damen!
- Tom, lägg av! Gustav Sjögren - Tom Bovallius och Alex Lindholm! Gustav är min chef! Alex är en gammal polare och Tom… i brist på bättre ord... är min bror!
- Styvbror, på sin höjd, min bäste Toivonen! Glöm för all del inte det!
- Okej, visst, styvbror! Hans mamma hade ihop det med min pappa! Sen stack hon och lämnade mig och farsan utan ett ord och hoppade i säng med första bästa rik snubbe hon kunde hitta och det var Toms pappa.
Tom ändrade hastigt ansiktsfärg och Alex gav Daniel ett varnande ögonkast.
- Daniel, lägg av nu! Du är smartare än så, när du håller på sådär, så låter du bara löjlig. Du börjar låta som Oskar!
- Åh? Det borde jag kanske ta som en komplimang, när det kommer från dig? –Det är en väldigt komplicerad historia, Gustav! Jag ska berätta den för dig nån dag.
- Det kan vänta! Du behövs nere i maskin! Hör du inte när man ropar på dig, pojk?
- Jag var precis på väg! –Alex!
- Vi syns, Daniel!
- Du kan inte gömma dig! Den här båten är inte stor nog för oss båda!
Daniel orkade inte bry sig.
- Tom… Gå och dö!
Och så följde han efter Gustav. Tom stod kvar och kokade av ilska. Alex la en lugnande hand på hans axel. Den blev ganska hastigt avskakad.
- Tom…
- Jag ska nita den jäveln! Så där gör man inte ostraffat! När jag är klar med honom, kommer inte ens femton professionella kirurger att kunna lappa ihop honom. Jävla… finnejävel!
- Tom, det hjälper inte att bli förbannad. Och om jag vore du, skulle jag ta det lugnt med mina små… kraftuttryck! Jag tror inte att kapten skulle uppskatta dem, om du förstår!
- Jag skiter fullständigt i vad kapten tycker!
- Tom, har du träffat kaptenen? Jag tycker du ska vänta med att säga något tills du träffat henne. För tillfället vill jag bara undersöka fartyget. Det måste väl finnas nånting sevärt här ombord.
- De har ett casino! Föreslog Tom oskyldigt, utan att nämna den söta croupiern han sett tidigare.
- Näe, tack, du! Du minns väl hur det gick för Jimmy? Stackars Lillemor, må hon vila i frid. Det är tur att hon inte var i livet och kunde närvara vid hans minnesgudstjänst.
- Han fick vad han förtjänade!
- Så du tycker det är helt okej att bli ihjälskjuten över ett litet kortspel?
- Han borde ha anat att nånting sånt skulle hända. Dessutom, så… Killen som sköt honom var en psykopat. Han hade skjutit den första som sa ett vänligt ord till honom om han kände för det.
- Så det har ingenting med Sofie att göra?
- Som vadå? Alex, nu är du helt ute och cyklar! Ska vi fortsätta? Det kanske finns nån att snacka med nere i baren!
Alex himlade med ögonen, men sa inget, utan följde efter Tom som börjat gå med raska steg längs korridoren. Han ville ha Alex långt bakom sig… Han ville inte att någon skulle se på honom hur han kände. Sofie… Hon förstod honom! Det hade hon alltid gjort! Vad hon hade i USA att göra, nu när Jimmy var död och begraven, det övergick hans förstånd totalt. Varför kom hon inte tillbaka till ho… till Sverige?
* * *
Carolina hade precis kommit ombord när det började flimra för ögonen. Hon hade tänkt smyga sig på Micki, överraska honom som ett lejon flyger på en antilop, men hon hade sprungit hela vägen från sjukhuset till Freja som precis hade lagt till och hennes hjärta bankade ilsket i bröstet på henne. Hur var det ens möjligt? Hon hade inte haft några problem på jättelänge. Men så hade hon inte varit med om att den snyggaste killen hon nånsin sett skulle fråga ut henne på bio. Hela hennes kropp var i uppror.
- Carolina? Är du ok?
Carolina tittade upp och undrade när hon hade satt sig ner. Det var Nina som kom emot henne och hon såg orolig ut.
- Du skakar ju i hela kroppen. -Hämta Micki! -Carolina? Hör du mig?
Carolina nickade. Det kändes i alla fall som att hon nickade. Hon kunde inte ha problem nu, pappa skulle inte släppa henne utanför dörren om han visste.
- Sitt här! Jag går och hämtar något att dricka! Apelsinjuice?
Hon nickade. Så fort Nina försvunnit, slog hon händerna för ögonen och försökte lugna ner sitt bultande hjärta. Hon gick igenom programmet hon lärt sig, noga tog hon sig igenom steg för steg, tills hon kunde känna kroppen slappna av. Hon behövde bara sitta still en stund… Och få något att dricka. Vart var Nina med hennes juice?
Som på beställning kom Nina springande tillsammans med Micki och en lång typ som hon inte kände igen. Och Nina hade ett glas juice.
- Här, Carolina! Drick små klunkar!
Små klunkar! I helsike heller! Hon grabbade tag i glaset som om det innehöll livselixir och drack tills det började flimra för ögonen. Då ställde hon ner glaset igen. Micki satt mitt emot henne och såg oroligt på henne.
- Hur känns det?
- Bättre!
- Är det hjärtat?
Hon nickade. Hon kände hur hon blev trött i hela kroppen, som hon brukade bli. Men hjärtat hade slutat att leka stafettlöpning. Hon tittade bort mot den långe typen igen och så tillbaka till Micki.
- Jag ville bara berätta om Ragge, viskade hon. Hon drack upp det sista av juicen och noterade tacksamt att det hade slutat flimra framför ögonen.
- Eldflugor? Frågade Micki och strök med handen över hennes kind. Hon nickade.
- Men de är borta nu.
- Du är alldeles blek, solrosen! Vi borde kanske ta dig till skeppsläkaren?
Carolina försökte skaka på huvudet. Ingen läkare! Inga doktorer! Det fick hon nog av på sjukhuset. Hon kunde riktigt se föräldrarnas reaktioner om de fick veta vad som hade hänt.
- Ingen läkare!
- Hon har hjärtproblem! Förklarade Micki för den långa typen och Carolina gav honom en förtörnad blick. Han behövde väl inte skrika ut det så alla hörde?
- Får jag slå mig ner?
Carolina ryckte på axlarna. Såg det ut som om hon brydde sig? Hon var trött. Hon ville vila. Hon orkade inte vara social just nu. Sen började typen att känna på henne och då fick det vara nog. Hon försökte få liv i sina armar för att kunna fösa bort otäckingen, men de ville inte lyda.
- Han är läkare, Carro! Du behöver inte vara rädd!
- Vem säger att jag är rädd? Undrade hon näsvist. Det var i alla fall meningen att det skulle låta näsvist, men det lät bara ynkligt. Jag mår bättre nu, jag behöver bara vila.
- Det kan vara allvarligare än det ser ut! Jag vill hellre ta det säkra före det osäkra, om det är ok?
- Självklart!
- Det behövs inte, började Carolina och i nästa stund blev hon buren av två starka armar och sömnen hotade att bli henne övermäktig.
- Hon har inte haft några besvär på tio månader, hörde hon Micki förklara, men det brukar gå över av sig själv. -Carro, har du din medicin med dig? Annars har jag en burk i min hytt.
Hon hade faktiskt medicin med sig, hon lämnade aldrig huset utan den. Den låg i ytterfacket på ryggsäcken.
- Hon behöver nog bara vila en stund. Vi bör ta henne till sjukan, låta skeppsläkaren göra några tester, ta blodprov, kolla hjärtat, bara göra en rutinkoll för säkerhets skull. Borde vi kontakta hennes föräldrar?
- När hon är ombord är hon mitt ansvar! –Det är lugnt, Carro, jag är här hela tiden! -Jag uppskattar verkligen det här, Lukas.
- Jag gör bara mitt jobb.
Carolina rynkade pannan. Vem var den här killen, egentligen? Hon kände en hand smeka hennes panna och släta ut rynkan och hon började sjunka djupare in i drömmens ljuva värld. Det var något som inte stämde. Men hon orkade inte öppna ögonen. Ögonlocken kändes tunga som bly. Istället sluddrade hon fram, alldeles innan hon helt seglade bort mot Drömmarnas land:
- Micki… är det den här killen som står i vägen för dig och Nikolaj? För i så fall…
Hon kämpade för att få fram det hon ville säga, men det var svårt att hålla sig vaken.
-…För i så fall… så vill jag veta det och... och så borde du nog prata med honom och… och… förklara att…
Sen sa hon inget mer på en bra stund. Och det var nog ganska tur, det!
Chapter Text
DAGEN DÄRPÅ
Han tittade en extra gång, försökte försäkra sig om att det verkligen var hon. Det var det! Hjärtat tog ett skutt av glädje. Han hade hittat henne! Hon hade lämnat honom… Fel, han hade lämnat henne och hon hade försvunnit. Spårlöst! Men han hade sökt efter henne, rivit upp himmel och jord för att finna ledtrådar, något som kunde hjälpa honom på traven. Och nu stod hon där, bara några meter framför honom och var livs levande. Lika vacker som förut. Hon hade inte upptäckt honom än. Han kunde inte begripa att han haft en sån tur. Det var inte ens meningen att han skulle vara här. Hans mål hade varit restaurangen på andra sidan stan, där han hört ryktas om att hon brukade äta lunch. Men på nån konstig vänster gick han vilse och hamnade i den del av stan som ingen vettig människa frivilligt skulle besöka. Och där var hon. Han ville både skratta och gråta. Han vill springa fram och kasta sig om halsen på henne, men han ville också vänta, se vart hon gick, vad hon gjorde här. Det fick honom att tänka tillbaka till den dag då de först träffades… dagen då han konfronterat henne med sina misstankar… hennes ögon då hon sa honom sanningen, där på tågstationen…
Oskar svalde klumpen som började växa i halsen på honom. Nu hade han äntligen hittat henne och nu skulle de alltid vara tillsammans. Han ville be henne om ursäkt! Han ville höra henne kalla honom sin älskade pojke. Han ville vara i hennes närhet. Han ville berätta om jobbet han fått som sekreterare hos Dahlén/Remmer-Line. Han ville… Han ville vara hos henne!
Och så fick det alltså bli! Här väntas inte en sekund till. Han tog ett djupt andetag och när hon vänt honom ryggen, gick han fram till henne, slöt ögonen en kort, knappt märkbar sekund och sa, så neutralt han kunde, utan att låta de känslor han i själva verket kände, komma fram:
- Hej, mamma!
Och Rebecka Bovallius vände sig om, såg på honom… och log.
* * *
Carolina avskydde onsdagar. Onsdagar innebar besök hos farmor och hon var (även om det bar henne emot att erkänna) lite rädd för farmor. Den gamla damen levde i det förflutna. Ibland visste hon inte ens vem Carolina var och hon kunde börja prata med farfar, mitt i en mening och fråga om han ville ha mer kaffe el när han skulle komma hem från kontoret. Och oavsett hur gammal hon var, närhelst det hände, brukade Carolina smyga in sin späda lilla hand i pappas och pappa brukade krama hennes hand så att hon skulle känna sig trygg.
Nu satt hon här igen och försökte förgäves hitta en röd tråd i farmors babblande. Hennes egna tankar cirkulerade kring Ragge, känslan av hans läppar mot hennes, den där ljuvliga, men ack så korta sekunden utanför sjukhuset. Det var bara onsdag! Hur skulle hon kunna överleva till på fredag? Hon hade inte sagt något till pappa än. Inte än! Hon skulle säga det fredag eftermiddag. ”Pappa, du vet väl att jag ska på bio ikväll?” ”Det har du inte sagt något om!” skulle pappa säga. ”Jo, jag sa det i onsdags när vi var på väg hem från farmor.” För så väl kände hon sin far att hon visste att varje gång de gick hem från ett besök hos farmor, brukade pappa gå och grubbla på någonting han sagt el något som farmor hade sagt och han varken såg el hörde någonting när han gjorde det. Carolina kunde avsluta med ett oskyldigt: ”Men du hörde kanske inte? Du hade ju så mycket annat att tänka på. Du kanske borde sluta grubbla så, pappa, du får fula rynkor i pannan.” Pappa skulle nicka och ställa de obligatoriska frågorna Vem, när och vilken och Carolina skulle svara Lotta, den tidiga som börjar 18.15 och förmodligen den senaste med Brad Pitt. Pappa skulle utväxla några blickar med tant Alex, hon skulle göra en jag bryr mig inte- gest genom att rycka på axlarna och sen var allt klart. Carolina hade planerat allting in i minsta detalj. Ingenting fick gå fel på fredag.
Hon var så inne i sina egna tankar att hon inte hörde farmors fråga. Först när pappa sa hennes namn, med den där speciella skärpan som gör att alla lyssnar, vare sig de vill el inte, reagerade hon.
- Vadå?
- Svara på farmors fråga! Hur går det i skolan?
Carolina log mot den gamla.
- Tack… bara bra! Vi hade ett prov i natur för några dar sen.
- Jaså? Hennes far höjde ett ögonbryn. Det här var nyheter för honom. Och hur gick det, då?
Carolina log. Hon var ett naturbarn. Hon älskade naturen. Naturkunskapen var ett av de få ämnen som hon verkligen var bra på.
- Det gick ganska bra, tror jag! Svarade hon. Alla rätt!
- Ja, men det var väl roligt! –Reidar! Hörde du? Är du inte stolt över ditt barnbarn?
Carolina såg bort mot sin far. Han nickade lugnande. Hon behövde inte oroa sig.
Beatrice fortsatte att diskutera något med sin man.
- Jag tycker ändå att hon är en kopia av sin far. Man måste kolla med förstoringsglas för att se hennes mor därinne.
Så tystnade hon, som om hon lyssnade till något… el någon.
- Mamma…
- Sssh! Avbryt inte din far!
Carolina suckade tungt. Farmor var trots allt farmor. Och ju fortare pappa fick i sig kaffet kunde de tacka för sig och bege sig hemåt. Ju fortare-desto bättre.
* * *
Tom smilade upp sig när han närmade sig kasinot. Hon hade undvikit honom, men nu skulle hon inte komma undan. Ingen kunde komma undan Tom Bovallius. Inte när han satte på Stora Charmen. Hur länge hade han varit ombord? Fem dagar? En vecka? Två? Det kändes som år! De befann sig fortfarande på ruta ett och skulle förmodligen behöva göra ett ryck för att få igång arbetet. Lukas hade fortfarande inte hört av sig och den där skenhelige typen han var ihop med vägrade envist att svara när Tom ringde. Och så Daniel på det, som kronan på verket. Helt jävla underbart! Ryktet sa ju att det var Daniel som lagt vantarna på sötnosen nere i kasinot. Omöjligt! Vad kunde en sån liten vacker flicka som hon se hos en sån som Daniel? Uppenbarligen behövde hon någon som hjälpte henne att återfå sina sinnens fulla bruk… som sedan tog henne med storm. Och han var rätt man för jobbet.
Till hans stora förvåning var det snudd på folktomt i kasinot. Det var väl inte så tidigt på dagen? Men den söta lilla rödhåriga stod på sin plats. Hon tittade upp när han kom närmare. Och han tyckte sig se ett litet leende, innan hon tittade ner på korten igen.
- Hej, stumpan!
- Ska du spela? Frågade hon vänligt, men med en märkbar skärpa i tonen.
- Visst! Vi kan spela klädpoker!
- Här spelar vi inte klädpoker! Men om du känner för lite Blackjack, så…
- Hör på…
Han lutade sig närmare för att kolla om hon hade någon namnbricka och passade samtidigt på att kolla in hennes välutvecklade byst. Herregud, han kunde redan föreställa sig hur de kändes mot hans kind… mot hans läppar… Visst ja, namnet!
- Nina! Hjälpte hon honom. Hon hade roligt åt honom. Vilken liten en!
- Vad säger du om att titta in hos mig när du slutat!
- Jag slutar väldigt sent. Såna små pojkar som du ska ligga och sova vid den tiden.
Gjorde hon narr av honom? Den lilla uppstudsiga…
- Lite folk? Det var en äldre herre som dykt upp bakom Tom. Och det var en som såg ut att vara van vid att få som han ville. Han flinade brett mot flickebarnet och Tom hade god lust att tala om att hon redan var upptagen.
- Jo, vi sa bara till folk att du var i närheten och kände för ett parti rysk roulett, sen försvann de som om elden var lös.
- Hoppsan… Vaknat på fel sida av fel säng?
- Vad gör du här, Viktor?
- Tänkte bara hälsa på min favoritbrorsdotter! Flinade den äldre herren och inombords drog Tom en suck av lättnad. Han var ingen konkurrent, han var släkt. Tom tyckte för ett ögonblick att han kände igen den äldre herrn, men insåg att det måste vara inbillning.
- Och så tänkte jag se hur ni skötte om min båt!
- Det är inte din båt! Farfar kanske ägde den en gång i tiden, men han är borta nu! Freja tillhör Carl Eriksson! Det stod i Reidar Dahléns testamente.
- Ogiltiga testamente! Man kan inte ge bort något man inte äger!
- Viktor, jag har inte tid med dig! Ska du spela, så spela, annars försvinn härifrån!
* * *
Rebecka såg ner på sin son. Var det någon hon saknat, den ende som hon visste skulle hitta henne, så var det Oskar. Han var hennes son, ut i fingerspetsarna. Och han var precis rätt person att hjälpa henne. Helt plötsligt såg allting mycket ljusare ut.
- Hej, Oskar!
- Jag visste att jag skulle hitta dig!
- Hur mår du, min prins?
Andra gången hon använde det ordet. Första gången var han knappt någon dag gammal och hon kunde inte se sig mätt på honom. Så hade han slagit upp sina ögon… Max ögon… och hon hade fått tårar i ögonen. ”Gud, vad du är vacker, min prins!” hade hon sagt. ”Du anar inte hur svårt det här är för mig! Och du kommer väl aldrig att förlåta mig heller, men… jag gör det ju för din skull. Det är för ditt eget bästa! Det förstår du väl, prinsen min?” Jo, då! Han hade förstått. Det hade tagit några år, men han hade förstått och, ännu viktigare, han hade förlåtit henne! Det var det enda som betydde något just nu!
- Mycket bättre nu när jag har hittat dig! Varför stack du?
- Det var… alldeles för mycket som hände på en och samma gång. Jag var tvungen att lämna stan… el i alla fall just den delen av stan. Men det blir bättre nu när du är här. Oskar, jag behöver dig! Jag behöver din hjälp! Ställer du upp?
Leendet han gav henne bevisade att han var hennes son! Den ende hon kunde lita på!
* * *
Beatrice såg ut genom fönstret och vinkade åt sin son och sondotter.
- Det är inte likt Carl att vara så oartig. Han sa inte ett ord till dig på hela tiden!
Så tystnade hon, lyssnade och nickade eftertänksamt.
- Jo, det är sant, höll hon med, men Carolina, då? Hans dåliga humör smittar ju av sig på henne. Såg du hur disträ hon var?
Åter tystnade hon, lyssnade.
- Du har rätt, älskling! Sa hon leende. Som vanligt! Vill du ha en kopp kaffe till? Du rörde knappt koppen när Carl var här!
* * *
Viktor Remmer skakade på huvudet.
- Vilket humör! Det verkar som om flickorna Remmer blir sådär när de börjar sällskapa med maskinister. Först mamma och så du! Vem blir det härnäst?
- Viktor!
- Jaja, jag ska gå! Jag skulle ändå bara hälsa på och…
- Du hälsar inte bara på! Vad har du i kikaren?
- Ingenting? Kan en farbror inte få hälsa på sina brorsbarn?
- Jag betvivlar att Nikolaj vill ha något med dig att göra! Och vet du vad? När jag tänker efter… Det vill inte jag heller!
- Vi får väl se! Näe, jag ska gå och hälsa på min hustru! Vi ses!
- Inte om jag ser dig först! Muttrade Nina när Viktor försvunnit runt hörnet.
- Släkten är värst? Försökte Tom, men Nina orkade inte bry sig om honom längre. Hon hade förlorat det goda humör hon haft när hon vaknade. Vad skulle han här och göra? Och hon tyckte inte om sättet han pratade om Daniel med. Han kunde fortfarande inte acceptera Gustav som en i familjen. Nina undrade vad han skulle säga om hon gifte sig med Daniel. Då skulle han få något att protestera över. Det vore kul att göra det, om så bara för att få se hans blick när hon berättade att hon skulle gifta sig.
Tom fattade inte att hans charm inte hade någon som helst inverkan på flickan. Det var den där typens fel. Viktor! Han förstörde hans chanser hos Nina! Det skulle inte passera ostraffat.
Han stannade inte ens upp och funderade på varför han reagerade så starkt. På bara de sista två dagarna hade han hotat att slå ihjäl halva personalen. Den där uppnosige kökschefen… Säkerhetschefen… Uh, det hade inte varit vackert! Men hon fick skylla sig själv. Så som hon behandlade honom… Som en simpel brottsling… Hur skulle han kunna veta att det bara var skådebröd? Det fanns ingen "Rör ej” skylt i närheten. Fast han var tvungen att ge henne en eloge. Det fanns inte många som kunde ge honom svar på tal. Hon var kanske liten på jorden, men fan ska veta att hon var stor i orden. Det var nästan så att han ryggat tillbaka en aning iför hennes utspel… och de där ögonen hade inte gjort saken bättre. ”Jag svär, den kvinnan är djävulens frilla… hade han haft nån!
* * *
- Aow!
- Oops, sorry! Hur lyckades du med det här?
- Jag vet inte… Klev snett när jag steg upp i morse och sen…
- I morse? Har du gått omkring så här hela dan? Varför kom du inte till mig direkt?
- Det är inte ens en liten vrickning! Du jobbar inte ens här, jag kan inte springa hit så fort det händer en liten olycka. Det känns som att jag utnyttjar dig. Vi har faktiskt en skeppsläkare ombord och det gör inte så fasligt ont, faktiskt. Ser du? Jag kan vicka på tårna i alla fall!
Han försökte och ansiktet förvreds av smärta.
- Micki, jag är läkare, det är det jag är till för, att hjälpa folk! Och du får aldrig känna det som att du utnyttjar mig, jag erbjuder ju att hjälpa till. Sätt dig! Av med sko och strumpa!
- Ja, doktorn!
Han satte sig lydigt, tog av sig skon och strumpan och försökte att inte titta upp i vad han visste skulle vara de blåaste ögon han nånsin sett.
- Duktig gosse! Men snälla nån, det här ser inte bra ut! Sa doktorn och gick ner på knä framför patienten, tog patientens fot i ena handen och kände försiktigt med den andra. Säg till när det gör ont! Bad han, utan att lyfta blicken.
- Okej!
- Här?
- Nej! Ingenting, det är lite längre… AOW!
- Där kändes det? Minsta antydan till ett leende dök upp på hans läppar.
- Behöver du fråga?
- Okej! Ja, du, jag tror att du har rätt! Det här är ingen liten vrickning!
- Skönt!
- Du har stukat vristen, min vän! Och ganska rejält, dessutom! Det blir till att ta det lugnt och vila foten några veckor.
- Några veckor?! Men jag har…
-…En rejäl stukning och ska inte anstränga foten på… två veckor!
- Två veckor?!
- Till att börja med! Du får stödja dig på mig, vi behöver ta dig till sjukan så att Jag ska lägga på ett tryckförband…
- Lukas, jag har inte råd att vara sjukskriven! Jag har jobb att göra!
- Ledsen, min vän! Doktorns order! Så, lägg bara armarna om min hals...
* * *
Tom var på ett uruselt humör. Ingenting gick som han ville nu för tiden! I ren ilska sparkade han till första bästa föremål, en väska som låg i vägen för honom. Tyvärr verkade det som om väskan var full med tegelsten, för det enda som skedde, var att en enorm smärta spred sig från tårna längs hela benet upp till hjärnan och fick honom att vråla.
- Aj som FAN! Helvete! Fans… FAN!
Han halthoppade, ilsket muttrande tillbaka till sin hytt.
- Tom!
Naturligtvis! Det var bara det som fattades!
- Vad har hänt? Daniel stannade och såg från Tom till foten och tillbaka igen. - Det där ser INTE bra ut!
- Näe, menar du? Tom fräste nästan.
- Du måste till doktorn!
- I helvete heller! Det är inte så farligt!
- Jo, säkert! Kom nu!
Hur mycket det än bar emot, var Tom tvungen att luta sig mot Daniel. Det gick bara inte att gå på foten. Inom sig svor han en helig ed att han tänkte se till att Daniel glömde bort det här. Annars skulle Daniel bli den som uppsökte läkaren.
* * *
Allt de skulle göra var att ta sig till sjukan för att linda Mickis fot. Det var allt. Så, tekniskt sett, torde det inte innebära några som helst problem. Allt de behövde göra var att ta sig dit. Det tog bara lite tid, eftersom Micki inte kunde stödja sig på foten, om han hade armarna om Lukas hals och Lukas hade armen runt Mickis midja och Micki gnydde lite svagt, alldeles i närheten av Lukas öra, när han råkade stöta till foten.
Allt de skulle göra var att ta sig till sjukan. Men det var en väldigt lång väg att gå och Lukas förrädiska kropp reagerade alldeles förfärligt på den prekära situationen och de små ljuden i örat. Och när de äntligen kom fram till sjukan så var skeppsläkaren naturligtvis inte där, så Lukas tog genast på sig rollen och fick Micki att sätta sig på britsen för att kunna undersöka foten ordentligt och för att få något annat att fokusera på.
- Eh… Lukas…
- Mhm?
- Vad gör du med min fot?
- Lindar den! Jag måste lägga på ett tryckförband! Sa jag inte det?
- Jo! Visst! Okej, jag förstår! Men… vart är tryckförbandet?
För naturligtvis så hade han lagt ifrån sig tryckförbandet och satt nu mest med Mickis fot i sina händer.
- Oj då! Eh… Jaha, ja! Då kanske jag… Jag borde kanske…
- Nej! Jag menar… Du behöver inte… eller… Det hjälper! När du… gör sådär, det… Det gör inte lika ont längre, så… om du vill fortsätta, så…
Det var inte en fråga om att vilja, det var hans jobb! Han var läkare, hans jobb var att läka! Det var allt! Just det! Så var det! Inget annat! Jaha, och… exakt *vem* försöker han lura?
Och så blev de sittande, en på knä framför den andre… med den andres nakna fot mellan händerna, en fot som blev omhändertagen på ett sätt som bara kunde kallas intimt. Och den positionen höll de en bra stund, allt medan blickarna de gav varann gick från doktor/patient till betydligt hetare, menande blickar.
Vilket skulle kunna användas som ursäkt till varför de inte hörde när det knackade på dörren.
Chapter Text
Rebecka tog en klunk av sitt kaffe och slängde en blick mot sin son. Herregud, hade pojken inte sett mat på flera veckor? Han hade somnat så fort hon visat honom sängen i gästrummet och nu kastade han sig över ostsmörgåsen som om det vore hans sista måltid här i livet.
- Hoppas det smakar! Sa hon leende och Oskar nickade ivrigt.
- Vad var det du ville ha hjälp med?
Alltid lika rakt på sak! Hon kunde inte låta bli att le. Det märktes långa vägar att han var hennes son.
- En sak i taget, Oskar! Berätta nu om ditt nya jobb!
Det fick honom att börja prata! Han var tydligen sekreterare hos nån mäktig pamp, vars far tydligen hade gått i samma skola som Harald. Rebecka kände väl till namnet Dahlén. Vem minns inte den stora skandalen för flera år sen när rederiet bytte ägare till den där förfärlige Bosse Black el vad han nu hette som försökte göra om fartygen till flytande kasinon. Kasinon, gud bevars, när det fanns så många andra sätt att tjäna pengar på. Hon mindes inte hela historien, men det hade visst inträffat något i samband med ett bröllop… el var det en begravning? Äh, det var inte viktigt!
Men hon hade onekligen blivit intresserad och Oskar verkade mäkta imponerad. Hans stora idol hette Carl Eriksson Dahlén och var son till Reidar Dahlén, redarkungen! I Rebeckas huvud började en ny plan så småningom att ta form. Glöm fara tillbaka till storstan och försöka vinna tillbaka Beckasin. Hon tänkte ge sig ut efter de stora slantarna.
Hon skulle ge sig in i redarfamiljen själv! Om det så var det sista hon gjorde!
- Han har en dotter också! Påpekade plötsligt den lille glädjedödaren. Och en son!
- Jaha? Hon försökte att inte visa sin besvikelse. Ensamstående?
- Nej, nej, han har en tjej! En tråkig sak, om du frågar mig. Alexandra Remmer!
Hon kände igen namnet. Jaså, det var inte bara företagen som slog sig ihop?
- Fast Carolina är inte hennes!
- Inte?
- Näe! Hennes mamma sitter på dårhus! Försökta ha ihjäl Carl med en yxa, säger de! Fast de säger ju så mycket! Lillungen däremot… Något på R, jag kan aldrig komma ihåg det… Han är Alexandras.
Det hade aldrig varit ett hinder för Rebecka Bovallius! Hon visste nog hur hon skulle göra.
- Jag skulle väldigt gärna vilja komma och se hur ni har det där på kontoret. Jag måste ju få se min son när han arbetar. Och nu när du är här, så tänker jag inte släppa dig ur sikte för fem sekunder.
Oskar nickade. Visst, varför inte? Om mamma så gärna ville se vart han jobbade, så visst!
- Gärna för mig! Du kan komma redan imorgon om du vill!
- Bra!
Rebecka var nöjd. Fas Ett var redan avslutad! Det här skulle bli lättare än hon hade tänkt sig. Jösses, skulle det här bli lätt!
* * *
- Ursäkta… Åh, fan! Det sista sagt med ett menande flin.
- Vi skulle behöva… Vad i helvete? Det sista sagt med uppspärrade ögon.
- Lukas?
- Tom?!
- Lukas?
- Vad i helvete är det som försiggår här?
Hur det måste ha sett ut för de två styvbröderna, när de klev in på läkarmottagningen, ville varken läkare el patient ens föreställa sig. Och inte blev det bättre, heller! Som om det vore en dålig B-film, som om de verkligen vore skyldiga till något, flög Lukas och Micki ifrån varann, vilket, i Mickis fall, inte var särskilt smart, med tanke på foten. Benet vek sig under honom och han sjönk ner på stolen igen.
- Ingen bra idé!
Lukas vände uppmärksamheten tillbaka till sin patient.
- Sa jag att du kunde resa på dig? Jag sa vila foten, inte hoppa hage!
- Förlåt!
- Ja, ja! Sitt still nu! Herregud, en ynka sak ber jag om och inte ens det klarar du!
Han var irriterad! Fel, han var upphetsad, nåt så in i helvete och det fick han inte vara, alltså blev han irriterad. Det verkade vara en bra försvarsmekanism. Frågan var bara vem det var han var förbannad på. Sig själv! Han var förbannad på sig själv! Han fick bekymra sig om vad Tom och Daniel gjorde på hans läkarmottagning senare, just nu hade han en patient att ha hand om. Men nu när de ändå var här, fick de väl göra lite nytta!
- Lukas…
- Inte nu! –Daniel, kan någon ge mig…
- Lukas, kan du…
- Inte nu, Tom! Jag… Vad har *du* gjort?
- Vadå? Åh, foten? Det är inte så farligt! Jag sparkade till en hög med tegelstenar!
Hans barndomsvän höjde ett frågande ögonbryn.
- Lång historia, fråga inte! Vad sägs om lite assistans?
- Vad sägs om att du masar dig över till skåpet därborta och ger mig lådan med tryckförband?
- Ursäkta?
- Jag vill bara veta vad det är som försiggår här! Daniel såg från den ena till den andra med något som skulle föreställa ett leende på läpparna.
Lukas skakade på huvudet. Okej, nu var han övertygad! Nånstans på vägen måste han ha gått fel och hamnat i en Bröderna Marx-film. Det här började likna en cirkus. Han fick i alla fall lådan med tryckförband och kunde fortsätta med det han påbörjat… linda foten, alltså.
- Känns det bättre?
Han fick inget svar. Han fick skylla sig själv, som han hade betett sig, så som han hade behandlat Micki… Och varför? För att han reagerat på precis samma sätt som Lukas? Hade Lukas kunnat, hade han gett sig själv en ordentlig spark där det kändes som mest. ”Idiot!” Bannade han sig själv. ”Förbannade idiot! Du borde veta bättre! Du borde…” Det var mycket han borde göra! Och sitta på golvet och linda en svullen fot och banna sig själv var inte med på listan!
- Sådär! Kan du vänta en stund? Jag måste ta hand om klumpedunsen där borta!
Han gjorde misstaget att titta upp och plötsligt fann han sig stirrandes in de där stora, alldeles för vackra, uppenbarligen sårade ögonen. Och så var han igång igen. ”Din förbannade idiot! Du lär dig aldrig! Och du verkar ha glömt bort en väldigt viktig person… vem då? Ja, visst ja! Tom!”
Han vände sig mot Tom och tog itu med nästa fot. Den här dagen såg ut att urarta och det ganska snabbt.
- Så, jag undrade faktiskt varför jag inte hört av dig, men nu fattar jag, du hade händerna fulla. Fan, Lukas ge mig en kram istället för att stå där som ett jävla fån.
Lukas kramade om honom tills han var säker på att han kunde höra både sina egna och Toms revben knäckas.
- Hur är det?
- Förutom att foten är av, så är allt prima. Själv då? Varför sa du inte att du var här? Jag ringde för två veckor sen. Du sa att du skulle försöka ta dig tid, men jag trodde att du skulle höra av dig när du kom fram. Är du klar med studierna?
- Ja! Här ser du en sprillans ny läkare.
- Det var som fan! Grattis!
- Tack! Sätt dig! Av med sko och strumpa!
- Vad gör du här, förresten?
- Jobbar, ser du väl! Näe, jag kom för att hälsa på, du lät lite hängig i telefon, så jag ville kolla att allt var ok. Tänker du ta av dig strumpan el måste jag göra det själv? Jag packade mina väskor och kom hit för… nån vecka, tror jag. Så börjar jag leta efter dig och... Tja, här är vi nu.
- Jag gissar att ni känner varann? undrade Micki. En totalt överflödig fråga, men han kände att han var tvungen att göra sig påmind. Han tyckte inte om att känna sig utanför, det fick han nog av som tonåring.
- Tom är min bäste polare! Vi har känt varann sen vi var små! Daniel är Toms halvbror!
- Styvbror! rättade Tom och Daniel samtidigt, vilket hade varit lustigt, om det hade varit vilka andra människor som helst.
- Förlåt!
- Allvarligt, Lukas! Det är för jävla skönt att se dig igen! Jag är så glad att du är här. Vart har du Jonas, förresten? Fick du honom att följa med, eller?
”Just det, Jonas! Det var han som var den viktiga personen! Jonas! Så hette han! Idiot! Du kommer inte ens ihåg din egen pojkvän! Lysande! Fortsätt i den här stilen, så har du snart glömt både mamma och Nora… Du gör det igen! Koncentrera dig, för tusan! Vältra dig i självömkan kan du göra sen!”
- Kvar i Umeå! Svarade han och undvek att titta åt Mickis håll.
- Följde han inte med? Är det slut? Åh, fan! Och så kommer vi och stör dig och… -Vad var det du hette, nu igen?
Han borde inte svara! Han borde sitta här och hålla igen mun. Men likt förbannat, så öppnades munnen, som av sig själv.
- Micki! Svarade den förrädiska munnen och han ångrade sig så fort namnet lämnat hans läppar.
- Fan, Lukas, du jobbar snabbt. Du är snart bättre på att ragga än vad jag är. Fast i mitt försvar så har jag tagit det jävligt lugnt den sista tiden. Och så har jag bättre tur med fruntimmer. Men du har ju ditt på det torra, du. Respekt! Men den där Jonas, honom klarar du dig utan, han var ändå aldrig bra för dig.
Lukas började så smått att söka efter luckan i golvet som han visste borde finnas i närheten. Det finns alltid en lucka i golvet i B-filmer för pinsamma situationer. Det fanns ingen. Ingenstans! Sabla otur! Fast å andra sidan var det så typiskt att han inte ens blev förvånad.
- Vi är inte…
Micki hade för länge sen glömt bort sin fot. Det måste finnas en lucka nånstans här! Snälla, låt det finnas en lucka! Det här händer inte! Det är bara en dålig dröm. När som helst kommer jag att vakna upp och finna att allt bara är en dröm!
- Jag borde nog gå tillbaka till…
- Du ska inte röra dig överhuvudtaget på två veckor! -Och det gäller dig också!
Sen hände allt väldigt fort, fast i Mickis ögon skedde allt i slow motion. Tom sa något till Daniel, el var det Daniel som sa något till Tom? Vem det än var och vad det än var som sades, hann ingen riktigt uppfatta, men det fick Daniel att attackera Tom. Hur det nu var landade de på golvet i en väldig röra av armar och ben och det hela såg faktiskt väldigt roligt ut. Själv gjorde Micki det fatala misstaget att resa sig upp. Han ville bara bort härifrån, tillbaka till hytten, glömma att han nånsin vaknat… Tyvärr var foten inte helt med på noterna. Han svajade till och plötsligt hade han ett par starka armar runt midjan som höll upp honom. Det hade han nu ingenting emot, men foten gjorde fortfarande ont.
Och då, naturligtvis, gick Nikolaj förbi!
Det fanns hur många andra tillfällen som helst i världen som kökschefen kunde ha valt som Rätt tillfälle att gå förbi läkarmottagningen, men nu valde han just det tillfället… som, naturligtvis, visade sig vara helt fel tillfälle. Vilket annat tillfälle som helst hade varit mycket bättre, men nu blev det inte så och ingen, allra minst Micki vågade ens föreställa sig vad som rörde sig i Nikolajs huvud. Det behövde han inte heller. Det syntes allt för väl. Blicken han fick, innan Nikolaj skyndade vidare längs korridoren, sa allt han inte ville veta. Att nu var det kört för all framtid! Foten hade han helt glömt bort! Vem brydde sig om en fot i ett sånt här läge? Hade han inte fortfarande haft Lukas starka armar runt sin midja, hade han förmodligen sjunkit ihop på golvet i en obetydlig liten hög. Han önskade nästan att den gode doktorn ville släppa sitt grepp, så han verkligen kunde sjunka ihop på golvet.
Tom hade hastigt rest sig upp och borstade av sig. Han hade tydligen också glömt bort att hans fot var av.
- Jag vill inte ens veta vad han trodde! muttrade han. Sen kom han på sin onda fot och satte sig på britsen igen för att låta Lukas titta på den. –Lukas, min fot! Påminde han.
Ytterst motvilligt släppte Lukas taget om Micki och gick bort till Tom.
- Vem var det, förresten? Frågade Tom sen.
- Kökschefen! Micki höll på att ta på sig strumpa och sko. Hördes det på honom att han just förlorat allt som var viktigt här i livet?
- Det skulle förklara kläderna! Åh, herregud, säg att det där inte hände! Han kommer att förgifta maten efter det här!
- Säg att inte vad hände? Att kökschefen gick förbi… el att kökschefen såg dig och Daniel ligga och sprattla på golvet som två fiskar på land.
Hade han haft ork, lust och styrka, skulle han ha klappat till dem, alla tre. De hade fel. De tyckte att det var kul! De skrattade redan åt något internt skämt. Han visste vad det värsta var! Han visste vad de skulle säga inte hade hänt. Och han visste, allt för väl, att det hade hänt! Och nu ville han bara dö!
Han orkade inte ens förklara varför för de andra. Han haltade bort till dörren. ”Säg tack för hjälpen, ditt smartskaft!” påpekade en liten röst i hans huvud, men inte ens det klarade han. Han var inte säker på om rösten skulle hålla.
Han borde kanske springa efter Nikolaj och förklara… Springa? Förklara? Omöjligt! Fullständigt omöjligt. Han kunde inte springa! Och förklara? Förklara vadå? Och varför var det alltid han som måste förklara? Det var väl inte hans fel? Så han haltade iväg i andra riktningen istället, tillbaka till sin hytt.
* * *
- Sa jag något olämpligt?
- Gör du inte alltid det? Sitt still nu! Fot upp! Jaså, du jobbar här? Med vadå?
- Lukas, det är något du borde…
- När du ringde så trodde jag att…
- Lukas! Lukas, pappa är död!
- Vad för något?
- Harald! Han är död!
Lukas stod handfallen framför sin äldste vän.
- Men vad… Hur…
- Det var en brand på Beckasins lager! Han brann inne!
- Gode gud! När…
- Tre år sen!
- Men… Herregud! Jag är ledsen, Tom! Om jag hade vetat, så…
- Vad hade du kunnat göra?
- Jag vet inte… men jag hade velat vara där! Harald betydde väldigt mycket för mig! Vad skulle han inne i ett brinnande lager och göra, förresten?
- Han försökte rädda Rebecka!
- Rebecka? Nu hänger jag inte med!
- Rebecka var inne på lagret när det började att brinna. Pappa sprang in för att rädda henne och… han kom aldrig ut igen!
- Åh, gode… Rebecka, då? Hur gick det för henne?
- Ja, vad tror du? Hon klarade sig naturligtvis! Pappa räddade livet på henne och som tack lämnade hon stan utan ett spår.
- Vad? Var är hon nu, då?
- Ingen vet! Hon kan vara precis vart som helst! Hon sitter nog på nåt hotellrum och funderar på hur hon ska kunna ta tillbaka Beckasin.
* * *
”Adjöss med Beckasin!” tänkte Rebecka där hon gick runt i lägenheten hon hyrde. Hon ställde sig att titta ut genom fönstret för att beundra de vackra höstfärgerna. Hennes son sov i gästrummet. Den stackarn var alldeles slutkörd. Han behövde få vila! Han måste var utvilad imorgon! Imorgon påbörjades fas 2 i hennes plan. Ut med det gamla och in med det nya. Ut med Dahlén-andan och in med Bovallius Intriger… Industrier, heter det visst. Ut med Alexandra Remmer och in med Rebecka Bovallius! Ingenting fick stå i vägen för hennes framtida karriär. Ingenting… Ingen!
* * *
Carolina drog upp täcket till hakan och hennes far kysste henne god natt.
- Sov gott, min prinsessa!
- God natt, pappa!
Hon märkte att han var på väg att gå. Så tog hon det lilla kortet som stod på nattduksbordet, det som föreställde hennes älskade mamma och kysste det.
- God natt, mamma!
Och blicken hennes far fick undgick henne inte. Saknad. Han skulle hellre dö än erkänna det, men han saknade mamma.
Det gjorde Carolina nöjd. Pappa saknade mamma och det innebar att han inte skulle bli… allt för arg på henne när hon berättade om alla besöken och planerna och Ragge och bion och… Det fick vänta tills imorgon!
* * *
Jeanette låg vaken och lyssnade. Det knäppte i väggarna! Det pratades längst bort i korridoren! Där! Där var det! Så svagt som en sommarbris hörde hon det, kände hon det. Och hon log mjukt. Så stark var alltså förbindelsen dem emellan.
- God natt, min älskling! Viskade hon.
Och innan hon slöt ögonen, sände hon en bön till de gudar som stod på hennes sida: ”Håll ett öga på Carl! Vaka över min älskade och min dotter!”
* * *
M/S Freja var på väg mot Finland. I en av hytterna låg en ung man och förbannade både väder och vind. Han förbannade sitt schema, som gett honom såna omöjliga arbetstimmar. Han förbannade sin egen dumhet, sin idioti… Han förbannade sig själv och han förbannade vad för makter det än vara månde som fick honom att gå just den vägen, förbi just den dörren… som fick honom att se… Varför gjorde han så här? Varför i helvete skulle han plåga sig själv? Det var ju hans fel! Kunde inte göras ogjort! Brydde han sig verkligen? Var inte det där historia? Var det verkligen så svårt att glömma? Han svarade själv på sina frågor: Nej! Det var inte historia! Ja, det var svårt att glömma eftersom JA, han brydde sig!
Han svor ilsket, på alla språk han kunde.
* * *
I en annan hytt låg en ung kvinna i sin älskades famn. ”Jag lämnar dig aldrig”, tänkte hon. ”Aldrig, aldrig! Vad som än händer! Jag ska inte göra samma misstag som jag gjorde med FN, som jag gjorde med Jesper. Jag älskar dig! Jag kommer alltid att älska dig!”
Mannen, i vars famn hon låg, smekte sakta hennes hår, halvvägs in i sömnen. ”Du är fantastisk!" tänkte han. "Jag älskar dig, Sandra… Camilla… Eva! Fan också! Nina! Nina!!” Vad var det med honom? Det var inte bra att ha både Tom, Alex och Lukas ombord. Det rörde upp alldeles för många gamla minnen. Minnen som borde fått vara glömda och begravda.
* * *
Dörren till en tredje hytt öppnades. Efter en stunds tvekan släpptes besökaren in. Dörren stängdes bakom honom.
- Jag borde inte vara här!
- Jag vet!
- Jag tänkte att…
- Du tänker för mycket. Det är alldeles för sent för att tänka. Det kan du göra imorgon.
De sa inget mer. Deras kläder var i vägen, likt skalet på apelsinen döljer den saftiga frukten och skalades därför av för att deras händer lättare skulle kunna återuppta konversationen deras läppar övergivit och gick på upptäcktsfärd över förväntansfulla, darrande kroppar.
- Det här är fullständigt vansinnigt!
- Håll tyst och kyss mig!
I ljuset från silvermånens sken, syntes ett bländande leende.
- Ja, doktorn! Akta foten, bara.
Chapter Text
Carolina slängde en blick på klockan. Hur kom det sig att visarna inte flyttat sig en cm sen sist hon kollade? Hon skakade på huvudet. Alla var emot henne! Skolan var emot henne! Lärarna var emot henne! Tant Alex var emot henne! Och klockan var bara halv två. Två ändlösa, tråkiga, händelselösa timmar kvar tills skolan slutade och hon kunde hälsa på mamma… och Ragge! Hon var i upplösningstillstånd! Det var knappt hon kunde koncentrera sig på vad läraren sa. Vem brydde sig om algebra när världens i särklass vackraste varelse hade bjudit en på bio senare samma kväll. Hon slöt ögonen. Åh, alla gudar! Ingenting fick gå fel!
Och just då knackade det på dörren och rektorns sekreterare tittade in. Carolina tyckte inte riktigt om den där kvinnan, hon var alldeles för… menlös, som en grå liten mus. Men Carolina var ändå övertygad om att det fanns något bakom de där fula glasögonen, som inte var varken menlöst el musaktigt.
- Ursäkta mig! Sa sekreteraren med mjuk stämma. Läraren tittade upp.
- Ja, Emelie? Vad är det?
- Ursäkta så mycket, men… rektorn skulle vilja ha ett ord med fröken Eriksson.
Så där ja! Det var det som fattades! Rektorn ville prata med henne. Nånting skulle gå fel! Hon skulle inte hinna till Ragge, det skulle inte bli nån bio, hon kunde lika gärna hoppa ut genom fönstret och göra slut på sitt lidande.
- Vad gäller saken?
- Det sa han inte!
Carolina reste sig sakta, oändligt sakta, som om hon hade all tid i världen. Vad ville rektorn med henne?
- Kommer det att ta lång tid? Vi ska gå igenom nästa kapitel!
- Det tar inte lång tid! Förlåt, men… Rektorn sa Genast!
Carolina kunde inte låta bli att ge henne en ilsken blick när hon passerade. Vem trodde hon att hon var, egentligen?
Ute i korridoren passade hon på att fråga:
- Vad vill rektorn mig?
- Ingen vet vad rektorn vill! Svarade sekreteraren svävande. Inget vet! Utom jag!
- Oooo… kej! Säger du det, så! Sa Carolina artigt och tänkte ”Psykopat!”
De kom fram till dörren som ledde till rektorsexpeditionen… och gick förbi!
- Eh… vart ska vi?
Och Emelie tog hennes arm i en stadigt tag och fortsatte att gå.
- Ingenstans! Oroa dig inte! Allt kommer att bli bra!
Okej! Nu var det kört! Sekreteraren var en psykopat och nu tänkte hon göra… gud-vet-vad med henne. Carolina var stark, hon kunde nog övermanna sekreteraren, men galningar brukade vara exceptionellt starka. Hon hade nog läst tidningen, hon visste vad som skulle hända. Hon skulle bli styckad och sen skulle de hitta hennes kroppsdelar i svarta sopsäckar djupt inne i skogen.
- Jag vill inte verka oartig el så, men… Exakt vart är vi på väg?
- Du ska hjälpa mig!
Åh, jippie!
- Med vadå?
Det fick hon inget svar på och plötsligt hade de kommit ut på skolgården. Carolina kände hjärtat bulta och visste att hon måste hålla sig lugn. Tabletterna låg i jackfickan… och jackan hängde kvar i klassrummet. Hon hade inte direkt planerat att bli kidnappad så här mitt på ljusa dan.
Och det var då det slog henne: Hon hade blivit kidnappad. Så otrevligt! Och så pinsamt! Och herregud, Ragge! Vad skulle hon göra nu? Nej, det här hände inte! Det här blev bara för mycket! Det här var bara för overkligt!
- Ursäkta, men… är jag kidnappad el nåt?
- Inte alls! Du är min gäst! Och du skall behandlas som en sådan!
Greppet om Carolinas arm hårdnade och Carolinas puls ökade. Gode gud! Åh, alla gudar, vad var det som försiggick här, egentligen?
De hade kommit fram till Emelies bil och Emelie öppnade bildörren.
- Du är min alldeles speciella gäst och ska behandlas extra fint. Men först… är det något jag måste göra! Hoppas du förstår!
Och Carolina kände ett hårt slag i nacken. ”Mamma!” hann hon tänka, innan allt blev svart och hon försvann in i medvetslöshetens dunkla glömska.
- Förlåt, flickan min! Men jag betvivlar att du hade följt med frivilligt. Hon lade försiktigt ner flickan i baksätet, stängde dörren, satte sig i förarsätet och såg noga till att ta på sig bilbältet innan hon startade bilen. Det var livsfarligt att köra bil utan bälte, det visste hon sen gammalt.
* * *
- Och hon brukar alltid komma hem direkt efter skolan?
- Ja! Alltid! Och hon ringer alltid om hon ska nånstans! Det här är… Det här är första gången som… Hon har problem med hjärtat! Om hon blir rädd el exalterad, så…
- Ja, ja! Ta det lugnt! Eh… Ni vet ingen som hon brukar besöka… någon god vän eller…
- Åh, herregud! Jeanette!
- Vem?
- Hennes mor! Hon brukar gå för att hälsa på sin mamma varje dag efter skolan!
Han log snett.
- Hon gör allt för att jag inte ska få veta det! Hon skulle aldrig medvetet…
- Har ni kontakt med hennes mor?
Carl höjde ett ögonbryn.
- Kontakt? Med Jeanette? Den kvinnan förlorade kontakten med det mesta när Carolina föddes!
- Och ändå är ni säker på att hon är där?
- Hon brukar vara där två timmar varje dag… men hon är alltid hemma i tid till middagen klockan 17. Alltså, varför står ni fortfarande här? Borde ni inte ha nån… skallgång el nåt? Ut och leta efter henne! Jag vill ha tillbaka min dotter!
- Herr Eriksson, jag förstår att ni…
- Ni förstår ingenting! Om ni inte varit med om exakt samma sak, så kan ni inte stå där och säga att ni förstår hur jag känner det. Ingen förstår hur jag känner det! Ingen förstår mig, bortsett från…
Plötsligt visste han vad han skulle göra. Och i nästa nu var han på väg mot bilen. Poliserna stod som handfallna en kort sekund, sen följde de efter.
* * *
Hur hon visste, det fick han aldrig klart för sig, men så fort han kom in i hennes rum, flög Jeanette upp från sängen med tårarna rinnande ner för kinderna. I nästa nu var hon i hans famn och hans läppar var mot hennes hår.
- Åh, Carl! Vad har hänt med henne? Vart är hon?
- Jag vet inte! Viskade han. Hans händer for över hennes rygg i lugnande, smekande rörelser.
- Hon brukar alltid komma! Ingenting kan hindra henne från att komma! Jag visste att något var på tok. Jag hörde henne ropa på mig! Och ingen här ville lyssna på mig! Jag visste inte vad jag skulle ta mig till… Åh, Carl om något händer min flicka… Jag vet inte vad jag gör!
- Sssh! Det är bra nu! Jag är här nu! Vi ska hitta henne, Jeanette! Vi kommer att hitta henne!
Att poliserna börjat gå igenom rummet efter ledtrådar, märkte de inte. Att Alexandra stod i dörröppningen och betraktade dem med tårfylld blick, det rörde dem inte i ryggen. Deras dotter var försvunnen, deras enda glädje här i livet och det var det enda de brydde sig om.
- Carl…
- Sssh!
- Vänta, jag måste få säga det här! Det finns en pojke här! Ragnar! Carolina skulle gå på bio med honom ikväll!
- Vad för något?
Rynkan i pannan hade kanske fått vanliga dödliga att reagera, att rygga tillbaka, men Jeanette var hans andra hälft, hans själ, hans öde. Hon nickade bara och berättade om Ragnar och Carolina.
- Hon var förälskad och jag hade inte hjärta att säga nej! De var så söta ihop!
- Vart är han?
- Han skulle möta henne utanför bion kvart över sex. Åh, Carl, du tror väl inte…
- Jeanette, jag tror ingenting, det vet du!
Hon nickade.
- Jo! Jag vet det!
- Carl! Det var Alexandra som kände ett behov att göra sig hörd. Jeanette mötte sin rivals blick och såg allt annat än välkomnande ut.
- Tycker du att du har någonting som helst här att göra? Frågade hon kyligt.
- Ja, faktiskt! Jag älskar Carolina, som vore hon min egen!
Jeanette fick en ”Jo, säkert”-blick.
- Men nu är hon inte det! Muttrade hon. Och du har ingenting med det här att göra.
Hon släppte Carl (om än motvilligt) och satte sig på sängen igen.
- Carl!
- Ja?
- Hitta henne! Bad hon lågt. Hitta min dotter!
Hon såg på honom med stora sorgsna rådjursögon (och skämdes bara en kort sekund över att hon använde just det här tillfället för att utöva sina charm- konster) och Carl skyndade sig att sätta sig bredvid henne på sängen.
- Vi kommer att hitta henne! Oroa dig inte!
Jeanette lutade sig mot hans axel och nickade. Det stack i hjärtat på henne. Var hon verkligen så usel att hon använde sig av sin egen dotter för att få Carl dit hon ville?
Alexandra drog sig tillbaka. Det fanns personer hon kunde ringa. Hon tänkte dra sitt strå till stacken, vare sig Carl brydde sig el inte.
Hon tog upp sin mobil och slog ett nummer.
* * *
- Viktor! Telefon!
Andrea Melin Remmer räckte över telefonen till sin make.
- Viktor Remmer! Näe, men tjena! Vad för något? När då? Åh, herregud! Men jag… Vart är du? Okej, jag kommer! Och… oroa dig inte, syrran! Vi kommer att hitta henne!
Han slängde på luren och fann att Andrea redan var påklädd och klar.
- Carolina är försvunnen!
- Jag vet! Jag följer med!
- Andrea, du måste stanna hemma! Jag vill inte att något ska hända dig… eller den lille.
Andrea log mjukt mot honom.
- Det kan lika gärna vara en hon! Påpekade hon.
-I vilket fall som helst ska du inte vara ute och springa i ditt tillstånd. Oroa dig inte, jag är hemma om några timmar!
Han kysste sin hustru och skyndade ut till bilen.
* * *
- Nikolaj! Du har telefon!
- Hrmf!
- Nikolaj! Hon väntade tålmodigt medan hennes bror svor på ryska, en sån häftig ed att hon var glad att hon inte förstod innebörden av orden.
- Titta på dem! Va?! Titta bara! Jävla… Vad fan tror de att det här är? Nån svensk jävla parodi på Love Boat? Han svor igen. Han hade aldrig varit bra på att dölja sina känslor.
- Nikolaj… Varför bryr du dig överhuvudtaget? Var det inte du som sa att det skulle vara slut?
- I helvete heller! Det är slut när jag säger att det är slut!
- Och det är det inte? Hon tvingade tillbaka ett leende. Han var så söt. Han insåg inte ens själv när han var kär i någon. För att vara så intelligent var han verkligen blåögd.
- Är jag en skitstövel? Är jag verkligen så in i helvete feg? Så att jag förtjänar något sånt här?
”Ja, det är du!” tänkte Nina, men det sa hon inte.
- Det kan vi diskutera ikväll! Just nu har du telefon. Det är Alexandra!
- Vad för något? Vad vill hon?
- Du får väl fråga! Nina himlade med ögonen. Hennes bror hade varit totalt omöjlig att ha att göra med hela veckan. Det blev visserligen inte bättre av att Micki satt i mässen med den nye läkaren… Eller att sagde läkare såg ut som om han skulle kunna äta upp Micki med blicken. Men han fick faktiskt skylla sig själv. Nina älskade sin bror, över allt levande på jorden, men ibland kunde han verkligen vara trög.
- Alexandra! Näe, egentligen inte, men… Vad för något? Kan du ta om det där? Hon är vad? Men alltså… När då? Ja! Jo, absolut! Eller… Vänta! –Micki! Micki!!
Ytterst motvilligt lämnade Micki sin plats mitt emot Lukas och gick bort till Nina och Nikolaj. Han hade ju kunnat vägra, men något i Nikolajs röst, något i hans blick fick honom att förstå att det var något allvarligt.
- Vad är det?
- Carolina är försvunnen!
- Vad?!
- Vet du något om den saken?
- Vadå? Nej, jag… Jag fattar inte hur… När? Men hur…
- Ingen vet! Hon kom aldrig hem till middagen och polisen är där nu… Alexandra har ringt Viktor och hon undrar om vi kanske kan…
- Självklart! Herregud, Carro! Vad har de… Men har de… hennes mamma, har de…
- Alexandra ringer därifrån nu! Inget vet något!
- Åh, herregud!
Han satte sig ner på en stol med händerna för ansiktet. Det här fick bara inte hända. Det var bara för mycket!
- Alexandra? Ja, det är klart vi hjälper till! Visst! Lita på oss! Okej! Vi hör av oss!
- Hon kan inte… Nikolaj, hennes hjärta! Tänk om…
- Tänk inte så där! Ingenting kommer att hända! Carolina är stark! Hon skulle aldrig ge upp! Det vet du väl?
- Men om hon… Varför… Vem skulle göra nåt sånt? Va? Vem skulle vilja… skada henne? Tanken fick honom att bli vit av fasa. Han mindes fortfarande knuten i bröstet när Lisa försvunnit. Han hade sökt igenom hela Freja utan resultat och det ena scenariot efter det andra hade spelats upp i hans huvud, innan de äntligen hittade henne. Och nu Carolina? Hans Carolina? Hans solros?
- Ingen! Kom hit! Du… Ingenting kommer att hända Carolina! OK? Vi kommer att hitta henne! Vi kommer att… Sssh! Vi kommer att hitta henne, frisk och kry, utan den minsta skråma. Det viktigaste just nu, är att vi är starka! Vi måste vara starka nu, Micki! För Carolinas skull! Fixar du det? För hennes skull?
Han hörde en kvävd snyftning och kände huvudet han höll mot sin bröst nicka. Händerna for av gammal vana genom det rufsiga håret, höll honom så nära intill som möjligt.
- Du! Vet du vad? Det enda som kommer att hända är att hon blir förbannad för att hon gick miste om en fredagkväll ute på stan. Att hon missar bion ikväll med den där killen som hon var så kär i! Hon är kanske inte ens försvunnen. Hon kanske sitter hemma hos nån kompis och skvallrar.
Men han visste att det inte var sant. Det hade hörts på Alexandras röst, på gråten han hört i bakgrunden. Och han visste att den enda nära vän som Carolina hade, som hon kunde tänkas sitta och skvallra med, var den person han just ju hade i sin famn. Han kunde inte låta bli, det var för svårt att stå emot. Han tryckte sina läppar mot Mickis panna. Bara en gång. Men det räckte. Och djävulen i honom fick honom att vända blicken mot Lukas… och le det mest djävulska flin. Så går det, när man jävlas med mig! Så går det, när man tar saker som inte tillhör en!
- Micki! Vet du vad? Alla är ute och letar! Polisen vänder upp och ner på hela stan. Jag har kontakter! Hon kommer att vara tillbaka innan vi vet ordet av. Kom! Hon kanske ha smugit ombord när ingen tittade och befinner sig i din hytt i just det här ögonblicket.
Tårfyllda ögon mötte hans och det krävdes all hans viljestyrka att inte kyssa de där ljuvliga läpparna.
- Tror du verkligen på det där själv?
- Självklart! Ljög Nikolaj. Varför inte? Man vet väl aldrig! Kom nu! Vi kan väl kolla, i alla fall! Och sen måste jag ringa några samtal! Ingen gör så här ostraffat! –Nina!
Nina underlät sig att fråga ”Jaså, du kom ihåg att jag existerade, i alla fall?” och följde lydigt efter sin storebror. Han hade rätt. Ingen fick göra här ostraffat. Hon var en Remmer, trots allt. Och Carolina var snudd på en i familjen… el skulle bli när Carl och Alexandra gifte sig.
* * *
Carolina drömde. Hon satt vid ett långbord med mamma och pappa på vardera sidan. Där satt Viktor och Andrea, Micki och Nikolaj, alla hennes släktingar och vänner. Och det fanns andra i rummet också. Hon kände igen dem från fotoalbumet som pappa hade i vardagsrummet. Det var pappas halvsyskon, vänner som rest bort, gått bort el bara försvunnit i tomma intet. Det var en enda stor släktträff och hon var i centrum. Det var julafton och julgranen lyste. Radion spelade Stilla Natt och på bordet fanns mat i mängder. Hon var inte förvånad över att de döda, de som inte borde vara där, de knappt urskiljbara kvinnorna och männen från det förflutna, också satt vid bordet. Farmor och farfar var där. Farfar satt mitt emellan farmor Beatrice och hennes syster Elinor, farfars första fru och farmors tvillingsyster. Farbror Rolf och faster Yvonne var där och Lina var där tillsammans med Erik och Junior satt och gullade med Bella. Hon kände igen dem alla! De var hennes släktingar, hennes vänner!
Pappa skålade med mamma och Carolina kunde se hur mycket de älskade varann. Det fanns så mycket kärlek i rummet att hon nästan fick tårar i ögonen. Det var jul och hon visste att det här var hennes livs bästa jul. Någonsin.
Så vaknade hon, drömmen försvann… och ersattes med hennes livs värsta mardröm.
Chapter Text
- Ursäkta, Ragnar Simonsson?
Ragge stirrade gapande på poliserna som tilltalat honom. Vad var det nu då? Han hade inte gjort något!
- Ja?
- Får jag be er följa med till stationen?
- Vad i? Varför då? Vad är det som har hänt?
Så blev han vit i ansiktet.
- Är det pappa?
- Ska du träffa Carolina Eriksson här?
Åh, herregud, Carro!
- Vad har hänt?
- Hon är försvunnen! Skulle ni vilja vara så vänlig och följa med?
Ragge såg från den ena polisen till den andra.
- Vänta lite nu! Jag har varit här i en hel timme och väntat på Carolina! Jag har vittnen som kan…
- Frk Eriksson försvann från skolan tidigare idag. Vill ni att vi tar det här el på stationen?
- Vad för något? Visst! Jag kan följa med! Jag ska göra vad jag kan för att hjälpa er!
- Det är allt vi begär! Sa polismannen och visade vägen till polisbilen.
* * *
Oskar tappade nästan telefonluren när han fick höra vad som hänt.
- Vad för något? Ja! Självklart, herr Eriksson! Jag ska göra vad jag kan! Absolut! Tack för förtroendet! Adjö! –Mamma!
- Vad är det?
- Carl Erikssons dotter, Carolina, hon är försvunnen. De tror att hon har blivit kidnappad.
- Herregud! Det är ju fruktansvärt!
- Carl undrar om jag kan hjälpa till i sökandet, kolla på Fiket, fråga runt, såna saker.
- Ja! Absolut! Det tycker jag verkligen att du ska göra!
- Okej! Åh, mamma, jag är så ledsen! Du skulle ju få följa med till kontoret idag och…
- Det gör inget, gubben! Det kommer fler gånger. Jag hoppas bara att Carolina är okej.
Oskar såg ner på sina händer.
- Det gör jag också!
Rebecka insåg att lite medkänsla var på sin plats och la armarna om sin son.
- Så, så! Mamma är här! Allt kommer att bli bra! Hon kommer snart tillrätta igen. Håll humöret uppe, bara, så ska du se att hon är tillbaka inom loppet av några timmar.
Hon kunde inte gärna visa sin besvikelse. Och det kom väl fler tillfällen. Fast det väl också typiskt att flickungen skulle gå och bli kidnappad just idag! Fast å andra sidan… Tja, varför inte? Om inte annat så vore det ju ett perfekt tillfälle att kolla in konkurrenterna.
- Oskar! Vad skulle du säga om jag följde med dig ut och letade?
- Vill du det?
- Självklart, gubben! Och så vill jag ju träffa din trevlige arbetsgivare.
* * *
- Nå, frk Lindberg, vad hände sen?
- Jag lämnade henne utanför dörren till rektorsexpeditionen!
- Och sen gick ni?
- Ja!
- Vart?
- Jag hade… något att ta itu med! Kvinnoproblem!
- Okej! Och när ni kom tillbaka…
- Så sa rektorn att hon aldrig dykt upp. Och hennes kläder och väska hängde fortfarande kvar i klassrummet, så jag… Jag tänkte att hon kanske bara smitit ut för att ta en nypa frisk luft el nåt. Det händer väldigt ofta att eleverna smiter från lektionerna, men… något sånt här har aldrig hänt förr. Åh, kommissarien tror väl inte att något har hänt det stackars barnet?
- Naturligtvis inte! Men vi måste undersöka alla ledtrådar… och för tillfället…
- Jag önskar verkligen att ni hittar henne, kommissarien. Hon är så söt och rar, det lilla livet. Jag vill inte att något ont ska hända henne.
- Inget kommer att hända, frk Lindberg. Tack så mycket för att ni tog er tid!
- Det var så lite så, herr kommissarie!
* * *
Carolina var inte typen som trodde på det övernaturliga, inte mycket, i alla fall, men nog fick hon en känsla av att rummet hon befann sig i… Näe, det var inte av denna världen. Antingen hade hon hamnat hos nån ny New Age-sekt, el så hade hon blivit kidnappad av utomjordingar. Och som hon kände sig just nu, lutade det åt det sistnämnda. Taket var målat i regnbågens alla färger och självlysande stjärnor bildade mönster på de mörkt blåa väggarna.
”Okej, det här stället skulle behöva lite hjälp med inredningen!” tänkte hon och satte sig upp i sängen hon låg i… och kom inte ens en cm. ”Vad i hel…” Och sen förstod hon. Den enkla anledningen till att hon inte kunde röra sig var att hon var fastbunden i sängstolparna. Bunden till händer och fötter… ”och jag som inte ens gillar bondage!” Hon fnös åt sin egen galghumor… och stelnade till när hon hörde en röst alldeles i närheten.
- Jaså, du har vaknat nu? Det var då för väl! Jag började tro att du skulle sova hela dan!
Carolinas ögon vande sig så småningom vid det dunkla ljuset från de självlysande stjärnorna och såg att i vänstra hörnet fanns en tvåmanssoffa… och någon satt i den!
- Vem är du? Vad gör jag här?
- Vem jag är, det kan göra det samma! Och orsaken till att du är här, kan du säkert gissa!
- Inte direkt! Det sista jag minns är att den där psykopatsekreteraren kidnappade mig och slog ner mig!
- Ja! Det var nu lite… förargligt! Hon har en förmåga att överdramatisera det hela! Allt jag bad om var att hon skulle hämta dig, så att vi kunde ha en liten pratstund. Jag sa ingenting om en regelrätt kidnappning.
- Näe, men så trevligt, då! Muttrade Carolina. Rädslan började övergå i ilska. Kan du nu vara så vänlig och tala om för mig vad jag gör här? Och kan du vara så vänlig och visa ditt ansikte? Jag vill gärna se dem jag pratar med.
- Mitt… ansikte är… ingen vacker syn! Jag blev en gång utsatt för ett illdåd som gjorde mig… missbildad!
”Åh, herregud, sök in vid Dramaten! Det är ingen som köper en sån där historia!” Carolina fnös inombords.
- Det var tråkigt att höra! Sa hon högt och hoppades att det lät trovärdigt. Men vem är du? Känner jag dig?
- Du känner inte mig, Carolina, lilla, men jag känner dig!
Personen i soffan reste sig. Carolina spärrade upp ögonen på vid gavel. Det var inte möjligt! Det kunde inte vara…
- Känner du igen mig?
Carolina gapade av förvåning. Hjärtat började bulta som aldrig förr. Det var helt enkelt omöjligt! Det kunde inte vara…
- Du?! Men, men…
Det började dunka i huvudet. Tinningarna bultade och eldflugorna började dansa framför ögonen. Det var inte sant. ”Det var en dröm! Det måste vara en dröm! Åh, herregud, mamma! Mamma, pappa, hjälp mig!”
- Vet du vem jag är, Carolina?
Hjärtat slog så hårt att hon var rädd att det skulle sprängas i bröstet på henne.
- Det är omöjligt, flämtade hon fram, en knappt hörbar viskning. Det är omöjligt, du… du är död! Du är ju död!
Sen försvann hon in i medvetslöshetens trygga, dunkla vrå.
* * *
Det var en tung tystnad som låg över Jeanettes rum. Jeanette sov i sin säng, hennes vackra ansikte randigt av otaliga tårar. Carl satt med ansiktet i händerna när Jeanette plötsligt flög upp i sittande ställning och stirrade vilt framför sig.
- Carolina!
- Sssh! Det är bra nu! Jag är här!
Han skyndade till hennes sida och slog armarna om henne.
- Hon behöver oss! Hon ropar på oss! Jag hörde henne!
- Jag vet, jag vet! Vi kommer att hitta henne, Jeanette!
- Hon lät så rädd! Skräckslagen! Hon ropade på oss, ville att vi skulle komma och hjälpa henne! Åh, Carl, varför är hon rädd? Varför kan vi inte hitta henne? Vad gör vi om hon är svårt skadad? Om hon är…
- Sssh! Du får inte tänka så där! Så, torka tårarna! Du måste vara stark, min vän, nu, mer än nånsin! För Carolinas skull!
- Om hon… Jag klarar inte det, Carl! Om Carolina skulle…
- Hon kommer inte att dö, Jeanette! Hon är stark! Hon är ju vår dotter, el hur? Han strök henne lätt över håret. Det måste väl sätta sina spår, tror du inte? Din skönhet och min hjärna…
- *Min* hjärna och din envishet, gubben! Påpekade Jeanette med något som skulle föreställa ett leende.
- Du ser! En oslagbar kombination! Hon klarar sig ur det mesta! Hon kommer att klara sig ur det här också!
Hon nickade mot hans bröst. Hon ville att allt skulle vara över. Hon ville inte vara med om det här längre.
- Carl…
- Mmm?
- Tror du… Är Ragge den skyldige?
- Jag vet inte, älskling! Om han är det…
- Han verkade så snäll och oskyldig. Förlåt mig, Carl, det är mitt fel alltihop!
- Nej! Nej, det är det inte!
- Det var jag som presenterade dem för varandra! Om jag vetat bättre…
Han såg henne djupt i ögonen.
- Jeanette! Det är inte ditt fel! Du kunde ju inte veta! Ingenting av det här är ditt fel!
Hon nickade lydigt. Tårarna började att rinna ner för hennes redan bleka kinder och helt plötsligt var hans läppar mot hennes. Sorgen förbyttes i glädje. Det hon drömt om, längtat efter, i 16 långa år… Äntligen var han hos henne igen, så som det var menat, så som det stod skrivet i stjärnorna. Hon lindade armarna om hans hals med en kvävd snyftning och bjöd in hans tunga till en virvlande dans. Hon behövde honom nu, mer än nånsin. Och han behövde henne, det visste hon. De behövde varandra!
* * *
- Mamma! Mamma lessen?
Alexandra strök gossen över håret och skakade på huvudet.
- Nej, Lillen! Sa hon och torkade bort tårarna. Jag är bara trött! Och du, min unge herre, ska ligga i sängen och sova vid det här laget.
- Mamma? Va e pappa?
Alexandra tog ett djupt andetag. Hon visste så väl vart Carl var nånstans. Hon hade försökt ringa honom på mobilen och… Hon slöt ögonen. Han hade låtit så arg. När han förstod att hon inte hade några nyheter om Carolina, bad han henne nästan fara och flyga. Och Hon hade varit där. Dåren! Psykfallet! Carolinas mamma! Hon hade hört henne i bakgrunden. Sättet hon talade till Carl på… Alexandra rös. Märkte han inte att den kvinnan var bad news? Hon var inte bra för honom. Det de hade… för 16 år sen, är över nu. Det är henne, Alexandra, som Carl älskar! Jeanette är historia. Det är bara det att deras dotter var försvunnen. När de hittat henne, skulle Carl lämna Jeanette och komma tillbaka hem igen. Han har ju en son som väntar på honom. Efter allt de gått igenom… hennes lilla missöde med huvudvärkstabletterna… Men det var ju inte hennes fel, hon fick migrän! Tabletterna hjälpte och sen… blev de bara fler och fler och… Och Carl hade varit så snäll. Han hade hjälpt henne! Han hade sagt att han älskade henne! Han skulle aldrig glömma bort henne… Hon kramade pojken och kände tårarna trilla ner för kinderna. Gode gud, gör så att han kommer tillbaka till mig. Jag vill ha honom tillbaka, Gud! Jag vill ha honom tillbaka!
* * *
- Okej, Ragge, då tar vi det här från början…
- Jag har ju berättat allt jag vet!
- Jag vill bara kolla att vi är på samma våglängd. Du träffade alltså Carolina Eriksson för första gången när hon var på besök hos sin mor.
- Ja! För hundrasjuttioelfte gången, ja! Jag träffade henne hos Jeanette och…
- Jeanette Wester?
- Ja! Herregud, har ni inte lyssnat? Vi pratade, jag tyckte hon verkade trevlig… Hon var då söt så det förslog… så jag bjöd ut henne… på bio.
- Men du frågade också om ni kunde träffas utanför bion?
- Ja! Jag hade hört tillräckligt om hennes far från Jeanette och jag var inte på humör att bli utkastad innan jag ens hunnit öppna munnen.
- Det var frk Wester som sa det?
- Ja! Herregud! Varför är ni inte ute och letar reda på Carolina istället för att sitta här och…
- Så, så, inte fatta humör nu!
- Jag fattar hur mycket humör jag vill! Jag trivs inte med att bli anklagad för kidnappning! Och jag trivs inte med tanken på att någon galen psykopat har Carolina fången och gör precis vad fan han vill med henne, medan ni är fullt upptagna med att arrestera oskyldiga människor. Tro inte att jag vet allt om era metoder. Pappa har berättat allt! En konspiration, det är vad det är!
Polismannen utbytte några menande blickar med sin kollega. Så reste han sig och gick mot dörren.
- Det är bra, Ragnar! Vi får pratas vid senare!
- Vad ska ni göra? Med typen som har Carolina! Har ni några ledtrådar? Har ni pratat med Jeanette, förresten? Hon kan väl komma i kontakt med Carolina, el nåt?
Poliserna stannade till och vände sig mot Ragge som slöt ögonen. Fasiken! Fasiken också, han fick ju inte berätta det där för någon. Det var en hemlighet! Jeanette skulle halshugga honom! Det var kanske säkrare på polisstationen?
- Vad menar du?
- Inget! Inget särskilt, jag bara… Hon är ju morsa… liksom! Morsor brukar väl ha nån sån där… djup kontakt med sina barn… el nåt?
Återigen bytte kollegorna blickar. Så lämnade de Ragge ensam i förhörsrummet.
Chapter Text
Carolina slog upp ögonen… och stirrade rakt in i ett par retfullt gnistrande ögon.
- God morgon!
- Åh, herregud, det var ingen dröm!
- Så… Vem är det som har sagt att jag var död?
- Det var… Du kan inte ha… Hurså, förresten? Spelar det någon roll? Du är ju död, så… Det finns inte mycket du kan göra åt saken… visst?
- Vad tror du själv?
- Jag tror inte på spöken!
- Ändå pratar du med mig? Kallar mig döing?
- Åh, herregud…
- Han har ingenting med det här att göra!
- Vem då?
- Gud!
”Mamma, hjälp, den här karln är helgalen!”
- Okej… så du är ett spöke?
- Annars så föredrar jag termen ”gengångare”!
- Förlåt, då!
- Det var bättre! Nå, skulle du kanske vilja veta varför du är här?
- Hemskt gärna! Tänker du tala om det för mig?
- Så gärna! Jag är här för att utkräva hämnd!
”Åh, herregud!”
- Näe, men så trevligt! Mot vem då?
- Din far!
Carolina svalde hårt. Hjärtat gjorde sig påmint. Pappa? Hennes älskade pappa?
- Vad? Vad har han gjort dig?
- Det vet du mycket väl! Det var din far som dödade mig! El rättare sagt: min bror!
* * *
- Ursäkta, har ni tid en stund?
- Egentligen inte! Jag är upptagen!
- Inte nu längre! Karlsson-Persson! Kriminalpolisen!
- Kul för dig! Ursäktar du?
- Tom Bovallius, inte sant?
- Vad har du med det att göra?
- Du har inte varit ombord på Freja särskilt länge, el hur?
- Är det ett brott, eller?
- Näe… med kidnappning är ett brott. Ett mycket allvarligt sådant.
- Ursäkta?
- Carl Erikssons dotter Carolina…
- Aldrig hört namnet!
- Reidar Dahléns sondotter! Hon är försvunnen! Man misstänker kidnappning!
- Jaha? Och? Vad har jag med det att göra?
- Jag tänkte bara kolla vad du gjorde i går eftermiddag!
- Näe, vänta lite nu! Vet ni vem jag är, egentligen?
- Tom Bovallius, ende son och arvinge till Harald Bovallius, Bovallius Industrier. Jo, jag vet vem du är!
- Då, så!
- Har du något alibi för kvällen ifråga?
- Det är Daniel som har hittat på alltihop el hur? Alltså, jag ska slå ihjäl den där…
- Det skulle jag inte göra om jag vore du!
- Det är bara ett uttryck, för helvete! Fast nog fan skulle det kännas skönt att…
- Tom! Alex, som hållit sig i bakgrunden, dök upp. Tom, det där hjälper dig inte! –Ni får ursäkta, han är lite… I går eftermiddag jobbade vi med vår reklamkampanj. Hela dagen faktiskt! Vi har en hel båt full med vittnen som hörde oss bråka om vilken vinkel vi skulle använda.
- Dåså! Då har vi inga fler frågor! Ursäkta så mycket att vi störde!
- Ingen orsak! –Tom, för helvete! Man börjar inte planera mord på sin bror när polisen är i närheten. Vad fan tänkte du på?
- Inget! Vart är Lukas?
- Han fick ett viktigt telefonsamtal! Från Umeå!
- Från Ume… Jaha, ja! Det var som fan! Okej, men… Hur ska vi göra nu, då? Ska vi ta din idé el min?
- Tja, jag vet inte om ”Personliga intervjuer med den kvinnliga personalen” är särskilt smart koncept. Men du gör ju som du vill…
- Åja, du har väl något att säga till om… antar jag!
- Du är en skitstövel, Tom, vet du det?
- Tack, detsamma!
* * *
- Okej! Vänta lite nu! Spola tillbaka! Exakt vad… Hur… jag menar… Va?
- Min bror, Erik, blev mördad av din far!
- Din… bror? Och då är du…
- David! Eriks bror!
- Jahaa! Nu förstår jag!
”Åh, gudar!” Carolina drog handen genom håret. ”Jaha! Varför inte? Hela världen är ju uppochnervänd idag, så varför skulle inte Eriks vålnad kunna vara Eriks tvillingbror David?”
- Okej…eh…
- David!
- Okej, David, låt oss, för husfridens skull, säga att jag tror dig. Vad har jag med saken att göra?
- Vad tror du själv? Jag kontaktar din far och talar om vart du är… Han kommer hit och…
- Du tänker döda honom!
- Bingo!
- Du tänker döda min pappa?!
- Han dödade min bror!
Carolina slöt ögonen för ett ögonblick. ”Jo, jag vet!” tänkte hon. Röster från det förflutna hördes i hennes huvud. Pappas gråtfärdiga röst… ”Carolina, jag menade det inte! Det var en olycka! Jag hade bara tänkt klappa till honom och sen… Plötsligt låg han bara där och… jag visste inte vad jag gjorde! Jag dödade honom, Carolina! Jag dödade en annan människa!” Hon själv, fem år och alltid beredd att förlåta sin far minsta lilla: ”Det gör inget, pappa!” Hennes lilla hans som smekte hans hår, försökte lugna honom. ”Det var en olyckshändelse, Carolina! Jag menade inte att döda honom! Han kommer till mig i drömmen, Carolina! Jag kan inte sova på nätterna.” Hennes barnaögon, så fulla av tillit och förlåtelse. Hon kysste honom på pannan, sa att hon förlät honom. ”Jag förlåter dig, pappa! Erik också! Du är jätteförlåten!” Och pappa hade kramat henne… så hårt, som om han var rädd att hon skulle försvinna och han hade gråtit och viskat hennes namn och mammas namn…
Hon kom tillbaka till verkligheten med ett ryck när hon hörde Davids röst.
- Hörru! Vart tog du vägen? Tillbaka till verkligheten, stumpan! Jorden till Carolina!
Hon blängde ilsket på honom. Hon hade god lust att säga att Erik förtjänade att dö, men hon visste att det inte var sant.
- Nå, jag ska gå och hämta en telefon och så ringer du till pappsen och säger du är ok och att han ska komma och hämta dig och… inte ett ord om vem jag är, ok?
- Okej, vänta lite här! Nu ska vi se om jag har fattat det här rätt: Du kidnappade mig… för att jag skulle ringa till pappa… be honom komma hit… så att du kan utkräva hämnd för något som hände för nästan… 17 år sen?
- Precis!
- Du är galen! Vet du det? Fullständigt galen!
- Det kommer ju från rätt person!
- Vad pratar du om?
- Jag menar bara att det ska man behöva höra från dottern till ett psykfall?
Carolina hade kunnat vrida nacken av honom om hon inte vore bunden till händer och fötter.
- Passa dig!
- Snälla du! Alla vet att din morsa är en knäppgök!
David var tydligen inte uppmärksam på hur Carolinas ögon började blixtra av ilska. Han fortsatte retsamt:
- Det är väl bara att vänta sig att dottern går i mammas fotspår…
Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Ingen, död el levande, fick förolämpa hennes mamma och komma undan med det. Carolina vrålade i blint raseri, slet i repen som band fast henne vid sängen och betedde sig i stort som ett ilsket rovdjur.
David hade tagit några steg bakåt, Carolina andades tungt, slöt ögonen… och slet sig fri.
Hon hann inte ens fundera på hur det hade gått till, det enda hon brydde sig om just nu var att få vrida nacken av den där… falska fantomen.
Allt hände så fort, hon kastade sig över David, inställd på att döda, skrek att han snart skulle få träffa sin bror, hjärtat bultade som en stångjärnshammare och plötsligt… Utom sig av ilska insåg Carolina att någon tagit tag i henne bakifrån. Nån försökte hindra henne från att ha ihjäl den lilla parasiten. Hon släppte sitt byte, snodde runt för att ta itu med skurken… och skrek till av smärta. Det gjorde så ont i bröstet. Hon famlade i luften, fann inget stöd och föll ner på golvet. Det var så svårt att andas. ”Mamma, hjälp! Jag dör! Mamma! Pappa!”
* * *
Jeanette skrek rakt ut. Carl stirrade på henne som om hon mist förståndet… igen.
- Vad är det?
- Carolina! Hon behöver oss! Carl, hon behöver hjälp! Hon har ont! Åh, Carl, vi måste skynda oss!
- Men Jeanette…
Jeanette tog tag i hans krage och gav honom sin mest intensiva Jeanette-blick.
- Carl Eriksson! Vår dotter är i fara! Ta mig till henne! Ta! Mig! Härifrån!
Och den dan hade ännu inte kommit, då Carl Eriksson inte lydde sin älskades befallning.
* * *
- Emelie, släpp flickan! Vad är det för fel på henne?
- Jag vet inte! Hon fejkar!
- Emelie, jag vet hur man fejkar, det där är inte fejkat! Har hon epilepsi el nåt?
- Hur ska jag kunna veta det?
- Du jobbar ju för helvete på hennes skola! Har nånting sånt här hänt tidigare?
- Jag vet inte!
- Du är ju till mycket hjälp! –Carolina? Carolina lilla, kan du tala om för mig vart det gör ont?
Nånstans, djupt inne i dimman, kunde Carolina höra hans röst.
- Hj… Hjärt… Det var knappt hon fick fram ordet.
- Hjärtat? Är det det du menar?
Hon orkade inte ens nicka. Gode gud, vart fanns Lukas när man behövde honom? Hon hade inte mycket till övers för herr Strandberg, hans försökte krossa hennes planer på att få ihop Micki och Nikolaj igen, men han var läkare och han hade hjälpt henne den gången.
- Har du någon medicin? Carolina! Hör du mig? Har du någon medicin?
Medicin? Visst! I jackfickan! Jackan… skolan…
- Jackan…
- Jackan? Har du medicinen i jackan, är det det du menar? –Emelie?
- Klasskamraterna måste ha tagit hem den. De trodde väl att hon skolkade el nåt sånt.
- Åh, herregud! –Carolina? Håller du på att dö el nåt?
Skojade han med henne? Gudar! Hon nickade ilsket och önskade att hon inte haft så ont, önskade att hon kunde ge den där typen en lektion i vett och etikett… önskade, mer än nånsin att hon var hemma hos pappa.
- Har du nån läkare el nåt? Som vi kan ringa till?
Läkare? Ja! Lukas! Lukas var läkare! Han kunde komma och hjälpa henne! Han kunde…
- Lu… Lukas! Fre… Freja! Herregud, det gjorde så ont, det gick knappt att andas.
- Lukas? Freja?
- Lapp… ficka… tabletter…
Han sökte igenom hennes byxfickor och fann den lilla lappen med två olika sorters tabletter.
- Okej, då vet jag! Vänta här! Jag ska…
- Vad ska du göra? Undrade Emelie och Carolina kunde inte låta bli att tänka: ”Vänta här? Visst, vad skulle jag annars göra? Gå på en promenad el nåt? Idiot!”
- Vad tror du? Hämta en läkare såklart!
- Du skojar väl? Hon fejkar!
- Emelie, hon duger ingenting till om hon dör! Jag sticker till Freja och hämtar den där Lukas och du… lägger henne i sängen el nåt. Se till att hon inte dör!
Emelie höjde ett ögonbryn, men sa ingenting. David skyndade ut genom dörren och Emelie vände sig till Carolina, nu halvt om halvt medvetslös, knappt medveten om vad som försiggick runt omkring henne.
- ”Lägg henne i sängen”, sa han. Så… upp och hoppa, lilla hon! Nu ska hon lägga sig i sängen! ”Se till att hon inte dör!” sa han. Men du dör väl inte om jag går ut en liten stund, gör du? Du klarar dig fint.
Och så reste hon sig från golvet, vinkade adjö till Carolina som låg kvar på golvet med stora andningssvårigheter, och gick ut ur rummet. Hon skulle bara gå ut en liten stund. Ingen behövde få veta något. Fullständigt onödigt att springa iväg efter en läkare. Varför hade han inte frågat henne? Hennes far var läkare. Hon hade kunnat skicka efter honom. Men brydde sig David om det? Nej!
* * *
Nina vandrade omkring som ett djur i bur och väntade på att stormen skulle bedarra. Ibland stannade hon till vid den stängda hyttdörren och lyssnade… Näe, de var fortfarande igång. Hon kunde höra dem skrika åt varann. Herregud, tröttnade de aldrig? De hade viktigare saker för sig. Brydde de sig inte om Carolina längre? Var det viktigare att älta i saker som hände för flera år sen? Hon tyckte sig höra sin bror säga något, men det överröstades ganska snart av en av de två andra som befann sig i rummet. Hon borde verkligen ha vetat bättre, men hon tänkte bara att det kunde vara bra att ha en läkare med sig om de hittade Carolina och hon var i behov av vård. Och det lilla förslaget hade startat fjärde världskriget.
Folk gick förbi och hon log vänligt. ”Herregud, vad jag känner mig fånig”, tänkte hon. ”Hur kunde de köra ut mig?” Varför gick hon inte bara in och bad dem vänligt, men bestämt att lägga sina småbekymmer på hyllan tills de hittat Carolina?
En stilig ung man kom emot henne och hon önskade innerligt att de tre slagskämparna därinne kunde dämpa sig lite, så att inte snyggingen skulle tro att de höll på att slå ihjäl varann. Hon älskade Daniel över allt annat levande på jorden, men det betydde inte att hon inte fick titta på andra och tycka om vad hon såg.
- Ursäkta mig?
- Ja? Kan jag hjälpa er med något? Ingen skulle komma och anklaga Nina Remmer för att inte vara artig och tillmötesgående mot passagerarna.
- Jag söker en läkare. En Lukas…
- Strandberg? ”Äntligen en anledning för dem att avsluta det de höll på med.” Ett ögonblick.
Hon knackade lite direkt på dörren. Det tog en stund men så småningom tystnade de tre.
- Det är en herre här som söker doktor Strandberg. Ska jag be honom återkomma el kan doktorn ta emot?
Ilsket mutter hördes och Nina log ursäktande. Så öppnades dörren och Lukas tittade ut. Han såg inte direkt ut som en läkare i det läget, men det fick göra det samma.
- Kan jag hjälpa er?
- Inte mig, men en vän till mig! Det är allvarligt!
- Jag kommer!
- Vi är inte klara! Hördes en ilsken röst inifrån rummet.
- Vi får avsluta det här när jag kommer tillbaka. Han fick något rent djävulskt i blick, gick tillbaka in och gjorde något som tydligen fick Nikolaj att hoppa runt av ilska. Så kom han tillbaka ut.
- Vad gäller saken?
- Eh… hon har problem med hjärtat och…
- Hjärtproblem? Okej! Jag ska bara hämta min väska och…
- Jag har ett namn här på två olika sorters tabletter som hon använder.
Han lämnade över lappen till Lukas som läste… och i nästa nu var han tillbaka i hytten. Nina såg från den ena till den andra.
- Doktorn? Hörde ni inte vad jag sa? Det är allvarligt!
- Jo… jag hörde… Jag behöver bara… Ett ögonblick!
Doktorn kom tillbaka och den här gången hade han både Nikolaj och Micki med sig. Nikolaj såg fortfarande mordlysten ut och till och med Micki såg ut som om han ville ha ihjäl någon. Och det såg nästan ut som om den stilige unge herrn som frågat efter Lukas var den han mest av allt ville ha ihjäl. Nina fattade ingenting. Vad höll de på med?
- Mina medhjälpare. De bär mina saker när jag ska nånstans.
- Eh… ledsen, doktorn, men…
- Jag går ingenstans utan dem! Jag kommer att behöva hjälp om vi ska operera. Så… ska vi kanske…
- Visst! Ju fortare-desto bättre! –Nina, du kan väl… ringa till Alexandra och… be henne vänta med middagen. Det här kan nog ta lite tid. Och… hälsa att vi kan ta bion imorgon istället!
- Vad för något?
Men de hade redan försvunnit runt hörnet. ”Ringa till Alexandra”? ”Vänta med middagen”? Vad fan snackade han om? Bion? Vilken bio? Och varför…
- Åh, herregud! Åh, herregud, Carolina! Men… Varför… Åh, herregud!
En bra stund virrade hon runt på samma ställe som en yr höna, sen skyndade hon iväg mot närmsta telefon. Det här måste de andra få veta. Men var de tvungna att… och vad skulle hända om… Vart fanns det en telefon?!
Chapter Text
Ingen sa något under bilfärden. De tänkte desto mer. Och det ljuvliga var att tre av bilens fyra passagerare, de tre som förut inte stod ut att vara i samma rum mer än tjugo sekunder, nu var rörande överens om en sak: de ville, alla tre, sakta, men säkert, ta död på den fjärde i bilen, föraren... den de visste hade fört bort Carolina Eriksson.
David kunde inte låta bli att undra om Carolina var OK. Han ville inte att hon skulle dö. Alla hans planer skulle gå om intet. Han kunde inte gärna ringa till Carl Eriksson och säga ”Hej, jag har din dotters lik här, vill du komma och hämta henne? Jo, förresten, jag är Erik Mattsons tvillingbror David, jag ska utkräva hämnd för min bror.” Carl Eriksson skulle göra processen kort med honom… och vad han skulle göra med Emelie… Det ville David inte ens tänka på. Läkaren fick se till att rädda livet på jäntan. Fan, han kunde inte vara så mycket äldre än 25… 26? Knappt torr bakom öronen och redan läkare? Och hans båda assistenter? Jösses, vilka typer. Den där typen med de mörka ögonen hade säkert tagit fler liv än han räddat. Och den andre… David hade en känsla av att den killen gjorde mer för den gode doktorn än bara sprang ärenden. Han gjorde det nog med dem båda!
- Det skulle inte förvåna mig!
- Vilket då?
- Vad? Utan att inse det hade han uttalat den sista meningen lite väl högt.
- Ni sa något! ”Det skulle inte förvåna mig!” Vad menade ni?
- Åh! Ingenting!
- Så…
- Mattson! David Mattson!
- Herr Mattson… berätta lite om… patienten.
- Patienten?
- Hon med hjärtproblem!
- Åh, hon! Tja, jag vet inte… Vad vill ni veta?
- Jaa… Jag måste erkänna att när ni dök upp och sa att det var allvarligt, så trodde jag faktiskt att personen i fråga befann sig ombord på Freja.
- Nej! Eller… Jo! Fast hon hade gått i land! Och hon ville inte ha någon annan läkare.
- Det är visst många som ”vill ha” den där läkaren! Muttrade den med de mörka ögonen. David valde att inte spekulera i vad han pratade om, el varför de andra två gav honom iskalla blickar.
- Så hon bad mig hämta er och… det gjorde jag. Hon är mig så kär, den lilla tösen.
- Jo, säkert!
- Ursäkta?
- Det tror jag säkert, sa jag! Hur gammal är hon?
-16 skulle jag tro. 16-17 nånting!
- Jaha… Vad heter hon?
- Car… Carina!
”Herregud, vilken taskig fantasi jag har! Kunde jag inte komma på något bättre?”
- Har hon haft de här besvären tidigare?
David gav honom en snabb, inte allt för tillmötesgående blick. Herregud, skulle han börja med korsförhöret redan? Han hade ju inte ens sett patienten än.
- Jag vet inte! OK? Vi ses inte så ofta! Är det något fel med det? Nu är vi framme! Den här vägen, mina herrar!
* * *
- Ursäkta, fröken Remmer!
- Jag har inte tid!
- Då får ni ta er tid! Karlsson-Persson! Kriminalpolisen!
- Jag har… verkligen inte tid! –Alexandra! Det är Nina! Är Carl där? Det är viktigt! –Ursäktar ni? Det här är ett privat samtal!
- Som ni vill! Men sen vill jag ha ett ord med er!
”Ett ord?” Nina kunde inte låta bli att le. Vad fan tror han att det här är? Romeo och Julia? ”Mina herrar, ett ord med en av er?” Jösses! Hon hade god lust att ge honom svar på tal när hon hörde Alexandras röst.
- Vad sa du? Ja, men har han inte mobilen med sig? OK, vad är det för nummer dit? Mhm… Vad sa du? 32… Jaha… Sa du 48 el 78? OK! Tack! Ja, kanske! Men Nikolaj… följer upp ett spår just nu… så vi får väl se… antar jag. OK! Meddelar du Viktor? Av den enkla anledningen att jag inte vill prata med honom! Ja, jag vet, men det är hans eget fel! Bra! Då syns vi sen! Hej då!
Hon la på luren, vände sig om för att gå… och gick rakt in i Karlsson-Persson.
- Inga fler viktiga samtal som ni måste ringa?
- Inte som jag vet! Hurså?
- Vi söker er bror, Nikolaj Remlund! Vet ni möjligen…
- Han är inte här! Svarade Nina snabbt. Han är… på resa! I Australien! Kommer inte hem förrän… om en vecka, tror jag. Han åkte i tisdags, om jag inte minns fel. Jag har ett vykort som han skickat om ni inte tror mig.
Så såg hon misstänksamt på honom.
- Vad vill ni Nikolaj?
- Det tar jag nog hellre med herr Remlund när han kommer tillbaka från… resan.
Nina tyckte inte om polisen. Ända sen hela den ruskiga historien med Claude… Näe, hon ville inte tänka på det. Men hon tänkte på det. Ideligen. Dagarna i ända. Claudes lik i hennes hytt… Nikolajs ögon när han kastade kroppen överbord… Mardrömmarna efteråt. Känslan av att varenda människa ombord på båten kunde se på henne vad hon hade gjort. Och polisen…
-…Ska vi säga så?
- Vad? Hon upptäckte att polisen stått och pratat på en bra stund, medan hon vandrat längs Minneslunden.
- Jag sa att jag måste tillbaka till stationen, men om ni kontaktar mig när er bror kommer tillbaka, så...
- Räkna inte med det!
- Men si, det är precis det jag gör! Räknar med det, alltså! Det vore väl synd om ni inte gjorde det? Jag menar… verkligen… synd!
Nina spärrade upp ögonen. Stod snutjäveln och hotade henne? Mitt på blanka förmiddagen? Hade han ingen som helst hut i kroppen?
- Är det sånt där ni får lära er på polisskolan?
Till hennes förvåning skrattade han. Den buttre polisen försvann i ett smittande skratt och de kalla ögonen glittrade plötsligt pojkaktigt mot henne.
- Bland annat! Skulle du vilja meddela din bror att vi vill prata med honom när du träffar honom nästa gång?
Nina kunde inte låta bli att le. Han var inte dum, den där snutjäveln.
- Kan jag väl! Vem ska hälsa från? Om han frågar? När han kommer hem från resan?
Det var diskret nog, han skulle aldrig misstänka att det var hennes sätt att ta reda på vad han hette. Han var onekligen söt och när han log blev han nästan ännu sötare.
- Tommy! Jag heter Tommy!
- Hej, Tommy! Jag heter Nina!
- Jag vet!
Nina kände något hon aldrig känt förut. Fjärilar i magen! Vad kom de ifrån? Hon älskade Daniel! Över allt annat levande på jorden! Så varför var hon plötsligt alldeles knäsvag? Och en polis, dessutom! Det gick bara inte för sig! Nikolaj skulle få hjärtfel om han visste…
- Eh… Jag är ledsen, men… jag måste rusa, jag har… ett viktigt möte!
- Självklart! Vänta! Ta det här! Mitt kort! Ifall du känner för att… slå en signal el nåt.
Nina tittade på kortet, på Tommy och så tillbaka till kortet. Hjälp! For genom hennes huvud, det här sa de ingenting om på skolan i Schweiz. Carolina hade hon helt glömt bort. Det fanns inget hon kunde göra åt den saken. Nikolaj följde upp ett spår och Nikolaj klarade alltid allting! Så hon kunde lugnt stå kvar, fånigt leende och stirra på den stilige polismannens väldigt stilige bakdel. Hon var fortfarande ung… något så när, i alla fall, och det hon kände nu, det var något så starkt och så ovant att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra. Och vad skulle hon säga till Daniel. Nåja, det fick de i alla fall lära sig på skolan. Hamnade man i en svår situation… ljug! ”Merci, Monique!” tänkte hon. ”Nånting hann du lära mig i alla fall!”
* * *
- Carolina! Carolina hör du mig?
Carolina försökte se vem det var som talade, men… det var så mörkt. Vart hon än befann sig, så var det väldigt mörkt där!
- Vart är du?
- Här! Sa rösten och plötsligt lösgjorde sig en figur ur mörkret. Hon var ung och vacker, rött hår och varma ögon. Carolina tyckte att hon borde känna igen henne.
- Vem är du? Och varför är det så mörkt här?
- Jag är Elinor! Svarade flickan som inte kunde vara så många år äldre än hon själv. Och jag är mycket äldre än dig! Och anledningen till att det är så mörkt här… är att ingen tänkt på att betala elräkningen.
- Ooo… kej! Så du är farfars… första fru? Farmors tvillingsyster?
- Just det!
”Lysande! Först kidnappad och nu har jag hallucinationer också! Jag håller verkligen på att förlora greppet om verkligheten!”
- Och vad gör du här?
- Tänkte bara fråga dig en sak: Vad håller du på med? Du ger väl inte upp?
Ger upp? Vad pratade hon om? Men innan Carolina hann fråga, pekade Elinor mot något bakom Carolina. Och där låg hon själv, på golvet i New Age-rummet… fullkomligt livlös.
- Vad… Hur…
- Du håller på att dö, flickan min!
- Nej! NEEEEJ!!!
Carolina var inte säker på om det var hon som skrek… el om det var någon som skrek inne i hennes huvud. Men någon skrek! Och det ordentligt! Tyvärr hjälpte det inte! Hon var kvar i det svarta och Elinor nickade allvarligt.
- Jag vet! Det kommer som en chock! Men det är inget att göra åt.
- Men jag…
- Vill inte dö? Det vill ingen!
- Du tog ditt liv! Så mycket hade i alla fall pappa berättat.
- Det var skillnad! Jag hade inget kvar att leva för. Mina barn var vuxna och hade egna liv. Min make älskade mig inte… Det hade han aldrig gjort! Du, däremot, har massor kvar att leva för! Det är därför jag inte fattar varför du ger upp så lätt.
- Men jag kan inte…
Så kom hon på en annan sak.
- Finns det fler döingar här?
Elinor nickade, svagt leende.
- Hurså? Nån särskild du vill träffa?
Carolina tvekade inte med svaret.
- Erik Mattson!
- Ledsen, gumman, men han tillhör inte Dahlén-familjen! Du kan få träffa min son om du vill.
- Din son?
- Rolf! Frejas duktigaste kapten!
- Jag vill inte träffa Rolf! Protesterade Carolina och hennes hjärna skrattade rått åt tanken på att hon faktiskt stod och bråkade med en döing… till.
- Jag vill inte vara här längre! Jag vill hem!
- Jag vet, flickan min!
- Jag ska på bio ikväll! Jag kan inte svika Ragge!
- Så se till att kämpa då! Istället för att bara ge upp! Läkaren kommer snart! Håll ut till dess!
Carolina nickade. Det lät logiskt. Så kom hon att tänka på något annat.
- Var farfar med om samma sak? Den där gången när han låg på sjukhus och hjärtat stannade?
- Javisst! Farfar gjorde en liknande resa och det var så roligt för honom att träffa alla sina barn igen.
- Alla sina barn? Jag trodde det bara var farbror Rolf som var…
- Nej, flickan min! Renate och Rebecka, mina båda döttrar, är också här.
- Tant Renate? Men jag trodde…
- Malaria!
- Åh, fan!
Elinor tittade bort mot dörren.
- Vi har inte så mycket tid på oss! Är du säker på att det är ingen du hemskt gärna skulle vilja träffa? Jag kan fixa ett möte med din farfars far om du vill!
- Nej, tack! Jag vill tillbaka till… mig själv!
Elinor nickade, suckande.
- Okej! Det kommer fler tillfällen. Vi ses! Hälsa min syster när du träffar henne!
- Okej! Är det något särskilt jag ska hälsa el ska jag bara säga att du ville att jag skulle hälsa?
Hon reagerade inte ens på vad hon sagt. Hon var bara så van vid att ta meddelanden åt tant Alex och pappa… och mamma hade alltid sagt att man skulle vara artig mot de äldre… med undantag för kära gamla mor Beatrice.
Elinor skakade leende på huvudet.
- Det behövs inte! Jag kommer snart att träffa henne!
Och så var hon borta. Carolina försökte ropa, men fick inte fram ett ljud. Hon slöt ögonen, försökte att inte tänka på vad som just hade hänt (Mamma skulle väl få slag om hon berättade att hon varit med om en näradöden- upplevelse. Hon skulle aldrig få gå utanför huset utan skyddstillsyn.) och när hon öppnade ögonen igen… hur mycket det än tog emot, låg hon på golvet i New Age- rummet och dörren öppnades utifrån. Hon orkade inte ens bry sig. Så vadå? Som hon mådde nu kunde ingen människa i världen hjälpa henne.
* * *
En kvinnlig passagerare kom springande mot baren.
- Skynda er! De slår ihjäl varann!
Joker tittade upp från sina drinkar.
- Vilka då?
- Två killar! De är borta i korridoren och de… men kom då!
Hon fick med sig Joker och två andra, lagom stora och starka för att kunna skilja två slagskämpar åt och sprang före för att visa vägen. De kunde tydligt höra högljudda rop och ilskna hotelser och fick snart syn på dem.
- Jag ska döda, dig, din förbannade skitstövel!
- Du är död, din lögnare! Du är… Aah!
- Och här har du för Sandra! Och för Camilla! Och här är för mamma!
- Kan ingen sära på dem? Frågade någon.
- Nej, för fan! Sa en herre som betraktade spektaklet med road min. Låt dem hållas! Det är bra för blodtrycket att avreagera sig lite grann!
- Avreagera sig? De slår ju ihjäl varann? Påpekade en kvinna.
- Det är ingen fara! Sa en ung man som stod bredvid henne. De har haft gott om tillfällen att ta ihjäl varann tidigare. Det här… det är bara av gammal vana!
- Känner du de där? Undrade kvinnan storögd.
- Visst! Det där är Tom och…
- Okej, vad är det för liv? Vad är det som försiggår? Hördes plötsligt en irriterad kvinnoröst och en vacker blondin dök upp i korridoren.
- Slagsmål, kapten! Förklarade Joker.
- Tack, Joker, jag ser det! Varför är det ingen som gör något?
- De brukar göra så här! Förklarade den unge mannen vänligt. De är bröder! Det här, det är… det är inte liv-och-död-slagsmål, det här är… Det är tradition!
- Tradition? Upprepade kaptenen och det var inte bara den unge mannen som upptäckte att hennes finska accent hade en viss charm. Sen när är det tradition att puckla på varann?
- Sen Daniel och Tom fick veta att de var bröder, skulle jag tro! Gissade den unge mannen.
De båda slagskämparna började så smått att lugna ner sig, entusiasmen och adrenalinet började rinna av och snart lutade de sig mot väggen, sida vid sida och försökte hämta andan.
- En vacker dag kommer jag att slå ihjäl dig! Hotade Tom andlöst.
- Den dagen- den sorgen! Svarade Daniel flämtande. Alex flinade.
- Är ni klara? Frågade han. Folksamlingen skingrades så sakteliga nu när det inte fanns mer att se.
- För den här gången!
- Det blir inga fler gånger!
- Det tror jag nog! Ge mig bara en dag el två så att revbenen hinner läka.
- Är det inte det vi har läkare till?
- Han är inte här! Påpekade Alex.
- Vad?
- Ja, om det är Lukas du menar, alltså! Jag såg honom tidigare. Han var på väg av båten tillsammans med tre andra killar! Jag tror en av dem var kökschefen, men…
- Vadå? Nikolaj? Andrea stirrade på honom med intensivt blåa ögon.
- Jaså, är det så han heter? Tja, jag vet inte, jag känner honom inte, men… nog såg det ut som honom. Och så två andra som jag inte kände igen. Fast jag tror att en av de var den där killen som står i receptionen!
- Micki?! Vad var det som försiggick? Skulle inte Nikolaj hjälpa till att leta efter Carolina?
- Du såg inte vart de skulle?
- Jag hade annat att tänka på! Jag brydde mig inte särskilt!
- Vad är det som pågår här? Varför skulle de…
Andrea hajade till. Ett spår. De hade fått upp ett spår. De hade kanske till och med hittat Carolina? Åh, tänk om det vore så väl!
Chapter Text
- Jeanette…
- Håll tyst och kör!
- Jeanette, vet du vad du håller på med?
Jeanette gav honom en iskall blick och Carl valde att hålla tyst.
- Carolina, gumman… Jeanette viskade ut i luften. Säg något! Det är mamma! Säg något, tala till mig!
- Vet du vart vi ska?
- Det spelar ingen roll! Vi kör tills vi har hittat henne!
- Okej, men…
- Kör!
Och Carl lydde.
* * *
David hade väntat sig att Emelie skulle sitta i soffan. Hon skulle vaka över Carolina som skulle ligga i sängen och sova, utan minsta problem i världen.
Ack, vad han bedrog sig.
I rummet fanns ingen Emelie och på golvet låg en livlös Carolina, utan minsta tecken på andning. Han visste inte om han skulle skrika el bara bli förbannad eller… Shit, vad skulle doktorn tänka?
Det behövde han nu inte fundera så mycket på. De tre andra trängde sig förbi honom och skyndade fram till flickan.
- Åh, herregud!
- Nej!
- EMELIE?! Emelie, vart fan håller du hus? Emelie? Vad i helvete har du gjort med flickan?
Han ursäktade sig inte ens. Han skyndade ut ur rummet, stängde dörren bakom sig och började leta efter Emelie, allt medan hans hudfärgen förändrades så hans ansikte till slut var lika rött som hans hår.
De tre andra brydde sig inte ens om honom.
Sakta, oändligt sakta lyfte Lukas upp den medvetslösa flickan och bar bort henne mot sängen.
- Han är död! Jag ska döda den jäveln!
- Ställ dig i kön!
- Vi har viktigare saker för oss just nu! Micki, min väska!
Men han talade för döva öron. Micki hade satt sig ner på sängen och stirrade på Carolina som om han aldrig hade sett henne förut.
- Hur är det med henne? Nikolajs röst var kvävd. Oron fick hans redan mörka ögon att lysa som svarta kolbitar.
- Hon lever! Men det är på gränsen! Herregud, vad tänkte karln på? Lämna henne i det här tillståndet? Fem minuter till och det hade inte funnits mycket liv kvar att rädda. Hjärtat dansar jitterbug. Vad vi måste göra är att få ner det på vals… el ännu hellre tryckare.
- Carro är en stark flicka! Mumlade Micki för sig själv där han satt på sängkanten.
- Låt oss hoppas det! Vart är väskan?
- Hon har alltid varit stark. Det måste man med såna föräldrar. Hon kommer att klara sig! Hon kommer att fixa det här! Hon har varit med om värre!
- Micki! Väskan!
- Men hämta väskan själv om det nu är så jävla viktigt! Nikolaj var orolig och när han blev orolig blev han lätt irriterad.
- Jag försöker rädda hennes liv, var det inte därför vi kom hit?
- Du har då inte gjort något hittills!
- Det kan bero på att jag inte har min väska!
- Men det var då själva fan…
En ilsket muttrande Nikolaj gick och hämtade väskan medan Lukas förberedde patienten.
* * *
Tom Bovallius flög upp ur sängen med ett rop. Det kunde inte vara… Det var omöjligt!
Alex, som suttit vid skrivbordet och tittat igenom några papper, tittade upp med frågande blick.
- Ska inte du ligga och vila? Du fick dig en rejäl smäll! Vad är det?
- Nu vet jag!
- Vet vad?
- Vart jag har sett honom förr!
- Sett vem? Vad pratar du om?
- Skitstöveln! I kasinot! Som jag berättade om. Han var på tjejen i kasinot om nåt testamente el vad det var.
- Jaha? Ja, och vad kände du igen honom från?
Tom fattade inte hur Alex kunde vara så trögtänkt.
- Minns du inte? Tänk efter lite grann, Alex! Vi har träffat honom förut!
- Tänker du tala om vart du har sett honom el ska jag måsta dra det ur dig?
Tom såg allvarligt på sin vän.
- Alex! Vi har Jimmys mördare ombord!
- Vad fan snackar du om?
- Skitstöveln! Det är han som är psykopaten! Det var han som sköt Jimmy!
* * *
- Oskar! Hur långt är det kvar, egentligen?
- Inte långt alls! Bara runt hörnet här, sen så… Akta!!
I sista sekund lyckades mor och son undkomma att bli överkörda av en svart bil.
- Idiot! –Mamma, är du okej?
- Visst! Lite omskakad, men annars så är jag okej! Vad var det därför en dåre?
- Nån som fått körkortet i ett Korn Flakes-paket, skulle jag tro. –Jävla idiot! Se dig för!
- Det är bra nu, gubben! Vi måste fortsätta! Din chef kan säkert ta reda på vem som körde och ta hand om honom.
- Du har rätt! Jag berättar för Carl vad som hände. Han kommer att göra processen kort med den där galningen!
* * *
- Carl! Håll ögonen på vägen! Du körde nästan över någon!
- Jag vet, det var min sekreterare! Jag har aldrig gillat den pojken! Alldeles för smörig.
Jeanette stirrade på honom.
- Du har inte förändrats ett dugg! 16 år och du är fortfarande odräglig!
- Och du är fortfarande förödande vacker!
Jeanette försökte byta ämne.
- Carolina nämnde något om ett barn!
- Ett barn?! Carl tvärbromsade vid trafiklyset och stirrade på kvinnan vid hans sida. Vilket barn?!
- Ditt barn, Carl! Ditt och Alexandras! Vad trodde du?
Carl skakade på huvudet, leende.
- Det vill du inte veta! Jaså, hon har berättat om Lillen?
Jeanette nickade.
- Jag får en känsla av att hon inte tycker om pojken!
- Alexandra?
- Carolina! Hon är van vid att vara enda barnet! Nu är hon helt plötsligt storasyster!
- Och?
- Carl! Hon behöver ditt stöd! Hon behöver få veta att du har tid för henne!
- Kom inte och försök lära mig hur jag ska uppfostra min dotter!
- Hon är min dotter också! Påpekade Jeanette lugnt. Kanske mer än hon är din!
- Ja, det är då sannerligen inte mitt fel att hon ränner i skogen och pratar med träden när hon borde göra läxorna.
- Hon är ett barn av naturen, Carl! Hon är det bästa vi nånsin åstadkommit! Och jag… Jag anklagar henne inte för att jag hamnade på det där stället!
- Har jag sagt att det var hennes fel?
- Jag är bara rädd att…
- Att vadå? Sluta inte! Säg vad du tänkte säga!
- Skrik inte åt mig! Jag är bara rädd att du inte kan…
- Kan vad?
- Att du inte kan ta henne till dig… att du inte låter dig själv älska henne… för varje gång du ser på henne påminns du om mig och det jag gjorde mot dig och det får dig att stöta bort henne och… jag tror att du…
- Att jag inte älskar henne? Är det det du menar? För helvete, Jeanette, jag kunde inte älska henne mer! Hon är mitt liv! Stöter bort henne för att hon påminner om dig? Fan, det är ju därför jag älskar henne så högt! För att hon är din avbild! Fattar du inte det, din förbannade galning? Jag älskar henne eftersom hon påminner mig om dig! Hon är vår dotter! Hon finns tack vare dig och mig, vår kärlek och jag kommer att älska dig till den dag jag dör för att du satte henne till världen! Är det uppfattat?
- Till den dag du dör?
- Och efteråt! Jag älskar dig, din galning! Har du inte fattat det än? Jag har alltid älskat dig!
- Och jag älskar dig, så vad tycker du vi ska göra åt saken?
De tystnade. De andades båda häftigt efter att ha suttit och skrikit åt varandra och nu såg de in i varandras ögon och visste. De visste att det var sant.
Innan de hann göra mer än bara stirra på varann, blev de brutalt väckta av en rasande biltuta.
- Det är grönt, din fårskalle, vad väntar du på? Hördes en ilsken röst bakom dem.
Carl trampade på gasen och Jeanette drog handen genom håret. Han älskade henne. Han var vild och galen, precis som hon var och han älskade henne. Hon slängde en förstulen blick mot honom. Han var vild! Han var ett djur! Hon hade aldrig åtrått honom så mycket som i denna stund. De skulle hitta Carolina, se till att hon mådde bra, sen skulle hon ta honom nånstans där det var tyst och mörkt och privat och kasta sig över honom och sen aldrig släppa taget. Aldrig mer! Alexandra Remmer? Jo, kyss mig! Jeanette hade klarat av svårare hinder… Beatrice, till exempel. Och skulle det komma till handgripligheter, så… Hur vad det nu? Vart ställde hon yxan nånstans?
* * *
Nina brukade inte stå i receptionen, men någon måste stå där, nu när Micki hade flytt fältet. Hon hade enorma svårigheter att koncentrera sig på vad hon gjorde och de gånger hon blandade ihop passagerarnas namn, kort och hyttnummer var inte få. Hon reagerade inte ens när en ung kvinna försökte påkalla hennes uppmärksamhet.
- Vad måste man göra för att få lite service här ombord?
- Vad för något? Åh, förlåt, jag… Jag stod i andra tankar! ”Tommy! Tommy, Tommy, Tommy, vad har du gjort med mig?”
- Det var uppenbart! Svarade den stroppiga överklassflickan arrogant. Vad sägs om lite hjälp?!
- Självklart! Hur var namnet?
Överklassynglet (Nina kunde bara inte med såna där typer som tyckte att de var förmer än andra, bara för att de fötts med silversked i munnen. Det hade visserligen hon också gjort, men den hade hon snabbt spottat ut!) öppnade munnen för att tala, men stängde den igen. Det var som om hon lyssnade efter något, något som Nina inte uppfattade. Hennes stroppiga attityd mjuknade på en halv sekund och hon fick något i ögonen som Nina bara kunde beskriva som längtan. Hon blev en helt annan människa och ett darrande leende sökte sig fram på hennes läppar. Nina undrade om hon kanske behövde hjälp och började se sig om efter någon som kunde hjälpa henne och fick syn på Daniel. Han stod lite längre bort och pratade med Gustav… och plötsligt stelnade han till. Han vädrade i luften, nästan som om han kunde förnimma en doft vanliga dödliga inte kände till. Och så snodde han runt, så häftigt att han nästan tappade balansen och stirrade bort mot Nina. Hon log mot honom och vinkade, men det var som om han inte såg henne. Och överklassbrudens ögon var plötsligt blanka av tårar. Daniel började gå mot receptionsdisken och Nina öppnade munnen för att hälsa på honom, när överklasstjejen plötsligt talade.
- Hej, Daniel! Sa hon, utan att ens vända sig om. Och de två orden sa Nina långt mer än hon ville veta. Daniel verkade inte ens förvånad att hon kunde hans namn.
- Vad gör du här? Frågade han hennes ryggtavla.
Flickan vände sig fortfarande inte om. Det var som om hon var rädd att möta hans blick.
- Vad tror du? Frågade hon och hennes röst var så mjuk, så spröd. Nina såg från den ena till den andra och bestämde sig för att hon inte tyckte om det här mötet. Hon tyckte definitivt inte om det!
- Vad hända med Frankrike? Undrade Daniel och Nina började lägga ihop två och två.
- Det fattades något! Vad jag än gjorde, vad jag än tog mig för, vilka jag än träffade, så var det alltid något som saknades… någon som borde ha varit där och delat det med mig!
- Och din kille? Ditt barn?
Oj, hoppla, tänkte Nina! Fanns det en unge med i bilden också?
- Det fanns aldrig någon annan, Daniel! Svarade flickan och Nina höjde ett ögonbryn. ”Aj då! Det här såg inte bra ut!” Inget barn, ingen konstnär! Jag skulle aldrig kunna göra så mot någon människa.
Okej, nu visste Nina med all säkerhet att det här inte var något bra. Det här var inte bra alls!
Sakta, oändligt sakta, vände sig flickan om och såg på Daniel. Och Nina visste att hon var chanslös.
Deras ögon möttes för första gången på alldeles för många år. De sa inget! De visste redan allt de behövde veta. Brodern sträckte ut sina händer mot systern. Systern tog sin brors händer i sina och i nästa nu låg hon i hans famn och år av längtan flöt upp till ytan.
- Gode gud, förlåt mig, viskade hon. Föråt mig, men jag kunde inte! Jag kunde inte hålla mig borta!
- Jag vet! Åh, älskade Sandra, jag vet precis!
- Jag försökte verkligen, det gjorde jag, men… Nu skiter jag i allt! Nu skiter jag i vad som händer, i skärselden och Domedagen och Syndafallet och dödssynder och allt vad fan det heter. Jag är här nu! Om du fortfarande vill…
Nina visste när hon hade förlorat. De där två, båda blonda, båda vackra, hade bara ögon för varandra! Det gjorde ont och hon sörjde, men samtidigt var hon glad för Daniel. Och… Tommy!
- Jag har försökt att… glömma dig, men… sen när alla började dyka upp här, det var som… Det var som en dålig film alltihop! Det hjälpte inte särskilt att ha din storebror ombord… och sen Alex till råga på allt… och sen att Lukas var här, det blev bara för mycket.
- Vänta lite! Stopp ett tag! Hon lösgjorde sig ur hans grepp och såg allvarligt på honom. Vad pratar du om?
- Tom och Alex och…
- Lukas? Här ombord?
- Hela gänget! Jag trodde först att det var något stort skämt, men sen…
- Jag vill inte träffa dem! Daniel, jag vill inte!
- Jag vet! Vi går till min hytt! Vi måste prata!
Hon såg misstänksamt på honom.
- Daniel…
- Bara prata! Jag lovar!
- Nej, det var inte det, jag tänkte bara… Måste vi bara… prata?
- Sandra…
- Daniel! Jag är här! Hos dig! Åt helvete med konsekvenserna! Jag är din! Det har jag alltid varit! OK?
Han hade inget bra svar på det. Istället tog han en av hennes väskor i ena handen och hennes hand i den andra. Utan ett ord tog hon den andra väskan och tillsammans lämnade de foajén, och Nina, som fortfarande inte visste om hon skulle bli arg el sårad el bara lättad, och gick mot Daniels hytt, där de låste in sig för återstoden av resan.
Nina stod kvar och såg efter dem. Fan också! Putain! Malédiction! Förbaskade… connasse! Fous le camp! Vad skulle hon göra nu, då?
* * *
David kokade av ilska när han återvände till rummet. Förbaskade okunniga slampa! Han skulle strypa henne med sina bara händer… om han bara visste vart hon befann sig.
Jag ska nog visa henne vem det är som bestämmer! Det här är min hämndaktion! Ingen annans! Jag har inte jobbat på det här i 15 år för att hon ska förstöra allting. Allting är planerat in i minsta detalj. Hon ska inte komma och leka boss över honom. Allt var hans idé! Kidnappa Carolina, lura hit Carl Eriksson, utkräva hämnd för det som hände hans bror. Hans 20 minuter yngre bror… Blundade han, kunde han se Erik, glad och sprudlande och full av liv, så som han alltid varit… Så som han var… innan han träffade Lina. Allt var hennes fel! Hon lurade i honom en massa dumheter och lockade honom med fagra ord och löften och i nästa nu befann han sig i Stockholm av alla ställen. Alla brev han skrev handlade om Lina, om hela familjen Dahléns och alla deras problem och intriger… Han kunde nästan inte tro sina ögon när han läste det. Herregud, att såna människor fick gå lösa. När beskedet om Eriks försvinnande nådde familjen... Gode gud, han låg vaken natt efter natt innan han äntligen insåg vems felet var. Det var inte Lina Dahlén. Hur gärna han än skulle vilja anklaga henne, så var det inte hennes fel. Breven hans bror skrivit talade sitt tydliga språk: Carl Eriksson var den skyldige! Han var skyldig till både det ena och det andra, han var skyldig till Eriks försvinnande… till Eriks död, rättade han sig själv. Och det var Carl som skulle betala. Inte Carolina! Hon var ett barn, hon var oskyldig! Men Carl, däremot....
Chapter Text
David hann knappt innanför dörren förrän något hände borta vid ”sjuksängen”
- Shit!
Han skyndade fram till läkaren. Flickebarnet såg onekligen blek och tanig ut… man såg knappt att hon andades… för det gjorde hon väl?
- Vad är det? Frågade han försiktigt. Läkaren tittade inte ens upp från det han höll på med.
- Inget! Eh… Nikolaj, ta ut Micki härifrån!
- Vad?
- Ursäkta?
- Ger du mig order?
- Gör bara som jag säger, okej? Få ut honom härifrån!
David tyckte inte om hur det hela utvecklade sig. Det var ju han som bestämde! Ingen annan!
- Jag har inte sagt att ni fick…
- Just nu vill jag att ni tre går ut härifrån och lämnar mig ifred med patienten, ok? Pronto!
Okej! Han var läkare, han visste när det var kris… och David ville inte vara i närheten om Carl Eriksson skulle få nys om saken. Han backade genast några steg. En av de båda assistenterna protesterade ljudligt. Han tänkte minsann inte lämna rummet, om det så gällde liv och död.
- Men jag… jag kan inte… Jag måste…
- Micki, följ med Nikolaj, så är du gullig! Jag behöver lite… lugn och ro!
- Jag kan sitta i soffan! Snälla, jag… Kör inte ut mig! Om något är fel, så vill jag vara…
- Så långt borta som möjligt… när hennes föräldrar får nys om saken, tillade han i en knappt hörbar viskning. Så, ut med dig!
- Ta hand om henne, Lukas!
- Ut härifrån!!
Han hörde Mickis protester, men slog dövörat till. Just nu fanns det viktigare saker att ta itu med. Så fort de stängt dörren, började han rota i sin läkarväska.
- Okej, Carolina, det här var ett väldigt taskigt tillfälle för dig att ta ner skylten på, muttrade han. Du kunde inte väntat tills du var sådär en… 80-90 år? Jag har ju sagt åt dig att ta det lugnt. Om du bara hade… Du skulle bara våga dö från oss nu, flicka lilla. Våga inte dö ifrån oss!
Han kände efter och svalde hårt. Ingen puls. Inget hjärtslag. ”Gode gud, gör inte så här! Ta henne inte nu! Hon är för ung!” med ögonen blanka av tårar gav han henne konstgjord andning, hoppades och bad för varje sekund som gick… och blev likt förbannat besviken när ingenting skedde.
- Kom igen nu, Carolina, vad tror du mamma och pappa säger om de får veta det här? Kom tillbaka till oss! Jag tänker inte ge upp förrän du kommer tillbaka! Jag går ingenstans förrän du slår upp de där bruna ögonen igen! Seså, flickan min! Dags att vakna! Dags för ett litet mirakel! Kom igen, nu, Carolina, du får inte dö, hör du det? Du får inte!
Men det verkade inte som om han blev bönhörd. Carolina var och förblev…
* * *
- Carolina? Gumman? –Carl, vad är det som händer? Hon svarar inte! Carl, hon hörs inte längre!
- Jeanette, ta det lugnt! Djupa andetag! Är du säker på att hon inte bara sover?
- Carl, jag känner min dotters hjärtslag som vore de mina egna och just nu… känner jag de inte alls… överhuvudtaget. Åh, alla gudar, gör inte så här mot min. Ta inte min dotter! Ta mig, om ni så gärna vill, men ta inte min lilla! –Carl, gör något! Hon dör ju!
Carl öppnade munnen för att svara, men stängde den igen. Jeanettes ögon fylldes av tårar och hon svalde hårt upprepade gånger.
- Vår dotter, Carl! Vi har förlorat vår dotter!
Och Carl stannade bilen och tog den häftigt gråtande kvinnan i sin famn. Han höll henne hårt, kände hennes kropp skaka. Hans dotter! Hans Carolina, hans liv, hans enda ljuspunkt i livet… Det fick inte vara sant. Det kunde inte vara sant… Men det gick inte att förneka den sorg som kvinnan i hans famn genomled. Och vem utom en mor kan sörja så? En mor som just förlorat sitt barn. Åh, herregud, Carolina!
* * *
David vankade av och an utanför den stängda dörren. Det hade varit tyst därinne alldeles för länge nu.
- Det var då fasligt vilken tid det tar! Vad gör han därinne?
- Han hjälper henne! Nikolaj hade intagit sin favoritposition, armarna i kors, lutad mot väggen. Åtminstone hoppas jag det. Annars ska han minsann få veta att…
- Kan du lägga ner hela den där attityden för fem minuter, Nikolaj? Tänk på Car… flickan därinne. Hon kämpar för livet och det enda du bryr dig om är… nåt så… fånigt och… och trivialt som… som…
Nikolaj lämnade sin plats och skyndade bort till Micki som satt ihopkrupen i ett hörn, som ett skrämt djur.
- Sssh! Förlåt! Viskade han och slog armarna om Micki som darrade i hela kroppen av tillbakahållna snyftningar. Älskade vän, förlåt! Förlåt, Micki, jag menade inte så! Det är klart jag är orolig! Det vet du att jag är.
- Hon ligger därinne och… hon kanske kommer att…
Nikolaj pressade ett finger mot hans läppar.
- Säg inte så! Viskade han. Tänk det inte ens! Var det inte du som sa att den där kvacksalvaren därinne klarade det mesta?
- Jag…
-I så fall fixar han det här också! Visst?
Micki svalde hårt. Nikolaj hade rätt. Lukas skulle rädda Carolina! Det var han övertygad om! Var det någon som kunde rädda henne, så var det Lukas… ”Åh, snälle gode gud, hjälp henne! Rädda henne!”
* * *
Jeanette slog upp ögonen. Vad var det? Så drog hon häftigt efter andan, som om hon inte vågat andas förrän nu och rätade på sig.
- Vad var det?
- Vadå? Carl orkade inte bry sig längre. Vad hade han kvar att leva för?
- Jag hörde något!
Så spred sig ett fantastiskt leende över hennes läppar och hon rättade sig själv.
- Jag kände något!
”Åh, tack, alla gudar! Jag visste det! Jag visste att hon skulle klara sig!”
- Det är hon, Carl! Jag känner hennes hjärtslag!
- Vadå? Vem?
- Carolina! Hon lever, Carl! Hon är utom fara!
Carl visste inte om han skulle bli överlycklig över beskedet el rosenrasande över att hon vågat skrämma honom sådär.
- Är du säker?
Hon nickade, log och i den sekunden fanns det ingen vackrare varelse på hela jorden. Carl slog armarna om henne och drog en suck av lättnad. ”Tack, gode gud! Åh, tack, käre gode gud!”
Han kunde bli rosenrasande och förbannad sen. Nu ville han bara glädjas över budskapet.
* * *
- Vart är jag?
Lukas slöt ögonen en kort sekund och sände en tackbön till vem det än vara månde som hjälpt honom, innan han log vänligt mot Carolina.
- Ser man på! Välkommen tillbaka till de levande!
Carolina blinkade mot ljuset.
- Vart är jag?
- Ja, du, om jag det visste! Vid slutet av regnbågen skulle jag tro! Hur känns det?
- Jag vet inte! Jag…
Hon såg sig omkring, som om hon sökte efter någon.
- Herr Mattson befinner sig utanför dörren och väntar på klartecken från mig!
Carolina gjorde en ansats att sätta sig upp, men Lukas skakade på huvudet.
- Nej du, lilla vän! Du ska ta det lugnt. Efter vad du just varit med om…
Hon höjde ett ögonbryn.
- Vadå? Vad har jag varit med om? Vad har hänt?
Lukas vacklade. Hon behövde få veta sanningen.
- Ditt hjärta stannade! Du var… Kliniskt sett var du…
Carolina slöt ögonen.
- Säg det inte! Viskade hon.
- Okej! Ligg still! Jag måste kolla att… Jo, allt ser bra ut! Jag rekommenderar vila och massor av TLC, så är du på benen igen om en två-tre dagar.
- TLC?
- Ja? Har du aldrig hört det? Tender Love and Care! Kärlek och omvårdnad! Du behöver bli ompysslad efter den här pärsen. Och nu, om du ursäktar…
Han reste sig från sängen och började gå mot dörren.
- Vart ska du?
- Jag måste meddela mina assistenter att du är utom fara.
- Assistenter?
- Ja, de… tog det ganska hårt när du… när det var kritiskt.
- Vänta! Innan du går, kan jag be dig om en tjänst?
- Visst!
- Jag menar… Egentligen borde det vara tvärtom, eftersom du tydligen just räddat mitt liv och allt och det borde vara jag som är skyldig dig en tjänst, men…
- Vad är det?
- Jag skulle vilja att du svarar på en fråga!
- Okej?
- Vem är du?
- Vad för något?
- El ännu viktigare: vem är jag?
* * *
David hade slutat vanka och satt sig på en stol. Han avskydde att vänta. Han avskydde allt som hade med väntan att göra. De båda assistenterna verkade mer upptagna med att sitta på golvet, så tätt intill varandra att man skulle kunna tro att de var ihoplimmade el nåt. Brydde de sig inte ens om patienten? Han kunde höra lösryckta ord här och där och blev inte ett dugg klokare. Men så hörde han en av dem säga något han tyckte sig känna igen.
- U vas krasiviye glaza, lyubovnik!
Han flinade brett. ”Jaså, på så sätt? Jaja, smaken är väl som baken, antar jag!”
- Vad betyder det? Hörde han den andre fråga och han beslutade sig för att vara lite jävlig.
- Han tycker att du har vackra ögon! Översatte han. Att det sista ordet betydde något mer familjärt, det fick pojkstackarn räkna ut själv.
Han belönades med en snabb blick från den som talat.
- Jag kan lite ryska, förklarade han och försökte låta blygsam, men det låg inte för honom att vara blygsam, så det blev skrytsamt istället.
- Jaså, på så sätt?
- Ja! Och… om du makar lite på dig, så kan jag se efter om det verkligen stämmer el… om det vara är en väldigt tjusig raggningsreplik.
Nikolaj Remlund morrade. Något annat ord kunde Micki inte komma på. Han morrade som en ilsken hund.
- Okej! Sa han. Översätt det här! Poshe"l v pizdu, a to jebnu"
David nickade lydigt. Han skulle hålla sig på sin kant. Han var inte på humör för att få sin bakdel insparkad. Han var inte intresserad ändå, så. Inte på långa vägar. Inte av honom, i alla fall. Flickan därinne, Carolina… en avbild av sin mor, sas det. I så fall torde hennes mor vara rent överjordiskt vacker. Synd att flickan inte var lovlig. Men han hade slutat med lammkött för ett bra tag sen.
- Vad sa du till honom? Undrade Micki storögd.
- Bara att han skulle hålla sig i skinnet om han inte ville att jag skulle sparka in arslet på honom.
- Du är inte klok! Micki viskade förskräckt. Varför gjorde du det?
Nikolaj log varmt mot honom.
- Potomu chto ya lubitv ti! Svarade han och var tacksam över att Micki inte kunde ryska. Så slängde en han en snabb blick bort mot David. Utan ett ord utmanade han honom att översätta meningen. Det skulle ge honom en ursäkt att slå ihjäl fåntratten.
David sa ingenting. Han visste att det inte lönade sig att reta upp den där typen. Men ingen skulle tala om för honom vad han skulle tänka. Han visste så väl varför Nikolaj bett honom att hålla sig borta.
”Potomu chto ya lubitv ti… För att jag älskar dig!”
Chapter Text
Carolina såg förväntansfullt på den unge mannen som satt vid på sängkanten. Han verkade snäll. Varma, vänliga ögon och Carolina tyckte att hon hade sett honom förut… men hon kunde inte för sitt liv komma på vart… el när. Om hon bara kunde komma på vad han hette. Vacker var han och le kunde han, även om han inte gjorde det just nu och Carolina fick en känsla av att han var upptagen. Underligt vore det annars. Tjejerna flockades väl runt en sån där kille som flugor kring en sockerbit. Nu hade han emellertid en rynka i pannan. Det blir minuspoäng, tänkte Carolina med ett leende. Han blev inte till sin fördel när han rynkade pannan sådär.
- Vad menar du?
- Tja, jag menar bara att jag skulle vilja…
Han försökte le, men blicken var osäker.
- Carolina, vi har inte tid med skämt…
- Bra! Då går vi över till allvaret!
Hon började bli rädd. Hon tyckte inte om det här. Varför var det ingen som svarade på hennes frågor?
- Vem är jag? Du… Du kallade mig Carolina? Heter jag det? Och vem är du?
Han såg orolig ut, märkte hon. ”Om jag bara kunde komma på vad han hette!”
- Är du min… bror? Gissade hon, men han skakade på huvudet.
- Nej, nej, jag är bara en vän till… en vän, avslutade han och rösten avslöjade att han själv hörde hur underligt det lät.
Carolina höjde ett ögonbryn. Så kom hon att tänka på något annat.
- Vart är vi? Det här är ingen sjukhus -säng! Är det mitt rum?
- Vadå? Nej, gud, nej, det här, det är bara… ett rum. Carolina, är du säker på att du inte minns nånting av det som hände tidigare idag?
- Vadå? Hur ska jag kunna veta det när jag inte ens vet vad jag heter! Nu började hon bli arg. Hon var rädd och hon ville inte vara rädd. Hon ville till mamma… om hon hade nån mamma! Herregud, hon visste inte ens vilka hennes föräldrar var. Hon blundade, försökte frammana en bild av dem… men det var alldeles suddigt. Hon såg ingenting.
Plötsligt reste sig läkaren (för Carolina hade lyckats lista ut att det var det han var. Han hade ett sånt där… Lyssna-på-hjärtat-instrument runt halsen… kalejdoskop eller stetoskop el vad det nu hette) och gick mot dörren. Carolina började så smått gripas av panik. Tänkte han lämna henne ensam här?
- Vad ska du? Frågade hon ynkligt.
- Jag kommer strax tillbaka! Ett litet ögonblick, bara! Var inte orlig, jag är precis utanför dörren. Om det är något, så ropa.
Hon nickade. Han la handen på dörrhandtaget och Carolina kom på en annan viktig sak:
- Vänta! Vad heter du?
Han såg trött ut… sorgsen.
- Lukas, suckade han och var tacksam över att hon inte kunde se hans ögon på det här avståndet. Lukas Strandberg.
- Okej!
Han la handen på dörrhandtaget igen.
- Lukas?
- Ja?
- Tack! Hon tvekade en sekund. För att du räddade mitt liv!
Han log mjukt mot henne.
- Ingen orsak, Carolina!
Och så gick han ut och stängde dörren bakom sig. Carolina var ensam med sina tankar.
* * *
Micki var först fram när dörren öppnades.
- Hur är det med henne?
De såg alla att något var på tok. De såg honom hämta ett djupt andetag och stålsatte sig för vad som komma skulle.
- Tja… Jag har goda nyheter och dåliga nyheter. De goda är att vår patient har vaknat upp och mår 100 % tipp topp.
I nästa nu var Micki på väg genom dörren. Lukas hann aldrig stoppa honom.
- Nej, vänta… Fan!
- De dåliga nyheterna?
- Det blir han snart varse! Om jag haft mer tid på mig så…
- Lukas, om du inte talar ur skägget snart, så kommer jag se till att det blir du som får uppsöka en läkare, OK?
Lukas såg bort mot dörren.
- Hon lider av amnesi!
- Vad?!
- Minnesförlust!
- Jo, jag vet vad amnesi är, din fårskalle, men… Kommer hon inte ihåg nånting alls? Över huvudtaget?
- Hon frågade mig vem hon var, Nikolaj!
- Men, men, men… David la sig i, utan att riktigt veta vad han skulle säga. Är det tillfälligt eller…
- Jag vet inte! Lukas svarade så ärligt han kunde. Det kan vara tillfälligt och i så fall kommer hon att få tillbaka minnet inom loppet av några dagar…
- Men?
- Men det kan också vara permanent! Hon kanske aldrig får tillbaka sitt minne!
- Åh, herregud! David satte sig ner på stolen med en duns. Det här var bara för mycket!
- Micki… Kommer hon att… känna igen honom?
- Det betvivlar jag! Hon visste inte vem jag var.
- Näe, men… Micki har hon känt hela livet! Dig har hon känt… vadå?… två-tre veckor?
- Jag vet inte, Nikolaj! Jag behöver mer tid… Jag har inte den kunskapen!
- Kommer hon att minnas… någon av oss?
- I det här läget? Chansen är liten! Just nu är hon lika hjälplös som ett nyfött barn, helt utlämnad.
- Åh, herregud!
I samma stund kom Micki tillbaka… och såg ut som om han just begravt sin bäste vän.
- Hon minns mig inte!
- Jag vet!
Lukas gjorde en ansats att gå mot honom, men en ilsken morrning fick honom att stå kvar där han stod. Nikolaj tänkte inte låta någon, om han så vore läkare el jurist el Påven själv, ta över hans jobb: att ta hand om Micki. Han behövde tröst och vem var bättre att ge honom den än den som alltid gjort det tidigare?
- Hon frågade vem jag var! Han slog ut med händerna i en hjälplös gest. Hon såg så… så… skör ut. Och så rädd. Hon vet inte vem hon är!
- Micki… Kom, du behöver sätta dig!
Så vände han blicken mot David.
- Jag sa: han behöver sätta sig!
David visste att protester inte hjälpte i det här läget. Han reste sig från stolen och gick mot dörren. Om Carolina verkligen drabbats av minnesförlust… så skulle hon inte minnas honom… el vad hon gjorde här… el ens vem hennes mamma och pappa var. Skulle man kunna utnyttja det, kanske? Han tyckte inte om att bli tillsagd vad han skulle och inte skulle göra. Hittills hade han blivit åthutad av läkaren och läkarens assistent och vad hade han gjort åt saken? Ingenting! Och VART I HELVETE VAR EMELIE?
* * *
- Fasen, Tommy, du ser ut som om du vunnit högsta vinsten på Bingolotto el nåt?
- Det har jag också! Jag har träffat tidernas grannaste tös.
- Kul för dig! Har du inget viktigare för dig?
- Jag var faktiskt ute i just det ärendet när jag träffade henne. Åh, hjälp, du skulle ha sett henne. Vilka ögon! Vilka läppar! Vilket leende!
- Tommy!
- Okej, okej! Hur långt har vi kommit?
- Vi håller ögonen på den där Emelie Lindberg. Det är något med hennes historia som inte riktigt klaffar.
- Så där säger du jämt! Hon är en oskyldig liten en! En grå mus!
- I de lugnaste vatten, Tommy…
- För helvete, Magnusson, tror du på det där själv? Den där snälla, beskedliga sekreteraren? Hon skulle inte vara kapabel att lägga två strån i kors på fel sida om lagen. Jag slår vad om att hon aldrig ens snodde en chokladkaka från Konsum när hon var liten.
- Man ska aldrig säga aldrig!
- Kommer du med ett sånt där fånigt ordspråk igen, så…
- Det är en annan också! Nikolaj Remlund! Listan på hans brott är tillräckligt lång för att man ska hålla ögonen på honom.
- Och vart håller han hus?
- Ingen som vet!
- Vilket gör det hela så mycket mera misstänksamt! Jag kan prata med familjen, höra om de vet något!
- Gör det! Jo, en sak till! Chefen ringde! De skickar över någon som ska hjälpa oss i den här röran.
- Vi behöver ingen hjälp!
- Det sa jag också!
- Till chefen?
- Jo, säkert! Skulle jag stå här med alla benen intakta och jobbet i säkert förvar, om jag hade sagt det till honom? Det är hans son, Tommy! Ingen särbehandling, inget fjäskande…
- Ingen löneskillnad?
- Killen är ett proffs! Han är tydligen psykolog el nåt, van att jobba i de mest krävande situationer.
- Låter som min farsa!
- Och med tanke på vem din farsa var, så kanske du inte borde nämna det igen!
- Hotar du mig, din jävel? Vad ska du göra? Springa till chefen och skvallra? ”Chefen! Visste du att Tommys farsa var Larry the King Karlsson-Persson?” Du tror inte att han vet det redan?
De stod tysta en stund, blängde ilsket på varann.
- Nå, vad är det för en typ som ska komma då? Tommy började gå mot förhörsrummet där Ragge satt.
- Han är visst från Umeå el nåt sånt. Ung kille!
Tommy stannade till utanför dörren.
- Skojar du? Han såg frågande på sin kollega. Ska en kille från Ume komma hit och styra och ställa bara för att han råkar vara chefens son?
- Tommy…
- Ja, ja! –Nå, Ragge, har du tänkt över dina… vad i helvete?
- Vart fan är grabben? –Nilsson! Vart fan är grabben?
- Vilken grabb?
- Ragnar Simonsson! Han som satt här inne! Som inte sitter där nu!
- Jaså, han? Tja… han sa nånting om att han hade en tid att passa och att ni ändå inte hade tillräckligt med bevis för att hålla kvar honom, så han…
- Ja?
- Så han vadå?
- Stack!
- VAD I HELVETE ÄR DET DU STÅR OCH SÄGER? OCH DET KLÄMMER DU INTE FRAM FÖRRÄN NU? GRABBEN ÄR JU FÖR HELVETE HUVUDMISSTÄNKT! HUR FAN KAN MAN VARA SÅ IN I HELSKOTTA KORKAD SÅ MAN SLÄPPER IVÄG EN HUVUDMISSTÄNKT?
- Tommy!
- VAD?!
- Du sliter på stämbanden om du skriker sådär! Ut och leta efter grabben istället!
- Vadå? Ja! Visst! Men han… från Ume… sonen…
- Jag tar hand om honom! Stick du!
- Okej! Helvete! Helvetes jävla… skit!
* * *
- Okej, så hon har minnesförlust! Han talade ut i luften, men det var läkarens uppmärksamhet han ville ha. Kan det rättas till?
- Jag vet inte! Jag är ingen hjärnkirurg! Hon behöver få komma till ett riktigt sjukhus! Hon ska inte behöva…
Han tystnade. De hörde alla det svaga ropet inifrån rummet.
- Lukas?
Som skjutna ur en kanon skyndade de alla in i rummet. Carolina satt upp i sängen och såg ut som en mörkrädd liten flicka. Hon såg förvirrat från den ene till den andre. Herregud, vart hade hon hamnat? Chippendales högkvarter? Den ena karln snyggare än den andra. Hon hade ingen aning om vilka de var, hon hade ingen aning om vem hon var, men hon hade på känn att hon skulle trivas här.
- Vad är det?
- Du försvann! Du sa att du skulle komma tillbaka! –Vilka är ni?
- Åh, herregud!
De såg helt uppgivna ut, tänkte Carolina. Herregud, var hon nära bekant med dem allihop? Tja, den rödhårige killen skulle hon inte ha något emot… även om det var något med honom som fick henne att rygga tillbaka. Å andra sidan skulle hon stormtrivas med den där mörke killen… Han var onekligen den snyggaste av dem alla. Klart dregelobjekt! Och uppenbarligen var hon inte den ende som tyckte det. Blickarna han fick från den unge mannen vid hans sida… Det var helt klart dyrkan i de ögonen, inte tu tal om den saken. Tyvärr, tillade hennes dumma hjärna, verkade det vara en besvarad känsla. Förjävla synd! Han skulle ha varit ett riktigt kap. Nåja, hon hade fortfarande läkaren och Rödhåret kvar.
- Hon har rätt! Vi borde presentera oss! Påpekade läkaren. Megasnyggingen tyckte tydligen inte om förslaget, men sa inget. Rödhåret nickade frånvarande, hans tankar verkade vara väldigt långt borta. Och den fjärde… Av någon konstig anledning högg det till i hjärtat när hon såg hans ögon fyllas av tårar. En liten del av henne ville sträcka ut handen mot honom… men hon visste inte varför. Okej, så han var upprörd, so what? Det var hon också och hon hade anledning! Hon hade inget minne!
- Okej, ska jag börja?
Läkaren gav Rödhåret en snabb blick.
- Det är kanske bättre om jag…
- Nej! Avbröt Carolina med ett litet leende. Jag vill höra honom först. Jag vet ju redan vad du heter! Och vad han än heter, så måste det vara bättre än Rödhåret!
Rödhåret flinade och harklade sig.
- David Mattson, min sköna, till er tjänst!
- Hej, David! Carolina log försiktigt, men det var fortfarande något som… kändes fel.
- Hej, Carolina!
De skakade hand och Carolina kunde inte bli att undra över hans min. ”Okej, så han vet också vad jag heter!” tänkte hon. ”Exakt hur väl känner jag honom… och hur väl vill jag lära känna honom?”
Av någon underlig anledning var det Megasnyggingen hon siktade in sig på härnäst.
- Hej! Carolina!
- Hej! Nikolaj!
- Mums!
Herregud, hade hon sagt det där högt? Åh, alla gudar, säg inte att hon sa det där högt! Hon var finkänslig nog att rodna upp till hårroten och hoppades att han inte skulle skratta henne rakt i ansiktet. Men han var ”MUMS”! Väldigt mycket mums! Farligt mycket! Och farligt mycket upptagen!
- Sorry! Mumlade hon och såg ner på sina händer.
- Jag överlever! Jag tror nästan att det bättrade på mitt självförtroende med… åtminstånde 80%.
- Och hur mycket hade du innan? Undrade Carolina med ett flin.
- Åh, det låg på minus! -120!
- Pratar vi fortfarande självförtroende eller…är det ditt IQ vi snackar om?
Herregud, att hon vågade! Men det kändes så rätt, så… naturligt att säga så. Och av hans leende att döma, hade hon rätt.
- Betyder det här att mitt minne kommer tillbaka?
- Nåja, nu ska vi inte ta ut glädjen i förskott! Det behöver inte betyda någonting alls… Men det kan också betyda att ditt minne är på väg tillbaka. –Jag tycker fortfarande att vi ska ta henne till sjukhus!
- Det är omöjligt och det vet ni mycket väl! Påpekade David och Carolina tyckte inte om hans ton. Jag sa ju åt er att…
- Ser det ut som om jag bryr mig om vad du säger?
- Hör på nu, ”Mother Russia”… (Han ignorerade morrningen den här gången, lät den rinna av honom som vatten på en gås) Ni stannar här tills jag säger att ni får gå, OK?
- E"b tvoju mat'!
- Detsamma!
- Ursäkta! Carolina höjde en hejdande hand innan de tog till handgripligheter. Har jag missat något?
Lukas vände sig mot David och hans vänliga ögon var inte så vänliga längre.
- Ska du inte berätta för henne, ”David”? Berätta för henne varför hon är här… varför vi alla är här och inte kvar på Freja där vi borde vara!
- Okej! Eftersom ni är så fega, så…
* * *
- Vänta i bilen, Jeanette! Jag ska bara in och ringa ett samtal! Fan, att mobilen skulle dö just nu!
- Så fan att jag gör! Du ska ringa till henne, el hur! Till Alexandra?
- Jeanette! Hon måste få veta vad som hänt!
- Hon har ingenting med det här att göra! Carolina är vår dotter, Carl! Din och min! Och när jag hittar den som tog henne, så ska jag…
Han stannade till och vände sig mot henne med ett kallt, typiskt Carl-leende, det första hos honom som hon föll för.
- Vad ska du göra?
- Låt oss bara säga att han kommer till den andra sidan, en aning tidigare än han planerat… och förmodligen ett huvud kortare.
- Okej, okej… Då har vi bara ett problem!
Nu börjas det! Jeanette suckade och väntade på moralpredikan.
- Vad?
- Du måste ställa dig i kö! Får jag tag på honom först, kommer det nämligen inte att finnas särskilt mycket kvar åt dig att hugga sönder.
Jeanette tittade upp. Där var den, blicken hon saknat. Hennes Carl var tillbaka. Och han visade ingen nåd!
- Gudar, vad jag älskar dig, Carl Eriksson!
- Du är den enda för mig, Jeanette Wester! Det är just därför jag måste ringa det här samtalet. För att tala om för Alexandra vad som hänt mellan oss. Jag måste tala om för henne att det är slut mellan oss. Definitivt slut!
Jeanette nickade.
- Bra! Gör det! Men jag vill vara med när du gör det!
De steg ur bilen och gick bort mot telefonkiosken.
Ragge väntade ytterligare tjugo sekunder, innan han tittade fram under filten han legat gömd under i baksätet. Det här tog för lång tid. De måste hitta Carolina innan det var för sent… Han ville inte ens tänka på vad som skulle hända då. Förmodligen samma sak som skulle hända med honom om Carl och Jeanette upptäckte honom och förstod att han hört allt de sagt och gjort.
Hans hjärta hade smulats sönder när Jeanette meddelade att Carolina var borta. Han hade velat ropa av lycka när han fick höra att hon levde. Han visste inte hur många fler såna här chocker han var kapabel till.
Chapter Text
Alexandra svarade efter en signal.
- Alexandra?
- Carl! Tack gode gud! Har ni hittat henne!
- Nej, inte än!
- Åh! Ge inte upp hoppet, Carl! Hon finns nånstans därute! Hon väntar på dig!
- Jag vet! Jeanette säger att hon mår bra!
- Jaha, ja? Carl… Lillen frågar efter dig, jag… jag vet inte vad jag ska säga…
- Säg det som låter bäst!
- Carl?
- Jag har pratat lite med Jeanette!
”Jaha? Och jag har pratat med polisen och vårdarna som undrar varför du hjälpte henne att rymma!”
- Jaha? Och? Vad kom ni fram till?
Tystnad. Ett lågmält samtal i andra änden av luren.
- Carl?
- Tja, sanningen är den… att det är slut mellan oss! Definitivt slut!
Någon som kvävde ett fnitter. Alexandra ignorerade det. Kvinnan var ju uppenbarligen sjuk. Hur kan man skratta åt nånting sånt? Hur kunde man skratta när man just blivit dumpad? Tanken var så absurd att hon nästan började skratta själv.
- Åh, Carl, det är ju underbart! Gud, så skönt att det äntligen är över!
Tystnad. Lågmält samtal i andra änden av luren. Någon som skrattade till och tystades ner.
- Alexandra…
- Jag vill aldrig vara med om nånting sånt här igen! Nånsin!
- Det ska du slippa! Alexandra, jag menar att det är slut mellan oss! Dig och mig! Över, the end, finito! Capisci? Det är slut, OK? Definitivt slut!
- Eh… Vad?
- Det är så skönt att du håller med, Alexandra! Det gör det här så mycket lättare! Jag kommer förbi och hämtar mina saker när vi har hittat Carolina.
- Carl, jag…
- Jag ringer om något händer! Ta hand om Lillen, OK?
- Carl!
- Tack, Alexandra! Hej då! Puss!
- Nej, vänta… Carl? Carl?! CARL!!!
* * *
- Carl Eriksson, det där var grymt, hjärtlöst och fullständigt känslokallt!
- Jag vet! Och?
Jeanette ryckte på axlarna.
- Inget! Det är bara så skönt att se att min Carl är tillbaka. Han har varit i dvala alldeles för länge.
- Inte nu längre! Jeanette, jag… jag vill be dig om din förlåtelse!
- Vadå för?
- För att jag skickade dig till det där… stället! Det var fel av mig och jag insåg aldrig exakt hur mycket du betydde för mig!
Jeanette log mot honom.
- Älskar du mig?
- Mer än livet självt!
- Du är förlåten!
Hon gav honom en lätt kyss.
- Egentligen… så förlät jag dig för länge sen. För fyra år sen, faktiskt!
- För fyra år sen?
- När Carolina började besöka mig! Hon talade om att du brukade tända ett ljus för mig i kyrkan på min födelsedag. Att du bett henne, upprepade gånger, om förlåtelse för att du tagit hennes mor ifrån henne och att om du kunde, skulle du vrida tillbaka klockan och göra allting rätt. Då visste jag att jag hade förlåtit dig! Så egentligen är det Carolinas förtjänst att vi är här nu.
Hon tystnade och såg ner i marken. Carl la armen om hennes axlar och tillsammans gick de tillbaka till bilen.
- Hör du henne?
- Lika tydligt som om hon stod bredvid mig!
- Så låt hennes hjärtslag leda oss rätt! Vi kan hitta henne! Hon behöver vår hjälp! Vår dotter behöver dig!
Jeanette nickade, satte sig och spände fast sig.
- Carl… Om det är Ragnar…
- Det vet vi inte säkert…
- Om det är Ragnar… så har jag förtur med yxan! Det var mitt fel att de träffades. Jag ska rätta till det felet om det så blir det sista jag gör här i livet.
- Älskling, Ragnar sitter inspärrad. Springer du in på stationen med en yxa, så… kan de nog bli en aning misstänksamma, tror du inte?
- Carl… Käraste, har du glömt vem det är du talar med?
Hon gav honom en menande blick och Carl nickade.
- Så sant! Du har rätt! Förlåt!
- Jag gör visst inget annat än förlåter dig!
- Bra! Så… koncentrera dig på Carolina nu!
* * *
- Ursäkta, assistent Magnusson?
- Ja?
Den unge mannen sträckte fram handen för att hälsa och Magnusson kunde inte låta bli att märka den uppenbara likheten med Magnussons chef. Det här var alltså killen från Umeå som skulle jobba tillsammans med honom och Tommy.
- Ja, det är du som är…
- Jo, jag är ”sonen”. Fast jag föredrar Jonas!
- Okej!
- Och du?
- Ytterst få vet mitt förnamn!
- Jag är van att få som jag vill! Så ut med det bara!
- Lovar du att…
- Det stannar mellan oss! Jag svär! På min scout-heder… om jag hade varit en scout!
- Okej… Rudolf!
- Rudolf? Som i…
- Ja! Avbröt Magnusson hastigt. Som i sången! Vilket ledde till att jag blev kallad Rulle.
- Det kan inte ha varit särskilt kul?
- Oja, det var ljuvligt! Magnussons röst var aningen ironisk. Speciellt under vintrarna. På skolan, under rasterna! Det var det bästa på hela dan.
- Taskigt!
- Hur som helst, det är över nu och vi har ett fall att lösa! Klockan tickar!
- Okej! Har ni några misstänkta?
* * *
- Du driver med mig? Carolinas röst steg ett antal oktaver.
- Tyvärr inte!
- Men du… Så du har…
- Nej, det var inte jag! För sjuttioelfte gången, det var Emelie!
- Jo, henne har vi hört mycket om… men aldrig sett! Hur förklarar min herre det?
- Hon har stuckit! Av någon konstig anledning så trodde hon kanske att jag skulle bli arg på henne för att hon försummat sina plikter och lämnat Carolina att dö på golvet.
- Och… det är inte så att det var du som försummade Carolina? Lämnade henne att dö, medan du åkte iväg för att hämta oss?
- Jag åkte iväg för att hämta en läkare! Det enda jag fick ur ungen var ditt namn och Freja! Och när jag väl hittar dig, så ska du ha de där två med dig, men när det väl behövs, då skickar du ut oss.
- Hallå! Jag fattar fortfarande ingenting! Varför har du… kidnappat mig?
- Åh, det är den bästa biten! Det här måste du höra!
- Kan du hålla käften? –Din far… gjorde något mot mig för… ganska länge sen… och det tänker jag inte låta gå ostraffat!
- Min far?
- Carl Eriksson!
- Din mor heter Jeanette Wester!
- Så… de är inte gifta?
- Njae… snarare separerade… sen en tid tillbaka!
Carolina skakade på huvudet. Det blev för mycket på en gång. Var det inte farligt att pumpa huvudet fullt med information, sådär på en gång? Det kunde ju bli kortslutning!
- Jag vill hem!
- Det går inte! Förklarade David beklagande. Han kunde inte begripa varför han helt ändrat inställning till jäntungen. Kanske för att hon såg så rädd ut, så hjälplös… Han vågade inte ens föreställa sig hur det måste kännas att inte ha något minne, inte minnas sina föräldrar, sina vänner… Åh, herregud, hon var verkligen som ett nyfött barn!
- Varför inte?
- Jag… Jag är skyldig min bror att utkräva hämnd för det som hände.
Carolina såg bort mot de andra med skrämd blick som om hon ville fråga vad han pratade om och om han var farlig, men inte vågade öppna munnen. ”Mamma… Jag vill till min mamma!”
* * *
- Carl! Stanna! Stanna bilen!
- Vad är det? Är det Carolina?
- Jag hörde henne! Hon är nära! Åh, Carl, hon är alldeles i närheten! Carolina, gumman, mamma är här! Mamma är på väg! Håll ut, flickan min! Håll ut, älsklingsflickan min!
* * *
- Hörde ni det där?
- Vadå?
Carolina stirrade på Lukas som om han kunde förklara vad som hade hänt.
- Jag… Jag hörde något!
- Vadå?
- Jag hörde…
Hon tystnade. Om hon berättade vad hon hört… Näe! Det måste ha varit hennes inbillning! Hon kunde omöjligt ha hört en kvinnas röst… Det fanns bara karlar här… och hon själv… så vad kom rösten ifrån? Hon hade hört den… Men det var omöjligt!
- Vad hörde du? Undrade Lukas och Carolina undrade först vad det var han pratade om. Sen mindes hon vad hon sagt och försökte prata bort det.
- Ingenting! Så om min pappa kommer hit och ber dig om ursäkt för… vad han nu gjort, så blir alla nöjda och glada och så kan du släppa oss sen?
David såg på henne, sen på Nikolaj, Micki och slutligen Lukas.
- Jag vet inte! Svarade han så ärligt han kunde. Jag vet faktiskt inte!
* * *
Jeanette saktade in på stegen.
- Carl… kvinnan som sitter därute… jag tycker jag känner igen henne!
- Det tror jag inte! Det där är fröken Lindgren el Lindberg el vad hon nu heter. Hon jobbar på Carolinas skola! Det var hon som…
- Som vadå? Carl, vad är det?
- Det var hon som kom och hämtade Carolina! Hon var den sista som såg Carolina!
Jeanette såg från kvinnan till Carl och så till kvinnan igen och hennes vackra ögon blev hårda som agater.
- Är det hon som rövat bort min lilla? Viskade hon och Carl var plötsligt glad att han inte var i den andra kvinnans kläder.
- Ja! Svarade han viskande och i nästa nu var Jeanette på väg bort mot kvinnan som satt på en stol och njöt av solskenet från solnedgången. Jeanette ställde sig i vägen för henne.
- Ursäkta mig…
Emelie tittade upp.
- Du står i vägen! Förklarade hon vänligt och slöt ögonen igen. Kan jag hjälpa dig med något? Undrade hon sen. Jeanette såg ut att koka av ilska och Carl gick bort till henne.
- Vi tänkte att ni kanske ville hjälpa oss!
Emelie tittade upp igen. Nämen…
- Är det inte herr Eriksson? Carolinas far? Ja, då hann han hem före mig, i alla fall!
- Vem?
- David! Jag antar att hon har ringt, det lilla livet?
Carl såg ut som ett levande frågetecken, men Jeanette svarade snabbt:
- Ja! Hon har ringt!
- Bra! Precis som han sa åt henne! Ja, då ska jag väl visa er vägen, då!
- Tack så mycket!
Emelie reste sig från stolen och började gå mot dörren.
- Och du är flickans mor, förstår jag?
- Precis!
- Du är precis så vacker som han sa att du var!
- Tack! Jeanette log sitt största Jeanette Wester-leende. Säg mig… Carolina…
- Åh, hon mår så bra nu, när läkaren är här! Varför han var tvungen att åka ända bort till Freja för att hämta en läkare, det fattar jag inte, men hjärtat höll visst på att stanna el nåt och David tyckte att det var viktigt att få dit en läkare så han åkte iväg och sa åt mig att vakta henne och det är det jag har gjort. Ja, först tog jag en liten promenad bort till kiosken för att se om det stod något i tidningen om flickan, men sen kom jag tillbaka hit och här har jag suttit sen dess. Så det har inte gått någon som helst nöd på flickan. Säg mig, vad använder du för läppstift, det är väldigt tjusigt!
- Tack! Det heter Passion for Killing!
- Det passar dig!
- Tack! Jeanette var idel leenden.
- Jeanette… Det var Carl som höll hennes hand i ett hårt grepp.
- Ja, min älskling?
- Vad håller du på med? Undrade han mellan ihopbitna tänder.
- Konverserar, älskling! Förklarade Jeanette och tillade, med sammanpressade läppar: det är det enda som får henne att tala och det är den enda anledningen till att jag inte klöst ögonen ur henne än.
Carl nickade. Det lät förnuftigt!
- Den här vägen, mitt herrskap! Sa Emelie gästvänligt och höll upp dörren för Carolinas föräldrar.
- Vi tar hand om henne sen! Först vill jag ha ett snack med den där David.
- Du har rätt! Först Carolina, sen vedergällning!
- Precis!
* * *
- Magnusson! Vi har fått in ett tips!
- Låt höra!
- En kvinna ringde in! Hon sa nånting om att Carl Eriksson nästan kört över henne och hennes son när de var på väg för att…
- Nilsson! Du ligger tillräckligt illa till som det är! Har du något att säga, så säg det och gör det nu! Hade hon något viktigt att säga?
- Eh… näe… men det var en annan som ringde!
- Åh, hjälp! Suckade Magnusson och såg lidande ut. –Ser du hur jag har det? Frågade han Jonas som satt vid skrivbordet och gick igenom alla papper.
- Fortsätt, Nilsson, så vi blir klara här nån gång!
- Jo, hon… hon sa att… Carl Eriksson och Jeanette Wester visste var flickan var!
- Och det klämmer du inte fram förrän nu? Vart fan är Tommy när man behöver honom?
* * *
- Så… när jag slutat skolan beslutade jag mig för att bryta familjetraditionen och bli polis!
- Oj! Nina lyssnade fascinerad på historien. Men var det inte ganska svårt? Med tanke på dina… släktingar?
Tommy skakade på huvudet.
- Inte särskilt! Jag… Jag tog bort Karlsson ur mitt efternamn! Ingen behövde få veta vem jag var el vilja mina föräldrar var…
- Den känslan känner jag igen! Jag vet inte hur många gånger jag sagt till någon att jag hetat Olsson el nåt sånt där… vanligt Svensson-namn. Så fort folk hör namnet Remmer, så får de små dollartecken i ögonen och… då brukar det vara dags för mig att ta till flykten. Jag har alltid gjort som min familj velat. Gått i de rätta skolorna, pratat med de rätta människorna… Det blev för mycket till slut!
- Precis! Det är så lätt att prata med dig, Nina! Du förstår mig!
- Vi har gått igenom samma sak! Haft pressen från vår familj hängandes över oss!
- Hamnat fel och försökt hitta rätt…
- Vi har levt identiska liv!
- Det är rätt så… läckert när man tänker på det! Hade du ett husdjur också?
- Mmm! Ett som ingen visste om! En söt liten vit musflicka som jag brukade mata och… Vad är det som är så roligt?
- Jag hade en tam råtta!
- Du skojar? Hade den ett namn? Min hette Nicola, efter min storebror Nikolaj!
- Jag döpte den aldrig! Hade jag döpt den efter Sussi, så hade hon nog ställt till med både det ena och det andra. Och hade jag döpt den till Clark, så hade råttstackarn blivit mobbad av alla sina råttkompisar!
Nina kunde inte låta bli att le.
- Jag är så glad att du kom! Även om det är å tjänstens vägnar!
Tommy log mot henne. De blev avbrutna av ett pipande ljud.
- Fan!
Han tog fram sin sökare.
- Visst fan, jag skulle ju… Plikten kallar. Kan jag låna telefonen?
- Visst!
- Tack!
Han slog ett nummer och Nina började gå mot dörren för att låta honom vara ifred. Hade hon stannat kvar, hade hon kanske inte blivit så glad.
Chapter Text
Jonas såg på medan Magnusson avslutade samtalet.
- Okej! Bra! Fem minuter! –Då, så!
- Är allt klart!
- Yes! Tommy är på väg! Ska vi? Han gjorde en nickning mot utgången.
- Absolut! Ju förr, desto bättre?
- Bilen står nere i garaget! Tar du jackorna?
- Jag har dem!
- Bra! Nu ska vi sätta dit den jäveln!
* * *
- Ja, den här vägen, herr Eriksson, fröken Wester! Där borta, ni ser? Dörren med silvermånen på! Där är hon, lillflickan!
- Okej! Jeanette gjorde sitt bästa för att inte sträcka ut händerna och strypa den där fånigt flinande… fåntratten.
- Jo, och så var det en sak till… jag vill bara säga det att… Jag hoppas ni tar det försiktigt med David!!
- Hurså?
- Ja, alltså… hela den här hämndgrejen har stigit honom åt huvudet… Hon har väl berättat för er vad som väntar? Så att inte chocken bli för stor…
- Chocken?
- Carl… varnade Jeanette med ett litet leende och Carl nickade. Han undrade hur Jeanette kunde vara så lugn. Det var nästan… onaturligt! Men hon hade väl vanan inne efter alla dessa år på det där… stället. Han fick fortfarande enorma skuldkänslor när han tänkte på det där. Hon hade aldrig hamnat där om det inte varit för honom. ”Det är för hennes eget bästa!” hade han sagt… som om han försökte ursäkta sig själv för det han gjort. Och nu allt det här med Carolina… Allt för att få honom att inse vilket misstag han begått?
- Nu vill jag träffa min dotter!
- Jo, det förstår jag, men… ni förstår att…
- Du kanske inte hörde vad min man sa? Undrade Jeanette med bedrägligt len röst och i nästa nu hade hon tryckt upp Emelie mot väggen. Att Carl höjt ett undrande ögonbryn vid ordet ”man” det rörde henne inte i ryggen. Nu var det Carolina som var viktigast.
- Ta! Oss! Till! Carolina! NU!
* * *
Carolina satte sig käpprak upp i sängen. Vad var det där? Den här gången hade hon definitivt hört något! Den där rösten kände hon igen! Om hon bara kunde komma på vart hon hört den, vem den tillhörde… om hon bara kunde få fram en mental bild av personen som rösten tillhörde… men det verkade stört omöjligt.
Hennes fyra manliga bekanta (Hon visste fan inte vad annat hon kunde kalla dem! De var män och de hade just blivit bekanta med varandra!) reagerade så fort hon rörde sig och reste sig från soffan respektive golvet där de suttit och, ganska så högljutt faktiskt, diskuterat något som hade med hennes far och nån sorts hämndaktion.
- Vad är det?
- Har du ont?
Hon hjyssade åt dem och de lydde. Carolina svalde. Någon var i närheten. Någon som stod hennes hjärta nära. En kvinna! Det visste hon. Rösten var en kvinnas!
- Jag… (Kommer att bli räddad, tänkte hon, men sa inget) tycker bara att det är lite obehagligt! Jag kommer inte ihåg nånting! Jag har inget minne över huvudtaget! Hur fan skulle ni känna det?
Nu höjde hon rösten, lika mycket av rädsla som för att de där ute skulle höra henne.
-Jag minns inte er, jag minns inte vilka mina föräldrar är… jag har blivit kidnappad för att du vill ta hämnd på min pappa för något som hände för fler år än du kan räkna till. –Och ni tre!
Hon tog med dem för säkerhets skull. Hon visste fortfarande inte vem som var vän och vem som var fiende och den som var därute behövde få veta hur många som fanns i rummet.
- Vanligtvis skulle jag trivas med fyra karlar i rummet… antar jag… men när en av dem är ute efter min skalp och två stycken slåss om den fjärde… Åja, se inte på mig sådär, det hjälper inte att neka! Jag har väl ögon att se med, för hundra gubbar? Näe, du, då föredrar jag nog att vara mol allena.
- Carolina… Solrosen lilla…
- Och säger du lilla en gång till, så kastrerar jag dig, din… plutt (I brist på bättre, tänkte hon)!
Hon tog ett djupt andetag och försökte lugna ner sina nerver… för att inte tala om sitt hjärta.
- Tänk på hjärtat, Carolina! Jag vill inte att du ska…
- Snälla? Hjälp mig! Jag har en familj! Vad heter min familj?
- Du är en Dahlén! Micki svarade istället för Lukas. Det innebär att du är en del av den största redarfamiljen i Sverige.
- Ursäkta? Nikolaj gav honom en menande blick.
- Okej, okej… En av de största! Familjen Remmer knappar väl in på försprånget…
- Knappar in? Vi ligger redan på topp, ska jag be att få meddela, min bäste herre! Är det uppfattat?
- Äh! Ni knappade in när Robert satt på tronen! Nu är han borta, ni har åkt ner och Freja tillhör Dahléns! Som det alltid har gjort.
- Okej, okej, lugna ner er nu! Jag ställde bara en vanlig fråga! Och när jag tänker efter… så besvarade ni den aldrig! Ni sa att jag tillhör Dahlén-familjen? Men jag heter ju Eriksson?
- Det är en lång och komplicerad historia, Carolina! Och ingen här kan alla detaljerna! Vad jag vet är att din farfar var Reidar Dahlén! Redarkungen!
- OK! Och mina föräldrar?
- Carl Eriksson! Rösten som svarade tillhörde ingen av de fyra unga männen… ändå kände hon den så väl. I dörröppningen stod en man, lång, mörk och ståtlig och med världens vänligaste ögon.
- Och Jeanette Wester! Bredvid honom steg en kvinna fram. Hon var lång och slank och vacker… med samma envisa pagefrisyr som alltid. Varför lät hon inte det där håret växa ut? Undrade Carolina. Hon hade ju så vackert hår! Varför? För att hon var Jeanette Wester, universums vackraste, vänaste, ljuvligaste varelse, den absolut underbaraste på hela jorden… och hennes egen älskade…
- Mamma?!
- Min älskling!
- Mamma! Pappa! Utan att hon kunde hindra dem, började tårarna rinna ner för hennes kinder. Det här var hennes familj. Hennes mamma och pappa! Som ett litet barn sträckte hon armarna mot dem och i nästa sekund var hon i deras armar. Hon snyftade högljutt och de höll hennes skakande kropp så hårt de kunde, smekte hennes hår, viskade lugnande och försökte samtidigt att hindra sina egna tårar från att förråda dem.
- Det är bra nu, älsklingsgumman! Mamma är här nu!
- Mamma… är du och pappa… Är ni…
- Vi tar det sen, älskling! När vi kommer hem! Näe, torka tårarna! Visa pappa ditt vackra leende!
- Åh, pappa! Snyftade Carolina och slog armarna om hans hals det hårdaste hon kunde. Jeanette log genom tårarna. Aldrig hade hon väl sett en vackrare bild.
- Hur mår du, lillungen? Hur är det med hjärtat?
- Det är bra nu! Det var lite… komplikationer, men doktor…
Hon rynkade pannan och vände sig mot Lukas.
- Vad var det du hette, nu igen?
Han såg frågande ut, men svarade lydigt.
- Lukas Strandberg, herr Eriksson! Jag är skeppsläkare på Freja!
Carl såg allvarligt på honom.
- Vad jag förstår så har du räddat livet på min dotter! Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig!
- Det behövs inte, herr Eriksson! Jag gjorde bara mitt jobb!
Jeanette hade tagit Carls plats vid sängkanten när denne rest sig upp för att skaka hand med den som räddat hans dotters liv och nu såg hon allvarligt på sin lilla flicka.
- Är du säker på att du mår bra, vännen min?
Carolina nickade.
- Det är så konstigt, mamma! Jag mindes ingenting! Inte vem jag var el vilka som var mina föräldrar och… Men när ni kom in där borta, så… Jag visste direkt vilka ni var. Men jag…
Hon sänkte rösten till en viskning.
- Jag minns bara dig och pappa! Resten är ett enda hopkok av färger och figurer som jag inte begriper något av! Jag är rädd, mamma! Hon lutade sig mot moderns bröst och viskade: Jag är så rädd!
- Sssh! Mamma är här nu! Vi ska lösa det här tillsammans, du och jag… och din far!
Carl hade fått syn på Micki och Nikolaj och undrade naturligtvis vad de gjorde här.
- Vi… följde med Lukas! Han behövde assistans under… Ja, undersökningen och vi… ställde upp. Det är ju Carolina! Det finns inget jag inte skulle göra för den flickan!
- Jag vet det! Tack ska ni ha, båda två!
- Ingen orsak!
- Det gjorde vi så gärna…
- Hej, Carl Eriksson! David kom fram ur mörkret och log brett. Stunden var inne.
Carl tappade andan för en stund. Det kunde inte vara… Det var omöjligt! Han stirrade, han gapade… han glömde bort att andas. Så hörde han Jeanette flämta till, han hörde stegen när hon gick bort till honom, han kände henne ta hans hand och han höll henne hårt.
- Carl…
- Det är omöjligt!
- Carl, det där är…
- Hur i helvete…
- Okej, så ni behöver lite hjälp med presentationen? –Mother Russia!
- Du har verkligen en dödslängtan, el hur?
- E"b tvoju mat'! flinade David. Han visste minsann hur man gav igen för gammal ost. Och fanns det något bättre sätt att reta upp den där förbannade ryssen än att göra det på gammal hederlig ryska, använda hans modersmål emot honom.
- Din förbannade skitstövel!
- Börja inte nu igen! Jag gör det här! –Carl Eriksson, det här är…
- Det… Det går inte! Du är död! Du är ju död!
- Säger du det? Tja, för en döing så känner jag mig i ovanligt god form. –Hej, Jeanette!
- Du kan inte ha överlevt! –Carl! Han kan inte ha överlevt!
Jeanette visste nog vad som hänt med Erik. Carl hade kanske inte använt så många ord, men hon var inte dum! Och ändå… ändå stod han där, livs levande, med det där fåniga leendet, som om han visste saker han inte borde veta.
- Hur är det möjligt!
- Det är inte han! förklarade Micki.
- Ursäkta?
- Det är inte Erik! Det här är David Mattson! Eriks tvillingbror!
- Huh?
- Hans vadå?
- Just det! Erik var min bror! Min tjugo minuter yngre bror… och honom dödade du!
- Näe, vänta lite här…
- Vad för något?
- Pappa?
- Det var en olyckshändelse! Okej? Jag menade aldrig att…
- Det spelar ingen roll! Sa David lugnt. Du dödade honom… alltså måste jag döda dig! Ett liv för ett liv! Låter väl rättvist?
- Du är galen!
- Och det kom ju från rätt person! Har ni sett till Emelie, förresten?
- Emelie?
- Åh, du menar hon som satt därute och solade? Liten, menlös sak med glasögon?
- Är hon därute? Den lilla… jag ska slå ihjäl henne!
- Oops! Jeanette såg ursäktande på David.
- Vadå oops?
- Jag råkade visst… vrida nacken av henne! Jag tror jag var lite väl hårdhänt, men… hon ville inte tala om vart Carolina var nånstans och jag… Jag visste ju inte att du ville göra det själv… Fy fan, vad du är lik honom! Är du säker på att du inte är han?
David flinade.
- Jag är helt säker! Det gör inte så mycket! Så slapp jag ta hand om det själv!
- Vänta lite här… Så du menade att du kidnappade min dotter… för att utkräva hämnd?
- Vadå? Nej, nej! Kidnappningen var bara ett steg i rätt riktning. Jag fick dig att komma hit el hur? Och nu ska du dö, precis som Erik! Passande, el hur? Att min brors baneman möter sin skapare på exakt samma sätt som det han själv använde för Erik. Visserligen blev ni en aning fler än jag räknat med, men det är smällar man får ta. Så, om ni ursäktar, nu ska jag bege mig härifrån. Om exakt sju minuter kommer det här lilla rummet att fyllas med giftig gas och sen blir det… Adjöss med lille Calleponken!
- Du kan inte…
- Mamma!
- Sssh, jag är här, älskling! Jag ska ingenstans! Jag är här, hos dig!
David började gå mot dörren.
- Jo, en sak till… dörren är minerad. Öppnas den inifrån har man uppskattningsvis… tjugo sekunder på sig innan hela rasket flyger i luften! Ovanligt generöst, för att komma från mig!
Han log brett mot den lilla gruppen, innan han la handen på dörrhandtaget.
- Hämnden är ljuv, inte sant, Calle?
- Du kommer aldrig undan med det här! Polisen är på väg!
- Ha, och det tror du? Snälla vän, jag har tänkt på allt… Du skulle inte vilja hänga med ut?
- Vad för något? Jeanette spärrade upp ögonen.
- Du och jag skulle kunna roa oss kungligt… resa bort till varmare länder…
- Jag vet ett enda varmt ställe du ska till, din förbannade skitstövel och dit tänker inte jag följa med! Jag stannar hos min familj!
- Är du säker?
- Du hörde vad hon sa! Och om du så mycket som petar på henne, så kommer jag att göra dig så mycken skada att du kommer att ångra den dan du blev född.
Jeanette såg på Carl och ur hennes ögon kunde man tydligt utläsa den dyrkan hon kände för mannen vid hennes sida. Carolina såg det och hon hade kunnat sjunga av glädje.
- Så, så! Spar på krafterna, Calle! Fem minuter kvar! Dags för mig att avlägsna mig. Vi vill ju inte att polisen ska få för sig att jag hade nånting med det här att göra. Farväl, mina herrar! –Carolina! Det var roligt att lära känna dig. Synd att det inte varade längre!
- Far du åt skogen, din… lömska lilla… råttsvans! Fräste Carolina ilsket.
- Njae… jag tänkte mig snarare Arlanda. Vad tycker du? Tokyo? Paris? Nej, jag tror Italien! Rom! Barcelona! Verona! Vi får se! Ha så kul! Passa på att reda ut gamla misstag, så att ni möter Vår Herre med rent hjärta. Det finns inget som renar så som en gammal hederlig bikt. Ni kan väl dra lott om vem som ska börja?
Och så gick han ut, låste dörren och lämnade dem ensamma.
- Fyra minuter! Ropade han till dem utifrån och gick genom korridoren bort mot utgången. Han passerade en hög med kläder i ett hörn och såg att det var en kropp.
- Ledsen, Emelie! Men du skulle ha lytt order! Hade flickan dött, så hade det varit ditt fel!
Han ryckte på axlarna. Fanns inte så mycket att göra åt saken nu. Han ökade på stegen och snart var han ute i friska luften. Det var en sån vacker kväll! Snöflingorna började falla som små kristaller och färgade hela världen vit. Vilken härlig dag att utkräva hämnd på! Tänkte han och började gå mot Arlanda flygplats. Den låg inte långt bort och han hade all tid i världen.
- Ett liv för ett liv, lillebror! Nu är det gjort! Viskade han ut i mörkret. Han slängde en blick på klockan. Snart, så! Snart, snart! Två minuter kvar, sen var det över. Det hade nästan varit för lätt! Han kunde knappt det när Carl och Jeanette dök upp. Allt gick över förväntan. Det var lite synd om läkaren och hans assistent… Ryssen hade han inte mycket till övers för, men Carolina… Det var synd på en sån fin flicka. Det var ju inte hennes fel att hennes far var en kallblodig mördare. Och nu hade stackarn förlorat minnet också. Ja, det var inte lätt… Han hoppade till! Vad i helvete var det där?
Han vände sig om, lagom för att se himlen lysa upp av en enorm explosion. En majbrasa? I december? Någon som brände löv? Näe, för lite rök, för mycket lågor… Dörren! Jaså, de lyckades ta sig ut ur rummet… men inte ur huset. Så det kan gå! Han hade hoppats att deras kroppar inte skulle bli allt för förstörda, men… man fick inte alltid som man vill.
Han stod en stund och tittade på elden och röken som färgade den nattsvarta himlen rödorange, innan han fortsatte mot Arlanda flygplats.
- Varsågod, Erik! Viskade han. Jag gjorde det för din skull! Nu är du fri!
Chapter Text
När David stängt dörren flög de alla fram och försökte rubba den.
- Förbannade skitstövel! Jag ska döda honom! Jag ska ordna ett möte mellan bröderna Mattson! David kommer att gå sin brors öde till mötes, det ska jag se till. Jag ska…
- Spara på luften, Carl! Jeanette såg sorgset på honom och hon hade en häftigt snyftande Carolina i sin famn. Vi har fem minuter kvar att leva! Låt oss ta vara på de minuterarna, okej?
Carl såg på kvinnan han älskade och hans gråtande dotter och insåg plötsligt att de hade rätt. Carl Eriksson, som överlevt det mesta, från att ha en mamma som Beatrice till… Fanns det något värre? Fast han skulle inte ha något emot att ha sin mor här. Det kändes som om deras samtal alltid slutade med bråk… så även det sista. Trots det… Trots det var hon hans mor och han… Oj, vad det tog emot, men det måste fram… Jo! Hon var hans mor och han älskade henne!
- Jaha! Det är alltså så här det känns att veta att man ska dö?
- Jag är rädd för det!
- Jag gillar det inte!
- Jag vet, tovarish, jag vet! Men… det hjälper om du… om du tänker på något roligt! Tänk på… julfesterna på Freja… tänk på Joker och Uno och Gustav… tänk på Bella! Till slut så… glömmer du bort att vara rädd, för det… det finns inget att vara rädd för. Kom, sätt dig här hos mig! Jag ska berätta en sak för dig! När du dör… Se inte på mig sådär! Jag försöker berätta en sak här! När du dör… -Carl, kan du sluta knacka på dörren? Det hjälper ändå inte att knacka!
- Det är inte jag som knackar!
- Vad?
Nu hörde de alla den svaga knackningen… på andra sidan dörren.
- Det kan inte vara möjligt!
- Hallå? Är det någon där?
- Hallå där inne! Hördes plötsligt en röst. Var det här nån hade beställt pizza?
Jeanette stirrade på dörren.
- Ragnar?
- Hej, Jeanette! Vet du, du är förjävla svår att få tag på! Det är dags för dina pain-killers vet du väl! Försöker du smita ifrån medicineringen, din lilla skurk?
- Ragnar… Öpp… Kan du öppna dörren?
- Visst, ge mig tjugo sekunder! Jag har ringt polisen, de är här om några minuter!
- Vi har inte några minuter! Den jäveln tänker förgifta oss!
- Okej, okej, hold your horses!
De hörde någon lirka med låset. De stirrade på dörren med hoppet lysande ur ögonen… och det dog ut i nästa sekund när Ragnar sa:
- Det går inte! Det är kopplat till en massa sladdar och det vette fasen vilken som är vilken!
- Okej, då finns det bara en sak att göra! –Har ni sprungit Maraton nån gång?
- Vadå?
- Hurså?
- För nu ska vi springa som om vi hade själva Fan efter oss!
- Vänta lite här! Vad tänker du göra?
- Sparka in dörren, vad trodde du?
- Är du galen? Kommer du ihåg vad han sa?
- Han sa att vi hade 20 sekunder på oss! Så… vi sparkar in dörren…
- Ut!
- Vadå?
- Vi sparkar ut dörren!
- Spelar det nån roll? När det är gjort, så springer vi som om vi hade eld i baken, okej?
- Ragnar! Gå bort från dörren!
- Jag hoppas ni vet vad ni gör!
- Se bara till att inte stå i vägen, pojk!
- Okej!
- Mamma… viskade Carolina plötsligt.
- Vad är det, älskling? Jeanette var otålig. Hon tyckte inte om tanken på att bli ihjälgasad.
- Vem är Ragnar? Jag tycker jag borde känna igen det namnet! Är han en vän till familjen?
- Åh, älskling…
Hon visste inte vad hon skulle svara och sen hände allt på samma gång. Dörren flög upp från insidan, alla sprang, huller om buller för att hinna först ut, sekunderna tickade förbi, någon snubblade, någon skrek, de var ute i friska luften, de fortsatte att springa… och plötsligt hördes en fruktansvärd smäll och huset bakom dem exploderade i ett hav av eld och lågor. På några sekunder var deras fängelse förvandlat till ett levande inferno.
- Herregud!
- Tänk om vi hade varit kvar därinne?
- Carolina? Carolina, vart är du?
- Mamma! Pappa!
Med tårarna rinnande ner för kinderna sträckte Carolina ut armarna mot sina föräldrar.
- Min älsklingsgumma! Älskade lilla Carolina, lova att du aldrig gör om det här! Du får aldrig skrämma oss så här igen! Vi trodde att…
Carolina svarade inte. Hon kramade om sin mamma och sin pappa, det hårdaste hon kunde. Hon ville aldrig släppa taget.
- Är alla här?
De såg sig omkring. Carl, Jeanette och Carolina, Lukas, Micki, Ragnar och…
- Nikolaj! Vart är Nikolaj?
Och de såg alla bort mot eldhavet… som ingen mänsklig varelse kunde överleva. Carolina stirrade först på sina föräldrar, sen på eldhavet, sen på Micki… Det började gå upp för dem båda vad som höll på att hända och de skrek rakt ut på samma gång:
- Nej! NEJ!
Carolina ville springa tillbaka, men blev kvarhållen av sina föräldrar. Lukas försökte hålla fast Micki, men var tydligen inte stark nog, för plötsligt stod han med armarna utsträckta som en annan fåne och Micki var på väg tillbaka mot det brinnande huset.
- Micki!
- Vad håller du på med? Kom tillbaka?
- Micki, det är ingen idé!
- Carl, hämta honom!
- Pappa, gör nånting! Pappa, rädda honom!
Och ungefär då dök polisbilarna upp. Och efter dem kom brandbilarna. Och två ambulanser. Och Carolina insåg att det här var INTE bra för hennes hjärta… Sen blev allt svart.
* * *
Nina hoppade högt när telefonen ringde. Nikolaj hade lovat att ringa. Det måste vara han. Hon slängde sig efter telefonluren.
- Nikolaj?
Hon försökte att inte låta besviken när hon hörde Tommys röst.
- Åh! Hej, Tommy! Nej, jag bara… Jaså? Vadå? Vad sa du?
Hon satte sig ner på golvet. Han kunde inte ha sagt det hon tyckte att han sa.
- Är det… Är han… Åh, nej! Nej!
Hon slog handen för munnen. Telefonluren trillade ur hennes hand och tårarna började rinna ner för hennes kinder. Nej! Åh, gode gud, nej! Gör inte så här! Inte han! Inte Nikolaj! Inte hennes bror!
* * *
- Snyggt jobbat, Magnusson!
- Tack, chefen!
- Hur gick det för flickebarnet?
- Jag har inte ringt än! Men det verkade på föräldrarna som om det värsta är över!
- Skönt! Vart är min son?
- Han förhör en ur gisslan!
- Bra, bra! Hur skötte han sig?
- Oklanderligt! Det märks att han är chefens son!
- Det räcker med smör nu, Magnusson! Jag har fått så det räcker till hela stationen!
- Förlåt, chefen!
- Vart är Tommy?
- Han har tydligen träffat en brud som…
- Och henne träffar han på arbetstid?
- Han sa att det var viktigt!
- Okej! Jaja, jag ska väl inte säga något. Jag har själv varit ung och kär en gång i tiden. I vilket rum sitter min son?
- Eh… förhörsrum 3 tror jag!
- Bra! Jag ska gå och kolla hur han sköter sig!
* * *
Jonas tittade helt ointresserad på de papper som låg framför honom. Lukas satt mitt emot honom med armarna i kors.
- Låt mig gissa! Du hade så tråkigt på båten, så du beslutade dig för att bli gisslan hos en psykopat?
- Snälla Jonas, inte nu!
- Träffade du Tom över huvudtaget? Nej, visst nej, du hade fullt upp med att knulla runt med receptionisten!
- Jonas, jag har verkligen inte tid med det här!
- Du får ta dig tid! Jag måste förhöra dig om vad som hände där borta!
- Kan du… Jag måste till sjukhuset och hälsa på Carolina!
- Och jag förmodar att hon är den enda du ska hälsa på?
- Jag… Du kan följa med, om du vill!
- Till sjukhuset?
- Näe, till Haparanda! Vad trodde du?
- Tja, när det gäller dig, så vet man aldrig!
- Jonas… Se på mig! Se på mig, sa jag! Hur många gånger ska jag behöva tala om att det är dig jag älskar? Att det är dig jag vill vara med?
- Tja… tills jag tror dig? Och just nu ligger du jävigt risigt till!
- Okej, jag… Jag gjorde ett misstag! OK? Jag klantade till det ordentligt…
- Minst sagt!
- Men det är över nu! Helt och hållet! Det… Jag… Fan, Jonas, han betyder ingenting för mig! Jag älskar dig!
- Jo, du sa det!
- Jag har bett om förlåtelse, vad mer begär du av mig, egentligen…
- Lukas, du ljög för mig! Du var otrogen och du ljög för mig! Du sa att du skulle till Stockholm över helgen… Sen ringer du en vecka senare och säger att du har fått jobb! Du tycker inte att det rimmar lite illa med vad du sa på stationen?
- Snälla Jonas… Jag har ju… Jag är ledsen! Snälla du… Förlåt mig!
- Jag skulle kunna förlåta dig… på ett villkor!
- Vad som helst! Säg bara!
- Kom tillbaka till Umeå! Lämna båten, lämna… honom och kom tillbaka till mig.
* * *
Carolina slog upp ögonen och vid sängen satt hennes föräldrar.
- Hej, gumman!
- Vad hände?
- Du svimmade! Det blev visst lite för mycket för ditt stackars lilla hjärta att springa sådär.
- Tja, jag tänker inte ställa upp i Stockholm Maraton nästa gång, det kan ni ju glömma! Hon försökte le och Jeanette log genom tårarna.
- Jag sa ju åt dig att inte skrämmas sådär! Du lyssnade uppenbarligen inte!
- Ja, jag hade lite annat att tänka på just då… Micki! Mamma, hur gick det med Micki? Nikolaj?
Carl och Jeanette såg på varandra och Carolina visste att något inte var bra.
- Ska jag vara ärlig så vet jag inte vad som hände. Ena sekunden…
- Micki sprang in efter Nikolaj… Carl sprang efter för att hindra honom… då exploderade hela huset som en… jävla atombomb el nåt…
Carolina svalde hårt.
- Vi talade om för polisen och brandmännen att det fanns två stycken kvar därinne… och de gav sig in i elden för att… hitta dem och…
- Ja? Snälla mamma, säg! Klarade de sig! Överlevde de? Hittades de?
Läkare, sköterskor och patienter lyfte på huvudet. Det fanns nog ingen på våningen som inte hörde skriket från Carolinas rum. Det var ett skrik som hade kunnat väcka de döda! Det var ett skrik från en som ville väcka de döda till liv.
Chapter Text
När Micki vaknade hade han en sprängande huvudvärk.
- Vart är jag?
- Jag hade hoppats att du kunde tala om det!
Micki ryckte till och vände sig mot rösten. Nikolaj satt en bit bort, sotig i ansiktet och ett fult sår i pannan.
- Vad i… Vad gör du här?
- Tänk, det undrar jag också!
- Okej, ge mig fem minuter! Jag måste… Aj som fan! Min fot! Visst ja! Nu minns jag!
De satt tysta en stund och såg sig omkring.
- Vart är vi?
- Nåt gammalt skyddsrum, skulle jag tro! Jag förstod att det var kört när foten vek sig under mig och… Jag visste ju att det var fråga om sekunder… Då såg jag bara den där dörren och… sen vet jag inte vad som hände, jag hörde explosionen och… jag måste ha svimmat el nåt… Och när jag vaknade första gången, så… så såg jag dig ligga där borta och… Fan, jag trodde först att jag dött och kommit till himlen. Nån annan förklaring fanns inte. Jag mådde som jag gjorde… och du var där… så det måste vara himmelriket, el hur?
- Jag trodde du hade slutat med droger?
- Det har jag! Sen måste jag ha tuppat av igen el nåt… Det är allt jag minns. Hur gick det för Carolina och de andra?
- Vi kom ut innan det exploderade… Hur är det med foten?
- Det är inte så farligt! Jag kan bara inte vicka på tårna, men… det är sånt som händer.
Det lät bekant, och Micki kom att tänka på den fot-massage han fått av Lukas. Oavsett vad som hända den kvällen, just i det ögonblicket hade smärtan i foten lindrats en hel del av doktorns behandling. Så varför inte prova om det funkade på Nikolaj, också.
- Vänta! Jag ska testa en sak!
- Vad gör du?
- Sitt bara still!
- Det finns inte så mycket annat att göra!
- Nikolaj, om du tänker vara spydig, så får du sitta där och ha ont i foten!
- Nej, vänta, Micki! Micki! Jag menade inte så!
- Nå! Då ska vi se… Micki tog försiktigt Nikolajs fot i sina händer.
- AJ! Vad fan gör du?
- Håll mun! Och sitt still!
- Vad i… vad gör du?
- Hur känns det?
- Bättre, faktiskt. Vilken jävla behandling!
- Sitt still, sa jag! Bara lite till…
- Micki, du får fortsätta hela dan, om du så vill. Vart har du lärt dig det där?
- Det vill du inte veta! Vicka på tårna! Bara lite grann!
- Det var som… jag HAR dött och kommit till himlen!
- Nåja, ta inte i så! Sådär! Jag tror inte den är bruten, men du ska nog inte anstränga foten på ett tag. Det är nog bara en stukning el nåt.
- Det var som fan! Man lär sig visst en hel del när man dejtar en läkare.
- Nu vill jag att du gör som jag har sagt och låter foten vila.
- Ja, doktorn!
De satt tysta en stund.
- Hur tror du de andra klarade sig?
- Med armar och ben i behåll, skulle jag tro! De kom ut innan allt exploderade, i alla fall.
- Du också!
- Nja… jo, visserligen, men…
- Och ändå kom du tillbaka! Är du helt knäpp?
- Jag tänkte inte lämna dig här!
- Micki, hela stället var en enda stor majbrasa! Vad fan tänkte du på?
- Ärligt? Jag tänkte på hur jag skulle kunna överleva utan dig! Jag tänkte se om jag kunde göra något för att hjälpa dig och kunde jag inte det… så tänkte jag dö med dig!
Det var tyst en lång stund.
- Du menar det verkligen?
- Klart jag gör! Jag älskar dig, Nikolaj Remlund, vare sig jag vill det eller inte, och eftersom jag är en fullkomlig idiot så kommer jag att fortsätta med det tills jag dör!
Åter föll tystnaden över dem.
- Åh, Micki… Ya lublu tebja, tovarish!
Micki log mot honom.
- Och det betyder?
Nikolaj kunde låta bli att skratta.
- Det är kanske dags att vi lär dig lite ryska, Micki! Sa han leende. Det betyder ”Jag älskar dig, min vän!” Mer än livet självt!
De sa inget mer! Det fanns inget mer att säga. Det fanns egentligen bara en sak att göra.
Tystnaden bröts snart av läppar som möttes och kläder som föll till golvet, viskningar blev till låga stönanden som blev till höga rop som till slut blev till en enda salig blandning av oartikulerade ljud, ord som inte existerade i något språk, namn och löften om evig kärlek innan så tystnaden åter sänkte sig över dem, likt ett täcke som skylde dem från omvärlden, höll dem kvar i deras egen underbara värld.
* * *
Nina Remmer ville först inte släppa in Tommy. Hon ville sörja i fred. Hon hade förlorat sin älskade storebror, hennes ankare och hennes bästa vän i livet. Hon var inte på humör för att prata med den som gett henne de dåliga nyheterna.
- Gå din väg! Snyftade hon. Hon hade ringt efter farmor och ville inte att Tommy skulle vara där när farmor kom.
- Nina, kom igen nu, öppna dörren! Jag… Det var… Jag ville inte…
- GÅ!
- Jag… -Kan jag hjälpa er?
- Det är min sondotters dörr ni hänger utanför och om hon inte vill släppa in er, så har hon ett väldigt bra skäl till det. –Nina? Nina, det är Katarina!
Nina flög upp från sängen och öppnade dörren för att kasta sig om halsen på sin farmor. Hon ägnade Tommy inte ens en blick. Allt var hans fel kändes det som. Allt var hans fel!
- Nina, gumman! Hur mår du?
- Åh, farmor! Han är… Han får inte vara…
- Sssh! Såja, såja! –Ursäktar ni?
Tommy nickade. Det fanns inte så mycket annat att göra. Så han vände och gick sin väg. Det var fel tillfälle tänkte han. Han fick komma tillbaka lite senare.
- Min lilla stackare… Det är inte meningen att de yngre ska dö före de äldre!
- Jag vill inte att… Åh, farmor jag vill ha honom tillbaka!
- Jag vet, Nina, jag vet! Har du ringt till Alexandra och Viktor?
- Viktor? Han brydde sig aldrig om Nikolaj! Varför skulle han bry sig nu?
- Nina, Viktor kanske uppför sig som en känslokall nonchalant typ, men han bryr sig om sin familj, du får inte tro något annat! När Robert fick den där hjärtattacken… när han låg i sjuksängen och talade om att han skulle dö… Viktor led! Det vet jag! Han sörjde sin far!
- Sörjde sin far? Hickade Nina. Han sörjde det faktum att Robert skrev över hela Dahlén/Remmer Line på Reidar Dahlén. Han led när farfar sa att rederiet skulle stanna hos dess rättmätige ägare. Han vet inte hur man visar känslor. Jag har… Jag har pratat med Andrea! Hon sa att… hon ville vara i fred en stund. Jag tror hon tog det ganska hårt.
- Ja… stackars flicka! Hur är det med dig då? Är du okej?
Nina nickade. Hon behövde bara… få gråta lite mer… få glömma den… smärta som skar i henne. Åh, herregud, varför tar du den varmaste, godaste, absolut snällaste människan på jorden? Varför tog du inte… nån annan? Tårarna rann ner för hennes kinder och hon gömde ansiktet mot farmors bröst och grät tills hon inte hade några tårar kvar.
* * *
- Andrea? Hej, stumpan, har du hört något? Jag är helt slut! Jag har sprungit runt på stan som en galning och frågat folk om de har… Älskling, vad är det? Vad har hänt?
Andrea reste sig från soffan och skyndade bort till sin man.
- Viktor… Viktor, du borde…
Det fanns bara ett sätt att säga det på och Andrea hade aldrig varit den som gick likt katten runt het gröt.
- Han är död, Viktor!
- Vad? Vem?
- Nikolaj! Han… Han är död! När de hittade Carolina, så… Det började brinna… el det blev en explosion, jag vet inte… Mi… Micki sprang in efter honom och… de kom aldrig ut igen…
Viktor Remmer stod tyst en lång stund med sin gråtande hustru i famnen. Många var de gånger han kallat Nikolaj odugling, sagt att han skämdes över att ha honom som släkting. Otaliga var de gånger han skämt ut sin brorsson inför andra, bara för sitt höga nöjes skull. Och han kunde inte ens räkna till alla de gånger de haft ett av sina berömda verbala världskrig… Däremot kunde han räkna de gånger han sagt till Nikolaj att han beundrade honom. Han kunde räkna på en hand de gånger han sagt något vanligt till sin brorsson… Han visste att de gånger han sagt till Nikolaj att han älskade honom… var lika med noll. Och nu… var också hans chans att någonsin komma sig för att verkligen säga det… lika med noll.
Viktor Remmer slöt ögonen, drog sin hustru intill sig och gjorde något han inte gjort på över trettio år.
Han grät!
* * *
Alexandra knackade försiktigt på dörren till Carolinas sjukrum. När ingen svarade, öppnade hon försiktigt dörren och gick in.
Carolina satt upp i sängen… och hennes föräldrar satt på var sin sida om henne och höll om henne. Carolina grät. Hon grät så hjärtslitande att Alexandra för en sekund el två, glömde sin egen sorg och Nikolajs tragiska bortgång.
- Carolina… hur är det fatt?
Hon ångrade sina ord så snart de lämnat hennes läppar. Carl och Jeanette vände på huvudet, exakt samtidigt och gav henne en blick som sa att hon var allt annat än välkommen. Och Carolina… tittade upp, såg förvirrat på Alexandra och frågade, mellan snyftningarna:
- Vem är du?
Alexandra såg från henne till Carl och så tillbaka till flickan. Hon undvek skickligt Jeanette Westers ogillande blickar.
- Det är jag, Alexandra!
Carolina såg frågande på sina föräldrar.
- Pappa? Är det nån du känner?
Och så vände hon sig mot Alexandra och frågade:
- Hur vågar du tränga dig in här utan lov och bara… och hur kan du fråga en sån sak? En av de finaste människor som nånsin levt… lever inte längre… Mamma!
Med triumferande blick tog Jeanette flickan i sina armar och vaggade henne.
-Så, så! Mamma är här nu! Gråt ut, bara, flickan min! Gråt du! Den dumma tanten skulle just gå!
Carl reste sig från sängen.
- Alexandra, ett ord?
- Visst! Skitstövel!
- Alexandra!
Han drog med henne ut i korridoren.
- Carolina har amnesi!
- Vad för något?
- Hon har minnesförlust! Hon minns mig och Jeanette, men alla andra i hennes liv är som suddiga figurer utan ansikten. Just nu är hon som ett femårigt barn, sårbart och skört. Får jag be dig att ta det lugnt med henne, tills vidare?
- Ja, visst! Självklart! Stackars liten!
Carl nickade. Så kom han på en annan sak.
- Åh, Alexandra, jag beklagar verkligen! Jag vet hur det känns att förlora en släkting!
- Vadå? Och så kom hon på Nikolaj och det stack till i hjärtat. ”Hur kunde jag glömma bort honom?”
- Nikolaj! Jag var där! Han dog som en hjälte, Alexandra! Det tänker jag tala om för alla som undrar!
- Var ”hon” också där?
- Vem då? Jeanette? Hon är Carolinas mamma! Såklart hon var där!
- Okej!
- Alexandra… Jag är ledsen, jag ville inte… Jag vill fortfarande träffa Lillen… om det går för sig? Vi är väl fortfarande vänner?
Alexandra såg ner i golvet.
- Alex, vårt förhållande var en charad! Vi hade ett vänskapsförhållande, inget annat! Visst, vi försökte, men… Jag älskar Jeanette! Det har jag alltid gjort! Jag säger inte att jag ångrar något… Jag ångrar inte en enda dag… och jag älskar lillpojken över allt på jorden. Han är vår son, din och min, men… det ändrar inte det faktum att… jag har utnyttjat dig, använt dig för att komma över Jeanette. Det visade sig så småningom att… jag inte kunde glömma henne. Även om jag ville, så… Jag kunde inte!
- Carl…
- Vi tänker gifta oss, Alexandra!
Sådär, nu hade han sagt det och det var bara att vänta på reaktionerna.
- Vad?
- Carolina behöver båda sina föräldrar hos sig! Det var hennes förslag och som hon mår nu…
- Så du gör det för Carolinas skull? Hon visste att det var löjligt att hålla fast i det lilla halmstrået, men hon kände att… Jo, hon måste få veta!
- För Carolina… och för Jeanette... och för mig själv.
Och där var det! Det grymma sanningen! Hon nickade, såg ner på sina händer, ville för allt i världen inte att han skulle se hennes tårar.
- Alexandra…
- Jag önskar er… all lycka. Och jag hoppas att Carolina blir frisk snart och att hon får tillbaka sitt minne… men be mig inte att närvara vid bröllopet! Jag är tillräckligt förödmjukad som det är.
- Alexandra, snälla du, lyssna på mig… Vi…
- Jag vill inte höra!
Och med tårarna rinnande ner för kinderna vände hon och gick därifrån så värdigt hon kunde. Ingen skulle få se henne bryta ihop. Det tänkte hon vänta med tills hon kom hem.
* * *
Det som en gång var ett hus var nu aska, det som en gång var ett fängelse var förvandlat till ruiner. Och i det som en gång, under andra världskrigets slut, var ett skyddsrum från bombattacker, samt (inofficiellt, alltså) den antinazistiska motståndsrörelsens tillhåll, låg två unga män, djupt sovande, i varandras armar, ovetande om den kalabalik de ställt till med. De hade, under nattens gång dryftat ämnet ”Räddningspatrullen” och varför de aldrig dök upp och kom fram till den geniala lösningen att det var söndag. Ingen människa jobbade väl på en söndag. Så de somnade om, utmattade efter nattens krävande aktiviteter, och glömde snart bort allt annat.
* * *
Carolina låg i sjuksängen och lyssnade på musik i sin nya freestyle. Hennes mamma hade just gått och det var meningen att Carolina skulle vila ett tag. Carolina ville inte vila. Hon hade alldeles för mycket att tänka på. Hon gladdes åt föräldrarnas närstående giftermål… och skämdes lite över att hon var så glad, när Nikolaj och Micki var borta för alltid. ”Skärp dig, Carro!” förmanade hon sig själv. ”Du vet mycket väl varför du skäms, så fort någon kommer in i rummet! Du skäms för att du har fått tillbaka ditt minne och du har inte sagt något till någon! Du utnyttjar dem, allihop!”
Det var allt för sant! Det hade skett helt oväntat. Hon hade fått besök av en ung kvinna med sorgsna ögon som kramat om henne och sagt att hon var så glad att se Carolina igen… sen hade hon gråtit, så hjärtskärande att Carolina nästan inte stod ut, och talat om sin storebror, som förolyckades i branden.
Och medan hon låg där och tittade på den gråtande kvinnan, så slog det henne plötsligt… Nina var inte typen som grät! Hon snyftade, det visste Carolina, efter den där händelsen med Jesper, men hon grät aldrig. Inte riktigt! Det var väl egentligen enda skillnaden mellan de två? När Carolina var ledsen, som den gången då farbror Tony smugit sig på henne bakifrån och skrämt vettet ur henne… Vad kan hon ha varit? Tio-tolv år?… och underbare snälle Joker hade hjälpt henne och gett henne en klubba… då hade hon gråtit så det bara skvalade om det. Men Nina, däremot, hon grät aldrig. Hon var inte den typen. Det hade Nikolaj sagt gång efter annan… Ändå satt hon vid Carolinas sjuksäng och grät som om hjärtat ville brista. Och plötsligt insåg Carolina vad som hänt! Hon mindes! Alla de suddiga figurerna fick ansikten och former… alla hennes vänner och släktingar och… Ragnar! Älskade ljuvlige Ragge… som räddade hennes liv. Han hade sprungit vid hennes sida och funnits där hela tiden. Han hade besökt henne titt som tätt och hon hade… Åh, herregud! Hon hade sett på honom som om han var en fullständig främling… Hans ögon hade blivit så sorgsna… Och ändå fortsatte han att hälsa på. Åh, hon blev varm i hela kroppen bara av att tänka på honom…
”Och vad gör du? Ditt smarta beläte! Du håller käft! Inte ett ord säger du! Inte till Nina, inte till mamma, inte till pappa… Och vad händer?”
Hon tystnade. Sakta, men säkert spreds ett fräckt litet leende över hennes läppar.
”Och vad händer? Pappa friar till mamma och ber henne att gifta sig med honom! Det är vad som händer!” Och det är tack vare henne och hennes… ”minnesförlust”! Pappa dumpar tant Alex och han och mamma hade redan börjat titta på lägenheter. Pappa hade visst en lägenhet inne i stan sen gammalt som de ville rusta upp. Carolina visste inte vad hon skulle känna, glädje och lycka el sorg. Var det inte att vanhelga Mickis och Nikolajs minne om hon inte sörjde? Eller… skulle de förstå?
Det gjorde nästan ont i henne när hon tänkte på hur romantiskt det var mitt i allt det fruktansvärda. De skulle aldrig skiljas åt! Micki visste att han aldrig skulle klara en dag i livet utan Nikolaj, så han… Och så blev de för evigt förenade… det var nästan som en saga… en sagovigsel!
Hon kände sömntabletterna börja verka och slöt ögonen. Imorgon skulle hon kanske tala om sanningen. Sen måste hon fråga pappa om de skulle ha minnesstunden för Micki och Nikolaj samma dag som bröllopet el bröllopet före minnesgudstjänsten eller kanske tvärtom… Och skulle de…
Sen somnade hon.
Chapter Text
- Carl?
- Mmm?
- Exakt vad sa du till Alexandra?
- Vadå? Carl tittade på kvinnan som satt vid hans sida. Av alla saker i världen att prata om, så väljer hon det? Han ryckte på axlarna och ställde ner kaffekoppen.
- Jag sa som det var! Att det inte fanns nån plats för henne i mitt liv! Och så sa jag att vårt förhållande var en charad… och så sa jag att du inom kort skulle bli fru Jeanette Dahlén.
Jeanette höjde ett ögonbryn.
- Ska jag?
- Ja?
- Älskling… Har du inte glömt något?
- Vadå, till exempel?
- Tja… fria, till exempel?
- Jag… trodde inte det behövdes?
- Inte behövdes?
- Hade du sagt nej? Om jag hade friat?
- Självklart inte!
- Dåså!
- Carl Eriksson, jag är en gammalmodig kvinna! Jag vill ha hela baletten!
- Baletten?
Jeanette såg allvarligt på honom.
- Blommor, ringar, ner på knä, hela köret! Det kan väl inte vara så svårt?
Carl flinade brett. Han gick ut i köket och hämtade buketten han köpt medan Jeanette låg och sov. Så gick han tillbaka ut till vardagsrummet, gav henne rosorna, tog hennes hand och gick ner på knä framför henne, allt medan Jeanettes ögon blev större och större.
- Jeanette Wester… Jag har aldrig älskat någon… någonsin… så som jag älskar dig! När jag är med dig, känner jag mig osårbar… det känns som om jag kunde flyga och jag lovar dig, min älskling, att om du blir min fru… så behöver vi aldrig lämna molnen.
Jeanette stirrade på honom och hennes ögon fylldes av tårar.
- Vill du göra mig den stora äran… att bli min hustru?
- Carl, jag…
- Jeanette, jag älskar dig! Jag behöver dig! Snälla du, säg ja! Vill du gifta dig med mig?
Jeanette tvekade en halv hundradels sekund, innan hon kastade sig om halsen på honom och grät av lycka.
- Ja! Skrattsnyftade hon och kysste honom häftigt. Jag säger ja! Ja! Ja! Ja! Och för varje gång hittade hon ett nytt ställe på hans ansikte att kyssa. Älskade Carl, ja alla gånger! Jag följer dig till världens ände om du så vill.
Hennes läppar hittade hans och resten av omvärlden glömdes bort när de förenades i den dans som praktiserats sen urtiden.
* * *
- Ursäkta…
- Vad vill du nu, då? Nina såg kallt på Tom. Om hon inte var så trött, så skulle hon sparka honom där det kändes som mest.
- Jag tänkte bara höra… Du har inte sett till… doktor Strandberg el så?
- Inte sen… Hon tystnade. Hon ville inte tänka på honom. Allt var hans fel! Om det inte varit för honom, så hade Nikolaj varit i livet.
- Vet du vad? Sa hon plötsligt och såg på honom med is i blicken. Jag ger fullständigt fan i vart ”doktor Strandberg” befinner sig! Vad mig anbelangar, kan han fara till Yokohama el nåt! Min bror är död, pga. av honom!
Och innan han hann reagera, hade hon smällt igen dörren mitt framför näsan på honom. Han stod en stund, gapande, alldeles för paff för att veta vad han skulle säga. Han kunde höra hennes snyftningar och förstod att han låg tillräckligt illa till som det var, men det var en sak till han var tvungen att fråga, hur det än bar emot.
- Du… Vart håller Daniel hus?
- Han är i sin hytt… med den där uppblåsta blondinen! Snyftade Nina och Tom visste inte om han skulle skratta el le. Den jäveln! Han sprang alltså efter andra brudar när tjejen därinne…
Han hejdade sig. Hon grät! Och det ordentligt! Han hade aldrig hört en flicka gråta så hjärtskärande förut. Ingen han kände i alla fall. Och plötsligt blev han förbannad på Daniel. Det som just fått honom att le, fick honom nu att kröka på munnen i avsmak. Det var visst dags för honom att ha ett allvarligt snack med sin lille styvbror…
* * *
Micki hade stirrat på samma fläck i nästan tio minuter. Det var något som inte riktigt var som det skulle. Det verkade… bekant på något sätt. Om han bara kunde komma på… och så var det det där hålet i väggen. Det lämnade honom inte i fred, på något vis.
- Nikolaj…
- Mmm…
- Vad är det där för hål?
- Vadå?
- Hålet i väggen! Vad är det?
- Hur ska jag kunna veta det? Jag försöker komma på hur vi ska kunna ta oss ut, jag har inte riktigt tid med att undersöka ett litet hål i väggen.
Micki ignorerade honom och gick bort till hålet. Det verkade trångt och fullt med spindelväv, men…
- Nikolaj…
- Vad är det?
- En snabb fråga bara! Så kan du fortsätta med ditt… tänkande sen.
- Vad är det om?
- Hålet! Vad är det för något?
- Få se… Det kan vara vad som helst… de kanske använde den att smuggla mat… smuggla flyktingar eller…
- Så det är alltså en… gång av något slag? Micki försökte att inte låta för ivrig.
- Kanske det!
- Och den måste väl leda någonstans… visst?
Nu började även Nikolaj att förstå vart tankegången vart på väg.
- Tja, det… borde den verkligen…
- Och då borde man kanske… undersöka den?
- Absolut!
- Bra! Jag gör det!
- Ursäkta mig?
- Jag är liten och smal! Jag har gjort det förr! Om du minns?
- Jo, tack, du! Och jag minns vad som hände efteråt också! Med en viss ikonsmugglare!
- Du tror väl inte att det ska dyka upp en ikonsmugglare i tunneln och attackera mig… va?
- Näe… med vi vet ingenting om det här stället… det kan vara jättegammalt och… murket och…
- Du är väl inte rädd? Store, stygge, ryske databrottsling!
- Jag är bara orolig för dig! Jag vill bara inte att… något ska hända!
- Ingenting kommer att hända! Du är ju alldeles bakom mig! Och när jag har dig som skyddar mig… vad har jag då att oroa mig för?
Han var idel leenden när han vände sig om och började ta bort spindelväven. Herregud, skulle han dö nu, skulle han dö lycklig.
* * *
Tom bankade ilsket på dörren till Daniels hytt.
- Daniel, för helvete, hör du dåligt, eller? Få upp dörren innan jag sparkar in den!
Han hörde röster inifrån hytten. Viskande röster… bekanta röster… Näe, det var löjligt!
- Danne, jag har pratat med Nina! Kom ut nu, så jag får slå dig på käften!
- Tom, jag är upptagen! Svarade en något berusad Daniel. Jag firar min undergång!
- Kul för dig! Jag förmodar att du inte gör det ensam?
- Ingen ensamhet! Sluddrade Daniel och Tom skakade på huvudet. ”Jävla idiot!”
- Vad fan tror du mamma skulle säga om hon såg dig nu!
- Shit!
- Mamma kan gå och dra nån gammal minkpäls över sig! Hördes plötsligt en annan, dock minst lika berusad, röst. En kvinna! Och den rösten var honom så bekant som hans egen handflata… Han hade vuxit upp med den rösten. Ansiktsfärgen vek från hans ansikte. Men… nej! Det var omöjligt! Det var ju… Fy FAN!
- Daniel… vem är det du har därinne?
- Gå och dö el nåt, Tompa! Jag är upptagen!
- Du hörde vad han sa, brorsan! Gå och gör nåt… el nåt!
Tom blinkade upprepade gånger. Åh, fy fan! Åh, Fan och Helvete och alla småjävlar! Det här var bara inte sant! Daniel var inte därinne och… gjorde Gud - vet - vad med sin… med hans… med deras…
- Åh fy FAN! Daniel, säg… Säg att det inte är hon! För helvete, Daniel…
Han kunde inte säga hennes namn! Att säga hennes namn vore detsamma som att erkänna att det som skedde därinne i hytten… var verklighet och inte bara en ond dröm.
- Ledsen att göra dig besviken, Tompa, men… jag skulle gärna presentera er för varann, men… ni känner ju redan varann och… dessutom är vi inte särskilt… anständigt klädda…
Kvinnan brast ut i hejdlöst fnitter och Tom kokade inombords. Det knöt sig i magen. Han måste härifrån. Han måste av båten! Han måste bort från… Han måste bort!
* * *
- Hur ser det ut?
- Det är mörkt! Och en aning trångare än jag trodde… Men det är en barnlek!
- Jojo!
Micki hajade till när Nikolaj plötsligt busvisslade bakom honom.
- Vad sysslar du med?
- Åh, ingenting! Flinade Nikolaj (Micki kunde riktigt höra hur han flinade). Bara… beundrar utsikten!
- Skärp dig! Micki försökte låta sträng, men oj, så han log, där han kröp genom gången.
- Förlåt! Men du gör det jävligt svårt för mig!
- Det är det jag är till för! Har du inte kommit på det än?
- Du kommer att få för det här!
- Ja, det hoppas jag verkligen!
- Du ska passa dig, du! När vi kommer ut härifrån, så ska jag…
- Ja? Jag lyssnar, vad var det du tänkte säga?
Han var glad att hans ansikte inte syntes i den kolsvarta gången, för i nästa sekund rodnade han ilsket vid den målande beskrivningen av vad som väntade honom när de kom ut från det här stället.
* * *
- Carolina!
- Hej, Lukas! Carolina satte sig upp i sängen. Bra att du kom, jag har funderat lite!
- På vadå? Jo, förresten, det här är…
Carolina viftade avfärdande bort presentationen.
- Inte nu, jag har något att säga och jag måste säga det nu, när det fortfarande är morgon.
- Varför just nu?
- För när jag vaknar ordentligt, så har jag fortfarande inget minne kvar. Jag har upptäckt att om jag vaknar tidigt på morgonen… tidigare än vad som är normalt… och knappt är medveten om vart man är el nånting sånt där… så är minnet klarare än nånsin. Jag minns David… och vad han skulle göra med pappa… och jag minns allt som hänt de senaste veckorna.
Han såg skeptisk ut och hon bad en tyst bön att han skulle tro henne. Hon hade tränat in det här lilla talet hela kvällen och han fick inte förstöra det här. Inte nu!
- Så därför att det bra att du är här, för jag måste verkligen prata med dig!
- Okej! Så prata, då! Men först vill jag att du ska träffa…
- Lukas! Jag pratar! Håll mun och lyssna istället! Sätt dig! Nå… Jag vet att jag är skyldig dig en hel del! Du räddade mitt liv och jag har förmodligen ingen som helst rätt att överhuvudtaget be dig om nånting sånt här, men… jag vill att du gör mig en tjänst!
- Okej?
- Jag vill att du lämnar Micki ifred!
- Ursäkta?! Till och med personen borta i dörröppningen såg ut att spärra upp ögonen.
- Du hörde!
- Carolina…
- Du älskar honom inte ens! Innerst inne vet du att det aldrig kan bli ni två! Du hör inte hemma på Freja, det vet du lika väl som jag. Du har säkert ett annat hem… ett annat jobb… någon som… väntar på dig där borta i… vad det nu var du kom ifrån… någon som längtar efter dig…
- Carolina…
- Näe! Tyst nu, jag är inte klar än! Micki älskar inte dig, det vet du! Jag tror…
Hon försökte igen. Hon ville att det här skulle bli så perfekt som möjligt.
- Min mamma brukade berätta en sak för mig och jag tror fullt och fast på det. Hon sa att… Man finner den stora Kärleken en gång i livet och den personen… är ens tvillingsjäl. I Tidens början, när gudarna vandrade omkring på jorden, så satt vi ihop, människorna, två och två, man och kvinna, kvinna och kvinna, man och man… och det funkade jättefint, ända tills Chefsguden, Zeus, bestämde sig för att sära på människorna, av någon konstig anledning… han var avundsjuk, eller nåt... sprida ut dem över världen… och därefter går man omkring med en känsla av tomhet… att något fattas. Man tillbringar resten av livet med att söka sin andra hälft, som man vet att man hör ihop med och när man möts, så… vet man. Man vet att det här är min själsfrände, min andra hälft. Och sen håller man fast i den personen, för släpper man taget, så har man förlorat sin chans, då kommer man aldrig att mötas igen… om man inte lyckas blidka gudarna el nåt… men hur som helst, så håller man fast i varandra, försöker bli… hoplimmade igen el nåt. Det är det själva kärleksakten går ut på. Det är det den är till för! Man återförenas! Två blir en! De… smälter samman! Som det var menat i Begynnelsen. Och Lukas… Micki är inte din tvillingsjäl! Han hör ihop med Nikolaj, det står skrivet i stjärnorna! Och vem är du att stå i vägen för det som gudarna fogat samman? Jag vill att du lämnar Freja, Lukas… Lämna Micki ifred!
Hon tyckte själv att det inte var särskilt mycket begärt. Hon var nöjd med sig själv. Mamma hade varit stolt över henne.
- Var det allt?
- Vadå? Vill du ha mer? Räcker inte det där? Men visst, om du insisterar, så…
- Jag undrade bara, eftersom jag bara kom hit för att se hur det var med dig och… för att säga adjö!
- För att… vadå? Varför då? Eller jag menar… vart ska du?
- Jag ska hem! Till Umeå! Jag tror du har rätt, det är någon som väntar på mig där borta!
Carolina försökte smälta det han sagt. Han hade kommit för att säga adjö? Hade hon kört hela långa talet i onödan? Lysande! Helt ypperligt! Tja, om inte annat, så kunde hon ju alltid skylla på amnesin!
- Jag tror faktiskt det ligger nånting i det hon säger, Lukas! Påpekade personen borta vid dörren.
- Du! Ursäktar du, men vi har faktiskt ett privat samtal här och du har ingenting att säga till om i det här fallet.
- Där tror jag du har fel, Carolina! Det var det jag var på väg att säga, innan du avbröt mig med din… vackra, men dock alldeles onödiga historia. Det här är Jonas!
Carolina vägrade tro att det kunde gå så lätt. Hon måste ha missuppfattat något.
- Jaha? Och?
Så tyckte hon plötsligt att hon kände igen killen och spärrade upp ögonen på vid gavel.
- Vänta lite! Är inte det där… -Visst är du den där som…
- Som dök upp i polisbilen? Som hjälpte dig in i ambulansen? Som skickade in brandmännen för att söka efter de två män som du skrek efter hela tiden? Jo!
Carolina sken upp. Nu mindes hon! Hon hade vaknat… så hade hon sett elden och börjat bete sig som en… galning… och en av poliserna hade hjälpt henne på fötter när hon ramlade… han hade hjälpt henne bort till ambulansen och hon hade protesterat. Micki var därinne! Nikolaj var därinne! Någon måste hjälpa dem! Hon hade skrikit efter mamma och pappa, men de hade visst blivit omhändertagna av nån från mammas sjukhus… el vad det nu var… och sen hade hon legat i ambulansen och polisen hade… Han hade… Näe, det var Lukas som… El så var det båda två som hade… el hur var det nu?
- Åh, gudar! Är du… Du är Jonas!
- Jo, sist jag kollade, så!
- Jonas-Jonas! Du är Den Jonas! Du är Lukas Jonas!
- Ja, det hoppas jag verkligen!
Carolina visste inte vilket som var värst. Hon visste inte om hon skulle skratta el gråta.
- Har jag gjort bort mig nu, igen? Frågande hon, viskande, som en liten flicka och andades lättad ut när de leende skakade på huvudena.
- Absolut inte!
- Tvärtom!
Carolina lutade sig tillbaka mot kuddarna. Det här gick inte riktigt som hon hade planerat, men…
- Och… nu ska du alltså… flytta härifrån?
- Det var aldrig meningen att jag skulle stanna. Jag har några saker att hämta på Freja, sen åker vi hem!
- Men jag… Lukas… minnesstunden! Ska du… Borde du inte…?
- Det är nog bättre om jag låter bli, tror du inte?
Hon nickade. Det låg nånting i det! Hon avskydde att erkänna det, men han hade rätt. Han borde inte vara med på minnesgudstjänsten. Det skulle vara att… vanhelga deras minne.
Lukas reste sig från stolen.
- Vi måste gå!
- Okej! Du… hör väl av dig? Skriver ett mail el så? Talar om hur du har det?
- Klart jag gör!
Hon kramade om honom, tackade än en gång för allt han gjort och så gick de och hon var ensam.
Okej, det där var inte alls kufiskt! Det där var definitivt inte snällt av gudarna. Först… ta tillbaka två av de finaste människor som nånsin funnits… och sen! Sen rättar de till allt som gått på tok. Det är så dags att komma med hö, när hästen är dö! Hon surade en stund, innan hon somnade om. Det blev för mycket att tänka på. Hon beslöt att göra som Scarlett och ta itu med det imorgon istället. I morgon är ju trots allt en annan dag!
Chapter Text
- Hallå där bak! Micki log med hela ansiktet när han såg det. Land i sikte! Vi börjar närma oss slutet av tunneln!
- Inte en sekund för tidigt! Kan du se något?
- Vänta! Det är… det är inte så ljust! Det… ska gå att komma igenom…
I nästa nu kröp han ut ur hålet och stod upprätt för första gången på en och en halv timme. Det var nu inte så lätt och han svajade till ganska så ordentligt där han stod. Så han satte sig ner på golvet… och tog sig äntligen tid att titta sig omkring. Med uppspärrade ögon tog han sig upp på fötter igen.
- Woah! Det här kallar jag en nyck av Ödet!
- Vad är det?
- Det är… Det får du se själv!
Och snart tittade ett smutsigt ansikte fram i det lilla hålet.
- Vad i helvete…?
- Precis vad jag tänkte! Han hjälpte Nikolaj på fötter och de stod en stund, utan att riktigt veta vad de skulle säga el göra och stirrade på hyllorna fyllda med vinflaskor, skåpen fyllda av mat och trappan som ledde till friheten.
- En vinkällare, skulle jag vilja gissa!
- Det ser onekligen ut så, el hur?
- Det skulle i alla fall förklara varför det är så kallt här nere. Det vattnades i munnen på honom när han såg all mat och dryck.
- Känner du lukten?
- Skojar du? Det luktar mat! Varm mat! Ögonen lyste på honom.
De stod en stund och lyssnade. Jo, då, det hördes röster uppifrån. Bakom den stängda dörren… fanns friheten.
- Om den där dörren är låst, så…
- Så sparkar jag ut den! Just nu skulle jag inte ens låta en bulldozer stå i vägen!
Micki var redan på väg upp för trappan. Han hade knappt tre trappsteg kvar, när dörren plötsligt öppnades… utifrån! Och en vitklädd äldre herre stirrade frågande på de båda främlingarna.
- Hur i hela fridens dar har ni hamnat här?
- Bra fråga! Micki blev nästan yr av doften av lagad mat.
- Vi har inte tid med frågor! Vi har inte ätit på två dar! Vi har… vi vet inte ens vart vi är nånstans… och den här unge herrn håller på att svimma! –Micki!
- Vadå? Micki såg sig nyvaket omkring.
- Ryck upp dig! Vi är ju ute nu!
- Så, så! Unge herrn är ju alldeles slutkörd! Kom med här! Jag ska se efter om vi inte kan hitta ett mål mat och er och er bror.
- Eh… Vi är inte…
- Hur har ni lyckats hamna här nere, egentligen? Undrade den äldre herrn, medan han tog ett stadigt tag om den halvt medvetslöse Mickis midja och hjälpte honom upp för de sista två trappstegen.
- Det är en lång historia! Just nu skulle vi vara väldigt tacksamma för ett mål mat… och nånstans att sova!
- Självklart! Följ med mig! Namnet var Persson! Nils Persson! Han sträckte fram handen för att hälsa.
- Nikolaj Remlund! Det här är… -Micki!
- Är vi hemma? Jag är så trött!
- Du får sova sen, tovarish!
Men Micki var redan halvvägs in i drömmen. Nils Persson log farbroderligt.
- Låt honom sova! Jag ska göra i ordning ett mål mat åt er under tiden. –Märta! Vi har gäster!
- Märta?
- Min hustru! Vi äger den här lilla restaurangen… men det verkar som om vi måste lägga ner hela rasket!
- Lägga ner? Varför då?
- För många skulder! Kronofogden! Jag kan göra en lista, om du vill!
- Nej, nej! Förlåt, jag menade inte att snoka!
- Ingen skada skedd! –Märta!
- Ja? En matrona kom emot dem, komplett med förkläde och rosiga kinder. Vad är det? Nä, men… vad är det här för några?
- Hitta dem i källaren! Vette gudarna hur de hade hamnat där. Unge herrn här behöver en säng och hans bror behöver ett mål mat…
- Och… gärna en telefon, om ni har!
- Visst! Sa Märta och log vänligt. Men först ska ni äta! Och jag tar unge herrn!
Med varsamma händer tog hon över Nils börda och lotsade den halvt sovande Micki mot en dörr.
- Vad… vart ska vi?
- Sssh! Han behöver sova! Förklarade Märta som om hon talade till ett barn. Han ska få ligga i en varm säng och vila en stund. Och bror hans ska få sig ett mål mat…
- Mat?
- Sova först! Äta sen!
- Märta, är det verkligen bra för pojken att sova på fastande mage?
- Så mycket bättre! Jag tar hand om pågarna, Nils, gå du ut och ta hand om kunderna.
- Vilka kunder? Undrade hennes man vresigt.
- Nils!
- Jaja!
- Nikolaj?
- Jag är här, tovarish!
- Vart…
- Du behöver vila, min vän! Efter en sån här pärs… jag tror jag skulle kunna somna stående!
- Nikolaj… Ya lublu tebja!
- Jag vet, Micki! Detsamma! Följ med Märta nu! Jag finns här när du vaknar!
Märta tog med sig den sovande Micki och Nikolaj var ensam kvar i köket. Det kliade i fingrarna på honom. Tankarna började gå i banor de inte rört på flera år… Hans hemliga dröm… Hans omöjliga, ouppnåeliga dröm! Kanske inte så omöjlig när allt kom omkring?
- Nå, gunstig junker… skulle han nu vilja tala om för mig hur han lyckades hamna i vår källare?
Det var Nils som kommit tillbaka. Nikolaj hade varit så inne i sina drömmar att han inte hört honom.
- Ja, du! Det skulle jag också bra gärna vilja veta! Men först skulle jag vilja veta två saker: vilken dag är det och exakt vart är vi?
- Det är torsdag, det är två veckor kvar till jul och det här är Nisses Mat och dryck som ni har våldgästat. Så… vad får det lov att vara? Vi bjuder, naturligtvis!
- Kommer inte på frågan! Jag betalar, naturligtvis! Har ni… haft det här stället länge?
- Trettiofem år!
- Det var värst! Och… nu måste ni sälja?
- Vad annat kan vi göra?
Nikolaj svarade inte. Men pulsen ökade märkbart. Ta det lugnt! Ta inte ut glädjen i förskott! Så kom han att tänka på något annat.
- Carolina! Åh, herregud!
- Förlåt?
- Ni har ingen tidning eller så?
- En dagstidning?
- Bara en tidning! Jag måste undersöka en sak!
- Åh… ni har förståss hört om den hemska branden?
- Skulle man kanske kunna säga!
- Visst! Ett ögonblick! Se dig omkring, så länge! Känn dig som hemma!
Nikolaj var redan hemma. Han visste det, lika säkert som han visste sitt namn. Det här var hans öde.
- Du, Nisse?
- Sssh! Märta la ett finger över läpparna och hjyssade när hon stängde dörren till sovrummet. Vad tar han sig till? Vill han inte låta bror sin få sova?
- Jag…
- Pojkstackarn var alldeles slutkörd! Vad har ni gjort med honom, egentligen?
- Ingenting han inte ville! Muttrade Nikolaj för sig själv, med ett fräckt leende på läpparna.
- Vad sa han?
- Vadå? Åh, ingenting! Säg, Märta… Hur är det med kökspersonal och så på det här stället? Har ni kock och köksa och…
- Vad tror han att det här är? Grand Hotel? Jag gör maten ”på det här stället”. Nisse sköter ekonomin. Vilket förklarar varför vi måste sälja hela rasket.
- Sssh! Nu är det ni som…
- Ja, jag vet! Jag är bara så arg! Hur kunde han låta sig luras av en sån… solochvårare?
Nikolaj nickade. Märta gick bort mot spisen och plötsligt hade Nikolaj bestämt sig. Han var ju en Remmer, trots allt. Det spelade ingen roll hur många ggr han ändrade sitt efternamn, faktum kvarstod: han var och skulle förbli en Remmer, vad som än hände… Och som sådan kunde han lägga vantarna på en hel del pengar… och med en hel del pengar skulle han kunna…
- Märta? Hur mycket skulle det kosta att… köpa den här restaurangen? I runda tal!
- Hurså, är han spekulant? Märta log. Tja, vad kan det vara? Gubben min säger att vi nog kan få uppåt en… hundratrettio tusen för den. Om vi har tur!
- Och det innebär att ni måste lämna huset?
- Jo… det är ju lite synd, förståss, men… man blir ju inte yngre, som han förstår! Man måste passa på!
- Så sant!
- Varför undrar han?
- Näe, inget särskilt! Jag skulle inte kunna få… hjälpa till? Med maten, alltså?
- Jaså? Han kan laga mat?
- Jo, jag… jobbade som kökschef på ett fartyg en gång! Matlagning är min passion!
- Jaha, ja! Ja, inte trodde jag att äta maten var hans passion, inte! Jösses i mina dar, han är ju smal som en sticka. Och bror hans! Inte ett dugg bättre! Men visst kan han få hjälpa till, om han vill. Han kan få skala potatisen!
Nikolaj gav henne sitt varmaste leende.
- Så gärna! Sa han och reste sig från bordet.
* * *
- Aldrig i livet!
- Carl!
- Snälla, du kan väl fundera på saken, i alla fall!
- Varför skulle vi ha en minnesgudstjänst på sjukhuset? Det är ju absurt!
- De har ett kapell! Och Carolina är inte stark nog att lämna sjukhuset!
- Nähä? Men springa ut och in i ett kapell, det är helt okej för hälsan?
- Pappa...
- Carl…
- Du kan väl fundera på saken? Jag har inte fått tag på Viktor än, men allt jag behöver är ett OK från dig, så ringer jag och ber honom komma över. Det är gjort på en halvtimme. Allt är iordningställt!
- Men jag…
- Det var Carolinas idé! Och jag tror att ”de” hade uppskattat det!
- Skulle de uppskatta att vi höll deras minnesgudstjänst i ett gammalt kapell på ett sjukhus?
- Carl?
- De dog när de försökte rädda min dotters liv! De förtjänar bättre än så!
- Men om Carolina vill ha det så?
Han svarade inte, men de visste att han skulle ge med sig. Carolinas önskan var hans lag!
* * *
Viktor Remmer var rasande. Han behövde någon att trakassera, någon att se ner på, någon att förödmjuka… och den enda som dög till det jobbet… hade lägligt nog gått och dött! Sabla… skitstövel! Vad skulle han in i det förbannade huset och göra, till att börja med? Han svarade själv på sin fråga: han räddade Carolina! Skulle hela tiden spela hjälte! Och så dör han! Den fårskallen! Och Micki… den fårskallen, springer in efter honom! Varför gjorde han det? Vad skulle det vara bra för? Idioter, det var vad de var! Idioter, hela bunten! Kompletta idioter! Han skulle kunna…
- Idiot! Se dig för!
Viktor hajade till.
- Vad i…? Vad var det för en idiot som kom här och gick rakt in i honom och kallade honom för en idiot? HONOM?! Viktor Remmer!!
- Se efter vart du går, ditt snille!
Viktor såg på den unge mannen… och ett brett Viktor Remmer-leende spred sig över hans läppar. Den där pojkstackarn kände han igen. Han var ute efter Nina! Det skulle han nu få ångra! Han skulle ångra en hel del saker… den dag han föddes, till exempel!
- Vad är ditt problem? Frågade han vänligt.
- Du är mitt problem! Muttrade den unge mannen. Du går rakt in i mig, ber inte ens om ursäkt…
- Jag är på väg till min brorsons minnesstund, så om du ursäktar…
- I helvete heller! Det här är ju perfekt! Som om jag inte hade nog med problem! Jag börjar tro att allt det här är ditt fel!
- Mitt fel? Vad har jag gjort dig?
- Mig? Ingenting! Bara det usla lilla faktum att du existerar, din skjutglada psykopat! Minns du kanske Jimmy?
- Vem?
- Jimmy Williams! Du sköt honom! Anklagade honom för fusk! För bara sju månader sen, du kan inte ha *så* taskigt minne. Så jävla senil är du väl ändå inte?
Viktor skakade på huvudet. ”Du är *så* död, gosse lille!”
- Det fanns inga som helst bevis!
- Spela inte dum, jag vet att det var du!
- Det är lite svårt att fuska i rysk roulett!
- Allt är fan ditt fel! Det är ditt fel att min fot är ett jävla gipspaket, det är ditt fel att Lukas ska flytta tillbaka till Umeå och det är ditt fel att Daniel är i sin hytt tillsammans med sin förbannade tvillingsyster och leker mamma, pappa, barn… Åh, gode gud!
Han fick plötsligt en mental bild av vad som försiggick i hytten.
- FY FAN!
Viktor såg den knutna näven komma farande genom luften och slösade inte bort tid på att undersöka om det fanns vittnen. Han gav Tom en kraftig smäll i ansiktet. Tom vacklade baklänges och en dörr som inte borde ha varit öppen, var öppen och i nästa nu snubblade han till och föll, baklänges ner för den långa trappan, och… Viktor svalde hårt. Det där måste ha gjort ont, tänkte han och drog handen genom håret för att fixa till det. Det där var inte hans fel! Hur skulle han kunna veta att det skulle finnas ett… han tittade efter en gång till… synnerligen spetsigt redskap i slutet av trappan? Det var inte hans fel att den unge mannen nu hade det synnerligen spetsiga redskapet stickandes ut genom bröstet. Om man såg det hela symboliskt, skulle man kunna tro att… Näe, visst ja! Han hade inte tid med det här! Han hade en minnesgudstjänst att gå på. Han kände sig inte särskilt upplagd, men mamma och Andrea hade bett så enträget och det var ju trots allt hans brorson. Han log vid tanken på Andrea och barnet hon väntade. Det skulle bli en han! Det hade han bestämt! Men tänkte hon döpa pojken till Nikolaj, då fick hon tänka om!
Han vände sig om för att gå, kom att tänka på en väldigt viktig sak och gick tillbaka för att stänga dörren.
- Natti, natti! Låt inte vägglösen bita dig!
Han visslade för sig själv när han gick därifrån. Det började bli en rejäl lista det här. Han hade nästan glömt bort Jimmy, han borde ha tackat Tom för påminnelsen. Så var det Tony… ingen hade hittills saknat honom, så han måste ha gjort ett bra jobb. Det där slemmiga äcklet försökte ge sig på lilla Carolina. Att skuta honom var det humanaste sätt han kunde komma på. Robert… Där var han riktigt stolt över sig själv. Ingen människa i världen kunde misstänka honom för faderns död. Robert var gammal och trött och hade problem med… det mesta. Han gjorde världen en tjänst! Så var det farbror Sergej! Det var en otrevlig historia, men han ursäktade sig med att han var väldigt ung den gången och väldigt oerfaren. Dessutom hade Sergej fått mamma att börja gråta och så fick man inte göra! Farbror Sergej var motbjudande! Han tyckte nästan synd om Nikolaj och Nina. Att Nina fått lida som barn, det mindes han nog! Och Nikolaj hade tydligen tagit efter faderns onaturliga begär… Näe, att döda farbror Sergej, DET var att göra världen en tjänst! Och så Tom! Det blev en tjusig liten lista på… fem personer. De fem andra, som varit lagbrytare, de räknades inte. De var inte människor! De var svin! Tony borde egentligen räknas till den kategorin! Han var ett svin! Men nej, han blev en av de Fem! De som han kände! Och så vitt han visste… fanns det inga fler som han ville ta död på. Än så länge!
* * *
- Det var synd att Tom inte kunde vara här! Jag fattar inte vart han håller hus! Han hade velat säga hejdå!
- Äh, du vet väl hur Tom är när det gäller farväl! Fast jag hade velat träffa honom innan vi åkte.
- Det kommer fler tillfällen! Det är ju inte som om ni aldrig kommer att ses igen!
- Näe, det är sant! Nåja, hälsa honom från mig!
- Självklart! Ta hand om dig, Lukas! Och jag räknar med att du hör av dig! Det gör Tom också!
- Jag vet! Hej då, Alex! Det var kul att se dig igen!
- Detsamma! –Se till att han sköter sig, Jonas!
- Jag ska göra mitt bästa! Ha det bra, Alex!
- Du också!
- Säger du till Tom…
- Ja, då!
- Och tala om för honom att jag…
- Lukas! Jag fixar det! Stick nu!
Alex skakade leende på huvudet när Lukas och Jonas gick av båten. Det var så synd på två så framgångsrika, snygga killar, som hade kunnat haft tjejerna hängandes efter sig i klasar… Ja, ja, nu var det som det var med den saken och han måste leta upp Tom. Han var förmodligen i sin hytt. Latmask! Det var så typiskt Tom att inte dyka upp ens för att säga hejdå. Men Alex kunde nog sina knep för att få liv i honom. Han hade ett som han brukade använda på Stina… Så hade han ett annat som… Fan, det hade kunnat väcka de döda. Han hade berättat om det för Stina och hon hade… hon hade bett om ett test… i närheten av Andreas gravsten. Det hade han nu ganska så bestämt avböjt.
Chapter Text
Carl betraktade oroligt sin dotter medan Jeanette borstade hennes hår.
- Carolina, gumman, är du säker på att du orkar?
- Jadå, pappa! Bara du och mamma sitter bredvid, så…
- Vi kommer inte att släppa dig ur sikte, älsklingen!
Carolina nickade. Hon var inte säker på att hon skulle orka. Chansen att hon skulle bryta ihop var stor. Och hur var det med ”måste säga sanningen”? Det hade, passande nog, fallit i glömska. Hon hade annat att tänka på. Pappa hade hämtat hennes svarta klänning som hon hade haft på farfars begravning. Den passade, pinsamt nog, fortfarande. Carolina hade börjat gråta. Hon hade tittat på det svarta plagget och… allt hade plötsligt blivit så… verkligt. De var verkligen borta. De skulle aldrig komma tillbaka! Och det hade blivit för mycket för henne. Hon hade gråtit, hejdlöst och pappa hade lyft upp henne i sitt knä, som han brukade göra när hon var liten och viskade lugnande nonsensord tills hon slutade.
Och nu var hon klädd i den svarta klänningen och satt i rullstolen, på väg till kapellet. Mamma hade envisats med rullstolen. ”Hon skulle aldrig orka gå” var hennes argument, något som fick Carolina att associera till en liten höns- mamma. Och tanken på Jeanette Wester som en höns- mamma var nästan allt som behövdes för att hon skulle börja skratta där hon satt.
- Är det nån som har ringt Bella?
- Jag gjorde det! Medan du låg på sjukhuset och Jeanette satt och vakade vid din sida, så ringde jag och talade om vad som hänt.
- Kommer hon hit?
- Underligt vore det väl annars? Det är ju trots allt hennes bror!
- Hennes bror och Ninas bror… Mamma, tyckte Gud inte om dem? Frågade hon plötsligt som en liten flicka. Ville Han inte att de skulle leva längre? Hon var snart 17 år och hon visste att hon lät som fem, men hon kunde bara inte begripa hur två av jordens finaste människor bara kunde… dö sådär.
- Nej, älskling! Jeanette skakade på huvudet och gick ner på huk vid rullstolen. Micki var gudarnas älskling! Och Nikolaj var en hjälte! Men du förstår att… de som gudarna älskar… vill de ta tillbaka så fort som möjligt. Och när de väl kommer dit, kommer gudarna att upphöja dem till änglar som vakar över oss. Du får inte tro att de är borta, älsklingen! De finns här, mitt ibland oss! Det kommer de alltid att vara!
Carolina nickade. Hon tyckte inte om det, men det lät logiskt… och tanken på Micki och Nikolaj som hennes skyddsänglar kändes… betryggande på något sätt.
Jeanette kramade hennes hand och började gå mot kapellet. Carl kom efter med Carolina i rullstolen. Och Carolina svalde och svalde för att inte klumpen i halsen skulle kväva henne. Ju närmare de kom, desto ondare gjorde det. Hon svalde hårdare. Hon skulle vara stark. Hon skulle inte bryta ihop. För deras skull skulle hon inte börja gråta…
* * *
Nikolaj stod en stund i dörröppningen och betraktade den sovande gestalten med något som bara kunde beskrivas som en kärleksfull blick. ”Jag kan inte vara särskilt klok! Jag svek honom… gud vet hur många gånger… och ändå kommer han tillbaka… Näe, fel! Det är jag som kommer krypande tillbaka till honom. Det är jag som inte klarar mig utan honom! Jag höll nästan på att förlora honom när den där… skitstöveln Kleppner skickade sina hejdukar efter honom… och alla dessa gånger som jag vänt honom ryggen… och varför? Pga min egen jävla feghet! Och nu var jag nära att förlora honom igen… till en läkare till råga på allt.”
Han skakade på huvudet. Det stämde inte! Varför kände han såhär, helt plötsligt? Vad var det med Micki som fick honom att… förlora kontrollen över sig själv? Över sina handlingar, sina… känslor? Titta bara på honom… han ser fan ut som en sovande ängel! Har han alltid gjort det? Varför har jag inte sett det tidigare? Kanske för att jag aldrig stannat kvar över natten. Och de gånger jag gjort det har han alltid vaknat före mig… Och nu tror Nils och Märta att de är bröder… och han har inte sagt som det är. Varför skulle han? Låt de tro det! De har inte med saken att göra… Eller? Något som Märta sagt hade etsat sig fast i hans hjärna, något som inte gick att komma ifrån. Man blir ju inte yngre! Man måste passa på! Visst, passa på… ”Att göra vadå?” undrade hans hjärna. Göra något åt saken, naturligtvis! ”Vilken sak?” envisades hans hjärna. Lägg av, du vet mycket väl vad jag menar! ”Visst, men du borde testa att säga det högt!” Det räcker väl med att jag vet vad det gäller? ”Testa att säga orden, Nikolaj! Vad är det du vill?” Jag vill… Jag vill… ”Du är på god väg! Fortsätt i den stilen! Och när du klarat av det, så går vi över till att göra ord till handling!” Har du inget viktigare att tänka på? ”Inte direkt! Restaurangen finns kvar imorgon! Risken finns att han försvinner ut ur ditt liv igen… för gott den här gången… om du inte gör något åt saken!” Det var då själva fan… Okej! Jag vill ha honom! Nu och för all framtid, i sjukdom och hälsa, lust och nöd och allt vad fan det heter… ”Och?” Tills döden skiljer oss åt! ”Duktig gosse! Då är det bara en sak kvar!” Din envisa jävel! ”Du kommer ingenvart med fula ord!” E"b tvoju mat'! ”Ryska biter inte på mig! Den stora 120 miljoner kronors- frågan: är du 100% säker på att det är det här du vill?”
Nikolaj funderade på saken. Var det här vad han innerst inne ville? Ja! Det är det! Det vill jag! ”Och varför vill du det?” För att jag älskar honom! ”Grattis! Det tog en sabla tid att få fram några få enkla ord!” Gå och dö! ”Kan inte! Jag är ditt samvete, din klokare hjärna, den bättre delen av hjärnan, i alla fall!” Och ego har du så det räcker! ”Okej, en sak till: Är du medveten om vad du står och tänker?” Vad menar du? ”Vi snackar lifelong commitments här! Vi snackar en enda och försaka alla andra! Vi snackar registrerat partnerskap, fattar du? Är du medveten om vad det innebär?” Ja! Herregud, vilket tjat! Ja, jag vet vad det innebär! Men det spelar ingen roll längre! Jag har väntat alldeles för länge! Märta hade rätt, jag blir inte yngre! ”Du tror inte att hon pratade om sig själv?” Ska inte du vara på min sida? ”Du gör ju aldrig något vettigt!” Håll igen käften! Du väcker honom! ”Jag? Det är inte jag som vankar runt omkring i rummet och mumlar för mig själv!” Du glömmer något! Du är en del av mig! Du är jag! Jag är du! Alltså är det du som…
- Vart är jag?
”Vi får snacka sen! Ta itu med det här nu!”
Nikolaj satte sig ner på stolen och kom plötsligt på att han hade en bricka i händerna. Herregud, jag börjar verkligen förlora greppet om saker och ting!
- God kväll, sömntuta!
- Huh? Vad… Hur…
- En sak i taget! Här! Du måste äta något! Du måste vara utsvulten!
Micki satte sig upp i sängen och tog emot brickan.
- Frukost på sängen! Det är inte varje dag man får det!
- Passa på och njut, för det här är en engångsföreteelse. Det är en snygg blandning av frukost, lunch och middag. Klockan är 19.30!
- Vad?
- Så, så! Ät nu! Märta har gjort i ordning allt, enbart för din skull!
- Märta?
- Nisses gumma!
- Nisse? Från Manpower?
- Inte direkt! Nils Persson! Vi är hos Nils och Märta Perssons. Känner du till ”Nisses mat och dryck”?
- Inte vad jag vet!
- En liten restaurang i utkanten av stan. De har enorma skulder och är tvungna att sälja. Gör de det, åker de ut härifrån. De har bott och ägt stället i 15 år!
- Och… vi har med det att göra?
- Micki… Jag tänker köpa stället!
- Vad för något?
- Det är min dröm! Fattar du inte? Det här är världens chans för oss!
- Ursäkta? Oss? Vad har jag med saken att göra?
- Du ska hjälpa mig, fattar du väl? Du, jag har en sak att göra, men när jag kommer tillbaka, ska du få alla detaljer.
- Men vad…
- Jag blir inte borta länge! Märta och Nils är därute om du skulle behöva något och… Jag har liksom inte berättat att jag tillhör den Remmerska klanen, så… inte ett ord om våra planer, okej?
- Men vänta, jag…
- Jag är tillbaka om en timme! Okej?
Micki verkade fortfarande inte riktigt vaken. Han stirrade på Nikolaj som om han aldrig sett honom förr.
- Och en sak till… Gör inte sådär med munnen, så är du snäll?
- Vadå?
- Du plutar!
- Och?
- Du gör det jävligt svårt för mig att gå härifrån!
Micki försökte låta bli att le. På så sätt? Nu hade han ett hemligt vapen! Bra att veta!
- Jag är redan sen! Så, ge mig en kyss, så kan jag gå sen!
* * *
- Låtom oss bedja! Allsmäktige, barmhärtige och evige Gud…
Carolina såg att prästen rörde på läpparna, men hon kunde inte höra vad han sa. Det spelade ingen roll! Inga ord i världen kunde få Micki och Nikolaj att komma tillbaka till de döda. Hon kramade mammas hand och försökte vara tapper. Hon hörde Ninas svaga snyftningar snett bakom henne och plötsligt gick det inte längre att hindra tårarna. Nina, tappra, modiga Nina, som aldrig fällt en tår mer än nödvändigt i hela sitt liv, hade inte gjort annat än gråtit de senaste dagarna. När Carolina hade kommit fram till kapellet och fick syn på Nina, så vacker i sin svarta dress och så hjärtskärande sorgsen att Carolina ville resa sig upp och slå armarna om hennes hals.
Nina hade försökt hålla tal. Men efter några rader hade hon börjat storgråta i talarstolen och Viktor, av alla människor, tänkte Carolina, hade lett henne tillbaka till hennes plats.
Det var fin stämning i det lilla kapellet. Ljusen och musiken… ändå kändes det fel. Som om det var något som fattades. Hon lutade sig mot sin fars axel.
- Pappa… jag orkar inte längre. Kan du ta mig tillbaka till rummet?
Carl såg frågande på henne och när hon såg hur han skräckslagen spärrade upp ögonen, insåg hon att hon var blek som ett lakan i ansiktet.
- Snälla pappa! Jag kan inte andas här!
Carl nickade och utbytte några oroliga blickar med Jeanette.
- Mår du bra, älsklingen?
- Jag… Näe! Jag gör nog inte det! Jag vill tillbaka till min säng!
- Okej! Prästen får klara sig utan oss!
- Borde man inte säga till el något?
- Näe, varför då? Kom nu!
Han reste sig och hjälpte Carolina att sätta sig i rullstolen. Utan ett ord till förklaring gick han mot utgången. Carolina hängde med huvudet. Hon orkade inte mer. Hon ville bara sova! De hade knappt hunnit halvvägs, när plötsligt en telefon ringde. Den gälla signalen skar genom tystnaden och den tryckta, sorgtyngda stämningen. Nina tog upp sin mobil och stängde av den utan ett ljud. Hon tittade inte ens på den, stoppade bara ner den i handväskan och försökte le ursäktande mot prästen.
Carolina skakade på huvudet. Vad var det för en jubelidiot som ringde mitt under minnesstunden?
* * *
Nikolaj slängde på luren.
- Helvete! Fan, Nina, det här är helt fel tillfälle att stänga av mobilen på. Helt fel!
Det fanns bara en sak kvar att göra. Han måste ta sig till sjukhuset. Han måste få veta hur det var med Carolina. Tidningarna hade inte nämnt ett ord om vare sig de överlevande eller… han log snett… de döda! Inga namn, inga detaljer, ingenting! Fan också!
Han tvekade en halv sekund, innan han började gå mot busshållplatsen. Det var inte hans stil att åka buss, men… det här var ju trots allt en nödsituation.
Det tog inte mer än tre minuter innan bussen dök upp.
- Går du förbi Karolinska?
- Visst!
- Bra! Han betalade och inte förrän bussen satt sig i rörelse igen, kände han att han kunde pusta ut. Han var inte van vid att vara död… okej, en gång tidigare hade han fejkat sin egen död, men det var annorlunda på den tiden, det var för att komma undan ryska maffian… Det var hans liv det gällde. Nu var det helt annat. Nu hade han ingen bil att köra av bron med eller en… väska full med sedlar i ett bankfack. Det hade inte suttit helt fel just nu! Men, men… man kunde ju inte få allt här i världen.
* * *
- Du behöver inte sitta hos mig, pappa! Jag mår bra nu! Jag behöver bara få sova lite! Och Ragge sitter ju utanför dörren och vaktar. Ingen kommer förbi honom!
- Är du säker på att…
- Pappa! Gå tillbaka till kapellet. Jag vill veta vad som hände sen! Just nu vill jag bara glömma alltihop, men jag kommer att vilja ha detaljer sen!
- Okej… Jag säger till Ragge!
- Bra! Pappa…
- Mmm?
- Tror du som mamma? Att Nikolaj och Micki är mina skyddsänglar? Att de finns här, hos oss och vakar över oss?
Carl Eriksson, den evige ateisten, log mjukt mot sin dotter.
- Ja, det tror jag! Svarade han. Absolut!
Han kysste henne lätt på pannan och gick ut ur rummet. Carolina tog ett djupt andetag och drog upp täcket till hakan. Hon ville bara somna och glömma bort allt som hade med den grymma verkligheten att göra.
* * *
Alex stängde dörren till hytten, en aning hårdare än han planerat. Vart fan höll Tom hus? Han var som uppslukad av jorden. Han hade till och med bett receptionisten att ropa på honom… och det hade hon minsann gjort också, så det hördes över hela båten och kanske till och med på land, men Tom var och förblev spårlöst försvunnen.
Förbannade Tom! De hade jobb att göra! Och Alex skulle hitta honom om det så var det sista han gjorde i livet. Han tänkte inte göra allting själv!
* * *
- Ursäkta mig!
Ragge reste sig hastigt när den vitklädde läkaren stannade till framför honom.
- Kan jag hjälpa er? Frågade han artigt och kvävde en gäspning.
- Jag är här för att titta till patienten!
- Okej… Eller vänta nu! Ingen får besöka Carolina utan Carl Erikssons tillstånd.
- Jag har redan pratat med Carl Eriksson, borta vid kapellet och han sa att det gick bra!
- Men jag…
Läkaren spände ögonen i honom och Ragnar tyckte för ett ögonblick att det var något bekant över det där ansiktet. Det kändes som att han sett det tidigare.
- Ragnar… Jag tror det vore bäst om du tog en liten paus! Gå och hämta en kopp kaffe el nåt!
- Hur vet du…
- Ragge lilla, jag vet allt om dig! Och för Carolinas skull, tycker jag att du ska släppa förbi mig. Jag vill ogärna göra henne ledsen och… om du hindrar mig, så måste jag döda dig och… då blir Carolina ledsen. Och det vill vi väl inte?
Ragge hade för ögonblicket glömt bort hur man talade. Han nickade bara, vit i ansiktet.
- Duktig gosse! Det här tar inte lång tid.
- Ni… Ni får inte göra henne illa!
- Göra henne illa? Han log mot pojken. Ragnar, den flickan betyder mer för mig än du kan ana. Jag skulle aldrig göra henne illa… Skulle du?
- Vadå? Vem? Jag? Aldrig! Skulle aldrig… Aldrig nånsin!
- Bra! Då är vi överens?
Och så öppnade han dörren och gick in. Ragge satte sig ner på stolen igen och försökte andas lugnt.
* * *
- Jaså, han är vaken nu? Har han sovit gott?
- Som ett barn! Och tack så mycket för frukost… lunch… Tack för maten!
- Åh, det var så lite så! Nå, vill han inte göra mig sällskap?
- Visst! Han satte sig på stolen bredvid henne. Eh… sa Nikolaj vart han skulle?
Märta log vist.
- Är han orolig för bror sin? Annars så såg han ut att vara en som är van att ta vara på sig själv.
- Märta… Han är inte… precis min… bror… så att säga…
- Näe, det är de aldrig nu för tiden! Nå, vad sägs om att han hjälper mig med disken och sen kan han gå upp med brickan där till Marianne!
- Marianne?
- Min sondotter! Märta sänkte rösten och viskade konspiratoriskt: Hon har råkat i trassel… om han förstår vad jag menar.
- Oj, då! Hur gammal är hon?
-15! Stackars barn borde ha känt igen en förförare när hon såg honom. Och innan han säger något, nej, hon kan inte ta bort det. Det är alldeles för sent och dessutom skulle vi aldrig tillåta att hon tog död på det lilla livet.
- Okej! Eh… Bor hon här hos er?
- Hon bor på vinden! Tills vidare! Föräldrarna har slängt ut henne och vi låter henne bo här till barnet är fött.
”Har henne på vinden, va? Som en annan väl bevarad hemlighet! Finns en i alla familjer, antar jag! Stackars flicka!”
- Vad kommer att hända med…
- Hon måste lämna bort det! Hon är för ung och vi är för gamla. Bättre då att den lille hamnar hos några som kan ta hand om honom och älska honom…
- Så det är en pojke?
- Så vitt vi vet! Varför frågar han?
- Näe, jag bara… undrade! Pappan, då? Kan inte han…
- Den skojaren? Kommer han hit, så ska jag skicka han på porten med huvudet före! Han har ingenting här att hämta och ingenting vill han ha. Nä, tro mig, gossen mår bäst av att aldrig få veta vem far hans är.
-O… kej! Ska jag… ta upp brickan till henne?
- Åh nej! Försöker han smita från disken? Det går inte för sig! Så, kom här och torka! Marianne kan vänta!
- Ja, frun! Och jag heter Micki!
- Jag vet, vännen! Det sa ”bror” din innan han gick! Så, upp och hoppa! Disken diskar inte sig själv!
* * *
Carolina sov tungt och drömde skönt. Ändå kände hon att det var någon i rummet och tvingade upp ögonlocken. Det var mörkt i rummet och på stolen bredvid sängen satt Nikolaj och såg på henne med sina intensiva mörka ögon. Carolina log sömnigt. Hon blev inte rädd när hon såg honom, snarare tvärtom.
- Hej! Väckte jag dig?
- Det gör inget! Hon satte sig upp i sängen och såg på honom med sömndruckna ögon. Jag saknar dig!
- Detsamma!
- Så mamma hade rätt?
- Det brukar hon väl ha?
Carolina nickade. Jo, så var det.
- Så ni är mina skyddsänglar, du och Micki!
Nikolaj log mot henne och de mörka ögonen glittrade i mörkret.
- Visst är vi det!
- Coolt! Så vart är Micki, förresten? Han borde också vara här, tycker du inte?
- Han sover! Men han hälsar och undrar hur du mår. Efter omständigheterna!
Carolina undrade för sig själv om döingar kunde sova, men det kändes oviktigt.
- Mycket bättre nu när du är här… Nikolaj?
- Mmm?
- Hur… Hur känns det?
- Vilket då?
- Att vara död, alltså!
- Jag är in… började Nikolaj, men avbröt sig själv. Fel tillfälle! Och dessutom var hon inte ens medveten om vad som hände just nu. Det finns rätt tillfällen och det finns fel tillfällen! Och allt är en fråga om tajming!
- Jag har… inte känt efter… riktigt än. Jag har väl inte vant mig vid tanken!
- Okej! Ska du visa dig för Nina också? Hon var helt förstörd under minnesstunden. Du måste besöka henne. Hon måste få veta att du har det bra… Du… har det väl bra, va?
- Det kunde inte bli bättre!
- Jaså? Ja, det är klart! Nu förstår jag! Så allt är OK mellan er?
- Du anar inte vad en liten nära-döden upplevelse kan göra för ett förhållande.
Carolina drog en suck av lättnad. Det var som hon önskat. Hon undrade lite över hur det kunde räknas som en nära-döden upplevelse om man faktiskt var död, men det kändes också oviktigt.
- Vad bra! Nu är jag nöjd! Så… har du tagit reda på om man får gifta sig i himlen?
- Eh… Jag vet inte! Jag tror man måste ha tillstånd av Storbossen för något sånt, men… det tror jag väl att man får. Hurså?
- Bra! Då tycker jag att du ska göra det! Omedelbums!
- Eh… vänta lite nu! Vadå?
Carolina skakade på huvudet. Hon visste att hon inte tänkte klart, hon visste att hon bara sa en massa nonsens, men det spelade ingen roll. Hon ville säga det här.
- Gift er, vetja! Få skrivet i guld att Micki är din och att ni hör ihop för alla tider. Så att ingen blond liten ängel kommer och försöker komma emellan er! Och låt inte en dag gå förbi utan att du säger ”Jag älskar dig” minst fem ggr om dan!
- Carolina, jag tror inte…
- Du älskar väl honom… eller?
Hon såg allvarligt på honom och Nikolaj kom på sig själv med att nicka.
- Ja, det gör jag!
- Och han älskar dig!
- Ja, det får vi hoppas!
- Dåså! Gör nånting åt saken! Tvinga nån gammal präst el vad det nu finns däruppe och se till att bli vigda el vad det nu heter, annars så… så… blir jag arg!
- Okej, okej! För din skull, då! Så att du inte blir arg!
- Nej, för fasen! Inte för min skull! Gör det för din egen!
Han kunde inte gärna säga emot henne… så han bytte ämne lite diskret.
- Carolina, jag kom inte hit för att diskutera min framtid med Micki, jag kom hit för att kolla hur det var med dig…
Han tvingade tillbaka en impuls att stryka henne över håret. Han skulle ju föreställa en ande när allt kom omkring. Och såna var inte solida nog att stryka folk över håret. Sabla otur, hon såg ut att behöva det. Så kom han att tänka på något annat.
- Vet du, det faktum att jag är en… gengångare verkar inte beröra dig nämnvärt?
- Näe, varför skulle det? Borde jag bli rädd, tycker du? Du är en av… var en av mina bästa vänner, du vill mig inget ont. Och dessutom, tillade hon, inte så lite stolt, så har jag träffat gengångare förr, så jag är inte direkt nån gröngöling.
- Jaså? Så du har… träffat andra… döingar?
- Javisst! Farfars första fru, Elinor och farbror Georg!
Nikolaj reagerade direkt.
- Vad för något? Farbror… Georg Lager? Kapten Georg Lager?
- Ja! När jag var 10! Hon gäspade stort. Han var jättesnäll! Nikolaj, du måste berätta för Micki att Bella hade en rent skräckinjagande hatt på sig i kyrkan. Den stred mot allt vad mode heter, hon måste ha förlorat stinget el nåt.
- Carolina… Lyssna på mig nu! Kapten Lager dog när du var knappt ett år gammal!
- Och? Tant Elinor dog långt innan jag ens var påtänkt, och henne träffade jag bara för nån dag sen, när jag låg på golvet i rummet hos David och väntade på att ni skulle dyka upp. Så vart vill du komma?
Nikolaj försökte hitta en röd tråd, något som inte lät helt befängt…
- Ingen aning! Jag bara…
Carolina försökte förgäves dölja ännu en gäspning!
- Du borde fortsätta sova, lilla vän.
- Jag är inte trött! Mumlade Carolina sömngångaraktigt.
- Carolina, du är så trött att ögonen går i kors. Lägg dig och sov!
- Men du, då?
- Jag stannar här tills du har somnat! Sen måste jag gå!
Carolina verkade nöjd, slöt ögonen och gäspade stort.
- Sjung för mig!
- Vad för något?
- Jag är sömnig och det har varit en jobbig dag. Jag vill att du sjunger för mig så att jag somnar! Sjung nån vaggvisa el nåt.
- Men jag…
- Snälla? Och så sjunger du på ryska?
- Carolina, jag kan inga ryska vaggvisor!
- Så hitta på en!
- Carro…
- Sjung!
Chansen fanns ju att hon inte skulle ha något som helst minne av det här när hon vaknade på morgonen… och han hade inte hjärta att neka henne någonting, det hade han aldrig haft… så han sjöng för henne och slutade inte förrän han var säker på att hon verkligen somnat om. Då först reste han sig från stolen, då först vågade han sträcka fram handen och röra vid hennes kind. Det här med att vara död var minsann ingen picknick. Han fick se till att de kom tillbaka fortare än planerat. Här blev det inga lugna dagar utan familjen hängandes efter sig. Ingen semester! Fan också!
* * *
Ragge flög upp från stolen som om han förväntat dig ett hagelgevär i magen el nåt.
- Hur är det med henne?
- Sover som en liten ängel! Och det bästa vore om du glömde bort att det här lilla mötet nånsin ägt rum.
- Men jag…
- För Carolinas skull! Det skulle bli så… svårt för henne att hantera!
- Vänta lite här! Ragge kom plötsligt ihåg hur man skulle tilltala såna här typer och han morskade upp sig rejält. Jeanette kommer att hugga skallen av mig om jag somnat på min post och…
- Det gjorde du inte!
- Vem fan är du, egentligen? Du vet vad jag heter, du uppför dig som om…
- En presentation vore kanske på sin plats! Det har du rätt i! Nikolaj log brett med hela ansiktet och han tyckte nästan synd om pojken.
- Nikolaj Remlund! Trevlig att råkas!
- Ragnar Simon… Woah, vänta lite här! Remlund, det var ju han som…
Och färgen vek så sakteliga från hans kinder.
- Precis! Jag tror vi möttes som hastigast? Bara några sekunder innan hela stället exploderade!
- Men du… Du blev kvar därinne!
- Jo! Nikolaj nickade sorgset. Jag blev ju det! Nu måste jag gå! Och du ser till att glömma bort att det här lilla samtalet nånsin ägt rum, OK?
Det kändes som om han ville vissla när han gick därifrån. Så här kul hade han inte haft på länge… Fast det fanns en sak till han borde göra… som skulle bli dubbelt så roligt. Carolina hade rätt, det var kanske dags att hemsöka kära, gamla släkten… Viktor, till exempel! Bara att se hans min skulle vara nog betalning för allt den skitstöveln gjort honom under åren som gått.
”Glömmer du inte bort nånting nu?” Där var den där envisa rösten igen, som alltid dök upp när han minst av allt behövde den och som alltid hade rätt… och av någon konstig anledning, lät den alltid som hans syster Nina. Perfekt, vem var bättre att vara hans samvete än hans lillasyster? ”Du tänker bara på dig själv, Nikolaj! Hade inte du lovat Micki att du skulle komma tillbaka så fort du bara kunde?” Hade inte du gått och lagt dig el nåt? ”Det var nära när du började sjunga, men…” Ursäktar du? Jag har lite att göra! ”Du har inte så mycket tid på dig! En timme sa du till Micki! Knappt en halvtimme sa du till Märta! Och det finns ett antal spekulanter som du borde ta hand om… för du vill väl fortfarande ha restaurangen?” Jaja! Herregud, vad du tjatar! ”Det är det jag är till för! Jag är ditt ständigt tjatande samvete, har du inte upptäckt det förrän nu?” Håll mun!
Men han siktade in sig på restaurangen i alla fall. Viktor fick vänta. Han kunde kanske spela död fler gånger.
* * *
Marianne Persson var en spillra av sitt forna jag. Innan allt det här hände hade hon varit glad, bekymmerslös, sugen på allt som livet hade att erbjuda… Och nu! Nu satt hon på vinden hos faffan och farmor, med magen i vädret som en annan luftballong. Förbannelse över honom! Förbannade skitstövel till karl. Förbannade… Vem försökte hon lura? Det var ju inte bara hans fel! Hon hade ju gått med på det. ”Första gången händer ingenting! Varför skulle man ha skydd då?” Näe, första gången, kanske… men andra? Och tredje? Hon grät tyst. Hon brukade gråta nätterna igenom, men farmor och faffan hörde henne inte. De var så gamla och skröpliga… och hon skulle inte klara sig utan dem.
- Du lilla barn, viskade hon till magen, vad ska vi göra med dig? Du kan inte stanna här! Jag kan inte ta hand om dig, farmor och faffan skulle aldrig klara av det… men jag vill inte släppa dig…
Det var några dagar sen hon duschade sist och maten rörde hon inte. Det fanns liksom ingen anledning längre. Hon visste att hon luktade. Hon visste att det var dåligt för barnet.
- Jag vet det! Jag vet, jag vet, jag vet!
Med mycken möda och stort besvär tog hon sig upp ur soffan och vaggade bort till fönstret. Snart skulle farmor komma uppspringande, fråga om allt var väl och sen påminna henne om att hon inte fick skrika. ”Tänk på kunderna, flickebarn!” Vilka jävla kunder?
- Va? Vilka JÄVLA KUNDER?
Hon hörde dörren öppnas därnere. Jaha, visste hon inte det? Nu kom farmor upp med briskan och en förmaning. Det slog aldrig fel. Hon vägrade vända sig om, stod med ryggen demonstrativt vänd mot farmodern, stirrade stint ut genom fönstret. Fan ta hela rasket! Fan ta hela långa raddan av skitstövlar där nere som…
- Jag tänkte att du kanske var hungrig?
Det där var inte farmors röst, det kunde hon ta gift på. Vad sysslade farmor med? Släppte hon upp en massa typer hit? Vadå för? Att beskåda spektaklet? Tog käringen betalt för det också, kanske? Att det kunde vara farmors hjälpreda el nåt, det tänkte hon inte på. Varför skulle någon vilja hjälpa farmor.
- Jag är inte hungrig! Muttrade hon, fortfarande utan att vända sig om.
- Det tror jag vad jag vill om! Men det gör inget! Jag kan vänta här tills du blir hungrig! För det blir du! Och den lille parveln därinne behöver också näring. Han behöver mat för att överleva och vill du veta nåt helgalet? Han behöver DIG för att överleva! Kan du tänka dig? Det finns ett litet liv därinne som behöver dig, mer än någon annan! Det hänger på dig om han ska komma ut som en frisk och kry liten krabat… el som ett skrynkligt litet russin. Du bestämmer!
Marianne ville vända sig om, ville se på honom… men det var att visa sig svag! Och hon var kanske många saker, men svag var hon inte!
- Jag bryr mig inte! Sa hon ynkligt och hoppades att han skulle tro henne. Hon hörde hur han satte sig i soffan och började placera ut fat och glas och bestick.
- Nä, du säger det! Men du, då gör det väl inte så mycket om jag käkar upp den här rostbiffen, va? Din farmor, hon gör nog bland de godaste rostbiffar jag nånsin ätit.
- Kul för dig! Hon kände dofterna och plötsligt kurrade det i magen. Näe, det kurrade inte! Den skrek!
Och rostbiff dessutom, som hon älskade.
- Vet du, jag har inte känt din farmor Märta särskilt länge, men… hon verkar vara ganska okej. För en farmor! Jag hade varken farmor el farfar, så… jag är nog lite avundsjuk på dig!
- Var inte det! Nu lät hon trött också! Herregud, vad var det här? Trött, hungrig… ensam!
- Vill du inte ha lite rostbiff, Marianne? Inte bara för din skull… och tro mig, det där kurrandet skulle höras ända bort till finlandsfärjan… utan för den lille killen som bor i din mage. Han har det kanske både varmt och gott därinne, men han behöver mat också.
Marianne ville slå händerna för öronen. Han lät alldeles för snäll, alldeles för… allvarlig. Så vadå att det fanns en varelse i hennes mage som vill ha mat… som var… beroende av henne… som behövde henne för att kunna överleva…
- Jag kan inte behålla honom!
Han svarade först inte.
- Jag vet! Sa han sen.
- Jag vill inte lämna honom!
- Så gör inte det! Be fosterföräldrarna om besöksrätt! Så kan du hälsa på honom när du vill! Och när han är stor nog, kan ni berätta sanningen för honom… Mer än så kan du nog inte göra för honom.
Mariannes hjärna protesterade fortfarande vilt. Men hennes hjärta hade veknat. Hon hörde hur han åt av rostbiffen… Hennes rostbiff!
- Är du säker på att du inte vill ha lite? Det här är mat för gudarna, det säger jag dig!
Försiktigt, tvekande, vände hon sig om. Den typen åt av hennes rostbiff! Hon sa inget. Istället gick hon, sakta, som om hon hade all tid i världen, bort till soffan. Allt hon såg var hans ljust bruna hår, allt hon hört var hans röst… men det räckte. Utan att ta blicken från honom satte hon sig försiktigt i soffan, så långt bort som möjligt och tittade på när han åt. Magen protesterade som aldrig förr. Men ännu sa hon inget. Han märkte inte ens att hon var där… el gjorde han? Han sa ingenting i alla fall. Och snart vågade hon sätta sig lite närmare. Brickan var full med mat, precis som alltid annars. Farmor ville att hon skulle äta ordentligt ”så hon fick lite kött på bena”. Det såg så gott ut, rostbiff och potatis, en tallrik med soppa, ett äpple och ett glas apelsinjuice. Soppan var fortfarande varm. Vanligtvis, när hon tvingat sig själv att vänta så länge som möjligt, brukade soppan vara kall och maten knappt ätbar.
Hon satte sig lite närmare. Fortsatte hon såhär, så skulle hon snart sitta i knät på honom. Så kom hon plötsligt på hur hon såg ut… och hur hon luktade och som ett skyggt djur drog hon sig tillbaka till yttersta kanten av soffan. Han verkade inte bry sig, han åt lugnt vidare. Snart vågade hon sätta sig lite närmare igen. Han kanske inte kände något? Det kanske bara var hennes fantasi som spelade henne ett spratt?
- Är det… gott? Frågade hon till slut, knappt hörbart!
- Fantastiskt! Här, smaka!
Och så tog han lite rostbiff och lite potatis på gaffeln och räckte fram åt henne. Marianne stirrade på den.
- Okej, jag hade hoppats att jag skulle slippa göra såhär, men… Öppna mun!
Chockad gjorde hon som han sagt. Och plötsligt förstod hon vad han tänkte göra. Hon gapade av förvåning, tänkte protestera. Hon var faktiskt inget barn, hon behövde inte bli matad… och i nästa nu hade hon maten i munnen.
- Jag brukade få göra såhär, när jag satt barnvakt åt våra grannar. De var kanske inte lika tjuriga som du, men de åt i alla fall. Så, ska du ha mer?
Innan Marianne hann fatta hur det gick till, satt hon och blev matad av den brunhårige killen… och inte ett ord till protest hade kommit över hennes läppar. Det var så gott! Och hon var så hungrig!
- Tror du att du kan själv nu?
Utan att svara tog hon gaffeln av honom och gick lös på rostbiffen som om det vore hennes sista måltid. De enda ord som yttrades var ”Försiktigt, tänk på att det är varmt!” Och ”Ät inte för fort, då får ni ont i magen, båda två!”. På knappa tio minuter var potatis, rostbiff, juice och halva kycklingsoppan uppslukade.
- Du ser! Det var väl inte så svårt.
Marianne orkade inte svara. Hon var mätt. Hon hade inte varit mätt på ett bra tag.
- Jag heter Micki, förresten! Micki Sandell!
Hon kunde inte låta bli att le mot honom.
- Marianne Persson!
- Trevligt att råkas!
- Åh, nej! Nöjet var helt på min sida!
- Hur känns det?
- Mycket bättre!
- Redo att möta omvärlden?
- Vad för något?
- Det är snart jul! Du behöver nya kläder! Och ditt hår skulle må bra av att bli tvättat… Och den lille parveln därinne skulle också behöva ett bad. –El vad säger du? Vill du ha ett bad? Ska vi försöka få mamma ner i ett badkar?
Marianne log snett när han pratade med hennes mage.
- Du tror väl inte att han svarar?
- Det vet man aldrig! –Okej, pysen! En spark för ja, två för nej! Tycker du att mamma ska bada?
Marianne skakade på huvudet… och ögonen höll på att trilla ut ur sina hålor, när hon plötsligt kände barnet sparka.
- Han… Han…
- Jag såg, jag såg! –Duktig gosse! –Dåså, vi kan ju inte gärna låta bli nu, när chefen har talat, el hur?
Och så reste han sig från soffan och tog brickan. Marianne satt kvar och stirrade på honom.
- Kommer du? Badrummet, om jag inte minns fel, finns en trappa ner!
Marianne visste varken ut el in. Allt hade blivit så konstigt! Hela världen hade vänts uppochner på bara en halvtimme. Det var inte normalt.
Micki stod en stund med brickan i händerna, sen ställde han ner den och gick bort till Marianne.
- Behöver du en hand? Frågade han och sträckte ut handen för att hjälpa henne. Marianne nickade stumt och tog hans hand och lät honom hjälpa henne på fötter.
- Så där! Då går vi ner!
Marianne log. Det var nu något hon inte gjort särskilt ofta de senaste månaderna, men nu log hon brett och hennes leende hade kunnat tävla med solen i värme.
Chapter Text
- Det var en fin minnesstund! Vilken… stämningsfull musik. Amazing Graze är verkligen… fin!
Nina nickade stumt. Folk hade kommit fram till henne med kondoleanser och förfrågningar i över en timme nu. Den mörka flickan, Bella, blev minst lika hårt ansatt av ”sorgetåget”, men hon verkade snarare uppskatta uppmärksamheten. Brydde hon sig inte om att hennes bror var… Hon svalde hårt. Nej! Jag får inte! Jag ska inte! Hon tog ett skälvande andetag och såg sig om efter farmor.
- Hur mår du?
Nina snodde runt. Andrea hade rödgråtna ögon och plötsligt kunde Nina inte hålla sig längre. Hon slog armarna om sin farbrors hustru och grät som om hjärtat ville brista.
- Såja, såja! Det är bra nu! Han har funnit frid!
Nina svarade inte. Hon hade ingen röst att svara med. Det gjorde så ont. De stod så en lång stund, med armarna om varandra, utan att tala, tills Nina försiktigt lösgjorde sig och torkade sina tårar.
- Jag vill hem!
- Självklart! Vänta här, jag ska prata med Viktor!
- Jag vill inte tillbaka till Freja, jag vill åka hem!
- Jag vet, gumman! Jag ska prata med Viktor! Vi ska snart åka! Väntar du här?
Nina satte sig ner på en stol. Carl Eriksson tröstade Jeanette. Nina kunde inte förstå varför Jeanette tog så illa vid sig. Så vitt hon visste, hade Jeanette Wester aldrig ens träffat Micki el Nikolaj… mer än en gång, när de träffades hos David. Hon hade nog hört alla prata om det.
Polisen sökte efter kidnapparen, men Nina betvivlade att de skulle hitta honom. Utan Carolinas vittnesmål… och Carolina hade förlorat minnet, stackarn.
De flesta från Freja var där, de hade alla kommit fram till henne och framfört sina kondoleanser. Det verkade som om de flesta kände Bella sen gammalt och sen mindes hon att hon faktiskt jobbat tillsammans med Micki på båten, i det som en gång var skönhetsgalleri och som sedermera blev konstgalleri och sedan kontor för Alexandra Remmer och… vad var det hon hette nu igen? Madeleine!
Margareta Lager var där. Stackarn började få både ett och två gråa hårstrån i det annars så vackra håret. Hon såg helt förstörd ut, hon också. Hon blev tröstad av Joker. Bella stod och pratade med en man som Nina inte kände igen. Hon kunde inte minnas att hon sett honom inne i kapellet… Hon kunde inte minnas att hon sett honom överhuvudtaget… och plötsligt gav Bella honom en ordentlig örfil. Swack sa det och det blev ett tjusigt rött märke efter hennes hand på mannens kind. Nina visste inte riktigt vad saken gällde, men kunde inte låta bli att le åt mannens uppsyn. Det där var nog det sista han hade väntat. Bella vände och gick därifrån och efter en stund kom en dam fram till mannen. De diskuterade något och sen… Swack! Fick han en örfil på andra kinden. Nina gapade. Vad i hela fridens dar var det som försiggick? Den unga damen gjorde exakt samma sorti som Bella, hon vände på klacken och gick därifrån med raska steg.
Nina glömde nästan bort att sörja. Det här var ju rena cirkusen.
- Nina! Nina?!
- Vadå?
- Hej! Vad stod du och tänkte på?
- Ingenting! Kan vi åka hem nu?
Viktor nickade.
- Visst! Jag tänkte att vi skulle åka hem till farmor. Ingen ska behöva vara ensam ikväll!
Nina höjde ett ögonbryn.
- Varför bryr du dig överhuvudtaget?
- Vad menar du?
- Viktor… Du kan inte påstå att det fanns något annat än hat mellan dig och Nikolaj, så… vad gör du här? För att han tillhörde familjen? För att han var din brorson? El för att du har skuldkänslor?
- Nina, jag har gjort många dumma saker i mitt liv…
- Jo, tack, det har vi nog fått erfara!
- Men jag har alltid… Vad jag menar är… Fan, Nina, du och Nikolaj brukade alltid komma och hälsa på mig när ni var små.
- Ja! Och du gav oss en slant och skickade hem oss efter fem minuter!
- Ja, hade jag inte gjort det, så hade mamma gjort det. Ni två små råttungar var de enda som överhuvudtaget brydde sig som mig. Du anar inte hur jag såg fram emot era besök… hur orolig jag blev när ni inte kom… hur rädd jag var att jag skulle förlora er.
Nina såg allvarligt på honom.
- Det gjorde du! Och nu är det för sent att göra nånting åt saken!
- Nina…
- Jag vill åka hem nu! Vart är Andrea?
- Hon har gått ut för att köra fram bilen.
Nina svarade inte. Hon såg ner i golvet och utan ett ord började hon gå mot utgången. Viktor suckade och gick bort till sin mor för att meddela att taxin var framkörd.
* * *
- Hej, Ragge!
- Jeanette! Hur var gudstjänsten?
- Tung! –El hur, Carl?
- Det var jobbigt, men det måste göras! Så hur är det med vår lilla prinsessa?
- Hon sover som en liten ängel!
- Bra! Ragge, vad är det med dig? Du är alldeles blek! Du ser ut som om du har sett ett spöke!
- Vem? Jag? Nej, jag… jag bara satt här och, och, och tänkte på… på vad Carolina har gått igenom och…
- Ragnar! Var det någon här medan vi var borta?
Ragnar såg från den ena till den andra och så skakade han på huvudet.
- Nej! Ingen! Inte en levande själ!
- Och du somnade inte?
- Jag skulle aldrig göra något för att skada Carolina! Jag skulle aldrig svika henne!
- Det är bra, Ragge, vi tror dig! –Jag ska bara in och säga god natt så kan vi åka sen!
- Ska… Ska ni åka? Härifrån?
- Ja? Vi behöver väl inte oroa oss så länge du sitter här?
- Eh… Näe! Visst inte, men…
- Var inte orolig! Det kommer en polis och löser av dig om en timme. Du behöver få några timmars sömn.
Ragge nickade. Han tyckte som inte att det fanns så mycket annat att göra. Och Carolina skulle han vakta med sitt liv. Carolinas föräldrar gick in och kom ut efter en liten stund.
- Hon sover så sött.
- Vi kommer tillbaka imorgon! Somnar du på din post så kommer jag att tillfoga dig så mycket smärta att du kommer att be om dödens befrielse.
- Jeanette!
- Jaja! - God natt, gossen min! Vi ses imorgon!
Hon log sött och trippade iväg längs korridoren med Carl strax efter sig. Ragge svalde hårt. Han insåg plötsligt att han behövde gå på toaletten. Och det med detsamma! Han var inte på humör för att möta Jeanette imorgon och tala om att han var tvungen att lämna sin post… Så det fanns bara en sak att göra. Han bad bara att Carolina skulle sova så tungt att hon inte hörde nånting. Nog kunde det inte räknas som att lämna sin post om man gick på toaletten… inne i själva sjukrummet? Det var ju trots allt det toaletter var till för!
* * *
Märta såg oroligt på när Marianne fick hjälp att borsta ut sitt nytvättade hår. Flickan log åt något Micki sa! Hon log! Det här kunde bara betyda en sak: hon har accepterat sin situation och beslutat sig för att ta sitt ansvar och det innebär att hon ville ta kontakt med en läkare och då måste sanningen fram. Stackars liten! Hur mycket mer måste hon bära på sina späda axlar? Först barnet och nu… Märta slöt ögonen. Gode Gud, varför vill du ta mitt flickebarn ifrån mig så tidigt? Är det hennes fel att hon hamnat där hon är? Jag hade kunnat tåla både det ena och det andra, Allsmäktige, men… varför cancer? Varför nu? Och varför så svårbehandlat? Hon vet om det! Jag ser på hennes ögon att hon vet! Åh, Himmelske Fader, ta henne inte än. Låt henne få barnet, låt henne få se honom växa upp… Låt henne växa och bli stor. Hon gjorde ett misstag, Fader, straffa henne inte för att hon gjorde ett ynka litet misstag. Och vem skulle ta hand om barnet? Gud, jag försöker vara en god och trogen kristen, jag vet att Dina vägar är outgrundliga… men varför tar Du mitt barnbarn, när hon knappt hunnit fylla 16? Det stämmer inte! Låt henne leva, Gud! Om så bara för ett litet tag! Om så bara tills hennes barn är fött… låt henne leva!
* * *
- Du måste ta för dig av livet, Marianne! Man lever bara en gång, vet du! Mer äppelkaka?
- Jo, visst! Jag är 15 år och gravid, Micki, du tycker inte att det rimmar lite illa?
- Jag trodde vi hade kommit överens om att du inte skulle älta i det där? Vad hände med ”Leva livet”? Blev det ändrade planer i duschen el nåt, för jag måste ha missat nåt!
Marianne log mot honom.
- Nej, inga planer är ändrade! Jag vet vad jag måste göra!
- Bra! Så, vill du ha mer äppelkaka?
Marianne såg sig omkring i restaurangen. Det var inte särskilt mycket folk vid den här tiden, men nog var de fler än tio, i alla fall. Vanligtvis hade hon varit livrädd att sitta så här öppet med magen och allt, men nu… var det som om det inte spelade nån roll längre. Hon var inte ensam!
Micki skar en bit av äppelkakan och Marianne fortsatte:
- Jag är bara så arg! Hur kunde jag låta mig luras av en sån…
- Skurk? Lögnare? Casanova? Dubbelspelande skitstövel? Been there-done that, flicka lilla!
- Jag borde ha förstått att han var…
- Full av lögner och fagra ord?
- Precis! Och sen visar det sig att han är…
- Gift?
-…Inte bara gift, utan har…
- Två barn och en labrador? Been there-done that!
- Och även fast man vet att han kommer att…
- Fortsätta ljuga? Bedra dig? Fylla ditt huvud fullt med lögner om en framtid tillsammans?
-…Göra samma sak igen, så kan man inte låta bli att beundra hans…
- Ögon? Sättet han ler på, sättet han går på, hur byxorna verkar sitta som en andra hud runt hans…
- Micki!? Marianne kunde inte låta bli att fnittra.
- Vadå? Det är ju så, inte sant? Vilka sorgliga, patetiska människor vi är, el hur?
- Fruktansvärda, fnittrade Marianne. Vi borde verkligen veta bättre!
- Och vi tror att vi gör det också!
- Tills näste solochvårare dyker upp…
- Och så är man fast igen!
Marianne nickade leende.
- Patetiskt! Ta killen där borta, till exempel! Han som just kom in genom dörren.
Micki vände sig om. Det var Nikolaj som kommit in. Micki försökte att inte le.
- Gärna det! Tror du han skulle ha något emot det?
- Han är precis en sån typ! En ny varje vecka! Det syns lång väg!
- Men snygg är han!
- Åtta!
- Kom igen nu! Tio! Åtminstånde 9,5!
- Och när man väl har fastnat i garnet, så…
- Så drar han!
- Och då står man där igen! Shit! Titta inte nu, men han är på väg hitåt!
- Vad?
- Jag lovar dig, ett enda ord om bio och middag, så dör jag!
- Tror du? Han kanske bara vill be om sockret el nåt?
- Fan, heller, han där är ute efter en enda sak och det är inte socker… Ssh!
- Ursäkta, är det ledigt här?
Micki och Marianne flinade mot varann.
- Tja, det beror väl på!
- På vad?
- Tja, om du sätter dig, så är det inte ledigt! Och om du inte gör det, så är det ledigt! Verkar logiskt, tycker du inte?
- Får man slå sig ner?
- Tja, jag vet inte. –Micki?
- Varför inte! Sitt, för all del! Lite äppelkaka, kanske?
- Nej, tack! –Flicka lilla, hur gammal är du, egentligen?
- Det är oartigt att fråga om en dams ålder!
- Jag tror han menar magen, Marianne!
- Spelar ingen roll! Man frågar inte efter en dams ålder, det första man gör! -Jag vet inte ens vem ni är!
- Förlåt, så mycket! Mitt namn är Remlund! Nikolaj Remlund!
- Nu tror han att han är James Bond! Muttrade Micki.
- Ett tydligt tecken! Viskade Marianne. –Trevligt att råkas. Jag heter Marianne och det här är Micki!
- Hej, Marianne! –Hej, Micki! Nå? Hur gammal är min fröken?
- Gammal nog att bli med barn, men olovlig för en sån som dig! Jag är 15!
- Jag hoppas ni inte har nånting emot lite sällskap? Jag ska iväg om en liten stund, så…
- Åhå? Är ni… stridspilot el nåt sånt?
- Inget så glamoröst! Jag är kökschef! Ombord på m/s Freja!
- Finlandsfärjan?
- Just det!
- Det var värst! Och du… är förstås ute efter ett litet äventyr innan båten går?
- Visste jag inte det, kanske? Den här typen har en flicka i varje hamn!
- Jag har just varit på minnesstund för en av mina käraste vänner! Jag är inte upplagd för skämt!
- Åh! Förlåt!
- Var det… någon nära vän?
- Det var fruktansvärt! Min syster var där! Så vacker i sin svarta dress och alldeles upplöst i tårar. Och hans syster var där!
Micki spärrade upp ögonen.
- Vad för något?
- Jag såg henne inte själv, men en väninna som ligger på sjukhus var där och hon sa att kvinnan i fråga hade en rent fasansfull hatt, som stred mot modets alla lagar.
- Verkligen? Micki försökte att inte låta allt för angelägen när han frågade: Jag hoppas att… väninnan inte var allvarligt skadad?
- Näe, bara utmattad efter en traumatisk upplevelse! Hon får nog komma hem imorgon!
- Så skönt!
- Och för att svara på er fråga, fröken Marianne, så är jag inte ute efter ett ”litet äventyr!” Jag är inte den typen! Jag har redan ett fast förhållande och jag skulle aldrig göra något för att äventyra det.
- På så sätt?
- Jo, jag… funderar faktiskt på att… ta ett väldigt viktigt beslut… angående det förhållandet.
- Jaså?
- Där ser man! Så… då menar ni verkligen allvar?
- Jag har aldrig varit allvarligare! Jag funderar faktiskt på att… fria!
Micki tappade nästan kaffekoppen.
- Ursäkta?!
- Så trevligt! Marianne var idel leenden. Hon måste vara speciell, om du tänker fria till henne.
- Jo… Jag önskar bara jag visste vad jag kommer att få för svar.
- Tja… Micki harklade sig och försökte igen. Det vore kanske en fördel att fråga först?
- Jo, det… vore kanske en fördel!
- Absolut!
- Tycker ni också det, fröken Marianne? Att jag ska fråga först?
- Javisst! Om hon älskar er, så kommer hon att svara ja! Annars, så… har du i alla fall försökt!
- Det stämmer! Klok flicka! –Så vad säger du?
- Ursäkta? Marianne spärrade upp både ögon och mun.
- Det där räknas verkligen inte som ett regelrätt frieri! Påpekade Micki med darrande röst.
- Gör det inte?
- Inte direkt!
- Okej! Vad sägs om… Jag älskar dig, mer än jag nånsin älskat någon annan människa? Hur jag överhuvudtaget kunde leva en dag utan dig, det fattar jag fortfarande inte och jag vet att om det finns någon jag vill tillbringa resten av mitt liv tillsammans med, så är det du! Så vad säger du? Ska vi gifta oss? Chocka hela den Remmerska klanen! Visa hela världen att du och jag hör ihop, att vi älskar varann… Var det bättre?
- Eh… Oboy!
- ”Var det bättre”, frågar han! –Fan, Micki, om du inte säger ja, så gör jag det!
- Du hörde vad hon sa! Så… Räknas det där som ett… regelrätt frieri?
- Eh… Så vitt jag vet, så… Ja! Så… Ja!
- ”Ja” som i ”Ja, det är ett regelrätt frieri” eller… ”Ja” som i…
- Men herregud! ”Ja” som i Ja, din jubelidiot! Ja!
Han sa en hel del annat också, men det hördes inte så bra, av den enkla anledningen att han fick annat att göra med munnen ett bra tag framöver. Marianne lutade sig tillbaka och njöt av scenen, äppelkakan och det faktum att hon just fattat ett väldigt viktigt beslut.
Chapter Text
- Nej, Carl!
- Vadå nej? Det har gått en vecka! Det är dags att hon går tillbaka till skolan!
- Hon är inte redo! De kommer att fråga ut henne och de kommer att titta på henne och… Hon är inte redo!
- Har du frågat henne om det?
- Carl Eriksson, hon har sorg! Man klampar inte in till sin dotter och slänger fram att ”I morgon ska du tillbaka till skolan, lilla vän”, när hon fortfarande sörjer sina vänner.
- Har hon sagt något?
- Minnet har inte kommit tillbaka, om det är det du undrar! Hon får… små minnesbilder ibland, men de försvinner innan hon hinner ta reda på vad som hänt el vilka som var där osv. Det är också en anledning till att jag inte vill att hon går tillbaka till skolan.
- Vadå? Hon verkar ju kunna det viktigaste, matten och engelskan och sånt. Det är mystiskt, egentligen att hon minns sånt som hon lärde sig i skolan, men hon känner inte igen sin egen farmor.
- Carl, snälla du, lyssna på mig: Carolina har gått igenom en svår händelse med David och allt. Hon behöver mer än en vecka för att komma tillbaka till verkligheten. Snälla du, ge henne… några dagar till. Jag ska prata med henne. Men tillbaka till skolan ska hon INTE!
* * *
TVÅ DAGAR SENARE
- Vad är klockan?
- Halv åtta! Du borde kanske göra något åt ditt hår, älsklingen! Du kan inte gå till skolan och se ut som om du just kommit hem från en resa i Hades underjord. Kom här!
Carolina satte sig lydigt ner framför sin mor och Jeanette började borsta hennes hår.
- Varför måste jag gå tillbaka till skolan?
- Det är din far som bestämt det, Carolina! Och jag tror faktiskt att han har rätt. Träffa dina kamrater och lärarna… det kan göra underverk för ditt minne.
- Men jag… Hon tystnade. Det var ingen idé att säga emot. Mamma var envis som synden!
- Ja, älskling?
- Inget! Vart är min väska?
- Den står i tamburen, färdigpackad och klar. Sådär! Vänd på dig, får jag se… Gudar, vilken vacker flicka! Det vore en dödssynd att hålla en sån som dig inspärrad hela dagarna.
Carolina såg sig själv i spegeln. Hon var kanske inte strålande vacker som sin mamma, el på långa vägar lika söt som Nina, men hennes ögon var stora och vänliga, hennes kinder sunda och rosiga och läpparna var aldrig långt från ett leende. Mamma hade kanske rätt… Och det vore kul att träffa alla kompisarna igen… så länge de inte frågade ut henne om allt som hänt sen kidnappningen.
- Är jag redo, tror du? Frågade hon till slut sin mor och Jeanette nickade stumt. Jo, då! Nog var hon redo. Men var Jeanette redo att släppa taget? Hon kysste sin dotter på kinden och Carolina gick för att hämta sin väska och gå till skolan.
Jeanette satt kvar i Carolinas rum en bra stund. Det var kanske inte färdigmöblerat och tapeterna var rent ut sagt gräsliga, men Carolina hade sett ut det här rummet som sitt, långt innan föräldrarna ens hunnit visa henne resten av lägenheten. ”Det spelar ingen roll!” hade hon sagt. ”Det här är Mitt Rum!”
Och så var det så bra med det.
- Jeanette!
Hon ryckte till och insåg att hon hade suttit på stolen en bra stund.
- Vad sitter du och tänker på?
Carl gick bort till henne och sträckte ut sina händer för att hjälpa henne att resa sig upp. Då först upptäckte han att tårar rann ner för hennes kinder.
- Älskling, vad är det?
- Jag har förlorat så mycket, Carl! Jag fick aldrig se hennes första steg! Hennes första dag på dagis… Första skoldagen… Det känns som om… Jag har missat hela hennes barndom! Carl, hon är inte min lilla docka, längre. Hon är en ung kvinna! Och jag fick aldrig… Jag var aldrig där för henne när hon behövde mig som mest…
- Nämen älskade vän… Han slog armarna om henne och strök henne saktaöver håret. Älskade vän, tänk inte så där! Du har fortfarande chansen! Du kan…
- Men jag missade det viktigaste, Carl! Jag svek henne!
- Du svek henne inte alls! Kom med här, ska du få se!
- Vad?
- Jag har en… liten överraskning!
Han tog med henne ut i vardagsrummet och hon satte sig i soffan som de kämpat så med att få upp för alla trapporna. Carl tog ett videoband och stoppade in det i videon.
- Här ska du få se…
Och plötsligt satt en liten flicka i TV-rutan. Hon skrattade och vinkade och Jeanette slog handen för munnen.
- Åh, Carl… är det…
- Yes! Här är vår lilla ängel uppskattningsvis ett och ett halvt år. Jag har flera band om du vill se! Jag hade på känn att de kunde… komma till hands nån dag, så jag filmade henne så ofta jag kunde. Just det här bandet… lånade jag av mamma.
Jeanette rynkade på näsan.
- Var hon där när du gjorde det?
- Njae, men… hon vet att det är jag som har det… tror jag! Vem skulle det annars vara?
TV-Carolina kröp omkring på golvet och Jeanette log genom tårarna.
- Min älskling… Och titta, där är du!
TV-Carl kom in i bild och TV-Carolina tultade emot honom och gurglade av förtjusning. TV-Carl lyfte upp henne och TV-Carolina skrattade högt.
- Vem är pappas älskling? Är det Carolina som är pappas älskling? Är du pappas flicka?
Och TV-Carolina log brett mot honom och fnittrade.
Jeanette log mot Carl och han förde hennes hand mot sina läppar.
- Det där är vår dotter, Jeanette! Det bästa vi nånsin åstadkommit tillsammans!
Jeanette nickade, utan att släppa sin ett-åriga dotter med blicken.
- Hon har dina ögon, tror jag!
- Knappast! Dina ögon och min näsa!
Jeanette såg retfullt på honom.
- Möjligtvis din näsa för affärer! Den där näsan… Det är en typisk Wester-näsa!
- Pytt, heller! Hon är en äkta Dahlénare! Inget snack om saken!
- Carl… älskling… hur kan hon vara en Dahlénare om du är Beatrices son och jag är en Wester? Reidar var ju inte ens din riktiga pappa!
Carl satt tyst en stund.
- Jo, tyvärr!
- Vad för något?
- Han var min riktiga pappa! Mamma hade en affär med honom när de var unga. Han var förlovad med Elinor och…
- Och så går Beatrice och blir med barn? Var det därför hon stack till USA? Jeanette kunde inte tro sina ögon. Hade verkligen den där senila, allvetande, uppkäftiga Beatrice varit så vild? Hon hoppade på sin egen tvillingsysters fästman… och blir på tjocken, dessutom.
- Det var som fan! Men då visste väl du om att Reidar var din…
- Inte till en början! Mamma bodde ju ihop med Charles och jag trodde ju alltid att det var han som var min pappa. Och sen när vi flyttade tillbaka till Sverige, så… så säger käringen fortfarande inte ett ord om vem som är min riktige far. Minns du… när du låg på sjukhuset… när du hade fått den där blödningen och…
- Jag minns! Hon ville inte minnas, men hon kunde inte glömma det.
- Hur som helst, så gjorde vi ett faderskapstest, jag och Reidar. Mamma kom med en massa lögner och sa att… Det gick ju bara inte! Det fick inte vara så!
- Men så var det?
- Så var det! Så jag är nog en äkta Dahlénare är jag rädd.
- Och när vi gifter oss…
- Så blir du också det!
- Och Carolina?
- Och Carolina!
- Åh, Carl! Åh, älskling!
* * *
Nikolaj sträckte på sig fattade ett väldigt viktigt beslut.
- Micki? Det är dags!
- Vadå? Redan?
- Tyvärr! Slut på gratissemestern! Upp och hoppa!
- Typiskt! Jag som just började trivas här!
- Åh, vi kommer ju tillbaka! Det är bara det att vi har jobb att sköta!
- Och släktingar att besöka!
- Jaja, det var kul så länge det varade.
- Absolut! Vi borde dö flera gånger! Nå, vem ska vi besöka först?
- Besöka el hemsöka?
- Besöka! Jag är less på att vara död! Och jag saknar hela familjen… och så har vi ju något att berätta för dem, inte sant?
- Absolut! I så fall… vet jag precis vem vi ska besöka först!
* * *
Carolina lyssnade med ett halvt öra på läraren. Nu önskade hon nästan att hon fortfarande var sjuk och fick ligga hemma i sängen. Efter allt hon varit med om kändes allting, skolan, kompisarna, de ändlösa lektionerna… obetydliga, nästan futtiga.
På rasten orkade hon inte bry sig när kompisarna diskuterade fester de varit på, snyggingar de spanat in… Det saknade helt enkelt betydelse.
-Å sen vettu, så var det bara… och Janne var så jävla full och jag ba hallååå och sen…
- Och Anna, då? Hon var ju fan och kladda på Eivor som nån… Jag menar Eivor?
- Asså, jag var så packad, jag vet inte ens hur jag kom hem och morsan var liksom bara sååå förbannad och sen…
Carolina slöt ögonen. Kunde de inte vara liksom bara lite tystare? Hennes huvud dunkade.
- Åh, shit, kolla in! Där borta! Klar babe-varning!
- Allvarligt? Han är bara så mycket för gammal!
- Håll käften, snygg är han!
- Och gay!
- Fan, heller!
- Hur mycket ska vi sätta? Det där är fan ingen tjej han limmar på, det ser till och med jag.
- Till och med du?
Carolina fick ont i öronen av deras tjatter. Av gammal vana tittade hon upp för att slänga en likgiltig blick på babe-varningen… och hennes hjärta hoppade över ett slag el två. Det var omöjligt! Det kunde inte vara…
- Till och med Carro tycker att han är snygg! –Carro?
Carolina kom plötsligt ihåg hur man andades.
- Åh, gudar, viskade hon, utan att släppa det annalkande paret med blicken. Det var verkligen de! Men det var ju omöjligt!
- Ser… Ser ni dem också?
- Typ hallå? Det är bara lite svårt att inte se dem! Jag menar Duh! De gör ju inte precis nånting för att inte synas, om du fattar vad jag menar. Jag menar herregud liksom har de aldrig hört talas om diskretion?
Carolina hade slutat att lyssna efter andra meningen. Om de andra också kunde se dem… så måste ju det betyda… De lever!
- De lever!
- Ja, men självklart, vad fan trodde du, att de var några spöken ute på en morgonpromenad?
Carolina var säker på sin sak. Ju närmare de kom, desto säkrare blev hon.
- Va fan, han kommer ju hitåt, den jäveln! Jag menar va fan tror han?
Det ringde in och alla började gå mot skolan… men Carolina rörde sig inte ur fläcken. Hon kunde inte.
- Carro, va fan sitter de i? Rör på fötterna, vi kommer ju för sent, typ!
Carolina hörde inte på. Ögonen fylldes av tårar, fötterna rörde sig plötsligt av sig själv och med ett skrik av glädje sprang hon fram, som skjuten ur en kanon och kastade sig om Mickis hals.
- Du lever! Du är verkligen här!
- Lilla solstrålen…
- Åh, herregud, det är verkligen du?
- I egen hög person!
Carolina visste inte om hon skulle skratta el gråta. Hon släppte taget om Micki och flög på Nikolaj, utan att för ett ögonblick bry sig om kompisarnas undrande, nyfikna blickar. Hon gjorde både och, hon skrattade och grät om vartannat och kramade dem och kysste dem och talade, utan att veta vad hon sa:
- Jag trodde… och sen sa de att ni… och vi… och du, din skurk, om du inte hade… och nu… och så… nu lever ni och vi… Fan, Micki, vad fan tänkte du på, egentligen? –Och du! Du behöver ta sånglektioner! Eller ge sånglektioner… Eller så… jag tror… jag måste… sätta mig…
De hjälpte henne bort mot en bänk och satt sen på var sin sida om henne, vakade över henne som hökar.
- Men hur… Jag såg ju… Och brandmännen sa att… att ni…
- Ta det lugnt, flickan min! Tänk på hjärtat!
- Tänk på hjärtat? Ursäkta mig, men det är inte varje dag som man har chansen att prata med folk som just återuppstått från de döda.
- Nja…
- Tekniskt sett så… var vi väl egentligen aldrig riktigt döda, vi var bara…
- Nikolaj! Ni var inte bara döda, ni var oidentifierbara! Vi hade minnesstund för er på sjukhuset och… Visst fan, det visst ni väl redan? Unge herrn här passade ju på att titta in på en snabbvisit! Åh, hjälp! Nina! Har ni pratat med Nina? –Niko, du måste ringa till henne el nåt! Hon är helt förstörd! Eh… min mobil är i klassrummet… -Micki! Han kan väl få låna din?
- Visst! Micki fiskade upp mobilen ur jackfickan. Här!
- Tack… Vänta lite här! Din lilla… Har du haft den här hela tiden?
- Eh… Oops! Tänkte inte på det!
- ”Oops”? OOPS?! Vi höll på att dö där nere, du hade mobilen hela tiden och allt du har att säga är ”oops, tänkte inte på det”?
- Uh oh!
Nu följde en rad ord, så motbjudande att de skulle få en fiskmånglares hustru att bli grön i ansiktet. Det var svenska och ryska sammanblandade till en enda lång svordom och Carolina kämpade mot en impuls att slå händerna för öronen. I hennes ögon uppförde Nikolaj sig som en barnunge, men hon sa inget.
-Paskuda! Delovoy muzhik! Choknutiy sukin syn! Yobaniy huy!
- Jag är ganska säker på att det där inte är komplimanger!
- Jag tror inte mina öron! –Nikolaj Remlund, ska jag måsta tvätta munnen din med tvål? Vad fan spelar det för roll? Ni lever! Kan du inte bara acceptera det och gå vidare? Okej, så han glömde bort att nämna mobilen. Bagateller! Ni lurade Döden, fattar du? Fattar ni vad det innebär? Ni har fått en chans till! Använder ni den till att skrika åt varann som folkilskna hundar, visst, gör det, om ni så gärna vill, men har man fått en chans till att leva, så nog fan använder man den till något vettigt? Först ska ni kontakta resten av familjen, på ett el annat sätt, bara ni gör det, så att de får veta att ni lever… Gud, så besviken Viktor kommer att bli… och sen går ni hem och leker kaniner resten av dan! Vad är det där för blick? Lyssna på vad jag säger istället för att se ut som om jag vore något katta hade släpat in. När ni har gjort det, så ringer ni mig…
Hon tystnade, lika hastigt som när man stänger av radion. Plötsligt gick det upp för henne vad hon just sagt: de hade faktiskt lurat Döden! De hade kommit tillbaka! De hade varit borta så länge, de hade försvunnit i eldhavet… och nu satt de här, livs levande… Plötsligt rann tårarna ner för hennes kinder.
- Ni skrämde mig! Viskade hon. Jag blev så rädd! De sa att de inte hittade er och… allt jag kunde tänka på…
Hon visste inte vad hon sa längre. Hon kände att de kramade henne, tröstade henne, men det gick bara inte att sluta gråta. Det var som om hon inte fått gråta ordentligt på flera veckor.
- Carro… Vi är ju här nu! Vi är här, hos dig!
- Jag vet! Men ni var inte där när vi behövde er! Ni var inte där… och alla trodde… och Nina…
Hon snyftade och snörvlade och någon stack till henne en näsduk. Hon tog den, snöt sig och skulle just ge den tillbaka, när hon fick syn på något annat. Med ett kvävt litet rop tog hon handen som räckt henne näsduken och synade den misstänksamt. Så tittade hon upp med allvarlig, hoppfull blick.
- Är det här vad jag tror att det är?
- Vadå? Jaså den! Tja, det är en ring, så vitt jag kan se! Sa Micki svävande och försökte se oskyldig ut.
Carolina funderade på om hon kanske skulle strypa honom el nåt.
- Micki… det här är inte vilken ring som helst, det här är en förlovningsring!
- Är det? Få se! Hmm… ja, nu när du säger det så… jag tror faktiskt att du har rätt.
- Micki, jag har varit med om en hel massa jävligheter de senaste dagarna, jag har blivit kidnappad, råkat ut för minnesförlust och två av mina käraste vänner dog… för att sedan komma tillbaka till livet och jag ska ha prov i ordklasser om tre dar… jag är inte upplagd för skämt just nu! Är ni… Har ni…
- Utan att bjuda dig? Trodde du verkligen att vi skulle vara så taskiga?
- Men ni är… Hon gav sig inte, hon ville höra orden. Några få ord, det var allt hon behövde, sen skulle allt vara rätt och riktigt i världen.
- Ja!
Hon tog ett djupt andetag. Åh, käre gode gud…
- Ja? Verkligen?
- Vi är förlovade!
- YES! Jag visste det! Jag har vetat det hela tiden! Ha! Fan, vad kul! Jag visste att… Men vänta!
Hon lugnade ner sig något, men var fortfarande hög från adrenalinkicken.
- Åh herrejestanes! Och stackars Lukas! Näe, just det, han har stuckit till Umeå. –Visste ni det? Och det var inte ens mitt fel! Åh, hjälp, jag tror jag borde… Näe, vänta, jag sitter ju redan! Det här är stort! Det här är enormt! Vi kan ha… ÅH! Vi kan ha dubbelbröllop! Gud, så underbart! Vad säger ni? Näe, såklart inte, ni ska inte ha ett dubbelbröllop, vem försöker jag lura! Det ska vara två bröllop… och två fester och TÅRTOR! –Niko, du måste göra tårtor! Stora tårtor!
- Carolina…
- Vad?
- Lugna ner dig!
- Lugna ner mig? Du skojar, va? Hur fan ska jag kunna lugna ner mig?
- Carolina… varför skulle det bli dubbelbröllop?
- Vadå? Ja! Pappa! Min älskade pappa ska gifta sig med…
- Med Alexandra, va?
Carolinas goda humör grusades något.
- Näe! Det var inte ens roligt! Pappa och mamma, såklart! Tant Alexandra är puts väck och ute ur bilden. Jag vet att hon är din faster, Niko, men mamma och pappa var gjorda för varann. Deras öde står skrivet i stjärnorna. De är sammanlänkade för all framtid. De var tillsammans i sitt förra liv och de kommer att vara tillsammans i nästa!
- Reinkarnation?
- Varför inte?
- Du tror verkligen på det där?
- Ja? Vet du inte att om man tror något, och jag menar ordentligt! Så kommer det att bli så!
- Verkligen?
- Ja! Jag visste att mamma och pappa en vacker dag skulle bli tillsammans igen. Jag trodde på det! Jag visste att ni två en dag skulle bli tillsammans igen. Det trodde jag också på! Och har man sett! Ni är själsfränder, precis som mamma och pappa är själsfränder!
- Är vi?
- Ja! Och det sa jag till Lukas när han kom till sjukhuset och…
- Och han igen! Det verkar som om jag aldrig blir kvitt den där kvacksalvaren!
- Kvacksalvare el inte, så räddade han mitt liv! Hur som helst, så dök han upp på sjukhuset och jag tyckte att jag borde tala om för honom… jag borde säga som det var, ni vet? Så jag sa att det bästa vore om han lämnade Freja… eftersom jag visste att om det skulle bli så att Micki var tvungen att välja mellan dig och Lukas, så skulle Lukas förlora, alla gånger och då skulle han stå där och känna sig ensam och oönskad och förödmjukad.
- DET hade jag velat se!
- Fast när jag väl var klar med hela långa talet, så visar det sig att det var det han tänkt göra ändå, innan jag började prata och så hade han bara tänkt komma för att säga hejdå och jag bara… ”Ursäkta, har jag missat nåt”? och så hade han Jonas med sig, dessutom!
- Vem?
- Jonas! Hans pojkvän! Det visste ni väl? Han hade både jobb, lägenhet och pojkvän borta i Ume. Något han valde att… inte nämna för… någon över huvudtaget. Den där Jonas, det är nu inte mycket att hänga i julgran, men smaken är väl delad, antar jag. Men nog om detta, vad sägs om att vi drar härifrån och så går vi och hälsar på Nina?
- Vi?
- Ja? Jag måste få vara med, fattar du väl? Varför kom ni till mig först, förresten?
- Tja, vi…
- Vet ni vad? Det spelar ingen roll! Huvudsaken är att ni är här!
- Och du tänker bara gå?
- Ja?
- Skolan, då?
- Den klarar sig bra utan mig! Jag säger bara att jag fick en massa taskiga vibbar från rektorsexpeditionen och var tvungen att gå hem. Mamma och pappa är ute och tittar på kyrkor och vart vi ska ha mottagningen och… Vad tjafsar vi för? Nu går vi! Jag ska bara hämta mina grejer! Jag tänker inte göra samma misstag en gång till.
Utan att vänta på deras protester (för hon anade att det skulle komma protester) skyndade hon in i klassrummet och tog sin jacka och väska.
- Carro?
- Inte nu, Mia, snälla?
- Vart ska du? Mia reste sig långsamt medan Carolina tog på sig jackan.
- Bort härifrån! Kan du skicka mig väskan?
- Okej! Jag kommer över med anteckningar i kväll!
- Tack!
Och så skyndade hon ut på skolgården.
- Ni tänkte väl inte gå utan mig?
- Tanken var lockande!
- Vi är inte roade! Kom nu! Har ni pengar till taxi?
- Taxi?
- Ja? Ni hade väl inte tänkt gå bort till Chateau Remmer?
- Chateau Remmer?
- Ja? Hela familjen bor där nu! Ingen vill vara ensam en stund som denna. Så… förutom ringarna, vad har ni sysslat med de senaste dagarna? Istället för att kontakta släkt och vänner, som borde vara högst upp på listan.
- Tja… Inget särskilt! Du… har du tid att äta lunch?
- Visst! Men först ska vi hem till Nina & co!
- Gärna för mig!
* * *
- Lite mer te?
- Nej, tack, farmor! Jag ska nog gå och lägga mig igen!
- Nina, du kan inte hålla på så här längre!
- Ursäkta?
- Du kan inte ligga i sängen hela dagarna och inte göra någonting! Du måste ut i friska luften! Livet går vidare.
- Jag kan inte!
- Nina… Nikolaj är död! Han är borta! Låt honom vila i frid! Hedra hans minne genom att leva, inte genom att själv tyna bort.
- Men jag…
- Nina!
- Ja, farmor!
- Bra! Lite mer te?
- Tack, gärna!
Katarina log mot sin sondotter och hällde upp te i kopparna som stod på bordet. Nina sa ingenting, där hon satt i soffan. Katarina hade just satt sig, när det ringde på dörren.
- Vem kan det vara?
- Jag vet inte! Nina, går du och öppnar, så är du en ängel?
Nina reste sig utan ett ord och gick för att öppna.
* * *
- Okej, när hon öppnar, så håller ni er undan till att börja med, okej? Vi vill inte köra med nåt överraskningsmoment här! Är vi överens?
- Jaja!
- Bra! Så stick och göm er, då!
- Vart då?
- Men herregud! Bakom husknuten el nåt, bara ni gömmer er!
Det dröjde inte länge förrän dörren öppnades och Nina tittade ut.
- Hej, Nina!
- Carolina? Hur mår du?
- Bra, tackar som frågar! Själv, då? Hur känns det?
- Det kunde varit bättre!
- Jo! Nina, jag vet något som skulle kunna göra dig glad igen!
- Vadå?
Carolina flinade brett.
- Din bror!
- Vad för något?
- Han är inte död? Han är…
I nästa sekund smällde dörren igen framför näsan på henne.
- Gå din väg!
- Nina…
- Försvinn härifrån! GÅ!
- Okej, det här går inte direkt som jag hade planerat, men det kan inte hjälpas.
Hon gick runt husknuten och drog med sig Nikolaj tillbaka till dörren.
- Nu är det din tur!
- Att göra vadå?
- Knacka på!
- Och bli ivägkörd?
- Ber hon dig dra åt skogen, så säger du bara hennes namn!
- Hennes namn?
- Ja? Du är hennes bror! Känner hon inte igen din röst, så…
- Och det blir inte ett överraskningsmoment?
- Så vi får väl köra det från den vinkeln! Snabba på nu!
Han knackade på och mycket riktigt hördes Ninas röst på andra sidan dörren.
- Gå härifrån, Carolina, snälla!
- Nina…
Det blev tyst på andra sidan. Carolina nickade uppmuntrande.
- Nina, det är jag!
Sekunderna tickade förbi. Försiktigt, ytterst försiktigt öppnades dörren och två tårfyllda ögon kikade ut genom springan. Carolina höll sig på avstånd medan dörren öppnades och syskonen återförenades.
- Nikolaj?
Carolina torkade ilsken bort några tårar som hamnat fel och landat på hennes kind. Fördömt också, att hon skulle vara en sån mjukis.
- Är det… är det verkligen du?
Med en halvkvävd snyftning slog systern armarna om sin bror och Carolina svalde hårt. Tusan också, vad kommer alla tårar ifrån? Hon lät dem vara ifred och gick runt husknuten för att hämta Micki.
- Din tur! Sa hon lågt.
- Det här är verkligen inte rätt tillfälle!
- Det bedömer jag! Fram med dig nu!
Själv väntade hon bakom husknuten. Hon hörde Ninas rop och tvingade sig själv att stanna kvar, låta dem få några minuter för sig själva. Hon var så lycklig. Allt gick precis enligt planerna. Och tänk, snart skulle det bli bröllop också! Två bröllop, om hon fortfarande hade något att säga till om. Två festmottagningar… och två tårtor. Livet kunde inte bli bättre.
Chapter Text
David lutade sig tillbaka och njöt av det varma solskenet. Han mådde bra. För första gången på väldigt länge.
- Here’s your paper, sir!
David öppnade ett öga och kisade mot den söta flickan som stod framför honom med en dagstidning i handen. Vilken lyx, han behövde inte ens fråga efter den, det här hotellet var verkligen exeptionellt.
- Thank you, Kaela!
- Will there be anything else?
- No, thank you! I’m fine!
- OK! Enjoy! Eh… Sir?
- Now what?
- I just… wanted to wish you a happy Christmas, sir!
- It’s not Christmas yet! It’s eight days left!
- Well… Oh, I'm sorry… I thought I…
-Thank you, Kaela! Can I just… read my paper? Alone?
- Hrmf!
David bläddrade igenom tidningen som Kaela kommit med. Söt flicka, det där! Och hon visste hur man städade, hur man bäddade sängen… det var en hel del hon kunde göra i sängen, hade han märkt. Han vände blad… och all färg vek från hans ansikte.
- What the… VAD I HELVETE?
Det var bara för mycket! Där, på mitt uppslaget, var en stor artikel om ett kommande bröllop… och där, mitt på sidan, stod hela jävla familjen Dahlén och flinade.
- Det var då själva fan! Hur många gånger ska jag behöva döda den där karln, egentligen?
- Sir? Is anything wrong?
- Jo, det kan man lugnt säga! Det hjälpte inte med gas, det hjälpte inte med sprängladdningar… vad fan måste en människa göra för att få som han vill? Ska han måsta anlita ett proffs? Fan, heller, jag är ett proffs! Vill man ha nånting gjort, så får man göra det själv!
- Sir?
- Vadå? Oh, I’m so sorry, Kaela! It looks like I’m gonna have to cut this vacation short. Damn!
- Cut… short?
- Could you make reservations at the next flight out of here! I need to get back!
- Back? To where?
- Back home! Back to Sweden!
Kaela nickade lydigt och skyndade bort, innan han såg hennes tårfyllda ögon.
David stirrade på tidningen. Jävla idioter! Men nåt bröllop skulle det INTE bli! Det skulle han bli man för! Han skulle se Carl Eriksson dö en långsam, plågsam död, om det så var det sista han gjorde. Det var han skyldig sin bror.
* * *
TRE DAGAR SENARE
Carolina sprang runt i den stora matsalen/dansgolvet som en annan yr höna och kollade att allt var i sin ordning. Ingenting fick gå fel idag. Hon hade, för säkerhets skull, bett till alla gudar hon kunde komma på att allt skulle bli så perfekt som möjligt. Och den klarblå himlen vittnade om att hennes böner blivit hörda och besvarade. Det var hennes föräldrars bröllopsdag, ingenting fick gå snett och att de hade alla gudarna på sin sida, det såg Carolina som det bästa tecknet på lycka de kunde få..
Hon gick runt borden, kollade bordsplaceringarna och tittade slutligen in i köket för att se hur det gick med tårtan.
- Hur går det?
- Carolina! Just den person jag ville träffa! Nikolaj torkade av händerna på en handduk… och så spärrade han upp ögonen.
- Men… är det verkligen bra att springa runt härinne i den där?
Carolina tittade ner på sin svagt blåaktiga klänning och ryckte på axlarna.
- Den här? Den ska jag inte ha i kyrkan, den här är till festen ikväll! Vad tycker du?
Hon snurrade runt och aktade sig noga för att inte stöta till nånting.
- Du är… strålande vacker! Vore jag inte upptagen, så…
- Skulle du ändå inte vara intresserad! Jag känner dig, Nikolaj! Bättre än du anar! Och jag kan skicka dig tillbaka till den andra sidan fortare än du anar om jag upptäcker att du tänker såna fula tankar om någon som inte lystrar till namnet Micki Sandell!
- Hur är det med minnet? Undrade Nikolaj och bytte ämne lite diskret. Carolina ryckte på axlarna.
- Som igår!
- Ingen förändring?
- Ingen alls! Men det kommer väl? Inga nyheter är bra nyheter… visst? Du ville ha hjälp, sa du?
- Vadå? Eh, näe, det sa jag inte, men ja, det vill jag! Jag behöver någon som… sätter brudparet på toppen av tårtan.
Och så tog han hennes hand och gick bort till ett bord där bröllopstårtan stod. Carolinas ögon strålade som stjärnor. Det där var nog tidernas vackraste bröllopstårta… någonsin.
- Åh, gudar… Åh, Niko, den är… Den är… Åh, Nikolaj, du har överträffat dig själv!
- Tycker du? Tja, jag är faktiskt ganska nöjd själv!
- Nöjd? Det är ett konstverk! Det är knappt man tror att den ska ätas upp om bara några timmar.
- Tack! Antar jag! Så vill min fröken kanske…
- Vadå? Åh, brudparet! Absolut! Mer än gärna!
Försiktigt, nästan vördnadsfullt tog hon det lilla miniatyr-brudparet och ställde dem längst upp på toppen av tårtan.
- Så där! Åh, Niko, det här måste gå bra! Jag vill inte att någonting ska gå fel idag. Det är alldeles för mycket som står på spel. Allt måste vara perfekt!
- Lugn! Du och Jeanette har slitit som hundar. Ni har tänkt på allt. Vad skulle kunna gå fel?
- Tja, jag vet inte… farmor kan få ett frispel… din faster kan få för sig att ställa till med något… Vill du att jag ska fortsätta? Minsta lilla kan gå fel, orkestern kan bli försenade, någon kan bli sjuk, någon kan börja snarka under vigseln, någon kan få fågelskit på kläderna…
- En av nackdelarna med att ha vigseln utomhus!
- Jag var inte klar med listan!
- Okej, först av allt, så är Alexandra inte ens bjuden på bröllopet.
- Och det tror du hindrar henne?
- Och förresten… vad är klockan?
- Klockan?
- Ja? Ska inte du vara vid mammas sida? Peppa henne, ge små komplimanger. Bruden behöver få höra att hon är vacker, inte bara av brudgummen, utan av familjen. Det är hennes viktigaste dag och, som du säger, allting måste flyta på som rinnande vatten.
- Hmm… Niko, hur kommer det sig att du kan så mycket om vigslar, när du påstår att du aldrig varit gift förut.
- Det har jag inte… hurså?
- Näe, jag bara undrade. Jag råkar nämligen veta att det finns nån borta vid kyrkan som mer än något annat skulle vilja stå framme vid altaret med dig.
- Du ger dig aldrig, el hur?
- Varför skulle jag? Tänk så tråkigt ni skulle ha utan mig!
- Carolina!
- Vad?
- Försvinn! Jag måste fortsätta jobba!
- Med vadå?
- Klockan tickar!
- Får jag hjälpa till?
- Stör aldrig en konstnär i hans arbete, flicka!
Carolina höjde ett ögonbryn.
- Okej, ursäkta så mycket! Du! Ska det verkligen vara grovmalen peppar till…
- Hör på, flicka lilla! Ingen sa åt Picasso hur han skulle måla, ingen säger åt mig hur jag ska laga min mat, okej?
- Oj, hoppsan! Trampade jag på en hel fot full med ömma tår el nåt? Ja, ja, jag skulle ändå iväg! Mamma väntar! Och du! Se till att du byter om, när du är klar härinne med… vad det nu är du gör. OK?
- Varför kan jag inte gå så här?
Carolina snodde runt och gav honom en iskall blick.
- Nikolaj Remlund, kommer du till mina föräldrars bröllop, klädd så där, så kommer jag aldrig mer att tala till dig… överhuvudtaget någonsin!
- Hmm… och jag som trodde att du skulle komma med nåt avskräckande exempel… nån allvarlig hotelse, el nåt!
- ÅH!
Hade hon inte haft klänningen, hade hon nog stormat ut ur köket, men som det nu var satte hon näsan i vädret, vände på klacken och gled drottninglikt ut ur köket. När hon kommit ut i friska luften och började gå mot kyrkan, där alla skulle träffas, innan vandringen upp till skogsgläntan, där vigseln skulle ta plats, vilade ett belåtet leende på hennes läppar. Allt var som det skulle. Allt gick enligt planerna. Enda smolket i bägaren var Marianne. Jäntungen hade tagit upp så mycket av Mickis och Nikolajs tid, att Carolina var rädd att de hade glömt bort henne. De var trots allt hennes pojkar! Hon kunde inte bry sig mindre om ”stackars lilla Marianne” inte hade några vänner alls i hela världen. Tss, det var väl hennes eget fel? Nånstans inom sig visste Carolina att hon var orättvis och att hon borde behandla Marianne med medmänsklig respekt, men… Hon var avundsjuk, helt enkelt. Hon ville inte vara avundsjuk, hon var inte den typen, men… De var hennes pojkar! Och nu skulle Micki bli gudfar till Mariannes barn. Vad var det för stil? Hon mindes det så väl, hon hade själv varit där när det hände. Marianne hade kommit ner för trappan och meddelat att hon tänkte behålla ungen… och sen hade hon bara hasplat ur sig: ”Micki, jag skulle vilja att du blev min sons gudfar!” Carolina ruskade på sig. Allvarligt! Skulle Micki bli gudfar åt någon, så skulle det bli åt Carolinas unge… den dag hon skaffade en. Och vad hade Micki gjort? Han hade flinat och sagt att det gjorde han så gärna! Fåntratt! ”Jag vill att… Om något skulle hända mig, så vet jag att min son kommer att vara hos någon jag litar på!” Snälla nån, ge flickan en hundvalp el nåt!
- Carolina!
Och när man talar om trollen!
- Hej, Marianne!
- Är det inte spännande?
- Jo, det…
- Jag har aldrig varit på ett utomhusbröllop förut! Jag menar… Jag har ju sett det, på TV och så, men jag har aldrig varit med om ett… i verkligheten, alltså!
- Hmm… har du sett Micki?
- Han kommer snart! Han skulle prata med farmor och faffan! Det var visst något ynka litet problem med kontraktet och faffan ville att allt skulle vara så perfekt som möjligt.
- Så… varför är inte Niko med? Det var ju hans idé till att börja med!
- Han måste ju jobba! Och han litar på att Micki sköter det där!
- Jo, men…
- Men det gör inte du? Usch, vad kallt det är idag! Hur långt är det till julafton? Du svarade aldrig på min fråga! Litar du inte på Micki? Tror du inte att han skulle klara av att…
- Hur är det med lillen? Frågade Carolina hastigt och försökte att låta intresserad. Marianne smälte direkt.
- Åh, han mår så bra! Han växer för varje dag som går! Om tre veckor är det dags!
- Jaså, så snart? Du har inte ångrat dig? Angående adoptionen?
- Aldrig i livet! Det är min son! Och han kommer att ha det mycket bättre hos mig än hos någon annan familj. Jag är hans mamma! Ingen kan älska honom som jag!
Carolina gav henne en klentrogen blick. ”Åh, hjälp!” tänkte hon. ”Det är ett barn, ingen liten docka!”
- Marianne…
- Du, jag är hemskt ledsen, men jag måste rusa! Jag har några små saker att ta hand om, men… du behöver inte vara orolig, jag kommer att vara vid kyrkan i god tid.
- Vad ska du göra?
- Åh, inget särskilt! Måste rusa!
- Med den magen? ”Det blir nog snarare vagga istället för att rusa!”
Carolina skakade på huvudet. Hon hade viktigare saker för sig än att bekymra sig om Marianne och hennes mage.
* * *
- Om vi skulle ta och gå igenom alltihop en gång till?
Alex försökte att inte flyga i taket av ilska. Han hade suttit i förhör i timmar nu, det var som att de väntade sig ett annat svar än det han hela tiden gett dem.
- För hundrasjuttioelfte gången: jag vet inte vem som mördade Tom! Fan, Tom hade fiender lite här och var. Det fanns stunder när till och med JAG funderade på att dumpa honom som en påse skräp. Men det var flera år sen. Och nu…
- När upptäckte ni Tom Bovallius kvarlevor!
- Det... var inte jag, det har jag ju sagt, det var den där hyttstädaren... Herregud, ni har verkligen ingen som helst medkänsla?
- Vi har inte tid med känslor, herr Lindholm! Vi försöker att lösa ett mord!
- Hur kan ni vara så säker på att det var ett mord? Han kan ha snubblat och ramlat ner för trapporna…
- Obduktionen… det lilla som hann utföras av den, innan liket försvann från bårhuset… jag förmodar att ni inte vet nånting om den saken? Först påträffas herr Bovallius död, sen är det någon som... tar liket från bårhuset... och ingen har sett något, ingen har hört något, och någonstans finns det en potentiell gärningsman med Tom Bovallius döda kropp. Får inte det er att undra?
Alex slöt ögonen och rös.
- Snälla ni! Jag försöker att inte tänka på att någon kan ha…
- Okej! Hur som helst, så visade obduktionen att herr Bovallius fått ett kraftigt slag i ansiktet, vilket föranledde fallet ner för trapporna, som slutade med…
- Tack, inga detaljer! Jag kan inte tro att jag nånsin skulle säga det här, men… Har ni pratat med Daniel? Eller.... Sandra?
- Vi har pratat med Daniel Toivonen och Sandra Bovallius! De säger båda samma sak: De skulle aldrig göra något sånt mot Tom. Vi har tagit in Daniel Toivonen för förhör, men…
Alex försökte att ignorera den lilla knuten i magen vid tanken på Daniel och Sandra. De hade inte direkt gjort någon hemlighet av sitt förhållande. Han rös av olust! Det var så… onaturligt! De borde inte… De var ju… Åh, herregud, han ville inte ens tänka på det. Det var nu lite svårt att undvika, när det återförenade syskonparet… Herregud, de var ju syskon, för helvete!… kunde sitta i mässen, i baren, el där de kände för det och… och… Lika bra att säga det rakt ut: grovhångla som om det vore deras sista dag i livet och de ville ta vara på varje sekund.
- Bara ni tar fast den jäveln som gjorde det!
- Det är det vi är till för! Magnusson undvek att nämna den lilla fadäsen med kidnappningsdramat och det faktum att förövaren fortfarande var på fri fot. Och chefen hade fortfarande inte sagt ett ord till någon. OK, så han fick nys om sonens förhållande med en annan kille… Ok, så han lät David Mattson glida honom ur fingrarna… Ok, så det var knappt en vecka kvar till julafton… Ok, så Tommy hade helt svikit sina polare för en brud… Ok, så det var bara två månader kvar till pensionen… men han behövde väl inte ta ut det över resten av mannarna? Att sonen var gay, det fick han väl vänja sig vid. Och de fick väl sätta in extra resurser vad det gällde Mattson. Och han hade ju fortfarande tid att köpa julklappar till familjen. Och Tommy… han och den där lilla rödhåriga var så söta ihop. De hade visst haft nån liten fnurra på tråden tidigare, men nu tävlade de med nyss nämnda Toivonen/Bovallius i hetta och ömhetsbetygelser… det var en ren fröjd att se! Och två månader går fort, när man har något att se fram emot. Så vad ojade han sig över, chefen?
* * *
- Vad sa han?
Alex fortsatte att packa sina väskor utan att titta upp.
- Han satt mest och tyckte synd om sig själv. Han babblade på om än det ena och än det andra, men vad jag kunde få fram, har de inga som helst ledtrådar.
- FAN!
- Sssh! De hade tagit in Daniel för förhör, sa han…
- Jo, tack, jag har märkt det! Sandra går omkring på båten som en jävla sömngångare. Hon har lagt sitt liv i Daniels händer och nu är han inte där och tar hand om henne.
- De undrade vem som snott kroppen från bårhuset!
- Sa du som det var?
Alex fnös.
- Jo, visst! Det var det första jag gjorde! ”Vet ni, det var så här: min pappa hade en gång i tiden en liten affär med en kvinna som påstods vara en häxa. Och sen när jag föddes, så trodde alla att det var mamma som var min riktiga mamma… och pappa sa ingenting, för han ville inte att det skulle komma ut vad han hade gjort, medan han fortfarande uppvaktade mamma. Och när mamma dör och pappa berättar sanningen, så finns det liksom bara en sak att göra, så jag söker upp min riktiga mamma och frågar varför hon lämnade bort mig och sen… Förlåt? Vad det har med saken att göra? Vänta bara, jag kommer till det! Alltså, jag träffade min riktiga mamma och det visade sig att en del av hennes… ska vi kalla det krafter… hade gått i arv över till mig. Så hon lärde mig allt jag behövde veta, fick recept på de flesta av hennes ”mediciner” och… Ja, anledningen till att jag berättar det här, är att det är så att det var jag som snodde liket från bårhuset och jag gjorde det utan att någon märkte något, för jag la en förtrollning över deras trötta sinnen och… Jo, förresten, liket är inget lik längre, jag återuppväckte honom, så han sitter och ugglar i min hytt, skulle ni vilja komma och hälsa på honom?” Du är verkligen dummare än jag trodde när jag först såg dig! Jag skulle aldrig ha räddat livet på dig!
- Näe! Men nu gjorde du det i alla fall!
- Jag vet! Jag är alldeles för snäll för mitt eget bästa!
- Alldeles för snäll!
- Vad ska du säga till Lukas?
- Sanningen!
- Ursäkta mig?
- Ja? Jag klarade inte av att vara kvar på båten sen jag upptäckt sanningen om Daniel och Sandra, så jag beslutade mig för att fråga om jag kanske kunde få bo hos honom ett tag… i alla fall tills jag hittat något eget.
- Och det tror du att de köper?
- Varför inte? Jag har aldrig ljugit för Lukas i hela mitt liv! Han har ingen anledning att tro att jag ljuger nu. Och på sätt och vis så gör jag ju inte det heller, eller hur?
- Jaja, bara du vet vad du gör! Se bara till att inte gå runt halvnaken i lägenheten, det kommer att ta några veckor innan det där såret är borta helt.
- Oroa dig inte. Jag har aldrig varit säkrare! Har du mer av den där kycklingsoppan, förresten?
- Du tänker då bara på en sak, Tom Bovallius! Vad tror du händer när Lukas får nys om hela historien? Hur ska du förklara det? Att alla tror att du är död, mördad, dessutom, när du uppenbarligen inte är det. Jag hoppas bara du vet vad du gör, Tom!
- Jag har fått en ny chans i livet, och det är tack vare dig, Alex, du har bokstavligt talet gett mig livet tillbaka. Jag kan inte tacka dig nog. Men jag har skrivit över min del av firman till dig, så nu står allt i ditt namn.
- Och det verkar inte alls misstänksamt, muttrade Alex och hällde upp mer kycklingsoppa.
* * *
- Kära församling, vi har samlats här i dag, släkt, vänner och bekanta, för att förena dessa två, Carl Eriksson och Jeanette Wester, i det heliga äktenskapet. Äktenskapet är instiftat av Gud…
Carolina hade redan tårar i ögonen. Hon behövde bara titta på sina föräldrar, båda så vackra, så stolta, så uppenbart förälskade, så fick hon en klump i halsen. Hon behövde bara se hur mammas ögon lyste, hur pappa såg på mamma och sen forsade tårarna ner för hennes kinder. ”Äntligen!” tänkte hon. Hon visste att Viktor stod snett bakom henne och filmade ”hela spektaklet”, som han kallade det, och hon dolde hastigt sitt ansikte bakom brudbuketten hon tagit emot av sin mor. Hon förundrades fortfarande över att Viktor gått med på att filma vigseln. Det hade inte ens krävts någon övertalning. Carolina hade frågat honom, så snällt och oskyldigt som möjligt och han hade sagt: Visst! Jag har inget annat för mig, så… Varför inte?
Carolina drog ett djupt andetag och andades in den ljuva blomdoften. Vilket sjå de hade haft med brudbuketten. Det fanns inte en enda blomsteraffär i hela stan som hade rätt sorts blommor. Det var fel årstid, det var slut hos alla leverantörer, det hade varit ett rent helvete. Mamma hade fått ett utbrott och Carolina hade fått migrän och chefen hade tillkallats och allt hade varit en enda röra tills de äntligen fick tag på en blomsterhandlare som hade rätt sorts blommor. Carolina hade kunnat somna stående efter den pärsen.
Utan att bry sig så mycket om prästens babbel (det viktigaste var ju trots allt Tager du och Ja och Du får kyssa bruden, så vad spelade det för roll) gick hon igenom vilka som dykt upp vid kyrkan. Till hennes enorma förvåning hade Lina och Junior kommit. Carolina hade träffat sina kusiner två gånger i livet och hon kunde inte begripa hur mycket de förändrats. Så gott som hela Familjen Dahlén var där, med undantag för de som inte längre fanns i livet, men Carolina var övertygad om att de var med, de också. Farmor verkade sannerligen tro det. Hon var, dagen till ära, klädd i sin egen brudklänning, en svart hatt och en min som sa: Bara för att jag är här, betyder det inte att jag accepterar den här charaden! Farmor hade envisats med att platsen bredvid henne skulle vara ledig… eftersom farfar skulle sitta där och han skulle bli lite sen på kontoret.
Yvonne och Henrik Bjurhed, som jobbade med mamma och pappa en gång i tiden, var också där. De satt så långt bak som möjligt, men de var där. Käre gamle Gustav satt tillsammans med Katarina och såg nöjd ut. Katarina var så tjusigt klädd att de flesta karlarna vänt på huvudet och stirrat på henne, som om de inte kunde tro sina ögon. Gustavs dotter Sofie hade tydligen tagit ledigt från vad det nu var hon gjorde nere i Australien och satt bredvid sin far, i blommig muslinklänning. Joker och hans alltid lika vackra hustru Malin var också där, Joker i kostym och slips och så stel och ståndaktig att man kunde tro att det var självaste Nobelmiddagen han blivit bjuden till. Mammas gamle chef, Pehr Silver, den en gång så mäktige redaren och farfars störste konkurrent, var också där. Det var han som fört fram bruden till altaret, mamma ville ha det så och den rappkäftade göteborgaren hade tagit sitt uppdrag på största allvar. Uno var inte där, men hans döttrar, den bitska Peggy och den söta Paula var där och hälsade så mycket från sina föräldrar. Siv kunde inte komma, eftersom hon var i delikat tillstånd och inte fick flyga och Uno… Tja, de hade talat om för honom vilka som skulle gifta sig och han hade svarat… att han var alldeles för upptagen med annat för att kunna komma ifrån och bevittna ett bröllop som den gode direktörn, må han vila i evig frid, aldrig hade godkänt, om han varit i livet. Andrea hade träffat Sara Torstensson, Frejas förste kvinnliga kapten och hennes man Jussi, som tydligen fått permission för att kunna vara på bröllopet. Andrea och Sara hade tydligen genast funnit varandra och började prata som vore de gamla bekanta, redan efter fem minuter. Saras son Robert… Raspen kallades han visst, hade genast fått upp ögonen för Carolina och ingenting hon sa el gjorde verkade få honom på andra tankar. De hade vakter också, för säkerhets skull, Magnusson var där och nån som tydligen hette Emilio el nåt. Stilig till tusen och Carolina var tvungen att påminna sig, både en och två gånger, att Ragge var hennes själs älskade. Det blev visserligen väldigt svårt efter ett tag, men Carolina var en trogen flicka. Hade hon en gång gett sitt hjärta till någon, var det den och ingen annan som gällde. Dessutom hade systrarna Svensson redan börjat cirkla runt honom som två lejoninnor. Pappas halvsyster Mona var där och nån typ ”som hon tydligen skickat efter på postorder”, som mamma sa. Mickis syster Bella var där och hade, demonstrativt, placerat sig mellan Micki och Nikolaj. Herregud, hon var ju för tusan inte hans morsa, vad sysslade hon med? Hon hade pratat med Micki, ett bra tag och de hade tydligen kommit ihop sig om något, vad hade Carolina aldrig riktigt fått veta. Det var något som hände för flera år sen. Carolina började bli less på alla dessa 5-10-15 år gamla intriger som ingen tagit sig tid att lösa. Det var ju pinsamt. Margareta Lager var uppklädd till tusen och FN hade, till de flestas förvåning (Stackars Nina! Carolina vågade inte ens undra hur hon måste känna det nu!) dykt upp… som säkerhetschef Vera Bengtssons sällskap (Gud hjälpe oss!), och de satt på brudgummens sida, som om det vore den naturligaste saken i världen. Nina hade stirrat på FN som om hon inte visste vad hon skulle göra, där hon satt med Nikolaj på ena sidan och den där polisen… Tommy på den andra. En blond tös som Carolina visste hette Louise var också där och blickarna HON gett FN var inte de varmaste.
Som om det inte var kallt nog med ett vinterbröllop.
Plötsligt stelnade hon till. De hade nått den kritiska punkten. Hon såg hur mammas grepp om pappas hand hårdnade. Hon såg hur pappa stålsatte sig. Det här var den biten de alla fruktade mest.
- Om någon har något att invända mot att dessa två blir lagligt vigda, må han tala nu, el tiga för evigt!
Carolina höll andan. Sekunderna kändes ändlösa… fyra… fem… sex… ”Hjälp oss, alla gudar!” Åtta…
- Inför Gud, den allvetande och denna församlings närvaro, frågar jag dig, Carl Eriksson, vill du ha denna kvinna, Jeanette Wester till din hustru och älska henne i nöd och lust?
”Ja! Snälla pappa, gör det! Gör det, så vi blir en familj igen!”
- Ja!
Carolina andades ut. Tack, alla gudar! Nu var det raksträcka resten av vägen!
- Inför Gud, den allvetande och i denna församlings närvaro, frågar jag dig, Jeanette Wester, vill du ha denne man, Carl Eriksson, till din make och älska honom i nöd och lust?
- Ja!
Och Carolina lät tårarna rinna fritt. När hennes far tog ringen från prästen, visste hon, att ingenting i hennes liv nånsin skulle kunna göra henne lyckligare än hon var i den här stunden.
Och sen sa han de ord, som hon alltid drömt om att han skulle säga:
- Jag, Carl Eriksson, tar dig Jeanette Wester, nu till min hustru, att älska dig i nöd och lust och till ett vårdtecken ger jag dig denna ring.
Carolina tvingade tillbaka en impuls att skrika YES. Istället gjorde hon det inombords. Jeanette gav sitt löfte, Carl satte ringen på hennes finger och prästen sa det han egentligen inte behövde säga, eftersom de redan var i full gång:
- Ni får kyssa bruden!
Det var nu fullständigt onödigt. Så fort Jeanette fått ringen på sitt finger, hade hon och pappa slagit armarna om varandra och nu kysstes de för glatta livet. Och Carolina kunde inte hålla tyst längre. Hon sträckte upp armarna mot den blå himlen och vrålade av glädje:
- YES!
Och de skrattade och folk applåderade och visslade och Carolina flög om halsen på sina föräldrar och hoppade upp och ner som en liten flicka.
- Lilla vännen, lugna ner dig!
- Aldrig i livet! Kanske imorgon, men inte idag! Inte en chans!
Hon dansade runt bland gästerna, skrattade och hoppade och sjöng utan att riktigt veta vad hon gjorde. Det fanns ingen chans i Hades att hon skulle ta det lugnt en dag som denna.
* * *
Ingen av gästerna, brudparet, prästen el den hoppande brudtärnan, la märke till figuren som lurade i skogen. Han log snett när han såg brudparet. De skulle snart få veta hur det kändes att verkligen lida. De skulle få…
- Ursäkta mig!
- Vad i helvete? Vem är du? Vad fan gör du här?
De betraktade varandra under en kort sekund, innan det stod klart för dem båda.
- Samma som du, verkar det som!
- Jag är bara ute och…
- Studerar fåglar, antar jag?
- Tja, fryser häcken av mig, tänkte jag säga, men studera fåglar lät bra!
- Mitt i kallaste vintern? Visst! Och det där är en ny sorts kikare?
- Nja… Han såg ner på sitt gevär. Men det har kikarsikte!
- Okej, vilka har du nåt otalt med?
- De flesta! Brudparet i synnerhet! Du, då?
- Vadå? Jag är bara ute och…
- Plockar blommor?
- Okej, så jag är här i samma ärende. Eh… både bruden och brudgummen eller…
- Brudgummen! Jag har en gås oplockad med honom.
- Aouch! Ledsen, lirarn, men brudgummen är min!
- Vill du slåss om saken?
- Vad har du för ursäkt?
- Hämnd! Han dödade min lillebror!
- Oj! Ok, det är personligt, jag ber om ursäkt. I så fall har du förkörsrätt! Jag hade ändå några andra att sikta in mig på.
- Fy, fan, vad kallt det är, kunde de inte ha gjort det här inomhus? Vad sa du? Några andra? Vilka då?
- Sigfried och Roy där borta!
- Sig… jaha, de där två! Lillen och ryssen, ja, de kan du ha. Bara jag får Carl! Fast akta dig för Mother Russia, han är helt jävla galen. Om man så mycket som tittar på Lillen, så bits han som en hund med rabies.
- Vi ska nog komma överens. Jag heter Magnus, förresten! Magnus Kleppner.
- David! David Mattson! Kul att träffas.
- Detsamma! Vet du, det här skulle kunna vara början på en underbar vänskap… men jag betvivlar det.
Chapter Text
Carolina hade aldrig varit lyckligare. Ideligen vände hon sig mot sin bordskavaljer, pekade lite direkt mot brudparet och viskade:
- Det där är min mamma och pappa! Visst är de söta tillsammans? Passar de inte perfekt ihop?
För det gjorde de verkligen. Av alla dansande par ute på dansgolvet var det nygifta paret utan tvekan det vackraste. Och till och med en blind kunde se hur mycket de älskade varandra. Carolina önskade nästan att Alexandra hade varit där, så hon hade fått se att Carl aldrig skulle komma tillbaka till henne.
Joker och Malin var också ute på dansgolvet, minst lika vackra, minst lika förälskade, men kom inte ens i närheten av den kemi som omgav Carl och Jeanette. Och ingen kunde jämföra sig med Jeanette i skönhet. Hon hade aldrig varit vackrare och Carolina var helt och fullt övertygad om att hennes mor, om så bara för i dag, om så bara för den här speciella stunden, var självaste kärleksgudinnan personifierad, lika skön, lika lockande, lika strålande. Och vem var då hennes far? Carolina flinade brett. Pappa var krigsguden! Inget snack om saken! Kärlek och krig! Fanns det en bättre kombination?
* * *
Alexandra smög ut samma väg som hon smugit in. Hon borde ha vetat bättre. Vad hade hon väntat sig, egentligen? Att allt bara var en ond dröm? Att Carl inte alls skulle gifta sig med Jeanette? Väx upp, Alex, bannade hon sig själv. Sånt där händer bara i såporna, att något oväntat skulle inträffa och bröllopet skulle ställas in och… bara drömmar! Bara fåniga, overkliga, tonårsförälskelse-drömmar!
Hon försökte tvinga ner klumpen i halsen och skyndade ut i friska luften, allt medan tårarna skymde synen för henne och förvandlade allt omkring henne till en mörk dimma. Så stötte hon plötsligt ihop med någonting och mumlade fram ett snyftande ”förlåt”. När hon inte fick något svar, tittade hon upp, blinkade bort tårarna och försökte fästa blicken på personen i frågas ansikte.
- Vem… började hon och sen blev allt svart.
* * *
David tittade ner på den medvetslösa kvinnan vid hans fötter.
- Var du tvungen att slå ner henne?
- Sånt händer!
De stod en stund och såg hur den vita snön under Alexandra sakta, men säkert färgades ilsket röd.
- Shit!
- Är hon…
- Förmodligen! Sånt händer! Ska vi fortsätta?
- Vadå? Ja! Visst, självklart!
* * *
“Before the day I met you, Life was so unkind, You’re the key to my piece of mind, Cause You make me feel, You make me feel, You make me feel like a Natural Woman”
Carolina hade själv valt ut vilka låtar bandet skulle spela. Gamla klassiker, hela bunten… och så den som hon skulle sjunga för sina föräldrar, som en bröllopspresent. Allt hade gått enligt planerna, det skulle kanske bli perfekt när allt kom omkring. OK, så hon hade aldrig varit riktigt nervös, men… det kändes en aning olustigt. Tanken på David fanns hela tiden i bakhuvudet och ibland var det svårt att inte rysa till, som om någon stod och stirrade på henne.
- Vad är det?
- Vad? Åh, ingenting, jag… Det är lite småkallt här, bara!
- Carro, det är mig du talar till! Jag känner dig bättre än någon annan, som du kanske minns? Du är ju alldeles vit i ansiktet. Vad är det?
- David!
- David? David!? Mattson!? Börjar du få tillbaka minnet?
- Jag ser honom framför mig, hela tiden! Jag vet att polisen säger att vi inte ska oroa oss, att han är långt härifrån vid det här laget, men… jag kan inte hjälpa det! Det känns som om… som om han fanns här i närheten och bara… tokstirrade på oss. Han bara väntar på att få utkräva sin hämnd mot pappa.
- Carro… Lyssna på mig nu, solrosen! Det är dina föräldrars bröllopsdag! Vi har vakter vid dörrarna! Med så här mycket folk skulle David aldrig ens höja rösten. Du har ingenting att oroa sig för! Och din far är van vid det mesta, han skulle klara av David med ena handen bakbunden, tror du inte?
Carolina nickade försiktigt. Jo, hennes pappa klarade allt! Han skulle klara av David också.
- Jag kan bara inte låta bli att tänka på det… när vi satt därinne och… minuterna tickade förbi som sekunder och sen… och sen explosionen… Förlåt! Jag överreagerar, el hur?
- Det var du som sa det, inte jag!
- Men du tycker det?
Hon flinade mot honom och orkestern bytte låt däruppe på scenen. ”Love is in the air”. Bara tre stycken till, sen var det hennes tur.
Innan Micki hann svara på hennes fråga, kom kusin Lina farande genom folkhopen med armarna utsträckta, ett brett flin och inte så lite berusad.
- Micki! Hej, Micki!
- Åh, hjälp! –Lina!
Lina slog armarna om honom och tog några improviserade hoppsasteg.
- Hur är det? Kul att se dig! –Hej, Kristina!
- Carolina!
- Sak samma! –Micki, visst… Visst tycker du om mig? Visst är jag inte så himla fruktansvärd och motbjudande? Visst är det möjligt att tycka om mig, bara lite, lite, pyttelitet grann?
”Tja, kanske inte just nu!” tänkte Carolina med ett litet leende.
- Såklart! Det vet du att jag gör! Alla här tycker om dig! Du är en jättetrevlig tjej, Lina… när du är nykter!
- Jag har inte druckit en droppe… mer än någon annan här!
- Okej! Då säger vi så! Ska jag ringa efter en taxi?
- Men jag vill inte åka hem, jag vill dansa! Jag vill sjunga och dansa och måla hela världen, lilla mamma! Full av solsken varje daaaag…
- Åh, hjälp!
- Jag går och ringer efter en taxi!
- Bra idé! –Lina! Vad sägs om att vi tar och sätter och ner och dricker en kopp kaffe el nåt?
- Kaffe? Fan, heller, jag vill ha nåt starkt!
- Lina, du har fått tillräckligt för ikväll.
- Du vet varför jag stack till USA, el hur Micki? Det vet du, va? Du vet att det var för farfars skull! Och jag sa faktiskt adjö… till de flesta! Jag sa… Visst sa jag hej då till dig innan jag stack, visst gjorde jag det, Micki?
- Ja visst! Ljög Micki och log lugnande. Visst gjorde du det!
- Bra! sa Lina och i nästa sekund började hon tjuta som en ångvissla. Micki log ursäktande mot de undrande blickar som vändes i deras riktning och försökte förgäves få Lina att lugna ner sig.
- Lina! Lina, vad säger du om att gå ut ett tag? Få lite frisk luft? Så ska du se att allting blir bra… bara du får nyktra till.
Lina nickade snyftande och följde lydigt efter Micki ut i den mörka, friska vinternatten.
* * *
“Cuz I’m your lady… And you are my man! Whenever you reach for me… I´ll do all that I can! We’re heading for something… Somewhere I’ve never been… Sometimes I am frightened, but I’m ready to learn for the power of Love”
Jeanette sjöng med och hennes ögon gnistrande som stjärnor.
- Älskar du mig? Viskade hon.
- Alltid! Mer och mer för var sekund, verkar det som.
Hon ville inte fråga, men gjorde det ändå:
- Och… Alexandra?
- Alexandra Remmer har gett mig en son. Jag kommer alltid att tänka på tiden tillsammans med henne som en ljus tid… men hon var bara en ersättare. Hon var den som skulle hjälpa mig att glömma dig! Jag borde ha förstått att man inte kan glömma dig! Jag älskar dig! Jag har alltid älskat dig! Jag kommer alltid att älska dig! I motgång och medgång, i nöd och lust, i sjukdom och hälsa, tills döden skiljer oss åt!
- Och efter det?
- Efter det? Ska jag fortsätta att älska dig! Du är min hustru, Jeanette! Ingenting i världen kan ändra på det, el på mina känslor för dig. Och ingenting ska få stå i vägen för vår framtid, vår lycka!
Jeanette log med hela ansiktet.
- Så talar en äkta Dahlénare!
- Så talar en nygift man, som på alla sätt och vis vill visa hur mycket han älskar sin hustru!
* * *
“When I was young, I never needed anyone, And making love was just for fun… Those days are gone!” Carolina kunde inte låta bli att slänga en blick bort mot Nikolaj när hon hörde de första raderna. Hon lovade sig själv att om han INTE kände sig träffad, så skulle hon personligen se till att han gjorde det. Hon gick bort till hans bord och väntade på rätt tillfälle att ställa rätt fråga.
“All by myself, don’t wanna be All by myself anymore All by myself, don’t wanna live all by myself anymore”
Bättre stickreplik kunde hon inte få!
- Låter det bekant? Frågade hon oskyldigt.
- Vad för något?
- Musiken! Och kom inte och säg att du inte känner dig träffad, för så bra lögnare är du inte!
- Jag…
Carolina njöt av att se den store Nikolaj Remlund osäker för säkert första gången i sitt liv.
- Vet du vart han är nånstans?
”YES! Där satt den!” Hon slapp göra det själv, han tydligen klipskare än hon hade anat.
- Sist jag såg honom var han på väg ut för att ta en nypa frisk luft…
Längre hann hon inte. Nikolaj var redan på väg mot ytterdörren. Carolina drog en djup suck av lättnad. Var det verkligen tillåtet att vara så här lycklig? Snart skulle hon själv upp på scenen och sjunga för mamma och pappa… Hon kanske skulle sjunga nånting för Micki och Nikolaj också? När hon ändå var däruppe? Hon hade ingen sångröst, men… det är väl tanken som räknas?
* * *
Micki såg Nikolaj komma ut genom dörren. Han såg hur mannen han älskade sökte efter honom med blicken, såg hur han ryckte på axlarna och gick tillbaka in. Micki ville ropa på honom, mer än nånsin ville han ropa på honom, men den kalla pistolmynningen mot hans panna fick honom att hålla tyst. Nu började han förstå hur Carolina kände det när hjärtat höll på att explodera. Han svalde hårt. Gode gud, tänkte han, säg att det här bara är en mardröm. Säg att jag kommer att vakna när som helst och finna att allt bara är en fruktansvärd mardröm!
- Duktig gosse! Inte ett ljud! Vi vill väl inte förstöra överraskningen för de andra?
Micki tittade ner och sökte efter liv hos den medvetslösa Lina som låg i snön. Hon rörde lite på sig. Tack gode gud, hon levde!
- Vad vill du?
- Vad tror du? Okej, du ska få en gissning. Gissar du fel… bye bye! Gissar du rätt… så väntar jag med att skjuta dig en timme el så.
Å, herregud, det här händer inte! Inte igen! Inte igen, snälla!
- Magnus…
- Sssh! Vad fan håller du på med?
- Det är lugnt, han har gått in! David petade på Lina med stöveln. Hon mumlade något ohörbart och snarkade ljudligt. Vem är det där?
- Nån brud, som följde med ut! Och innan du frågar: Nej! Den här är inte död! Hon tuppade av ganska snart! Jag behövde inte ens peta på henne.
- Jo, säkert! –Hej, Lillen! Kul att ses igen!
- David!
- Har man sett på maken! Han minns mig! Jag känner mig så rörd!
- Tja, inte av mig, i alla fall!
- Hoppsan, vad har du fått den där tungan ifrån? Vet du inte att det kan vara farligt att reta folk, speciellt som en av dem har en pistol mot din tinning. –Har du lagt av med gevär, Magnus?
- Det här är verkligen inte rätt tillfälle för skämt, Mattson! Är allt klart?
- Visst! Jag tänkte vi kunde vänta här en sekund el två. Allt kommer att gå enligt planerna! Vad gjorde du med liket, förresten?
”LIKET?? Åh, herregud!”
- Hon ligger nånstans där borta! De får väl ta hand om henne när de känner för det.
- Nå, Lillen, hur mycket tror du att Ryssen kommer att betala för att få dig tillbaka.
- Du är verkligen helt skruvad, vet du det?
- Och du kommer snart att få tungan avklippt om du inte håller käften!
”Jag kommer att ångra det här resten av livet…”
- Du måste döda mig först!
- Det är inget hinder, gosse lilla! Det kan ordnas ganska snabbt!
- Eller långsamt! Vilket du vill!
”OK, glöm att jag sa nåt!”
* * *
- Han var inte där!
- Vad menar du? Vadå ”Inte där”?
- Jag menar att han inte var där!
- Men hur… Jag såg ju…
Hon ville inte lyssna på den gnagande känslan i maggropen. Det var helt fel! Hon överreagerade! Igen!
- Är du absolut säker?
- Carolina!
- Okej, du har rätt! Förlåt! Vill du att jag ska gå och leta efter honom?
”Så slipper jag sjunga! Snälla Niko, säg ja!”
- Näe, stanna här, du! Jag tror inte…
- Niko! Jag fixar det här! Vänta här, du, så går jag och söker efter honom!
- Ja, ja! Men dröjer du mer än fem minuter, så kommer jag ut och letar efter er!
- Du är paranoid, Nikolaj! Vad skulle kunna hända?
* * *
Tre figurer såg Carolina komma ut på bron och titta sig omkring.
- Titta! Titta, vad var det jag sa? Där är hon!
- Och hon kommer att upptäcka oss ganska snabbt om du inte håller käften!
- Vill du vara så vänlig och sluta säga till mig vad jag ska och inte ska göra?
Carolina gick ett varv runt huset.
- Micki? Kom igen nu, det är inget roligt längre! Du har en väldigt orolig snubbe därinne! Och jag måste in och sjunga för mamma och pappa snart, så…
- Okej, Lillen! Se till att få hit henne!
- Aldrig i livet!
- OK, du får välja… ska jag skjuta henne el dig först? Jag skulle kunna pricka härifrån, men… jag är lite darrig eftersom det är så kallt, så… jag kanske bara gör henne förlamad… el så måste hon amputera ett ben el två. Det är helt och hållet upp till dig! Så, ropa på henne som en duktig liten fikus och så kan vi fortsätta med våra affärer sen. OK?
”Hmm… är det här rätt tillfälle att påpeka att fikus i själva verket är en blomma? Näe, förmodligen inte!”
Han skulle aldrig förlåta sig själv om något hände Carolina…
- Carro!
Han såg hur Carolina ryckte till och började gå i hans riktning. Gode gud, förlåt mig!
- Micki? Vad fan håller du på med?
- Carro, jag tror du borde se det här… Han blängde ilsket på David och fortsatte: Snälla?
- Vi har inte tid med lekar, Micki, vi…
Hon tystnade. Hon såg Micki… och han såg alldeles vettskrämd ut. Hon öppnade munnen för att fråga vad som var fel… och så såg hon David. Sen sa hon inte så mycket mer.
- Hej, stumpan! Är du inte glad att se mig? Nu ska vi fyra gå in till de andra och… ändra lite på spelreglerna. Åh, visst ja, det här är Magnus Kleppner. Jag tror säkert att Lillen här har berättat om honom? En trevlig liten historia, tycker du inte? Så, rör på fötterna! Du ser den lilla leksaken som Magnus har? Med den lilla leksaken kan han ordna ett hål mitt emellan Lillens ögon. Och vill du veta något annat? Jag har en likadan… och den är riktad mot ditt stackars svaga hjärta. Jag skulle ogärna använda den mot dig, med tanke på hur väl vi känner varann, men… om du inte lyder, så blir jag så illa tvungen.
- Så… nu ska vi crasha den här festen! Kom along!
- Vänta lite! Vänta!
- David, jag har verkligen inte tid! Vad är det nu, då?
- Ska vi crasha el trasha festen?
Magnus gav honom en trött blick.
- Blev du tappad med huvudet före el nåt när du var liten? Spelar det verkligen nån roll? Gör vad fan du vill, bara vi har rätt personer med oss när vi drar härifrån! OK? Capisci?
- Jaja! –In med er, flickor! Vi har inte hela natten på oss!
Carolina försökte komma ihåg hur man andades och lyckades till slut ta ett djupt skälvande andetag. ”Börjar de skjuta, så skriker jag!” tänkte hon. ”Jag bryr mig inte om ifall hela tjocka släkten är där, om de så mycket som höjer rösten, så kommer jag att bryta ihop!” Och en snabb blick åt sidan sa henne att Micki gick i samma tankar.
* * *
När de kom in, var det först ingen som reagerade. Farmor Beatrice kom framrusande och sa att det Carolinas tur att gå upp på scenen… Hon tvärstannade när hon fick syn på David.
- Lysande? Ska vi göra ett scenframträdande, stumpan? Det blir väl kul?
- Pappa kommer att kastrera dig, ditt skelögda missfoster!
- Näe, men Carolina, då! Så du säger! –Okej, damen, visa vägen till scenen!
Beatrice var blek i ansiktet och kunde inte röra sig vare sig fram el tillbaka.
- Hörde du inte vad jag sa? Vars är scenen?
”Är han verkligen så korkad?” undrade Carolina och ungefär samtidigt upptäckte Magnus scenen.
- Där borta!
- Okej, flickor! Framåt march!
* * *
De tog sig igenom folkmyllret och hade kommit halvvägs, när Magnus Kleppner plötsligt stod öga-mot-öga med Nikolaj Remlund.
- Oj, hoppsan!
- Vad i helvete?
- Niko… började Carolina viskande.
- Nikolaj! Micki lät nästan gråtfärdig, vilket, med tanke på situationen, var fullt förståeligt.
Nikolaj tog ett steg närmare… och i nästa sekund hade Magnus Kleppner osäkrat sin pistol.
- Alright! Vrålade han och hans röst var plötsligt det enda som hördes i den stora salen. Ett steg till och pojkvännen dansar bland änglarna!
- Minsta lilla och ni har sett den här sötnosen för sista gången! David tog fram sin pistol och Carolina slöt ögonen. ”Jag skriker!” tänkte hon. ”Jag skriker, det svär jag!”
Hon hörde mamma skrika, pappas illvrål och en lång rad väldigt fula ryska svordomar. Magnus och David tog med sig sin gisslan bort mot scenen och snart stod alla fyra och tittade ner på de förfärade ansiktena.
- Hej på er! Mitt namn är David och jag ska vara er värd ikväll! Roligt att så många kunde komma hit! Ikväll ska vi ha en riktig medeltida avrättning!
Carolina fortsatte att blunda. Hon ville inte se, inte höra, inte känna… Hon ville inte vara med längre.
Någon skrek, någon svimmade… Pappa protesterade ljudligt och Nikolaj var vild och galen av ilska.
- Nå, alla här känner väl Carolina Eriksson och… -Fan, Lillen, jag glömmer alltid vad du heter!
Carolina snyftade till. Hon ville ha sin mamma och pappa.
- Mamma… viskade hon. Pappa…
Hon hörde mamma svara. Hon ville sträcka armarna mot dem, men vågade inte riskera att reta upp både David och Magnus!
- Nå, ska vi kanske klarlägga lite grann? Vad vi vill ha är enkelt… Vi vill ha Carl Eriksson! Gärna så död som möjligt!
Flämtningar och utrop hördes. Carolina vågade fortfarande inte öppna ögonen. Så hörde hon plötsligt sin fars röst:
- Okej!
- Vad?
- Nej!
- Carl?!
- Pappa, nej!
- Om det är mig ni vill ha, så okej! Gör vad ni vill med mig, men… Snälla, rör inte min dotter!
- Pappa, nej! Carolina öppnade ögonen och såg rakt på sin far som trängt sig fram genom mängden.
- Jag följer med er… om ni släpper min dotter…
- Ursäkta mig?! Protesterade en synnerligen upprörd Nikolaj.
- Jag var inte klar! -Jag följer med er… om ni släpper min dotter och Micki… utan att skada dem!
David slängde en snabb blick mot Magnus.
- Tja, jag är nöjd! Du, då?
- Inte på långa vägar! Okej, så vi har Carl… Släpp flickan!
- Allvarligt?
- Låt jäntan gå, innan jag ångrar mig!
David ryckte på axlarna och knuffade ner Carolina från scenen. Carolina landade på herr Silver som dämpade fallet något. Carolina blundade så hårt hon kunde. Hon vågade inte ens andas. Hon hörde steg och kände hur någon lyfte upp henne. Så hörde hon sin mors röst alldeles intill:
- Carolina? Älskade barn!
Och då först vågade hon andas, vågade hon öppna ögonen… och låta tårarna som samlats bakom ögonlocken rinna fritt ner för kinderna. Jeanette hjälpte henne på fötter och höll henne tätt intill sig. Carolina tvingade sig själv att titta upp mot scenen. Hennes far, hennes älskade pappa hade tagit hennes plats och David hade ett äckligt triumferande flin. Hur kunde hon nånsin ha tyckt att han var snygg? Han var ett missfoster!
Hennes pappa var däruppe… och det var Micki också! Den där förbaskade… skurken hade fortfarande pistolen mot hans panna och armen runt hans hals. Minsta lilla knyckning, så skulle han…
- Nej! Hon skakade på huvudet. Inte det! Inte nu! Inte Micki!
- Sssh! Älskade barn, lugn!
- Men mamma, han…
- Jag vet! Jeanette vägrade visa sig svag inför sin dotter, men inombords skrek hon högt av ilska över sin maktlöshet… sin hjälplöshet… Hennes älskade var däruppe! Hennes make, hennes Carl… och det fanns inget hon kunde göra för att hjälpa honom!
- Nå, nu måste vi tyvärr lämna festen! Det har varit skitkul, men… Fint folk kommer alltid sent och går tidigt, som det heter. –Du ser ut att behöva uppsöka en läkare, Russia! Du är lite röd i ansiktet. Vad hände med den där som var med er förra gången? Tröttnade han på att dela?
- Kleppner! Om du så mycket som kröker ett hårstrå på hans huvud, så kommer jag att döda dig, det svär jag! Det finns ingenstans du kan gömma dig! Jag kommer att hitta dig och jag kommer att slå ihjäl dig och när jag är klar med dig, kommer det inte ens att finnas några tänder kvar att identifiera dig med.
- T, t, t, t! Vad får du allt ifrån? Skulle du? Tja, du kan ju alltid försöka! –Hur många kulor har du kvar, David?
- Fyra, tror jag!
- Och jag har tre! Hmm… Sju kulor mot… vadå? Två starka händer?
- Du får en chans till: Om du släpper honom, så kommer jag bara att göra dig rullstolsbunden för resten av livet.
- Oj, svårt val!
- Ja, nu förstår jag vart du har lärt dig att vara så ful i mun, Lillen! Du borde verkligen välja ditt sällskap med omsorg.
- Men jag tror jag säger… Känn dig blåst! Han flinade brett och Carolina kunde inte låta bli att tänka, en aning skadeglatt ”Han är SÅ död! Han vet tydligen inte vem det är han pratar med! Så mycket bättre! Då kommer det som en komplett överraskning när Nikolaj förvandlar honom till en liten blöt fläck.”
– David! Ta med dig Calleponken och hämta bilen! Jag har oavslutade affärer med herr Remlund!
- Ni kommer inte undan med det här!
- Åh, jag hoppas att ni inte sätter för stor tilltro till era vakter? De ligger och sussar så sött bara runt knuten och… är det någon här som vill kännas vid en gammal nucka i ljusblått?
De såg frågande på honom. De kände ingen som hade ljusblå klänning.
- Ingen? Mörkblond sak, inte världens tjusigaste fruntimmer, kanske… fyrtioårsåldern… Inte särskilt munter? Låter bekant?
Carolina fick plötsligt en knut i magen. Men näe, det kunde inte vara… Det var å ena sidan något som var så typiskt henne… Men hon skulle aldrig göra något sånt.
- Jaha! Då var det väl bara nån som råkade komma i vägen. Fan, jag borde kanske ha frågat vad hon hette innan jag slog ihjäl na!
- Det är lätt att vara efterklok! Nu måste jag gå! Adjö och tack för gästvänligheten och… allt vad det heter!
- David! Kan du lägga benen på ryggen?
- Jaja! –Sätt lite fart, Calleponken! Den här gången ska du inte komma undan! Så det räckte inte med giftig gas och sprängladdningar? Jaja, när det kniper, så får man ta till det näst bästa. I det här fallet: en helt vanlig, hederlig pistol!
Han gick mot utgången, med pistolen tryckt mot Carls rygg. Carl hade säkert kunnat överlista honom, övermanna honom och ta av honom pistolen, men det hade varit tillräckligt för att Magnus skulle göra hot till handling och skjuta Micki.
De var knappt några meter från utgången… när en vacklande, dyngsur Lina Dahlén kom in genom dörren med mascaran rinnande och stripigt hår… och fick syn på David.
Hon var kanske inte mycket att se på i just det ögonblicket, men i Davids ögon var hon det vackraste han nånsin sett. Han hade läst om henne, han hade sett bilder på henne… men det han såg nu, var något helt annat. Det här var Lina Dahlén… in the flesh, så att säga. Nu var hon plötsligt en levande människa av kött och blod… och blicken hon gav honom (Näe, det var inte honom hon såg, påminde han sig själv. Det var Erik hon tittade på!) var en blandning av förvirring, glädje, chock, värme och… kunde det vara?… en bön om förlåtelse. Och så log hon brett, betydligt nyktrare än för en halvtimme sen och sträckte ut handen mot honom och hennes blick var full av värme. Enbart värme och kärlek!
- Erik! Sa hon och tog ett steg fram (Och David var plötsligt som fastvuxen i golvet)… och så fick hon syn på pistolen. David tittade också ner på pistolen han höll i sin hand och det fick honom att vakna upp ur sin förvirring. Han ruskade på sig… el var det bara som det såg ut? Var det bara så att han skakade på huvudet, försökte intala sig själv att det var något som aldrig skulle kunna hända.
Han gav Carl en hjälpande knuff i rätt riktning och fortsatte mot utgången. När han passerade en storögd, oförstående Lina, slog han ner blicken och ökade på stegen ut i vinternatten.
Beatrice var först fram till Lina och drog henne med sig, som om hon ville skydda henne mot Ondskan själv.
* * *
Borta vid scenen hade Magnus hoppat ner, fortfarande med ett stadigt tag om Mickis hals och blängde nu ilsket på Nikolaj. Carolina såg från den ena till den andra och kände plötsligt hur hjärtat började hicka. Nej! Inte det också! Hon tog tag i Jeanettes ärm.
- Mamma!
- Var inte rädd, gumman! Vi ska…
- Mamma! Jag… Hjärtat!
- Åh, gudar, nej! Lilla gumman… -Kan vi få lite utrymme? –Lägg dig ner, älskling! Såja, försiktigt nu, försiktigt! Nej, älskling, inte svimma nu! Det kan du göra sen! Åh, alla gudar! Vänta! Mamma har tabletter! Mamma har… Vänta, ska du se…
Hon tog upp pillerasken ur handväskan och lyckades med darrande händer få upp locket och ta fram två tabletter.
- Så, gapa nu, älsklingen! Gapa och svälj! Du får skölja ner det med saft istället för vatten idag! Vilken lyx, va?
Hon försökte att inte darra på rösten. Hon sket fullständigt i vad som hände med den där skjutglade typen… Den där ute skulle Carl ta hand om, det visst hon. Det viktigaste nu, det som hade högst prioritet var hennes dotter.
- Hur känns det? Frågade hon fyra ändlösa minuter senare när Carolinas andetag äntligen började bli jämnare. Flickan öppnade ögonen och nickade. Jo, då, hjärtat hade slutat hoppa hage. Men hon orkade inte resa sig. Hela kroppen kändes som bly.
- Vad hände?
- Lilla gumman, jag är så glad att du är okej! Vad du skräms!
Carolina tog ett djupt andetag. Jo, hon blev lite rädd, hon också! En kort sekund hade hon varit tillbaka i den kolsvarta tunneln och hon hade gripits av panik. Hon hade sett någon. Någon hade kommit emot henne, en kvinna… Hon hade sagt något… och sen var hon på golvet i danssalen med huvudet i mammas knä. Hon försökte att återskapa bilden av kvinnan… försökte komma ihåg vad hon sagt… men det försvann mer och mer… Till slut var hon inte ens säker på att det verkligen hade hänt.
- Mamma… Micki? Vart är…
- Sssh! Ta det lugnt! De följde med den där uppblåsta psykopaten!
- De?
- Micki och Nikolaj!
Carolina slöt ögonen! Vaka över dem! Åh, alla gudar, vaka över min pappa och mina vänner! Ta dem inte ifrån mig! Inte en gång till!
- Och pappa?
- Han har inte kommit tillbaka än… men det dröjer inte länge!
Carolina försökte sätta sig upp.
- Min pappa! Jag vill ha min pappa!
- Lugn, älskling! Han kommer snart! Han ska bara ta hand om den där bluffmakaren, sen kommer han!
- Lovar du?
- Självklart, älskling! Jag lovar!
Men hon lät inte så självsäker som hon hade önskat. Och hon hade en envis liten orosråtta som gnagde i henne. Om nånting har hänt Carl… så skulle hon inte vila förrän den skyldige hade fått betala. Om det så var Erik el hans tvillingbror el trillingbror el självaste kronprinsen, så skulle han få betala. Och det ordentligt!
Chapter Text
Carl Eriksson masserade sin ömma panna medan han vandrade tillbaka genom den tjocka snön. Fasiken, han hade glömt att det gjorde så ont att skalla någon. Han hade inte varit i ett rejält slagsmål på flera år, inte sen Carolina föddes. Men David hade praktiskt taget bett om det och han kunde ju inte gärna säga nej då, kunde han? Den fårskallen borde verkligen ha vetat bättre än att ge sig ut i natten med Carl… alldeles ensam. Han borde ha förstått att Carl utan minsta svårighet skulle överlista honom, lära honom en läxa i folkvett och… Ja, just det, ge honom en omgång för vad han gjort mot lilla oskyldiga Carolina. Det var en oskriven regel: gav man sig på Carl Erikssons dotter… så var det det sista man gjorde i livet. Enda skillnaden nu var att David fortfarande var i livet. Den här gången skulle det gå rätt till. Han skulle kontakta polisen och de skulle…
Han stannade till när han fick syn på något som var inlindat i ljusblått. Det måste vara kvinnan Magnus Kleppner pratade om. Snön var färgad mörkt röd runt omkring den livlösa kroppen. Vem det än var, så var hon död, stackars krake. Polisen skulle inte vilja att han flyttade på bevismaterial och sånt, men… hon kunde väl inte ligga här ute? Hon skulle ju frysa ihjäl… om hon inte redan vore död. Näe, nån mänsklighet hade han kvar i kroppen. Hon skulle in i värmen!
Skriket som undslapp hans läppar när han vände på den döda kvinnan var demoniskt. Han vrålade av ilska, av sorg, av förnekelse och med tårarna rinnande gick han ner på knä vid Alexandras döda kropp.
- Nej! Åh, Alexandra, nej! NEJ!!
Han satt kvar en lång stund vid den döda kvinnan, innan han till slut reste sig och med varliga händer, lyfte upp kvinnan som varit hans älskarinna, som fött honom en son… som vägrat ta emot en inbjudan till hans bröllop.
- Vad skulle du hit och göra, Alexandra? Vem ska ta hand om Lillen? Varför…
Han fortsatte med sina frågor, utan att få något svar, medan han närmade sig huset. Han stannade alldeles framför bron. Utan några som helst krafter kvar gick han ner på knä, med Alexandras livlösa kropp i famnen.
Det dröjde inte många sekunder förrän han hörde steg närma sig. Han hörde sin hustrus utrop, sin dotters skrik, Katarinas protester… men han reagerade inte. Alexandra var död och det var hans fel! Inget av det här hade hänt om inte… Näe! Det var inte hans fel! Var det hans fel att hon först vägrar komma på bröllopet och sen ångrar sig och bestämmer sig att plåga sig ännu värre och smita in under festen… hans och Jeanettes bröllopsfest… Hon får skylla sig själv. Ilsken tittade han ner på henne, på det alldagliga ansiktet, de fylliga läpparna… de slutna ögonen som brukade tindra mot honom… Med en djup, skälvande suck reste han sig. I nästa sekund hade han sin hustru och sin dotter hos sig. De klamrade sig fast vid honom som om de aldrig tänkt släppa taget.
- Ring polisen! Sa någon och Carl upptäckte till sin förvåning att det var han själv som talat.
- Carl! Hur…
Och så kom Lina utrusande. Med ett rop och utan att se sig om, sprang hon förbi den lilla gruppen av folk som samlats, ut i skogen för att leta efter Erik.
* * *
- Snygg bil, Magnus! Vart har du köpt den? Barnens Hus?
- Håll käften! Tidpunkten krävde improvisation!
- OK, det köper jag! Nikolaj muttrade för sig själv och kollade för elfte gången att Micki inte var död, utan bara avsvimmad. Så vart är vi på väg? Frågade han sen.
- Tja, du vet vad de säger: That’s for me to know and for you guys to find out!
- Varför säger du inte bara som det är?
- Okej! Jag kör er några mil utanför civilisationen. Först kommer jag förmodligen att skjuta dig! Av den enkla anledningen att jag har mer emot dig än vad jag har emot pojkvännen din. Och när vi ändå är inne på det ämnet… Tja, låt oss bara säga att jag kommer att ha mitt lilla roliga med honom innan jag skjuter honom.
- Rör honom och du är en död man!
- Och hur ska du kunna stoppa mig? Du har glömt bort en viktig detalj! Du kommer att vara död! Du kommer inte att göra ett dugg! Den här gången har ni inga laserpennor att leka med. Den här gången är det jag som har alla essen.
”Det återstår att se.” Nikolajs briljanta hjärna började redan tänka ut en plan. ”Du glömmer att det är en Remmer du har i bilen! En Remmer ger sig aldrig utan en fight… En Remmer spelar aldrig efter reglerna!”
* * *
Lina Dahlén sprang genom skogen, utan att bry sig om ifall klänningen blev förstörd el att hennes nya skor inte var gjorda för promenader i djup snö. Hon hade bara en sak i huvudet: Hon måste få chansen att säga förlåt! Hon hade hört dem, hon visste att det inte var han… hon hade fått höra vad som hände med Erik… men hon bara måste ha tag på David… hon måste få säga förlåt. Och David var Eriks tvillingbror! Han måste förstå!
Hon ropade efter honom… efter dem båda… Hon sprang tills hon fick håll i sidan och hon snubblade över en snöbeklädd stubbe som fick känna på hennes vrede… och plötsligt såg hon honom. Han stod alldeles framför henne, inte en skråma hade han och… han var inte klädd i samma kläder han haft för en liten stund sedan. Han var klädd för en dag på kontoret, i sin stiliga kostym… och snön verkade inte bekomma honom det minsta. Det såg nästan ut som om han… Jo! Han sjönk inte ner! Han gick PÅ snön! Och det var definitivt inte David!
- Erik!
Han log mot henne… Åh, det där leendet som alltid gjorde henne knäsvag, något hon aldrig talat om för honom.
- Erik, förlåt mig! Viskade hon! Jag visste inte… Jag trodde… Jag hade fel! Jag skulle aldrig ha…
Hon visste inte vad hon skulle kunna säga för att göra saker och ting bättre. Erik skakade på huvudet. Hon behövde inte säga något. Han förstod! Han förlät henne! Så vände han sig om för att gå.
- Nej, vänta! Vart ska du? Erik! Vänta!
Han väntade inte… men han gjorde en Följ med- gest åt henne. Han var på väg någonstans och han ville att hon skulle följa med. Utan en sekunds tvekan skyndade hon efter. Och snart såg hon vart han var på väg. Någon låg i en snödriva och hostade ljudligt. Lina skyndade förbi Erik och fram till David.
Han var ganska illa åtgången, men han levde… och hans ögon såg rakt på henne.
- Li… Lina?
- Sssh! Jag är här nu! Jag är här hos dig! Allt kommer att bli bra! Jag tänker inte lämna dig!
- Jag… Förlåt mig, Lina, jag menade inte att…
- Sssh! Det kommer att lösa sig! Jag sviker inte! Den här gången stannar jag hos dig!
Hon smekte ivrigt hans blodiga panna och insåg plötsligt att hon inte tackat Erik. Hon vände på huvudet… men Erik var borta. Och när hon tittade ner på Davids sargade, men ack, så stiliga ansikte, så förstod hon varför.
- Lina… Pol… Polisen kommer att…
- Jag vet! Men jag är här nu, viskade hon! Vad som än händer så är jag på din sida!
* * *
- Polisen är på väg!
- Bra!
- Hur är det med Carl?
- Han är i chocktillstånd! Jeanette och Carolina sitter hos honom. Katarina tog ett djupt andetag och försökte svälja klumpen i halsen. Vart var du nånstans när allt det här hände?
- Jag? Jag höll i kameran!
- Viktor?!
- Vadå? Carolina bad mig spela in ”hela” spektaklet, så jag spelade in ”Hela” spektaklet! Vill de ha den här charaden på film, så visst, gärna för mig.
- Ok! Visst, har du sagt det så! Och… varför spelar du inte in nu?
- Film slut! Jag skickade iväg Emilio för att hämta lite mer, men… han måste ha glömt bort det!
- Okej, jag kommer förmodligen att ångra att jag nånsin öppnade munnen, men du är min son och det är min plikt som din mor att fråga… Är du helt blåst?
- Vad menar du?
- Har du överhuvudtaget sett vad som hänt här?
- Ja visst! Och jag fick några stiliga närbilder också! Speciellt vid bytet och när alla trängdes uppe på scenen. Det blev tjusigt, mamma, jag tror jag har en karriär inom filmen!
- Viktor! Din brorson blev kidnappad!
- Ja visst! Det är ju bara en del utav festligheterna!
- VAD för något?
- Ja! En fejkad kidnappning, chockade ansikten, Carolinas hjärta, tårar och så nu, återföreningar och poliser… Fattar du inte att allt bara är på skoj? När som helst kommer Alexandra att vakna och fråga varför vi dröjde så länge med att ”hitta henne”.
- Viktor… Sätt dig ner!
- Jag fick några tjusiga bilder på flyktbilen och vilken väg de tog. Tror du ”polisen” skulle vilja se det?
- Viktor… du borde nog sätta dig ner…
- Vad är det?
- Viktor… Katarina svalde hårt. Varför skulle det läggas just på hennes axlar? Hon klarade inte av det här. Viktor… det var ingen fejkad kidnappning!
- Vad fan snackar du om? Det är klart! Tror du jag skulle tillåta att någon…
- Viktor, Alexandra är död! Nikolaj och Micki är kidnappade! Och Carolina…
Viktor satte upp handen och hejdade henne.
- Vänta lite! Menar du att… Men jag…
- Jag är ledsen, gubben!
- Men Alexandra… Men hur…
- Mannen som kidnappade Carolina… David Mattson… Han var en av de! Den andre är jag inte…
- Magnus Kleppner! Carolina stod alldeles bakom dem, vit i ansiktet. Han har varit på Micki förr. Om det inte vore för Nikolaj, så skulle Magnus och hans hejdukar ha slagit ihjäl honom den gången… Och nu…
Hon skakade på huvudet. Hon frös! Hon ville tillbaka till pappa och mamma. Hon förundrades fortfarande över att hon överhuvudtaget kunde gå upprätt.
Hon vände dem ryggen när hon såg Katarina lägga armen om sin son.
Mamma satt fortfarande bredvid pappa och drog fingrarna genom hans våta hår. Pappa verkade vara i en annan värld. Carolina satte sig i hans knä och slog armarna om hans hals. När hon var sju år såg hon pappa och tant Alex göra något fult. Tant Alex hade fått pappa att säga:
- Fan, kvinna, du tar livet av mig!
Ingen fick ta livet av hennes pappa. Den sjuåriga Carolina hade önskat att tant Alex skulle försvinna. För gott. Sju år gamla Carolina hade önskat livet ur Alexandra. Nu ångrade hon sina tankar. Hon ångrade så mycket. Det var så mycket som hon borde ha sagt och inte sagt.
* * *
När polisen kom hade chocken släppt och man kunde ge en komplett redogörelse för vad som hänt. Carolina satt ihopkrupen i soffan med Ragnars armar runt midjan och såg på när uniformsklädda poliser gick runt i det som tidigare varit en danssal full med folk och letade efter ledtrådar, frågade ut vittnen och var, i största allmänhet, störande.
- Varför? Viskade hon snyftande. Varför just de? Varför… just nu? Det stämmer inte, de skulle ju…
- Sssh! Du måste försöka att sluta att tänka så där! Du får det att låta som om…
- Vadå? Som om vadå? Som om de var…
- Sssh!
- Ursäkta, fröken Eriksson?
- Vad är det nu, då? Ser ni inte att hon…
- Ragge! Det är OK! –Vad är det nu, då?
- Vi skulle vilja ställa några frågor, om det är okej?
- Sätt igång!
- Vad jag förstår så kände ni den som kidnappade er sen tidigare?
- Jo! Han har kidnappat mig förr! Hon försökte le, men lyckades inte.
- Och den andre… en… Magnus Kleppner?
- En lömsk liten skitstövel, som bara är ute efter en sak.
- Och det är?
- Hämnd! För en ynka liten grej som hände för flera, flera år sen! Men eftersom han är så trångsynt, så vandrar han genom livet och försöker komma på ett sätt att hämnas.
Och så kom hon på något annat.
- Varför har ni inte spärrat in dem tidigare? De har sprungit lösa i alla dessa år och säkert ställt till med både det ena och det andra, varför har ni inte arresterat dem el nåt?
- Ursäkta, lilla vän, men… nu är det jag som ställer frågorna! Nå, du var alltså uppe på scenen med kidnapparna? Kommer du ihåg nånting? Nån liten detalj som kanske kunde…
Carolina flög plötsligt upp från soffan med ett rop.
- SHIT! Varför tänkte jag inte på det? ÅH, jag är så… ÅH!
- Ursäkta?
- Carro?
Men Carolina var redan på väg bort mot ett var borden. Mitt bland all mat och dryck fanns det som kanske kunde hjälpa dem att lösa gåtan.
- Underbara, fantastiske Viktor! Som om det vore en gyllene trofé lyfte hon upp filmkameran. Om Viktor verkligen hade spelat in ”Hela” spektaklet… så hade han också spelat in…
- Åh, alla gudar! Om ni nånsin stått på min sida, så hjälp mig nu! Hjälp oss alla! Jag vet att vi inte kan få tillbaka tant Alex, men… Snälla!
- Vem pratar du med?
Hon snodde runt och rodnade ilsket.
- Eh… Ingen! Här, herr poliskonstapel! Jag tror att den här filmen kan hjälpa er!
- Vad är det?
- Ljuvlige farbror Viktor spelade in hela bröllopet… och hela mottagningen… och då borde väl nånting ha fastnat som kan… ge en ledtråd… el nåt?
- Får jag se?
- Tja, jag vet inte, jag tror vi måste ha farbror Viktors tillåtelse först!
- Ursäkta?
- Kan du verkligen inte säga annat än ”Ursäkta”? Här! Jag hoppas bara att den kan hjälpa er… på något sätt… Eh, ursäktar ni? Jag vill tillbaka till min familj!
- Vadå? Eh, nej, det… vore bra om ni ville stanna och… reda ut några saker.
- Visst! Om ni tror att jag kan… hjälpa till, så!
* * *
Poliserna hade aldrig hittat dem, om det inte varit för Linas rop på hjälp. Hon ville först inte släppa taget om den medvetslösa mannen, som hon försökt värma genom att hålla honom hårt, så tätt intill det bara gick, ge honom av sin egen kroppsvärme. Polisen fick först lova att tillkalla ambulans så fort de bara kunde, inte låta honom förfrysa och att de inte skulle anklaga honom för något förrän han var helt och hållet frisk, sen släppte hon motvilligt taget och lät dem bära bort David. Två poliser hjälpte henne på fötter och när de upptäckte att hon orkeslöst sjönk ner i snön igen, bar de även henne tillbaka till huset ”som gudarna välsignat”, som Jeanette kallat det.
* * *
- Ja, då var vi framme! Mysigt litet ställe, va?
- Mysigt om man har en förkärlek till det morbida! Vad gör vi här?
- ”Ni” ska inte göra nånting! ”Ni” ska bara sitta här och vara snälla och tysta medan jag ringer ett litet samtal! Sen ska vi ta itu med våra… affärer!
- Okej…
- Nej, nej, nej! Ni, herr Remlund, sitter där borta! –Ni, å andra sidan, herr Sandell, sitter här borta! Vi vill ju inte att ni ska… hitta på några dumheter!
- Dumheter? Vi? Skulle aldrig falla mig in!
- Vadå? Med den där? Du skojar, va? Vet du vad han har gjort?
- Jo, då! Jag vet allt om hans tid i Ryssland, hans förflutna som narkoman, maffian, dataspionage… Jo, just det! Jag vet också att utav de två och en halv timmar som vi satt i bilen, ägnade han var femte minut åt att kolla om du fortfarande levde el om jag råkat slå ihjäl dig av misstag.
- Vad för något?
- Du ljuger så du tror dig själv! Nä, du, det vi hade, det tog slut för… -Tio?
- Femton! Minst!
- Femton år sen!
- Jaha, ja? Och det vill ni att jag ska tro på? Och jag förmodar att det var därför du hotade att skära upp min mage och ta ut inälvorna så att du kunde strypa mig med dem?
- Jag har en tendens att överdriva ibland! Jag ogillar våld och speciellt när offren är någon som jag en gång i tiden haft ihop det med. Jag har förmodligen reagerat likadant, om inte starkare, om det varit Carolina du hotat att skjuta. Fan, Micki är ju för helvete förlovad och allt! Jag har inte hoppat i säng med en gift karl sen… Jag har fan aldrig hoppat i säng med en gift karl. –Det är din avdelning!
- Ursäktar du? Jag försöker att glömma att det där nånsin hände!
- Åh, men det är en sån trevlig liten historia! –Du vill kanske höra?
Magnus satte sig ner på en stol.
- Tja, varför inte? Vi har ju all tid i världen!
Ett ljuvligt leende spred sig över Nikolajs läppar. Nu hade han det där missfostret precis där han ville ha honom. Borde han kanske varma Micki? Han ville inte att de där festkläderna skulle bli nerstänkta när han gav sig på skitstöveln. Äh, han förstod nog!
- Nå? Sätt igång, jag ska hinna skjuta er också!
- Ja, ja, lugna ner dig! –Och du… Ya lublu tebja!
Micki nickade allvarligt!
- Jag vet!
- Och det betyder? Magnus höjde ett frågande ögonbryn.
- Åh, jag sa bara att han skulle hålla tyst medan jag berättar!
- Åh! Bra! -Ya lublu tebja!
- Äh, kyss mig!
- Hey! Nikolaj hötte med fingret åt honom. Ett varningens ord! JAG säger åt honom att hålla tyst! Ingen annan! Jag! Är det uppfattat?
Han sa det en aning strängt, med en vass skärpa i tonen, som för att visa att han menade allvar, men ögonen kunde han inte beslöja och de sköt blixtar av ilska. Om blickar kunnat döda, hade de varit halvvägs hem vid det här laget.
- Dessutom hade du inte ens rätt betoning på orden! Tillade han, inte så lite skadeglatt.
- Vem dog och gjorde dig till chef?
- Vill du höra el inte?
- Okej, okej! Men låt det gå fort!
Nikolaj log brett mot honom. Jo, då! En Remmer ut i fingerspetsarna.
- Åh, det kommer att gå fort! Lovade han. Det kommer att vara över innan du ens hunnit reagera!
Chapter Text
En halvtimme senare satt de i bilen.
- Okej, så det tog längre tid än jag räknat med. El vad säger du?
Han fick inget svar. Tystnaden hade hotat att ta kål på honom den första halvtimmen och nu stod han inte ut längre.
- Tja, jag tror han hade rätt angående en sak i alla fall, den gode Kleppner! Det är rätt så mysigt med en sån här trång liten bil.
Fortfarande inget svar.
- Micki? Vi kan väl prata om saken?
- Finns inget att säga!
- Micki, du… Du måste prata om det! Du kan inte bära det inom dig! Det var inte ditt fel, OK? Han hade dödat oss båda om du inte hade…
- Hade? Vadå? Säg det! Om jag inte hade dödat honom först, är det det du menar?
- Du har ingen skuld i det här! Micki! Han tänkte döda oss! Och vad han tänkte göra med dig… Fan, om du inte hade gjort det, så hade jag gjort det! Fast jag hade kanske inte drämt en yxa i skallen på honom och delat hjärnan mitt itu! Jag hade nog nöjd mig med att vrida nacken av honom. Jag säger inte att det är fel att hugga folk i huvudet med en yxa, jag säger bara att det blir inte så dyr räkning från kemtvätten om man…
Micki gav honom en plågad blick.
- Stanna bilen!
- Micki, det är fyrtio minusgrader ute, du kan inte…
- Stanna bilen!
Nikolaj stannade bilen och väntade medan Micki sprang ut och kräktes.
- Känns det bättre?
- Jag vill inte prata om det, OK?
- Du måste prata om det, älskling, annars kommer det att äta upp dig inifrån!
- Jag dödade honom, Nikolaj!
- Jag vet!
- Jag tog en annan människas liv. Han dog för min hand, Nikolaj, jag…
- Jag vet hur det känns, tovarish! Men det var nödvändigt! Och han var inte en människa! Han var ett avskum! Han skulle inte duga till dörrmatta ens. Efter allt han har ställt till med… Han förtjänade det han fick och mer därtill. Se det från den här sidan: nu kan han inte skada oss el Carolina el någon annan stackars oskyldig sate som råkar komma i hans väg.
De sa inte så mycket mer. De körde en bra bit under samma tryckta tystnad.
- Det var inte ditt fel! Mumlade Nikolaj, mest för sig själv, men lagom högt för att Micki skulle kunna höra honom. Och jag tänker se till att polisen får veta det.
- Vad pratar du om?
- Med min bakgrund skulle de inte ens höja ett ögonbryn och dessutom…
- Nikolaj!
- Ja?
- Vad är det du sitter och säger?
- Det var inte du som dödade honom!
- Var det inte? Ursäkta mig, var du där? Det var jag som dödade honom, det var jag som drämde yxan i skallen på honom! Och hade jag inte gjort det, så hade han… han försökte…
- Du var knappt medveten om vad som hände! Du var fortfarande halvt avsvimmad! Han hotade dig! Ja, just det! Så var det! Han tänkte… göra saker med dig och förr säljer jag min själ till djävulen innan jag låter någon människa skada dig. Så när han vände ryggen till… så tog jag yxan och…
- Är du inte riktigt klok?
- Varför skulle jag låta dig åka fast för något som är mitt fel? Jag såg hur han tittade på dig. Jag gjorde det för att rädda dig, för att rädda oss båda!
- Nikolaj…
- Vet du vad de gör med såna som dig i fängelset? Va? Jag vet! ”Jag vet, allt för väl!” Och jag tänker inte låta det hända dig! Förr dör jag!
- Du kan inte…
- Kan jag inte? Försök få in det här i din trånga skalle, Micki Sandell: Jag älskar dig! Mitt liv har bestått av besvikelser och förräderi och svek och rent helvete… i den ordningen! Och sen dök du upp! Du är det bästa som hänt mig… nånsin! Och fan ta mig om jag blir orsaken till att du råkar ut för samma sak som mig! När vi kommer tillbaka, så tar jag hand om polisen!
- Och om jag säger sanningen?
- De kommer ändå att tro mig! Jag har alldeles för mycket på mitt samvete! Och dessutom…
- Nikolaj, snälla…
- Älskling, lyssna på mig… Och det här säger jag inte för att vara elak el så, men… de kommer att titta på dig och så kommer de att titta på mig och sen kommer saken att vara klar, för sanningen är den att… du är helt enkelt inte typen som drämmer yxor i huvudet på folk, hur grymma de än månde vara. De kommer att… Se inte på mig sådär, jag säger bara hur jag tror att polisen kommer att tänka. När vi kommer fram, så berättar jag för polisen vad som hänt. Sen får de kalla det överlagt mord el självförsvar el dråp el vad fan de vill. Ingenting kan vara värre än fängelset i Ryssland i alla fall!
- Niko…
- Slut diskuterat! Det enda jag vill höra från dig nu är vilken väg vi ska ta!
Micki försökte att reda ut alla trådarna.
- Eh… Vad för något?
- Höger el vänster! Vilket håll kom vi ifrån?
Micki gav honom en menande blick.
- Eh… Hallå? Jag var avsvimmad under bilfärden som du kanske minns! Jag har ingen aning! Ta höger. Är det fel, så kan vi ju alltid vända om!
- Höger?
- El vänster! Ta den som ser bäst ut! Svårare än så kan det väl inte vara?
- Den som ser bäst ut? Okej… Vilken är det?
Micki log, helt mot sin vilja.
- Men herregud, karl, kör bara! Spelar det nån roll? Kör vi fel, så är det väl bara att vända och köra tillbaka?
Han skakade på huvudet.
- Det här är ju inte sant… och dig ska man gifta sig med, till råga på allt!
Nikolaj försökte låta allvarlig.
- Jo, det var tänkt så. Hurså? Börjar min herre få kalla fötter?
- Jo, det kan man lugnt säga, men det är enbart för att det är så sabla kallt i bilen. Kan du inte sätta på värmen el nåt?
- Nja… Det finns mycket jag skulle vilja sätta på…
- Värmen! Gud, du är oförbätterlig!
- Det finns andra sätt att hålla värmen uppe!
- Ja, det tror jag säkert! Men jag är inte upplagd för att hamna i diket! Och det är precis vad som kommer att hända! ”Om bilen är i rörelse, alltså! Om bilen står stilla, så…”
- Är du säker på det?
- Jag är fortfarande arg!
- Och jag förstår det! Jag accepterar det! Fast… tanken är lockande, tycker du inte?
- Menar du allvar?
- Har du nånsin gjort det i en bil?
- Fram- el baksätet? ”Shit! Det där lät inte bra!”
- Ursäkta? Eh… Framsätet?
- Nej!
- Baksätet?
- Hmm… Pratar vi hela vägen el bara halvvägs?
- Varför frågade jag? Eh… hela vägen?
Micki var farligt nära att säga som det var. Men i sista sekunden ångrade han sig. Det var länge sen, det var inget de behövde diskutera nu… och han hade ju redan ljugit om framsätet, så…
- Nej!
- Halvvägs?
- Aldrig! Jösses, det kom helt naturligt! Han hade tillbringat alldeles för mycket tid med Lögnernas Fader. ”Han har dåligt inflytande på mig!” Näe, det var något som Bella skulle ha sagt. Det var faktiskt något som hon ”hade” sagt, när de träffades vid kyrkan. Som om det vore Nikolajs fel att de var nära att brinna inne. Hon kunde inte ha mer fel!
- Tja, i så fall… är det dags att vi gör nånting åt det!
- Jaså, det tycker du?
- Ja, ja, jag vet att du är sur, men… du kan sura sen! Är det OK? Om inte annat, så… behöver du få tänka på något annat för ett tag.
- Och det skulle vara sex?
- Varför inte?
”Hmm… Ja, varför inte?”
* * *
Carolina hade kunnat ge polismannen en rak höger.
- Nej, det där är farmor Beatrice. Jag trodde vi hade gått igenom allt det här redan?
- Jo, men vi behöver… Vänta lite! Spola tillbaka några sekunder… Stopp! Där! Vem är det?
- Eh… jag ser inte, men… det skulle kunna vara… Åh, gudar, det är tant Alex! –Viktor, du har spelat in Alexandras… Du lyckades få med när Alexandra…
Viktor gav henne en snabb blick och hon tystnade. Det här var inte rätt tillfälle att berätta för honom att han lyckats fånga ögonblicket då hans lillasyster blir mördad på film.
- Jag gissar att det där är herr Mattson?
- Då var det inte David som mördade Alexandra! Det var Missfostret! Lina kommer att uppskatta den informationen.
Vad kusin Lina såg i David, det kunde Carolina inte för sitt liv förstå, men smaken var väl delad, gissade hon.
- Herr Remmer, ni sa att ni följt efter kidnapparna med kameran?
- Ja! Jag trodde ju att… Jag menar… Jag visste ju inte att…
- Finns det med på filmen?
- Jag tror inte det! Filmen tog slut ungefär samtidigt som Carolina fick problem med hjärtat, så… Men jag såg bilnumret! Och jag såg vilken väg de åkte, så…
- Bra! Skulle du vilja vara så vänlig och berätta alla detaljer för min kollega där borta? –Nå, fröken Eriksson…
- Dahlén! Det var Carl som dykt upp för att se efter vart hans dotter tagit vägen. Hon är en Dahlén!
- Förlåt så mycket, herr Dahlén! –Fröken Dahlén!
Carolina tog sin fars hand. Hon kände sig genast mycket tryggare. Stackars pappa såg så trött ut. Det här skulle vara hans lyckligaste dag i livet och istället så… istället så går allt åt skogen!
- Jag överlever! Nå, vad var det ni ville?
- Finns det något annat ni skulle kunna berätta? Något som skulle kunna hjälpa oss?
- Tja… jag vet inte… Inget som jag kan komma på, så här på rak arm…
”Böj den, då!” skulle Niko ha sagt. Med ett litet leende gjorde hon också det, bara för skojs skull… men det hjälpte inte. Det måste hon berätta för honom när han kom tillbaka. För han skulle komma tillbaka. Den här gången var hon säker. När som helst så skulle de stå där i dörröppningen, livs levande och allt skulle bli som förr. De var två mot en, Missfostret Magnus hade inte en chans. ”Glömmer du inget något nu?” påpekade hennes rationellt tänkande hjärnhalva. Håll käften! Fräste den andra. ”De undkommer inte Döden två gånger! De har redan lurat Döden en gång, den här gången är han inte lika oförsiktig!” Nikolaj har klarat av värre saker på egen hand! Och nu är de två mot en, dessutom! ”Och det tror du hjälper? Mot en sån psykopat som Magnus Kleppner. Kommer du överhuvudtaget ihåg vad Micki berättade om den där typen?” Nikolaj var där och hjälpte honom! Jag vet att de klarar sig helskinnade den här gången! ”Och Hades kommer att skratta åt dig, när du står vid deras gravstenar och tvingas erkänna att du hade fel!” Håll mun! Ser du inte att jag är upptagen? ”Jo, visst! Med att förspilla dyrbar tid! Varför är vi inte ute och letar efter dem? Går skallgång el nåt?” Jag är minst lika orolig som du! Jag vill inte heller att något ska hända dem! ”Mina pojkar…!” De klarar sig alltid! De har ju ett bröllop att planera! Du tror väl inte att Micki skulle försitta det tillfället? Näe, du, flicka lilla, inte en chans! ”Inget får hända mina pojkar!” Inget kommer att hända!
Omedvetet knäppte hon händerna, som i bön. ”Inget kommer att hända!” upprepade hon. ”Ingenting kommer att hända, ingenting kommer att hända… Ingenting får hända med mina pojkar!”
* * *
- Hej, Alex!
Alex kunde/ville inte tro sina öron. Den där rösten kände han igen! Allt för väl! Men det var omöjligt! Inte det också! Han vände sig om. Jo, naturligtvis! Han varken kunde el ville tro sina ögon, men… där stod hon, lika söt som alltid, korthårig, men med de strålande ögonen lika glada som tidigare.
- Stina?! Vad gör du här?
- Tänkte hälsa på! Pappa är också här! Och kan du tänka dig vilka vi mötte på vägen hit?
”Gode gud, om du ser det här, så hjälp mig!”
- Vilka?
- Camilla och Jakob! De står borta i receptionen! Vi ska följa med den här resan!
- Jaså? Så roligt! ”Snälla, skjut mig, någon!”
- Javisst! Det blir som en enda stor släktträff… fast mamma och Micke och Daniel är ju inte här. Och inte…
- Daniel är här! Sa Alex och ångrade sig i nästa sekund när han såg hur glad hon blev.
- Är han? Men… Det är ju underbart! Vänta tills pappa får veta det.
- Eh… Stina, det… vore kanske bäst om… han inte fick veta det.
- Vad? Varför då? Varför får han inte träffa Daniel? Får inte jag heller träffa honom? Varför inte? Är han sjuk? Har det hänt något?
- Stina…
- Snälla Alex! Om det har hänt något så vill jag veta det! Han är min bror! Du måste berätta!
”Du vill inte veta det här, Stina! Tro mig, det här vill du inte veta!” Ända sen Daniel kommit tillbaka till båten, fri från alla misstankar, hade han och Sandra… Alex slöt ögonen. Skulle ju inte tänka på det där! Kom ju fram till att det var fel att tänka på det där! Tänk på något annat!
Och innan han hann öppna munnen kom resten av gänget. Camilla och den lille parveln Jakob. Matti Toivonen och… Jaha, visste han inte det? Kunde den här dan bli värre? Där stod Rebecka och hans enerverande lillebror Oskar. Vad hade han nånsin gjort för att förtjäna det här? Fan ta Tom! Allt var hans fel! Men Tom var på väg till Umeå, naturligtvis i lämplig förklädnad och kunde inte gärna anklagas för det här. Men det kändes bättre att ha någon annan att skylla på.
- Alex…
- Hej, Alex, hur är det? –Titta, Jakob, det är farbror Alex! Ska du springa och ge honom en kram?
- Pappa! Alex vet något om Daniel och han vill inte berätta!
- Vad för något?
”Sabla tjej!”
- Okej! Ni bad om det! Jag ska berätta! Men kom sen inte och säg att jag inte varnade er!
Och han berättade vad som hänt, utan att lägga till, dra ifrån el förtiga.
Chapter Text
Polismannen hade rest sig upp, Carolina började längta tillbaka till soffan och började söka efter Ragge med blicken… när en röst utanför huset plötsligt meddelade att en bil var på väg.
- En bil?
- Jag visste det!
- Vadå för bil?
- Det är de! Jag vet att det är de!
- Ursäkta?
- Jag visste väl att de skulle komma tillbaka helskinnade.
- Jag kommer ut! Meddelade polismannen i sin kom-radio. Var beredda!
Carolina reste sig hastigt och hon kunde inte låta bli att undra ”Beredda på vad? Det är inte kidnapparna som kommer tillbaka, det ar de kidnappade! Åh, gudar, stackars Niko, han kommer att bli helchockad när han får höra om Alexandra…
Hon skyndade efter ut i vinternatten Det verkade som hon varenda polis i länet var där med höjda pistoler och gevär.
- Men herregud, vad tror de, egentligen? Att de ska tillfångata Al Capone el nåt?
När bilen närmade sig önskade Carolina, mer än nånsin, att hon haft röntgensyn… och när hon såg vilka som satt i bilen började hon, klänningen till trots, hoppa jämfota av glädje.
- Jag visste det! Tjoade hon. Jag har vetat det hela tiden! Jag visste att de skulle klara sig! Jag…
Poliserna osäkrade sina vapen. Carolina stirrade på dem.
- Va fan… vad håller ni på med?
- Stäng av motorn och kom ut med händerna över huvudet!
- Vad för något? Näe, vänta lite nu… Vad i… Äh, lägg av! Va… Vad fan sysslar du med?
Hon såg hur Micki och Nikolaj utbytte några snabba undrande blickar och… var det bara som det såg ut el var Micki alldeles grön i ansiktet? Stackarn hade nog inte väntat sig halva Sveriges poliskår med laddade vapen.
De steg ur bilen, men utan att sträcka upp händerna.
- Tja… Det var kanske inte just det här mottagandet jag hade väntat mig, men… det är väl bättre än inget, antar jag.
Utan att bry sig om polisernas protester, skyndade Carolina fram för att krama om dem båda.
- Det var bättre!
- Fröken Dahlén…
- Välkomna tillbaka! Skönt att se att ni är i livet… den här gången… också!
- Har ni saknat oss?
- Ursäkta, fröken Dahlén…
- Njae, inte nämnvärt! Vi gjorde det bästa av situationen och började äta upp tårtorna!
- Mina tårtor?
- Tja, du skulle ha varit här!
- Fröken Dahlén, vill ni vara så vänlig och flytta på er?
- Så… hur gick det med Missfostret?
- Han… kommer inte att skada någon mer!
- Någonsin?
- Någonsin!
- Fröken Dahlén!
- Det var då ett evigt tjatande! –Ja? Vad är det nu, då?
- Vill ni vara så vänlig och flytta på er?
- De här två har just varit med om vad som måste vara århundradets trauma! Vart är ambulansen? De borde åka direkt till sjukhuset, för säkerhets skull, och undersökas. Ni kan fråga ut dem imorgon!
- Fröken Dahlén…
- Ni kanske inte hörde min dotter?
- Herr Dahlén… Naturligtvis hörde jag, jag bara…
- Så kalla på ambulansen!
- Om en sekund, fru Dahlén, jag vill bara…
- Det kan ni göra imorgon! Det är mitt bröllop, min fest och jag säger: kalla på ambulansen!
- Jag älskar att höra folk säga sådär! ”Fru Dahlén!” Det är jag, det! Jag är fru Dahlén!
- Passa på och njut, flicka! Muttrade Beatrice i hennes öra. Jeanette gav henne en trött blick.
- Jag orkar verkligen inte med dig nu, Beatrice! Och med det vände hon sin nya svärmor ryggen.
Det blev nu inte så mycket till festligheter. Ambulansen kom och hämtade två slutkörda hjältar och därefter var det ingen som direkt kände för att fortsätta festen. Var och en körde hem till sitt, Carolina åkte med Nina och Tommy (Det var ju trots allt hennes föräldrars bröllopsnatt som väntade!) och lovade sig själv att stiga upp så tidigt som möjligt, så hon kunde följa med Nina till sjukhuset.
* * *
Nikolaj hann knappt vakna, förrän dörren tills hans sjukrum öppnades och två uniformsklädda poliser kom in.
- Kan jag hjälpa er?
- Herr Remlund, roligt att se att ni mår bättre! Nu kanske ni har tid att svara på några frågor?
- Jag skulle inte kunna få vakna till lite, först? De har pumpat mig full med både det ena och det andra.
- Ska vi kalla på syster?
- Nej, för fasen! Jag är vaken! Så, vad gäller saken? Och… kan vi ta hand om det här pronto? Jag väntar besök om… Vad är klockan, förresten?
- Kvart över tio!
- I så fall… så väntar jag besök om 15 minuter. Så, vad kan jag hjälpa er med?
- Vi hittade stugan, herr Remlund, precis där ni sa att den var.
- Kul för er! Och?
- Vi hittade Magnus Kleppner!
- Gav han upp sin rätt att tiga?
- Hans huvud var kluvet mitt itu!
- Ja, tänka sig! Så det kan gå!
- Är det allt ni har att säga?
- Vad vill ni att jag ska säga? Det kunde inte hänt en trevligare kille!
- Vem var det som…
- Jag! Jag dödade honom!
- Ursäkta?
- Jag dödade honom! Nikolaj ryckte på axlarna. Han gav sig på Micki och jag slog ihjäl honom. Svårare än så var det inte!
En av poliserna såg lite grön ut och han vände sig bort från sjuksängen med ett lågt:
- Åh, herregud!
- Ni slog ihjäl honom?
- Tja… drämde en yxa i skallen på honom, för att vara exakt!
- Åh, gode gud! Den yngre polisen började gå mot dörren. Nikolaj satte sig upp i sängen.
- Vad fan skulle jag göra? Frågade han den yngre polisen. Han försökte ge sig på Micki! Jag tog bara första bästa vapen och det råkade bli yxan.
Den yngre polisen gjorde en min av avsmak. Gode gud, den där karln kunde inte vara mänsklig.
- Vad fan tänkte ni på, människa?
- Tänkte? Vad jag tänkte på? Jag hann fan inte tänka! Jag förstod vad han tänkte göra och… Det blev kortslutning! Jag såg rött, helt enkelt!
- Vad tänkte han göra?
- Vad fan tror du?
- Jag vet inte! Vad tänkte han göra?
För en sekund såg det ut som om polismannen skulle bli Nikolajs nästa offer, men så slöt han ögonen och tog ett djupt andetag.
- Jag vill helt inte tänka på det!
- Och vad hände? Primalinstinkterna tog över?
- Vad fan skulle jag göra? Skulle inte ni ha gjort samma sak?
- Jag skulle aldrig drämma en yxa i någons huvud, om det så var mitt eget liv det gällde.
Nikolaj gav honom ett kallt leende.
- Jag tror inte du förstår… Det var mitt liv det gällde! Om Kleppner hade… Låt mig säga såhär: det där var det humanaste sätt jag möjligtvis kunnat döda honom på. Hade jag chansen att göra om allt, skulle jag göra exakt likadant… med ett undantag! Jag skulle låta honom dö så långsamt och så plågsamt som möjligt!
Ungefär samtidigt som han avslutade sin sista mening öppnades dörren igen. De tre personer han älskade mest i världen tittade in med oroliga, hoppfulla ögon.
- Vi stör väl inte?
- Inte på något vis i världen! De här herrarna skulle just gå!
Nina var först fram till sin bror och kysste honom lätt på pannan.
- Jag tyckte du sa att du aldrig mer skulle ligga på sjukhuset?
- Ändrade planer!
- Hon har rätt, Niko! Carolina och Micki kom fram till sängen. Det här blir… fjärde gången du ligger på sjukhus under de senaste tio åren.
- Och det blir den sista, om jag har något att säga till om! –Hur mår du?
- Det borde väl vara min fråga? Micki strök honom ömt över pannan. Du ser alldeles slutkörd ut!
- Tja, det är inte så roligt att vakna upp till tredje gradens korsförhör, speciellt efter det som hände igår.
De tre nyanlända vände sig nästan samtidigt och såg ogillande på de två poliserna.
- Jag förmodar att vänta tills han blev utskriven… det är inte att tänka på?
- Fröken Remmer…
- Och bara tanken på att kolla med hans läkare först… är rent reglementsvidrig antar jag?
- Högaktade fröken Dahlén…
”Högakta det här!” tänkte Carolina och i sin fantasi räckte hon finger åt honom.
- Varför inte bara sätta på honom handbojorna och släpa ut honom härifrån? Det skulle väl spara en massa tid? Om han nu är anklagad för något?
- Bäste herr Sandell…
- Är han anklagad för något?
- Det är det vi försöker avgöra, fröken Remmer! Han..
- Om inte, så föreslår jag att ni lämnar min bror ifred!
- Jag…
- Så! Fort! Som! Möjligt!
Poliserna såg från den ena till den andra. Den yngre var redan borta vid dörren.
- Vi kan komma tillbaka en annan dag?
- Ni kan komma tillbaka när han blir utskriven!
- Men han…
- Jag tror knappast att han kommer att rymma!
- Vi borde verkligen…
- Ursäktar ni? Vi har en del att diskutera!
Den äldre polisen fnös ogillande, men följde efter sin yngre kollega ut genom dörren, muttrandes om rika översittartyper som uppför sig hur de vill, bara för att de har klöver.
Så fort de försvunnit, sjönk Micki ner på en stol med händerna för ansiktet. Carolina skyndade bort till hans sida och Nina tog Nikolajs hand i sin.
- Okej, brorsan, nu vill jag veta vad det var som hände, egentligen!
- Vad menar du?
- Ja, vad tror du? Nikolaj, Micki har berättat!
Nikolaj tittade bort mot Micki, som undvek att möta hans blick.
- Vad?!
- Nikolaj, du är min bror och jag älskar dig och det du gör för att skydda Micki är… fantastiskt, men…
- Men vadå?
- Du får inte åka fast för något som jag är skyldig till!
- Jag trodde vi hade pratat om det här? Hur många fler vet om det?
- Vi tre! Nikolaj, Micki gjorde rätt som berättade… Fan, han gjorde rätt som hade ihjäl det där kräket!
Micki stönade lågt.
- Förlåt, sötnos, men det är så! –Carolina?
- Hon har rätt, Micki! Du gjorde helt rätt… fast jag tycker att det här borde stanna mellan oss!
- Vad för något?
- Vad fan snackar du om?
Carolina log, nervöst.
- Ja, men… vad är det värsta som kan hända? De kommer att se det som självförsvar… Vem skulle inte göra det? Och förresten så kan du inte åka in, Micki! Vad skulle Marianne säga? Har du redan glömt att du lovat henne att bli hennes sons gudfar?
- Så vad tycker fröken Kunnig att vi ska göra, då?
Carolina såg på dem och skakade på huvudet.
- Jag vet inte! Tyvärr!
* * *
Alex Lindholm befann sig i Helvetet på jorden. Han visste att det var fel att berätta sanningen för Daniel och Sandras föräldrar, men det verkade faktiskt som om det vore det rätta… just då…
- FAN!
Dörren till badrummet öppnades.
- Alex? Gör du mig sällskap i duschen? Rösten var glad och ljus… och fasligt lockande.
- Behöver du nån som tvättar dig på ryggen? Han log snett där han satt på sängen.
- Snäälla Alex?
”Hon försöker verkligen ta kål på mig?” Men han reste sig ändå.
- Okej, Stina! Men sen får det vara nog med de här…
- Alex! Hon fnittrade förtjust och Alex skakade leende på huvudet när han gick in i badrummet och stängde dörren efter sig.
* * *
Daniel vaknade av att någon bankade på dörren.
- Vad i…?
- Vem är det? Mumlade Sandra, fortfarande halvsovande.
- Ja, är det städerskan, så skjuter jag henne!
Sandra fnittrade sömnigt.
- DANIEL!!
- Vad i helvete? Daniel satte sig kapprak upp i sängen. Sandra gnuggade sömnen ur ögonen.
- Säg att jag hörde fel!
- Daniel, är… är du där?
- Åh, herregud, mamma? Sandra spärrade upp ögonen, plötsligt klarvaken.
- Sandra? Hördes Rebeckas röst, en aning chockad, utanför dörren. Sandra begravde stönande ansiktet i kudden.
- Åh, nej!
- Det här händer inte!
- Daniel, jag… Åh, herregud, säg att det inte är sant!
- Öppna dörren nu! Vi måste prata!
- Här pratas ingenting! Det är slutpratat!
Det blev tyst utanför dörren.
- Daniel? Snälla, kan… Kan du öppna dörren? Snälla?
Daniel och Sandra utbytte några snabba blickar.
- Vad ska vi göra?
- Jag vet inte!
Det slutade med att Daniel fick ringa Bengtsson och be om hjälp. Det stod en hel hög med människor utanför hytten, sa han, och det hindrade honom från att kunna göra sitt jobb. Han såg också till att meddela Gustav, för att få lite extra stöd.
Chapter Text
* *TRE VECKOR SENARE * *
- Vad är klockan?
Carl Eriksson log mot sin otåliga dotter som gick fram och tillbaka mellan telefonen i hallen och soffan i vardagsrummet.
- En minut mer än förra gången du frågade! Snälla Carolina, lugna ner dig!
- Lugna ner dig? Det är lätt för dig att säga! Det är inte du som är åtalad för mord.
- Dråp, flickan min! De anklagar honom för dråp och han kommer att släppas fri.
- Hur vet du det? Hur kan du vara så säker? Hur kan… Varför ringer han inte?
- Han ringer när han får tid, stumpan! Sluta oroa dig!
- Det kan väl inte vara så svårt att ta upp mobilen och slå en signal och berätta hur det går?
- Carolina…
Längre hann han inte! En kraftig telefonsignal ljöd från hallen och Carolina flög upp från soffan med ett rop. Hon skyndade ut för att svara och slet nästan ner telefonen från väggen.
- Micki?! Åh, hej, Bella! Hur går det? Okej? Jaha? Är det bra el dåligt? Hur mår Micki? Jo, det är klart! Har han vittnat än? Aj då! Men… borde han inte vara hemma då, el nåt? Ja, men… Om han är sjuk, så… Ja, jag vet det! Herregud, Bella, vem tror du att du pratar med, egentligen? Vad sa du? Vet du, jag orkar inte börja med det där nu igen, jag är bara orolig för Niko! Ja, vad tror du? Jag vill vara där! Vad sa du? Vittne? Men… det är ju inte än! Davids rättegångs… grej är ju imorgon! Det är imorgon jag ska vittna! Det är idag som… Okej, jag förstår! Så du tycker inte att jag borde komma, är det så det är? Näe, jag bara undrade! Det är bara så svårt att… Redan? Har ni så korta raster? Ja, det förståss! ”Inga nyheter är bra nyheter”, el vad är det de säger? Okej, eh… hälsa dem båda från mig, OK? Ge Niko en puss från mig och säg att… säg att vi tror på honom… att vi… och så ringer du! Så fort du får några nyheter, ok? OK! Bra! Vi hörs!
Betydligt lugnare, snudd på slutkörd, la hon på och gick tillbaka till soffan.
- Vad sa han?
- Det var Bella! ”Den uppblåsta bitchen!” Fallet Staten vs Remlund ser ut att gå mot slutspurten. Näe, allvarligt talat, allt ser bra ut! Än så länge har ingen sagt ett enda gott ord om Missfostret. Åh, herregud, det känns som om en stor sten lyfts från hjärtat.
Hon satte sig bredvid sin far och Carl la armen om hennes axlar och lät henne luta sitt trötta huvud mot hans axel.
- Ska vi ringa mamma?
Carolina skakade på huvudet.
- Näe! Vill hon gå till gynekologen själv, så ska hon får göra det själv också.
- Så… vad säger du om att få en liten bror el syster?
- Jag vill ha en syster! Bestämde Carolina genast. Carl log brett.
- Ok, jag ska se vad vi kan göra åt den saken! Vill du ha något att äta medan du väntar?
Carolina nickade och Carl reste sig för att gå ut i köket. Hon var nöjd. Allt såg ut att ljusna. Fast hon kunde inte släppa tanken på att hon borde vara där. Micki behövde henne! Nikolaj behövde henne!
- Pappa!
Carl tittade ut från köket.
- Ja?
- Du känner inte för att ta en liten tur med bilen?
Carl kände sin dotter utan och innan. Han visste när hon hade något i kikaren.
- Tja, jag vet inte? Var det nåt särskilt du tänkte på? Undrade han.
- Näe, vi kunde kanske… ta en tur inåt stan och… Pappa, Micki ska vittna, OK? Jag tycker att jag borde vara där!
- Redan? Det är klart du ska vara där! JAG vill vara där! Om det inte vore för Nikolaj och Micki, så skulle du vara…
- Pappa! Carolina var redan ute i hallen och tog på sig skorna. Kan vi skynda oss?
* * *
Bella gick tillbaka till rättsalen och satte sig bredvid sin bror.
- Har de sagt nåt?
- Inte ett ljud! Den här tystnaden håller på att ta kål på mig! Vad sa Carolina? Kommer hon?
Bella skakade på huvudet.
- Hon kunde inte! Hon mådde visst inte så bra, hon heller! Men hon hälsade så mycket och sa att de håller tummarna! Hur mår du, lillebror? Du ser fortfarande lite blek ut!
- Jag är okej! Fast det kommer att kännas mycket bättre när det här är över.
- Det kommer att gå bra! Säg bara sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen!
- Jo, det var just det!
- Vad sa du?
- Vadå? Näe, det… Jag bara tänkte högt! Jag gillar inte rättegångar!
- Tja, jag vet inte det… Vad säger du om killen till höger om domaren? Den yngre av dem!
- Den där? Näe, du, tack! Bara muskler och senor, ingenting upptill…
- …Och tomt skryt nertill!
- Äh!
Bara nån minut senare blev han kallad till vittnesbåset.
* * *
- Pappa! Du gasar inte!
- Jag kör så fort jag kan, stumpan, jag tror inte…
- Fan, heller! Fräste Carolina och hennes far gav henne ett strängt ögonkast.
- Carolina!
- Du kör så fort du får! Du kan köra fortare, men du får inte, för det är bara 70 här… Pappa, det gäller Micki och Nikolaj! De räddade mitt liv! Jag vill inte att något ska hända dem! Om du så måste bryta mot varenda trafikregel som finns, så gör det. Om du så måste muta varenda domare i landet, så gör det! Snälla pappa, kör!
* * *
- Svär du att säga sanningen, på heder och samvete och intet tillägga, förtiga el förändra?
- Ja!
- Ditt namn?
- Micki Sandell!
- Sitt ner!
* * *
- Ursäkta, fröken, ni får inte gå in där… Fröken!
Carolina lyssnade inte. Hon visste att pappa skulle ta hand om allting, just nu ville hon bara in i rättsalen om det så var det sista hon gjorde. Hon måste vara där! Alla hennes planer hängde på att den här rättegången gick bra. Ingenting fick gå fel! Ingenting! Hon kom fram till dörren, kände på handtaget och andades lättad ut när dörren ljudlöst gled upp framför henne.
- Tack, alla gudar! Viskade hon. Nu, om nånsin behövs ni!
Hon gick in… och hade allas uppmärksamhet riktad mot sig. Hjärtat tog ett skutt och hon rodnade ilsket. Så fick hon syn på Micki och hon lugnade ner sig. Han såg också lättad ut, som om allt hade hängt på hennes ankomst. Hon log mot honom, ett leende som sa att allt skulle bli bra, och gick för att sätta sig hos Bella.
- Vad gör du här? Viskade hon utan att släppa sin lillebror med blicken.
- Vad ser det ut som? Viskade Carolina tillbaka. Jag är här för att visa mitt stöd! Vad har hänt?
- Ingenting! Du störde just som de tänkte börja!
- Bra! Då har jag inte missat nåt! Synd, va?
Hon fick en snabb, kylig blick från Bella som hon besvarade, minst lika lyligt, innan advokaten fortsatte med sitt förhör.
- Och vad hände sen, herr Sandell?
- Tja, jag är inte säker… Han slog ner mig när vi kommit ut genom dörren och… När jag vaknade var vi… så var vi i stugan och….
Han tystnade. Carolina slöt ögonen för en sekund.
- Ja, jag vet att det är svårt, men… skulle du vilja berätta, med dina egna ord, vad som hände i stugan?
Micki försökte sig på ett leende som inte nådde hans tårfyllda ögon.
- Näe… men jag gör det ändå! Eh… skulle jag kunna få ett glas vatten?
- Naturligtvis! Varsågod!
Han räckte över glaset till Micki som tog en djup klunk. Carolina knäppte händerna som i bön. ”Alla gudar! Hjälp honom! Hjälp honom igenom den här mardrömmen!
Micki ställde ner glaset.
- Tack! Nå, vi kom fram till stugan… Vi… fick sätta oss i… varsitt hörn och… och Magnus… Åh, herregud!
- Så, så! Ta den tid du behöver!
Carolina förstod inte att en advokat verkligen kunde vara så medkännande? Det var de aldrig på filmerna. Fast det här var ju inte på film… Det var verklighet. Och om åklagaren så mycket som höjde rösten åt Micki skulle hon tvinga pappa att ”Göra en Carl Erikson” som hon visste att han var ökänd för en gång i tiden. Hon hade inga detaljer, men tant Alex hade sagt att det hade visst något med hans hår att göra.
- Han… sa att han skulle…
Han tog ett djupt andetag… och plötsligt började grodorna att hoppa ut ur munnen på honom. Carolina trodde knappt sina öron. Micki Sandell, som aldrig sagt, gjort el ens tänkt en oärlig tanke i hela sitt liv, satt och blåljög tills han nästan trodde sig själv. Och han gjorde det bra! Om hon inte vetat sanningen, hade hon trott vartenda ord. En snabb sidoblick mot Bella sa att storasystern inte hade en aning om vad som försiggick i vittnesbåset. För en kort sekund kunde Carolina inte låta bli att undra om det var för att han tillbringat på tok för mycket tid med familjen Remmers manliga medlemmar, i synnerhet då Niko och Viktor. ”De har verkligen dåligt inflytande på folk!” tänkte hon förbluffad. För varje ord som kom från hans läppar blev hon mer och mer storögd. Han darrade inte ens på rösten (förutom på de ställen där det verkade behövas.) Ibland såg hon något i hans ögon som avslöjade att han var farligt nära sanningen. Och tårarna var äkta, så mycket visste hon, så väl kände hon honom. De kom alldeles naturligt, lögnerna, som ett rinnande vatten. Det var som om han hade gjort det hela sitt liv. Det skrämde henne en aning. Var det verkligen så lätt att ljuga? Och det viktigaste av allt: Skulle juryn tro honom?
* * *
Jeanette skyndade upp för trapporna till lägenheten (hissen var för långsam). Hon kunde knappt vänta tills hon fick berätta för Carl och Carolina. Kunde gudarna verkligen vara så goda? JA! Avgjorde Jeanette när hon låste upp och gick in i lägenheten.
- Carl? Älskling, är du hemma? Carolina?
Hon hängde av sig kappan och gick in i vardagsrummet.
- Carl? Carolina?
De var väl ute, gissade hon och satte sig i soffan med en belåten suck. Ett barn! Deras barn! Deras kärleksbarn! Åh, hon ville sjunga av glädje! Carl skulle bli så glad! Och Carolina! Hon som längtat så efter ett syskon. Hon var trött på att vara enda barnet! Jeanette log för sig själv. Du ska få det som jag aldrig fick, älsklingen min! Du ska få ett syskon! Du ska bli storasyster! Min stackars lilla ängel, du vill ha en liten bror el syster att gosa med! Och det ska du få nu! Doktorn sa att jag inte kunde få fler barn. Jag visste att han hade fel! Jag visste att jag borde fråga en annan läkare. Och vad var det jag sa?
Gravid! Vilket vackert ord! Havande! Ett… litet barn… som växer i mig! Åh, det ska bli så bra den här gången! Carl kommer att bli så glad… Om inte, får jag och Carolina övertyga honom! Jag skulle kunna…
Hennes tankar avbröts av en telefonsignal från hallen.
- Carl! Hon skyndade ut i hallen. Hennes glada humör grusades något när hon hörde sin svärmors röst i andra änden. ”Precis vad jag behövde!”
- Vad vill du? Frågade hon kallt.
- Jag vill prata med Carl, är han där?
- Näe, han är inte här! Kan jag hjälpa dig (”Till en snabb och smärtfri död”)?
- Nej, det är Carl jag vill ha tag på!
Jeanette gnisslade tänder av ilska.
- Ja, tyvärr, så är han inte hemma! Sa hon med rösten drypande av gift. Är det något jag kan hälsa honom? Förutom att du har ringt? Är det viktigt? Ligger du för döden? ”Hmm… Lät jag för ivrig nu, kanske?”
- Du skulle bli glad, då, va? Näe, jag ville bara veta hur det var med Lillen?
- Lillen? Jeanette rynkade oförstående ögonbrynen.
- Ja! Hans son! Hans och Alexandras! Som du lägligt nog har förträngt ur minnet? Du är en sjuk kvinna, Jeanette Wester…
- Jeanette Dahlén! Jag och Carl är gifta nu, jag heter Jeanette… Dahlén! Glöm inte bort det!
- …Och jag tänker se till att Carl får veta det! Vad har du gjort med Lillen? Ska jag måsta komma över och leta efter honom?
”Åh, ja, kom hit, Beatrice, så jag får strypa dig med mina bara händer! Skulle jag göra ett barn något ont?”
- Carl har ingen son! väste hon fram mellan sammanbitna tänder. Så lyste hon upp och tillade älskvärt: Såvida inte det barn jag bär blir en pojke, förstås!
”Gudar, så skönt det där kändes”. Det blev alldeles tyst i andra änden. ”Tänk om hon fick en hjärtattack och dog av chocken. Hoppas, hoppas…”
- Du är… gravid?
”Fasen! Hon var fortfarande i livet!”
- Visst! Det blev förmodligen till på vår bröllopsnatt. Carolina ska få en liten bror el syster… och du ska bli farmor igen, Beatrice! Det blir väl kul?
Hon la på luren och log för sig själv. Den här dagen såg ut att bli bättre för var sekund som gick.
* * *
Carolina höll på att gå i bitar av nyfikenhet. Hon reste sig långt före Bella och tog ett stadigt tag i Mickis ärm.
- Herr Sandell, ett ord el två?
- Visst! Vad gäller det?
Hon drog iväg med honom bort från Bella, bort från nyfikna blickar, bort från rättsalen.
- Vad det gäller? Vad fan tror du? Vad höll du på med därinne?
- Vadå? Jag sa som det var?
- Micki? Om det där var sanningen, så vad var det då som du berättade för mig och Nina? Kommer du ihåg? Du satt i soffan och var helt förstörd över vad som hade hänt. Och Micki, det du babblade om därinne… det var inte sanningen!
- Vad vet du om det? Du var inte där? Du var inte där när han försökte…
- Nej! Jag vet! Och jag är så ledsen… men älskling, du ljög under ed! Jag vet att du gjorde det du trodde var rätt, att du gjorde det för att hjälpa Nikolaj, men…
- Skulle inte du ha gjort samma sak?
- Jag… Det hör inte hit! Och jag tror inte…
- Vet du, Carolina, jag blev så glad när jag såg dig dyka upp. Bella sa att du inte kunde komma, att du inte mådde så bra, men… Så dyker du upp, i alla fall!
Carolina rynkade pannan. ”Bella, vad håller du på med, egentligen? Är du rädd att jag ska ta din lillebror ifrån dig? Är du avundsjuk el nåt?”
- Tja… jag kunde inte låta dig gå igenom det här ensam… Men vännen, även om det var en fenomenal föreställning, så…
- Så tycker du att jag gjorde fel som inte sa hela sanningen?
- Nånting ditåt!
- Carolina, om juryn tror på det… spelar det då verkligen någon roll?
”Snälla söta, gör inte så här mot mig! Du vet att jag svarar ja, så varför frågar du?”
- Micki…
Hon hann inte längre, förrän Bella dök upp och la armen om sin brors axlar i en beskyddande gest, som om det var Carolina som var skurken.
- Hur känns det, Micki?
- Tja… du minns den där gången på Freja när Elin blev… och Patrik dök upp och sa att han skulle stanna och sen så… så kom Lotta ombord och ställde till med en scen och Patrik bestämde sig för att gå tillbaka till henne och du hotade med att göra honom till eunuck?
- Jo?
- Värre!
Bella la armarna om honom och kramade om honom. Carolina himlade med ögonen. ”Herregud, nån måste ha ett allvarligt snack med honom… Eller… så är det inte honom jag ska prata med!”
- Eh… ursäktar ni? Jag måste… prata med pappa om en sak!
Hon väntade inte på svar, utan skyndade tillbaka till rättsalen. Jo, då, han satt kvar, precis som hon hade trott. Hon slog sig helt enkelt ner bredvid honom.
- Okej, tuffing, få höra nu!
- Få höra vad?
- Äh, lägg av, Niko, du vet så väl vad jag menar! Vad var det som hände alldeles nyss?
- Eh… Micki vittnade?
- Nikolaj!
- Jag vet inte! Jag sa åt honom att…
- Att vadå? Spela upp en scen ur Hamlet? Okej, det var jävligt bra spelat, men det var spelat! Och det vet du mycket väl!
- Carolina, jag vet att han bara ljög… om hälften! Jag var där! Jag vet vad som hände!
Plötsligt såg hon på honom med stora ögon och när hon talade, lät hon precis som en liten flicka.
- Vad ska du göra? Ska du säga som det är?
- Menar du allvar? Aldrig i livet! Näe, det var jag som dödade Magnus Kleppner och har vi tur, så står det mellan 3-6 för dråp… och 60 timmars samhällstjänst el nåt… Självförsvar…
- Nikolaj, jag vill inte att något ska hända dig! Jag vill inte att något ska hända Micki! Fan, ni två ska ju gifta er!
Nikolaj höjde en hejdande hand och såg sig snabbt omkring.
- Kan du… Han sänkte rösten… hålla dig lite tystare? Det är… typ bara du och Nina som vet om det… än så länge?
- Vad?! Har ni inte berättat? Inte för Bella heller?
- Eh, näe, det… har liksom inte kommit på tal!
- Nikolaj Remlund… du håller väl inte på och fegar ur?
- Snälla Carolina…
- För i så fall… i så fall kommer småstunderna med internerna att likna en söndagspicknick jämfört med vad jag tänker göra med dig!
- Du tar dig! Jag ska berätta! Snart! Så fort allt det här är över!
- Och om det inte blir över? Om juryn säger att det är dråp… el mord?
Hon fick inget svar. Istället gjorde han en avfärdande gest och log mot henne.
- Det som sker, det sker! Visst? Kan du hämta Micki? Jag tror de är klara snart!
Hon nickade, försökte att ignorera klumpen i halsen och gick iväg för att hitta Micki och Bella.
Pappa fanns ingenstans i närheten och hon gissade att han åkt hem för att vänta på mamma. Det borde väl hon också göra… så fort hon fick veta domen!
Chapter Text
- Mår du bra? Carl såg oroligt på sin hustru. Jeanette log mot honom. Det var kanske sjunde gången han frågat sen hon berättat för honom att hon skulle föda honom en son.
- Jag mår fint, älskling! Jag är bara så glad! Allting löser sig till sist!
- Mmm… Jo, just det, jag fick ett samtal från mamma…
- Hmpf!
- Lillen är tydligen försvunnen!
Jeanette spärrade upp sina rådjursögon.
- Näe? Är det sant? Men Carl, så… hemskt! Har ni… Har ni kontaktat polisen?
- Nä, varför då? Han är hos Katarina och Gustav! De skulle aldrig låta något hända den pojken. Men mamma ville att vi skulle komma över. I ett sånt här läge behöver man familjens stöd.
- Vadå? Jo, det förstås! Förlåt, älskling, jag satt i andra tankar… Så, vad sa de?
- Vilka då?
- Nikolaj! Rättegången! Hur går det för honom?
- Jag vet inte! Men det ser inte så ljust ut! Stackars Micki bröt ihop helt i vittnesbåset. Tänk, jag anade aldrig att den där Kleppner var en sån sjuk galning! Hade jag bara anat… jag hade kanske kunnat hindra att… Stackars pojk!
- Carl, hur skulle du kunna veta? Det fanns inget du kunde göra åt saken!
På en halv sekund slog hon om och spände ögonen i honom.
- Skulle du ha gjort samma sak?
- Vadå?
- Om det var mig Magnus var ute efter! Skulle du ha agerat precis som Nikolaj?
Carl såg på sin hustru, kvinnan han älskade, mor till hans barn…
- Alla gånger, Jeanette! Jag skulle försvara dig med mitt liv!
Jeanette slog armarna om hans hals och kysste honom hett.
- Rätt svar! Viskade hon mot hans läppar.
* * *
Tom Bovallius såg förvånat på sin äldste vän. Han hade inte behövt oroa sig för någonting sen kan kom till Umeå, Lukas hade låtit honom bo kvar utan att ställa några frågor. Men det här var en miss i planeringen.
- Menar du allvar? Ska du tillbaka till Stockholm? Är du galen?
- Jag har inget val! Lukas stirrade ner i den halvfulla kaffekoppen. Jag måste infinna mig i rätten i morgon. Vittna mot David Mattson!
Hjärtat slog så hårt att Tom var rädd att det skulle höras.
- Men… vad säger Jonas, då?
- Han… vet inte om det! Men Tom, vad är det för fel? Du är alldeles blek?
- Näe, det… Jag kan inte sluta tänka på…
- Daniel och Sandra? Jag ska inte ombord på Freja, Tom, jag ska bara infinna mig i rättsalen, vittna om vad som hände och sen åka hem igen. Jag lovar! Jag ska bara…
- Hallå?
- Jaha, nu är han hemma! Okej, inte ett ord till Jonas, OK? Jag tar hand om det här! –Hej! Hur var det på jobbet?
- Förjävligt! Har du inte varit utanför dörren på hela dan? Vi har fått post!
- Näe, jag… Är man sjukskriven, så är man!
- Lukas, du är inte sjuk, du vill bara ha tid att sitta och snacka med Tom! Näe, kolla här! Ett vykort från Sebastian! Så trevligt!
Det gick inte att undgå att höra den sarkastiska tonen. Tom såg från den ena till den andra och väntade på fortsättningen.
- Tänker du berätta vad det står el ska du stå där?
- Nu ska vi se… Jaha, du… Han har träffat någon! I Milano!
- Milano?
- Av alla ställen i världen… Ge hit! Eh… ”Käre Lukas”… Jo, jo! Eh… bla, bla, bla… ”Milano är underbart”… bla, bla, bla… Jaha, där ser man! ”Äkta kärlek”! Jo, kyss mig! Eh… Alexander, heter han visst! En rik snubbe, dessutom! Det var oväntat! Eh… Han tänker tydligen stanna i Milano!
- För en killes skull? Tsk, tsk, säger jag. Kommer aldrig att hålla!
- Tror du?
- Det är ju uppenbart att han tar killen för pengarna! Sånt håller aldrig!
- Och det kom ju från rätt person?
- Du är pessimist, Tom! Det hade jag aldrig kunnat ana!
- Jag är realist! Och du är uppkäftig, Jonas! Det är en bra kvalitet! –Du, Lukas, jag tar en promenad, jag behöver lite frisk luft. Jag tycker fortfarande att det är en… jävligt taskig idé, men… du gör ju som du vill!
- Vadå? Vad snackar du om? –Vad snackar han om?
- Tack, Tom!
- Självklart, kompis! Tom flinade brett när han gick för att ta på sig skorna. Det skulle förmodligen utvecklas till en krigszon och då ville han inte vara i närheten. Han var inte helt överlycklig över att Lukas skulle åka tillbaka till Stockholm. Minsta lilla skulle förstöra alltihop… fast å andra sidan skulle han bara till rättsalen, vittna och så hem igen. Alex var kvar på Freja och han skulle nog hålla mun, men Sandra och Daniel… Han rös till. Ännu en mental bild! Skulle han aldrig bli kvitt de? Mardrömslika… motbjudande… Han stannade för att ta ett djupt andetag.
- Försvinn ur mitt liv, era… era… Han kunde inte komma på något ord som var hårt nog. Med tunga steg fortsatte han längs vägen. En halvtimme skulle han ge dem, sen skulle han komma tillbaka och fortsätta med sina ”Måste du verkligen åka”- argument.
* * *
Carolina ville strypa domaren. Som han malde på! Än det ena och än det andra. Hon vill bara ställa sig upp och skrika åt honom att komma till saken: Skyldig el icke skylig! Skulle det vara så svårt att få fram två enkla ord?
- Snart skriker jag! Viskade hon till Bella.
- Sssh! Viskade Bella tillbaka och Carolina riktade sin längtan efter att få strypa någon mot henne istället.
Domaren fortsatte att mala och Carolina lät det gå in genom ena örat och ut genom det andra. Hon orkade inte lyssna på hans tjat om samhällssystemet och vart världen var på väg och vad det var som gått fel och skulle vi låta brottslingar komma undan med vad som helst och icke skyldig och…
Hon spärrade upp ögon och öron på vid gavel. Vad SA han? Näe, nu drömde hon… eller?
Hon slängde en snabb blick mot Micki. Han var redan på väg fram till Nikolaj. Och som han log! Och nu först hörde hon ropen och skratten och applåderna runt omkring.
- Åh, shit! Sa han… Han sa verkligen…
De hade vunnit! Hon hade hört det själv! Han hade sagt icke skyldig! Han hade sagt…
Nu fick hon äntligen resa sig upp och med armen höjd i en segergest tjöt hon högt av glädje. Bella satt kvar och verkade inte riktigt förstå vad som hade hänt. Hon såg nästan… besviken ut? Näe, nu inbillade hon sig saker igen. Hon flög fram till Micki och Nikolaj och kastade sig om halsen på dem båda samtidigt.
- Det är över! Tjoade hon. Det är äntligen över!
Hon släppte taget, ville fråga hur det kändes nu så här efteråt, som en äkta reporter… men insåg att de inte skulle höra henne. De var döva för omvärlden, det kunde en blind se. De såg inte ens på henne längre, de såg bara på varandra. ”Just det!” tänkte Carolina och kände sig som ett barn på julafton. ”Det är över nu! Och herr Remlund har visst avgett ett litet löfte om vad han skulle göra när det hela var över! Hmm… undras om man måste köpa både julklappar och förlovningspresenter nu? Näe, det räcker väl med julklappar? En teservis, kanske? Äh, lägg av, Carro, nu går du händelserna i förväg. Det första du ska göra nu, är lämna dem ifred, ringa hem och berätta för pappa och sen ringa till Ragge och fråga om han fortfarande dyrkade marken hon gick på.”
Hon satte näsan i vädret när hon gick förbi Bella och ringde upp sin fars mobiltelefon.
- Hej, stumpan! Hur gick det?
Hon frågade inte hur han kunde veta att det var hon. Hennes far hade ett sjätte sinne för sånt där.
- Tja, hur är det med pokerfejset?
- Fläckfritt sist jag kollade.
- Okej! Vi vann!
- Så? Hon var tvungen att beundra hans korta svar. Hade någon lyssnat, skulle de inte för fem öre kunnat förstå vad Carl pratade om.
- Och det ska bli en överraskning, så inte ett ord till någon om det här förrän Niko har berättat för Remmer-klanen.
- Okej!
- Bra!
- Kommer ni förbi Chateau Remmer, tror ni?
- Pappa! Jag hoppas att ingen hörde dig!
- Ingen risk, jag är ensam! Mamma och jag är här, så…
- Perfekt! Det blir ännu bättre om… Vänta nu! Mamma? Har hon kommit tillbaka från… Vad sa de?
- Hur är det med ditt pokerfejs?
- De sa ja? Frågade hon, andlöst viskande.
- Ja!
Carolina hade ingen pokerfejs. Hon strålade som en sol.
- Och det är 100 %? Jag och Lillen ska få en…
- Det ser så ut!
- Åh, pappa, jag… Jag håller tyst! Jag frågar Niko och Micki om de kan skjutsa mig och så… svänger vi kanske förbi Chateau Remmer och… så bjuder jag in mig själv på något att äta och dricka och sen…
- Carolina, älskling…
- Ja, pappsen?
- Kostar inte det här väldigt många markeringar?
- Det är det värt! Oj, nu kommer de! Vi ses snart! Hälsa mamma och säg ingenting till de andra.
Hon la på luren, tog sitt telefonkort och skyndade bort till Nikolaj, Micki och Bella.
- Ni tror inte att jag skulle kunna få åka med er?
- Jag tror inte att… började Bella.
- Självklart! Sa Micki.
- Svarade inte Carl? Undrade Nikolaj.
- Näe, pappa är inte hemma och mamma är hos doktorn.
- Inget allvarligt, hoppas jag?
- Åh, nej! Snarare tvärtom! Hon är hos gynekologen!
- Näe!? Så det kan… Hur stor chans är det att…
- Tja, jag skulle vilja säga att den är… ganska stor. 110% faktiskt!
- Tror du? Micki rynkade pannan. Jag fick för mig att…
- Man ska inte nöja sig med en doktors utlåtande. Man ska snacka med en expert. Och det är det mamma gör.
- Så du ska bli storasyster igen, då?
- Man kan ju alltid hoppas! Vem kör?
- Tja…
- Bella ska köra!
- Ska jag?
- Idag ska du det! Jag är knappast i något tillstånd att köra bil och så vitt jag vet har din lillebror inte skaffat något körkort!
- Hur länge tänker du tracka mig för det där?
- Tills du låter mig ge dig körlektioner!
- Tills imorgon, alltså?
- Imorgon ska vi tillbaka hit, älskling! Vi är bara halvvägs över bäcken än så länge!
- Okej, men då sitter jag fram hos Bella, då?
- Det kan du nog räkna med!
- Bra!
- Eh… varför ska hon…
Carolina log kallt mot henne.
- Jag kan gå om det ska vara på det viset!
- Låt inte mig hindra!
- Eh… har jag missat något? Vad är det här för catfight? Bella?
Inget svar. Bella gick i förväg för att hämta bilen.
- Carro?
- Vadå? Tjejsnack, bara! Inget ni behöver bekymra er över. Eh… vi kör väl förbi Chateau Remmer föst? Ni måste ju berätta för Nina.
- Skulle inte du hem?
- Ingen är ju hemma! Ska jag sitta där alldeles mol allena och stirra in i väggen? Näe, då kan jag lika gärna följa med er!
- Tja, du gör som du vill! Det har du ju alltid gjort!
Chapter Text
Katarina Remmer satt i soffan och smuttade på ett glas vin. Gustav stod och pratade med Viktor och Katarina var så glad över att de kunde vistas i samma rum som civiliserade människor nu för tiden. Carl och Jeanette stod och diskuterade något med Nina och Beatrice stod i ett hörn och blängde på dem alla. Lina Dahlén satt på en stol och såg vilsen ut. Katarina visste på ett ungefär vad hon tänkte på och hon led med flickan. Om de bara kunde få några nyheter från Micki el Nikolaj. Den här väntan höll på att ta det lilla unset livskraft hon hade kvar i kroppen. Hon kom på sig själv med att titta bort mot Gustav och det var precis som om hans blotta närvaro fyllde henne med värme. De hade gått igenom alldeles för mycket… lögner och misstag och Robert och… Hon ville inte tänka på det. Varför ringde aldrig den fördömda telefonen?
* * *
Lina suckade tungt och såg ner på sina händer. Imorgon var det den stora dagen. Sen skulle hon veta säkert om hon skulle få leva ett långt och lyckligt liv el om hon skulle bli tvungen att… Gode gud, David! Om något händer dig också, så vet jag inte vad jag gör! Blundade hon såg hon Davids ansikte, hans vackra ögon, hans förtrollande leende… hans röst… hans sätt att röra vid henne. Hon skulle inte göra samma misstag en gång till. Hon skulle inte göra som hon gjorde med Erik, låta sig förblindas av sin svartsjuka (Herregud, hur kunde hon nånsin tro att Erik hade en affär med Jeanette? Det var ju bara för att få veta hur mycket hon och Silver visste om den där motorvägspåfarten! Jeanette var ju helt upp över öronen kär i Carl, det kunde ju vem som helst se!), inte lyssna när han försökte övertyga henne om sin oskuld (Hon såg ju bitmärken på hans hand… Hur skulle hon kunna tro något annat? Och Thomas var ju så… Hur skulle hon nånsin kunnat ana? Och när hon väl fick veta sanningen, så… så var det för sent.), avfärda hans intresse som rent affärsmässigt… Sabla Marie-Louise! Det var hennes fel! `Erik är gift!´ ”Jo, kyss mig! Och jag är Moder Theresa!” Det skulle bli annorlunda den här gången! Den här gången skulle hon stå på hans sida, vad som än hände.
* * *
-…Så vi får väl se om det blir en liten bror el syster till Carolina! Avslutade Jeanette, brett leende.
- Det var verkligen roligt! Gratulerar!
- Tack, Andrea! Hur går det med din?
- Knappt två månader kvar!
Carl lämnade dem lite diskret. Han var inte på humör för barnprat, hur glad han än var över Jeanettes graviditet. Plötsligt fann han sig fångad. Viktor kom gående från ena hållet och från andra kom hans mor med ett elakt litet leende på läpparna. I ett sånt läge valde han hellre pest än kolera och gick Viktor till mötes.
- Jaha…
- Jag hörde om Jeanette! Gratulerar!
- Tack! Jag hörde av Andrea att det snart är dags för er?
- Jo, i slutet av april!
- Just… Fan, Viktor, jag orkar inte det här längre! Kan vi inte bara få det överstökat?
- Vilket då? Undrade Viktor, men inombords tjöt han redan i triumf.
- Det här! Du och jag! Jag tycker inte om dig och du tycker inte om mig…
- För att uttrycka det milt!
- Så varför kan vi inte bara ta och ha ihjäl varann?
- Ursäkta?
- Försöka, i alla fall! Du har väl en kortlek el nåt liggandes i nåt hörn och samlar damm?
Viktors ögon lyste av mordlust. Chansen att lägga till Carl Eriksson på Listan? Det var nästan för bra för att vara sant.
- Vad sägs om ett parti rysk roulett? Frågade han vänligt.
- Med dig? Carl visade tänderna i ett Carl Eriksson-leende. Visa vägen!
* * *
- Hej, Jeanette!
- Beatrice, ursäktar du? Vi har ett… Näe, men, en sån vacker klänning! Den klär dig verkligen! Vart fick du tag på den? Var det rea på Lumpboden?
Beatrice bevärdigade henne inte ens med ett svar, utan vände sig mot Andrea.
- Kapten Melin, jag ser att det snart är dags?
- Jo, det…
- Beatrice? Har du varit upp på övervåningen och hälsat på Lillen? Han sov som en ängel sist jag kollade.
- När det gäller dig, Jeanette, så tar jag inga risker!
- Kan du inte släppa den där attityden, bara för ikväll? Försöka i alla fall att uppträda någorlunda civiliserat?
- Vet du, Jeanette, jag har en film med mig! Jag tänkte att vi kunde se efter middagen. Jag tror du har sett den förr!
Jeanette såg först oförstående ut, sen försvann färgen från hennes vackra ansikte. Hon mindes det så väl, som om det var i förra veckan. Hur de kommit hem till Reidar och Beatrice… De skulle på den där familjemiddagen… Hon hade till och med varit vänlig mot Beatrice, rent odrägligt fjäskig (Allt för Carls skull!)… Och den förbannade filmen… Hur ont det hade gjort… Beatrices äckliga, triumferande leende… Hon hade sprungit därifrån, raka vägen till kontoret. Det var droppen, hon tänkte inte stanna i den här stan en sekund till. Och hon hade bett till alla sina gudar att Carl skulle följa efter, att han skulle försöka övertala henne att stanna… Hon behövde bara ett enda skäl för att stanna kvar: att höra honom säga att han älskade henne, att han behövde henne…
Där hon nu stod och lät Beatrice konversation med Andrea gå in genom ena örat och ut genom det andra, kunde hon höra Carls röst i huvudet, när han hann ikapp henne på kontoret och hon som bäst höll på att packa ner sina saker.
FLASHBACK
- Jeanette… Tänker du sticka?
Hon vände sig inte om. Hon rörde sig först inte. Så fortsatte hon plocka ner sina saker i lådan. Hon hörde hans steg när han kom närmare, det gick knappt att skönja haltandet längre… hans röst som var så lugnande, så mörk, så… så Carl!
- Jag skiter fullkomligt i den där filmen! Och det lät verkligen som om han trodde på det själv.
- Men det gör inte jag! Jag tänker inte stanna här längre!
Hon gick runt skrivbordet, som för att lägga ett avstånd mellan dem. ”Stå inte för nära”, tänkte hon. ”Jag vet inte om jag klarar av att ha dig så nära.” Hon fortsatte att packa ner sina saker. Hon skulle verkligen sakna att jobba på Dahléns. Lina och Erik klarade hon sig utan och Reidar… Honom kunde de häva ut för ättestupa tillsammans med Beatrice!
- Vi har planer ihop, du och jag, mål som vi måste slutföra!
- Jag tänker inte stanna här och låta mig förnedras av henne!
Hon svalde hårt och såg ner på lådan hon höll i famnen.
- Hon vann! Nästan viskade hon.
- Hon kommer inte att berätta det för nån. Gör hon det, så bryter jag med henne för gott och det kommer hon aldrig att klara.
- Äh, hon har redan vunnit! Med lådan framför sig som ett skydd gick hon runt skrivbordet, fram till Carl. Hon klarade inte av att han såg på henne sådär. Klumpen i halsen växte.
- Hon har förstört allting för oss, fattar du inte det? Nu började tårarna att rinna. Hon kände hans hand runt nacken och snyftade till.
- Jag bryr mig inte om den där filmen, har jag sagt. Han försökte le, men Jeanette trodde inte på honom. Inte för fem öre. Hon ville tro på honom, mer än något annat.
- Du kommer aldrig att glömma den… el hur?
Hon orkade inte längre. Hon kände hans läppar mot sitt hår och tårarna rann ner för hennes kinder.
- Det viktigaste är att det är du och jag!
Hon tittade upp och mötte hans blick.
- Tror du det är så enkelt? Frågade hon svagt.
- Jeanette, det är mycket enkelt! Carl tog lådan och ställde den på skrivbordet. Jeanette släppte honom aldrig med blicken. Så såg han på henne och ett svagt hopp tändes i hennes hjärta. Jag älskar dig!
Jeanette såg ner i golvet. Åh, alla gudar, säg att han menar det, säg att inte bara är en ond dröm!
- Jag behöver dig! Jag är halv utan dig!
Åh, så hon ville tro honom! Och hans ögon sa att han talade sanning.
- Kommer du att stanna?
Hur skulle hon kunna stå emot när han såg på henne med de där ögonen, som hon älskade över allt annat? Hon rörde vid honom, tveksamt, smekte hans kind och i nästa nu slog hon armarna om hans hals, höll om honom, ville aldrig släppa taget…
Någon la handen på hennes ärm. Någon tilltalade henne. Hon återvände till den kalla verkligheten och sök Andrea Melin oroliga blick. Hon nickade, som tecken på att hon mådde fint… och så såg hon kallt på Beatrice.
- Vad har jag nånsin gjort dig, Beatrice? Förutom förvandla din lille gosse till en man?
Beatrice log kallt mot sin svärdotter.
- Jag hade tänkt att vi kunde visa den före maten, men då kanske de förlorar aptiten?
Jeanette kokade inombords. Hon hade stått ut med den där drakens förolämpningar alldeles för länge och nu fick det vara nog.
- Far du åt helvete, Beatrice Dahlén och stanna där!
- Näe, vad skulle jag hem till dig och göra? Så vad tycker du? Före el efter maten? –Vad säger kapten?
Andrea hann inte ens öppna munnen. Jeanette klappade till Beatrice så att det sjöng om det. Andrea stirrade på henne. Beatrice såg inte ens förvånad ut. Hon log bara, lika retfullt som alltid.
- Du har inte den där filmen längre, Beatrice! Fräste Jeanette (Nu sket hon fullständigt i vart de var el vilka som såg henne. Nu var hon förbannad!) Carl tog den och…
- Jag tog tillbaka den! Rätt ska vara rätt, tycker du inte?
- Om Carl får veta att du har den, så kommer du att få mer än bara en örfil från honom.
- Tja, vi kan väl fråga honom själv… -Carl? –Vart är han?
- Jag vet inte!
- Det är din man, håller du inte bättre reda på honom?
- Tja, det är din son, varför håller inte du bättre reda på honom?
Beatrice blängde ilsket på henne, men gick ändå för att söka efter sin son.
- Och vart är Viktor? Undrade Andrea som inte kunde hålla tyst längre.
Jeanette behövde inte fundera länge.
- Tja, om Carl är borta och Viktor är borta… så kan vi nog dra slutsatsen att de är…
- I färd med att slå ihjäl varann!
Jeanette såg på Andrea.
- Är vi på väg att bli änkor?
- Det vore väldigt otrevligt, tycker du inte?
- Vi borde kanske försöka medla fred mellan dem?
- Näe, låt dem hållas! Om inte annat, så kan de kanske lära sig att tolerera varandra.
- Tror du?
De såg på varann och skakade på huvudet, leende.
- Inte en chans! Sa de samtidigt.
- De kommer snart ner och är världens polare!
- Vi får väl se! Jeanette… Vad är det mellan dig och Beatrice?
- En lång historia! Men summan av det hela är att hon inte tycker om att hennes lille gosse har träffat någon som han älskar mer än mamma. Vi har inte gjort annat än bråkat sen vi först träffades. Man skulle kunna säga att… det var hat vid första ögonkastet.
Andrea nickade. Det där lät bekant. Så tittade hon ut genom fönstret.
- Väntar vi besök? Det är en bil som bromsar in här nedanför.
Jeanette tittade ut och så slog hon handen för munnen.
- Åh, gudar! Det är Carolina! Carolina sitter i… Bella! Det är Bella som kör! Men då måste… -Hallå! Nu är de hemma! Micki och Nikolaj! De är hemma!
* * *
Varför de var tvungna att gå lugnt och sansat fram till huset, det kunde inte Carolina för sitt liv förstå. Varenda fiber i hennes kropp ville springa in, slänga upp dörren och skrika VI VANN!! Det var ju årets största händelse… hittills.
- Vi ska inte hoppas för mycket, solrosen! Det är en dag imorgon också!
- Imorgon är det Davids rättegång. Det enda vi ska göra är vittna. För vår del är den här mardrömmen över! Och jag vill att de därinne ska få veta det… Titta, där är pappas bil. Då kanske pappa och mamma är här också. Perfekt! Då slår vi två flugor i en smäll.
De hade knappt några meter kvar när dörren plötsligt öppnades och Nina kom utspringande med armarna utsträckta.
- Hur gick det? Vann vi?
Carolina såg försiktigt på de andra. Var det okej att hon berättade? Hon hann inte ens öppna munnen. Nina flög om halsen på sin bror, Nikolaj förlorade balansen och tjutande av skratt ramlade de i, och rullade runt i, den vita snön.
- Hmm… Är det bara jag el är det fler som blir sugna på snöbollskrig?
Carolina flinade brett. Hon visste att de inte hade tid. Men de hade hela vintern på sig. Det skulle komma fler dagar.
- Tja, när ni känner er redo… Ska vi kanske vänta med att göra snöänglar tills efter maten?
* * *
Tom satt på sängkanten och såg på när Lukas packade sina väskor.
- Hur länge ska du vara borta, egentligen?
- Två dar! Högst! Du ser till att Jonas inte ställer till med nåt röjarparty medan jag är borta?
Tom flinade. Han hade redan planer på vilka han skulle bjuda. Lukas hade faktiskt inte sagt nånting om honom, han hade bara bett honom hålla ett öga på Jonas.
- Visst! Sa han medgörligt. Så… du ska praktiskt taget befinna dig i rättsalen hela tiden?
- Jag tar förmodligen in på nåt hotell över natten och… vad är det med dig? Är du rädd att jag inte ska klara mig själv i den stora staden?
- Nej, jag…
- Jag är en stor pojke, Tom! Jag är uppväxt i Stockholm! Du tror inte att jag vet hur man hittar i den stad där jag bott i över 20 år?
- Jag vet! Jag är bara… Jag är bara trött, inget annat! Jag har sovit dåligt de senaste dagarna.
- Tja, vi har ju suttit uppe och snackat gamla minnen hela natten, det är väl inte så konstigt att du är trött? Se till att sova ut nu medan jag är borta!
Tom nickade trumpet. Hur skulle han kunna övertyga Lukas om att resan till Stockholm var en dålig idé. Det var inte ens en dålig idé, den var rent usel. Om han så mycket som närmade sig Freja… Alex skulle kanske hålla tyst, men alla de andra… Fan ta den där Viktor Remmer! Hade han bara haft ork och lust, så skulle han gå raka vägen till polisen och berätta hela historien.
- Jo, och de skulle ju tro varje ord också! Muttrade han för sig själv.
- Vad sa du?
- Vadå? Nej, inget, jag bara… tänkte högt!
- Första tecknet på mental utmattning, man pratar med sig själv. Gå du och lägg dig! Jag måste gå snart! Jonas följer med till stationen, så du har hela lägenheten för dig själv för en timme el så…
- Okej! Men vänta nu! Tåget går ju inte förrän om tre timmar, vad ska ni…
- Tom! Bekymra dig om ditt, så bekymrar jag mig om mitt! Gå du och lägg dig, så ska du se att allt löser sig!
- Jaja, men… Jaja!
* * *
Det blev ett härligt puss och kramkalas när de kom in genom dörren. Micki och Nikolaj blev omringade och utfrågade och Carolina passade på att krama om sin mamma och gratulera till babyn.
Man tvingade den frikände unge mannen att sätta sig i soffan och attackerade honom med frågor.
- Är det över?
- Hur känns det?
- Vill ni ha något att äta, kanske?
- Såg ni David?
- Var de dumma mot dig?
- Så… nu är du en fri man?
- Inte direkt!
Det fick tyst på dem alla. Carolina satt på armstödet och njöt av deras chockade blickar. Nu trodde de verkligen det värsta, det syntes. Hon upptäckte att pappa och Viktor inte var där och tyckte att det var lite synd. De borde också få höra det här. Men det var inte rätt tillfälle att påpeka detta, så hon valde att hålla tyst.
- Vad… vad menar du? Är… Är det något som…
- Det gick väl bra… va?
- Jo, då, det gick väldigt bra! Jag vill minnas att domen löd… -Micki? Vad var det domaren sa?
- Icke skyldig!
- Just det! Så… från och med idag är jag en fri man!
De började prata och stoja runt omkring honom igen, men det hindrade honom inte från att fortsätta:
- En fri… förlovad man, borde jag kanske tillägga!
Pratet och stojet slutade lika tvärt som när man stänger av radion el blåser ut ett ljus. Carolina flinade brett där hon satt. Det kunde man kalla överraskningsmoment!
Nikolaj log där han satt i soffan.
- Hmm… Nån som har en nål vi kan tappa? Så här tyst tror jag inte att det nånsin har varit i det här huset!
- Jag tror du chockade dem! Påpekade Micki. Nikolaj leende blev ännu bredare när han tog Mickis hand i sin och förde den till sina läppar.
- Tja, var det inte det vi kom överens om? Frågade han. Så såg han sig omkring. -Var det någon som sa något om mat?
- Åh, nej, min unge herre, så lätt ska du inte komma undan! Nu vill jag veta vad det är du pratar om!
- Det hela är mycket enkelt, farmor! Jag ska gifta mig!
- Höhum!
- Okej! ”Vi” ska gifta oss! Med varandra, alltså!
Carolina gled ner från armstödet för att sätta sig bredvid Micki och kysste honom på kinden.
- Det var på tiden! Viskade hon i hans öra. Bortsett från det var det alldeles tyst i finrummet.
Sekunderna passerade… Tystnaden började bli lite väl tryckande och de ryckte alla till när de hörde röster och steg ner för en trappa. I nästa stund kom Viktor Remmer in i finrummet, en aning sönderslagen och blodig, men med ett stort leende på läpparna.
- Vad är det som händer här, då? Frågade han när Andrea rusade bort till honom.
- Vad har du gjort? Hur ser du ut?
Innan hon hann fortsätta kom Jeanette fram till Viktor och spände ögonen i honom.
- Vart är Carl?
Innan hon hunnit avsluta meningen dök Carl upp i dörröppningen, bara en aning vingligare än Viktor och med ett präktigt blåöga. Jeanette kastade sig i hans famn och Carolina skyndade bort till dem.
- Vad… Hur… Jag menar…
- Vi har bara brottats lite! Inget att bry sig om! –El vad säger du, Viktor?
- En ofarlig liten brottningsmatch! Ingenting att oja sig över! –Näe, men titta, är det inte min favoritbrorson?
- Vadå? Har de kommit? Redan? Carl lämnade fru och dotter och gick bort till soffan.
- Vad sa domaren?
- Icke skyldig!
- Icke skyldig? Upprepade Viktor klentroget.
- Bra! Det är skönt att höra!
- Domaren måste vara mutad! Muttrade Viktor, men tystnade ganska snabbt efter en snabb blick från sin hustru. Carl ägnade honom inte ens ett ögonkast.
- Nikolaj, har jag tackat dig för att du räddade min dotters liv?
- Ett antal gånger! Och jag säger samma sak som jag sa då! Det finns inget jag inte skulle göra för den flickan.
- Jag känner ändå att jag borde gottgöra dig på något sätt… Er båda! Om det inte vore för dig och Micki, så skulle Carolina inte stå här idag! Vad vill ni ha? Säg bara vad ni vill ha, så är det ert!
Genast började Nikolajs ögon att lysa.
- Vad som helst?
- Vad som helst!
- Tänk dig för nu, pappa! Den där killen kan ha de underligaste idéer!
- Nikolaj… vad tänker du göra?
- Vad det än gäller?
- Vad det än gäller!
- Okej! Det här måste jag fundera på!
- Han skulle kunna ställa till en fest till vår ära? Föreslog Micki.
- Ingen dum idé! En förlovningsfest! Det köper vi! –Carl! Vi vill ha en förlovningsfest!
- En förlovningsfest ska jag väl kunna… Förlovning? Ska ni…
- Jo! Vi hade tänkt det!
- Det var verkligen goda nyheter! Gratulerar!
Carolina myste av stolthet över sin far.
- Tack! Nu väntar vi bara på att resten av gänget här ska reagera, så kanske vi kan börja planera sen!
- Vadå? Är jag första gratulanten?
- Inte riktigt! Carolina hann före! Men annars… Ja! De andra har visst inte hämtat sig från chocken än!
- Tja, jag har haft god tid på mig att hämta mig och jag har sagt grattis flera gånger, men… jag säger det gärna en gång till. Grattis! Båda två! Jag förväntar mig en skriftlig och en muntlig inbjudan.
- Du står först på listan, syrran!
- Bra! Nina var nöjd och sträckte sig mot kaffepannan för att fylla på sin kopp. Carolina nickade och så fick hon plötsligt en rynka i pannan. Bella hade fortfarande inte sagt någonting. Carolina visste inte om det var bra el dåligt, men hon ville inte ta några risker. Katarina hade satt sig ner i fåtöljen. Hon var vit i ansiktet. Viktor bara skakade leende på huvudet. Andrea var inte riktigt säker på exakt hur hon skulle reagera. Så kom plötsligt Jeanette fram från ingenstans och kramade om dem båda.
- Om ni två blir bara en tiondel så lyckliga som jag och Carl är, så vet jag att det kommer att hålla, både i det här livet och i nästa! Ni har gudarna på er sida. Det vet jag! De hjälpte er att hitta Carolina och de hjälpte er att finna varandra! Så när blir det? Så fort som möjligt el blir det till sommaren? Tror ni att jag hinner föda fram den här lilla rackarungen innan bröllopet? Och… jag kan rekommendera min dotter som brudtärna… el vad det nu kallas! Om ni tycker att ni behöver nån, alltså! Vart ska ni ha mottagningen? Åh, gudar! Vem ska laga maten?
Hennes lyckönskningar verkade få de andra att reagera. Katarina insåg plötsligt att hon skulle hinna se ett av sina barnbarn gifta sig innan hon dog. Sen var det bara Nina kvar och som hon höll på med den där Tommy, så skulle det nog inte dröja länge där heller.
Gustav gratulerade och var extra glad eftersom det nu blev ännu ett bröllop att gå på. Och han älskade bröllop.
När så alla hade gratulerat och lyckönskat (Utom Bella som började uppföra sig likt en ung Beatrice och ringt efter en taxi) och började planera för när och var och hur mycket, så ringde telefonen. Den nyanställde tjänaren svarade och kom snart för att meddela att det var en Märta i telefon som önskade tala med herr Sandell.
Och bara fem minuter senare fick de alla veta att Marianne hade fött en frisk och välskapt pojke med tio fingrar och tio tår… som skulle heta Mikael Nikodemus, till farsföräldrarnas stora förtret.
- Pojkstackarn kommer att bli mobbad så gott som hela livet… Pga oss!
- Tja… Kallar de honom för Micke och väljer att inte skriva in honom som… Nikodemus, så ska det nog gå bra! Fast det är synd att han ska behöva lida för vår skull.
- Nikodemus? Finns det verkligen någon i det här landet som heter så? Kunde de inte ha valt något annat än Nikodemus?
- Tja… Marianne sa att hon hade funderat på Nikolaus! Hade det varit bättre?
- Åh, hjälp!
Chapter Text
21 april, 14.50
- Nadja Viktoria, jag döper dig i Faderns… och Sonens… och den helige Andens namn! Livets Gud, uppfyll Nadja Viktoria med din helige Ande och hjälp henne att dag för dag leva i sitt dop. Nadja Viktoria, vi välkomnar dig i Guds familj och tar emot dig med kärlek och förväntan.
Lilla Nadja Viktoria Remmer protesterade ljudligt när prästen stänkte vigvatten över henne. Hon vägrade vara med om något dylikt och hon tystnade inte förrän hon åter låg i sin mors famn.
Andrea strålade där hon stod. Hennes lilla prinsessa var visserligen liten och två veckor för tidig, men oj, så söt hon var. Det var knappt hon kunde se sig mätt på sin dotter och hon visste, utan att titta, att Viktor var stolt som en tupp.
Allt hade varit som en dröm de senaste månaderna. Rättegången mot David Mattson hade varit snabb och smärtfri. Han hade fått fängelse i åtta år, något som Lina Dahlén häftigt protesterat mot. Men hon hade avgivit ett löfte och hon tänkte hålla det. Hon skulle stå vid hans sida! Hon visste inte varför, men det var något med David som… Det var som om hon inte skulle kunna klara sig en dag utan honom. Han rörde vid en sträng som bara en man tidigare kunnat hitta… och den mannen var Erik. Och på den tiden försökte hon att ignorera den strängen. Nu var det annorlunda! Nu var det David! Och hon räknade redan dagarna.
Det hade blivit slagsmål utanför rättsalen. Nikolaj hade flugit på ett av vittnena, en läkare, tydligen, och själv hamnat bakom galler över natten. OK, det hade kanske inte bara varit rosenrött, men allt som allt, så tyckte Andrea att familjerna Dahlén och Remmer hade kommit långt under de här månaderna. Viktor och Carl kunde faktiskt prata civiliserat med varandra (Hon kunde inte låta bli att undra vad som egentligen hände den där dagen när de hade ”brottats”. För det var efter den dagen som de började uppföra sig någorlunda normalt.), Beatrice och Katarina tillbringade dagarna med att dricka kaffe och diskutera gamla tider och trots att han var pensionär, höll Gustav till nere i maskin så ofta han kunde.
Jeanette var i sjunde himlen. Det hade börjat synas på henne att hon väntade barn och hon njöt av varje sekund, det syntes. Jeanette hade blivit en av Andreas närmaste vänner. Det fanns inget de inte hade pratat om. Andrea hade berättat om sin barndom, hur hon kämpat för att nå dit hon var nu, kaptensposten på Freja, sin tid med Nikolaj och hur rädd hon varit för att starta ett nytt förhållande med Viktor. Jeanette berättade om sin mor, sin tid på sjukhuset och demonerna som brukade hemsöka henne de första åren.
De var alla där, i det lilla kapellet, för att se hennes dotter döpas. Hon hade blivit rent ut sagt förvånad när den lilla tösen låg på hennes bröst. Hur kunde en sån liten en ställa till med så mycket smärta? Hon var inte säker, hon hade förlorat medvetandet för en sekund el fem, men Viktor hade sagt att hela förlossningen tagit över 14 timmar. Och när han sagt det, hade hon bara stirrat på honom en bra stund.
* * *
Tom tittade upp från tidningen.
- Vad sa han?
- Han blir sen ikväll igen! Det var visst kris på sjukhuset!
- Det är visst väldigt många ”kriser” på det där sjukhuset?
- Jag ska låtsas att jag inte hörde det där! Ska du ha påtår?
- Visst! Vad är klockan?
- Snart fyra.
Tom återvände till tidningen. Jonas såg allvarligt på honom.
- När tänker du sluta ljuga för Lukas? Frågade han lågt.
- När du slutar att tracka mig för det! Svarade Tom utan att lyfta blicken från tidningen. När tänker DU sluta ljuga för honom?
- Det har gått för långt. Om inte du säger något, så gör jag det! Hotade Jonas. Han ställde ner kaffekopparna på bordet och satte sig. Han borde fått veta sanningen när han kom tillbaka från Stockholm! Vi skulle ha sagt det så fort han kom innanför dörren.
Tom la ner tidningen på köksbordet.
- DET var nu inte rätt tillfälle! Du såg väl hur han såg ut? Det var fan som om han råkat ut för världens misshandel.
- Jag tycker att han borde få veta!
- Är du säker på det? Du har mer att förlora på det här än vad jag har.
- Det tror jag inte. Mig kan han alltid byta ut närhelst han känner för det. Du har varit hans bästa vän sen ni gick på dagis. Han förtjänar att få veta!
- Jag vill inte att någon ska få veta det, OK? Vet du hur många gånger jag velat gå tillbaka i tiden… få det ogjort…
- DET skulle du ha tänkt på innan! Gjort är gjort… och gjort… och gjort…
- Jaja! Du behöver inte strö salt i såren!
- Du ångrar ingenting! Det ser jag på dig! Inte det minsta! Du ångrar inte att det hände och du skulle göra det igen om du fick chansen.
- Aldrig!
- Det sa du då också! Och en halvtimme senare hette det ”Igen! Igen!”
- Första gången räknas inte, du hade fått mig så pass packad att jag inte visste vad jag gjorde.
- Det är en bra ursäkt för den första gången. Vad har du för ursäkt för de andra gångerna?
- Håll käft!
- Försök tvinga mig!
- Förbannade skitstövel!
- Uppblåsta snobb!
Så flinade han brett.
- Har du druckit upp ditt kaffe?
- Skit i kaffet! Vi har hela kvällen på oss!
- Några förslag på vad vi kan göra för att fördriva tiden?
Tom funderade på saken.
- En hel del! Sa han och vek ihop tidningen. Och de involverar alla dig, utan en tråd på kroppen, ett par handbojor och min säng!
- Så vad väntar vi på?
- Inte den blekaste! Se bara till att du gömmer undan alla bevis den här gången. Jag vill inte behöva förklara en gång till för Lukas varför det ser ut som om jag haft en orgie medan han varit borta!
* * *
- Får jag hålla henne?
Carolina tog emot det lilla barnet som om hon vore av finaste glas.
- Hon är så söt! Tänk, när hon och Micke blir stora, så kommer de kanske att gå på samma dagis… samma skola… -Ska du gå på samma skola som Micke? Ska du det? Ja, det ska du! Ja, det… Oj, vad vi gäspar! Är vi lite sömniga? Ja, det har varit en jobbig dag! Ska vi gå och hälsa på Micke? –Är det okej, Andrea? Jag lovar att inte tappa henne!
Den nyblivna modern i henne ville sträcka ut armarna och ta tillbaka flickan, men så log hon.
- Gå, du! Men kom ihåg att vara tillbaka här innan vi åker hem.
- Okej! Carolina började gå.
- Du! Fråga Nikolaj vad det blir till middag!
- Okej!
Med Nadja i famnen, gullande och babybabblande, gick hon bort till Micki och Nikolaj som just höll på att berätta för Micke om varför ljuskronorna inte hade levande ljus. Den lille gossen låg i Mickis famn och halvsov och verkade inte bry sig nämnvärt.
- Hej, stora farbröder! Hör kommer det en till liten en! –Nadja, det där är Micke! –Micke! Det här är Nadja! Och ni ska bli jättegoda kompisar! –Hur trivs du i papparollen, då?
- Det går jättebra!
- Visst! Det är katastrof, Carro! Han funderar på att tapetsera hela lägenheten med ”Kul-på-cirkus”-tapeter och…
Carolina spetsade öronen. Det här var nyheter för henne.
- Vilken lägenhet?
- Och du säger att JAG inte kan hålla en hemlighet? En lägenhet som vi varit och tittat på, bara! Jag menar… jag kan ju inte gärna låta ungen bo på Freja, kan jag?
- Du ser hur han håller på? –Du är hans gudfar, Micki!
- Och? Marianne sa ju själv att hon inte skulle kunna ta hand om honom, nu när hon ska tillbaka till skolan och allt! Så då lämnar hon över pojken till mig, tills hon känner sig mogen att ta hand om honom själv! Svårare än så är det inte!
- Okej, det här vill jag veta mer om, men först… så vill den här lilla skönhetens mamma veta vad du tänker bjuda på för middag!
- Jag funderade på något helsvenskt! Ostfyllda lövbiffar med soltorkade tomater och grön pasta.
- Åh, herregud, så flott!
- Det ska vara flott! Det är trots allt en liten Remmer som blir döpt! Då ska det slås på stort!
- Finns det vitlök i?
- Kanske det!
Carolina slickade sig nästan om munnen. Det fanns tre saker hon kunde äta hur mycket som helst av och det var pepparkaksdeg, ostriskakor och vitlök.
- Att jag nånsin kunde kalla dig för en liten vampyr, det fattar jag inte! Vampyrer ska ju avsky vitlök och du kan ju äta dem råa till och med.
- Hon kanske är ett undantag! En vampyr som blivit immun mot vitlök! Det händer ju dagligen! Och när kallade du henne för vampyr, förresten?
- Det är länge sen! När jag var sex så blev det något fel på tandköttet och de var tvungen att operera bort tre av mina framtänder. Så jag hade två stycken utstående framtänder som gjorde att jag knappt kunde prata och Micki tyckte att jag såg ut som en liten vampyr! Och det fortsatte han med, även när jag hade fått tillbaka tänderna.
- Så de… tog bort tre stycken… bara sådär?
- Det var mjölktänder! –Och när ska du få dina mjölktänder, då, tösen? Va? Ska du inte skaffa några tänder? Nä, du vill inte ha några tänder, inte då? Du trivs så bra som du har det, säg! –Det är nästan så man vill äta upp na! –Det är nästan så man vill äta upp dig! Ja, för du är så go, så det är inte klokt! Och så luktar du så gott också! Luktar bebis! –Och du, då, Micke? Luktar du också bebis? Näe, du luktar ju bajsblöja! Usch och fy laban, vad det luktar bajsblöja! Är du en liten skitunge? Va? Har inte pappa Micki bytt blöja på dig? Tror du han vill låta snälla tant Carolina göra det? Ska vi fråga han?
Och så tittade hon upp och spände sina oskyldigaste rådjursögon i dem båda.
- Det kan jag väl? Snälla, jag har tränat på Lillen, massor av gånger, jag är proffs! Ni kan ta Nadja, så går jag och byter på den här krabaten!
Hon lämnade över Nadja till Nikolaj… och kunde inte låta bli att le när hon såg hur han tittade på barnet som låg i hans famn. Jojo! Tänkte hon förnöjt! Det där ser man nu inte varje dag.
- Jag tror hon tycker om dig! Flinade hon när Micki lämnade över den svagt protesterande Micke. Bli inte för fäst vid henne, bara! Då får du mamma hennes efter dig och det vill du väl inte vara med om en gång till? –Nu ska vi gå och byta blöja! Ja, vi ska ta bort bajset ur blöjan, så det inte luktar skitunge om dig!
Micke gnydde svagt, men var snart på väg att somna om igen. Carolina kysste honom på pannan.
- Lilla trollunge! Viskade hon. Jag tror fan jag älskar dig redan! Det är andra gången jag träffar dig och jag älskar dig redan! Men det är ditt eget fel, som är så söt. Vad ska du vara så söt för? Det kan ju inte komma från mamma, så det måste vara pappa.
Hon rynkade pannan en aning.
- Jag undrar vem som är din pappa, egentligen! Tycker du vi ska ta reda på det? Vill du det? Vill du att jag ska söka efter din pappa?
Micki såg sömnigt på henne.
- Fast du har rätt! Pappa Micki kanske blir ledsen om jag letar reda på din riktiga pappa. Och vi vill inte göra pappa Micki ledsen! Det gör så ont i hjärtat på en när han är ledsen! Fast nog är man lite nyfiken på vem karln är!
Hon skulle prata med Micki först! Sen skulle hon snoka reda på karlsloken! Och sen… sen visste hon inte vad hon skulle göra.
* * *
- Hon har Viktors ögon… stackars liten!
- Tycker du? Näe, jag tycker hon är en exakt avbild av sin mor! Fast inte på långa vägar lika söt som lille Mikael Nikodemus!
- Kan du… låta bli att nämna det där namnet när jag är i närheten? Var de tvungna att ta med mitt namn? Det räcker väl med Mikael?
- Tydligen inte! Vad är det för fel? Kan du inte bara acceptera pojken?
- Det… Det är inte normalt! Det är motbjudande! Tänk dig själv att heta… Jag kan inte ens säga det!
- Du heter Nikolaj!
- Det är ryskt! Det är skillnad! Alla i släkten Remmer har ryska namn! Till och med den här unga damen har ett ryskt namn.
- Det är väl ändå inte hans fel att han blev döpt till…
- Säg det inte!
- Det är bara ett namn, Nikolaj!
- Så det är föräldrarnas fel, menar du?
- Är det så farligt, då? Han är ju fortfarande samma person! Samma gullunge som drar dig i näsan så fort han får chansen! Bara för att han råkar heta Ni…
- Jag vill inte diskutera den saken längre!
- Niko! Lyssna på mig nu! Det är ett väldigt vanligt namn! Det finns massor av Nikodemusar i landet. Det betyder säkert något jättetjusigt. Och vilken rätt har du att tracka ner på honom för hans namns skull?
- Kan han inte… byta namn el nåt?
- Det funkar inte så! Det är hans namn! Man kan inte bara… byta så där hipp som happ. Jag älskar den pojken trots att, el kanske just därför att han heter Nikodemus! Ingenting skulle kunna få mig att sluta älska honom! Och det blir du så illa tvungen att acceptera!
- Det kommer att bli svårt!
- Jag tycker du ska vara stolt! De tänkte på dig när de döpte honom!
- Och det ska få mig att må bättre?
- Du överdriver! Och du skrämmer Nadja!
- Inte då! Så farlig är jag inte!
- Det vet inte hon! Jag tror förresten att hennes mamma börjar bli orolig! Gå du med flickan, så väntar jag här på Carolina och Mikael!
Han log brett när Nikolaj gick iväg, muttrande för sig själv. Så vadå om pojken hette Nikodemus? Hade det varit bättre om de döpt honom till…Gert-Olov? Pojkstackarn skulle inte kunna gå utanför dörren utan att bli retad. Och dessutom… så var det ju bara ett namn! Vad gör väl ett namn? Det vi kallar ros, skulle dofta lika ljuvligt vad det än kallades. Eller hur det nu var… Han borde kanske fråga Carolina, hon kunde ju sånt där!
- Micki!
- Marianne! Vad bra att du kom! Hur gick det i skolan?
- Som vanligt! Vart är Mikael?
- Han behövde bytas, så Carolina tog honom.
- Okej!
- Marianne… Näe, det var inget!
- Jo, säg!
- Jag undrade bara… Och du behöver inte svara om du inte vill, men…
- Ja?
- Mikaels far… hans biologiske far…
- Han borde kastreras på öppen gata, ja!
- Jo, visserligen, men… Tycker du inte att han borde få veta att han har en son? Borde han inte få träffa Mikael?
- Varför då? Och vad skulle hans förbannade fru säga om det? Den jävla skitstöveln kan fara åt helvete, vad mig anbelangar. Och där kan han stanna! Satans… piss Patrik!
- Marianne, jag förstår om du… Hmm… Vilket otrevligt sammanträffande!
- Vadå?
- Att han hette Patrik! Jag kände en Patrik en gång!
- Patrikar är farliga! De ska man akta sig för! Det borde finnas en varningsskylt på alla som hette Patrik där det står VARNING! JAG HETER PATRIK! JAG ÄR EN SKITSTÖVEL!
- Det vore en syn!
- Var glad att din Patrik och min Patrik inte är samma person! Min Patrik var en larv, som borde ha stannat kvar under stenen han krälade fram från.
- Han var aldrig ”min” Patrik! Det fanns en tid när jag trodde det, men… Näe, där vann Lotta! Jag fick stå med lång näsa och se ”min” Patrik gå tillbaka till fru och barn.
Marianne nickade. Så spände hon plötsligt ögonen i honom.
- Vem… Vem är Lotta? Frågade hon.
- Hans fru! Ettrig liten sak med fruktansvärd blick… och en stenhård höger! Hon smällde till mig så det hördes över hela Freja, den hyndan! Först anklagar hon min syster för att komma med lögn och sen får man en rak höger. TJONG! Det var ingen vacker syn. Och oj, vad Patrik sa att han skulle ordna allt och oj, vad han lovade att han skulle prata med Lotta och oj, vad han menade allvar. Jo, kyss mig, vad han menade allvar! Knappt en månad senare var han borta!
Marianne nickade igen. Det borde hon nästan ha förstått!
- Jaha! Suckade hon.
- Jaha?
- Micki… Jag tror det är bäst att du sätter dig ner!
Chapter Text
FEM TIMMAR SENARE
Chateau Remmer
- Vad sa Magnusson? Carolina reste sig upp när Micki kom tillbaka in i finrummet. Marianne följde hennes exempel och slutade för några sekunder att beundra det magnifika möblemanget.
- De har redan åkt dit för att hämta honom. De har tydligen haft ögonen på honom en längre tid, för både det ena och det andra, men det är inte förrän nu som de har tillräckligt med bevis. De kommer att kräva ett faderskapstest och… du kommer förmodligen att bli kallad.
- Vad för något? Marianne såg snabbt på honom, rädd, misstänksam och klentrogen på samma gång.
- Det är så de gör! Du är den enda som kan vittna mot honom!
- Vadå? Du, då?
- Jag? Vad ska jag säga? Att han är en lögnaktig skitstövel? Det klarar du så bra utan mig! Nä, tack, jag har vittnat tillräckligt för det här årtusendet, både mot David och mot Magnus. Nu är det din tur!
- Ja, men… jag vet inte vad jag ska säga!
- Säg bara sanningen! Det gjorde jag!
- Okej!
- Hur är det med Nikolaj?
Carolina log brett.
- Tja… Nina jobbar på att få honom att lägga ner mordplanerna, men… annars är han väl ganska lugn, med tanke på omständigheterna. –Så, Marianne, vad gillar du chateau Remmer?
- Det är… bara såå coolt. Har du kollat in möblerna? Fan, såhär bor de kanske i Hollywood, men inte här! Jag blir så avundsjuk! –Ska du också bo här? När du och Nikolaj har…
- Är du tokig? Inte om jag så fick betalt för det! Vad för slags privatliv tror du man skulle ha på ett sånt här ställe? Inte för fem öre!
- Så vart ska ni bo?
- Jaa… vet inte! Vi får väl se! Marianne… vad ska du säga till Mikael? Om hans pappa?
Marianne log mjukt mot honom.
- Du är hans pappa, Micki! Ok, så det heter gudfar på papperet, men det är dig han kommer att se som sin pappa!
- Han kommer att vilja veta sanningen en vacker dag!
- Då tar vi det då! Och förhoppningsvis så sitter herr Skitstövel Casanova fortfarande bakom galler när den dan kommer.
- Man kan ju alltid hoppas! –Fru Remmer?
- Ja? Svarade två röster samtidigt. Andrea log mot Katarina och lät den äldre kvinnan svara.
- Vad är det, Marianne?
- Kan jag låna telefonen? Jag måste ringa farmor och tala om att jag äter här!
- Lina sitter i telefon just nu, stumpan! Kan du vänta några minuter?
- Okej! –Lina kommer att sitta i telefonen resten av dagen, men okej!
- Det är inte säkert!
- Tror du inte? Jag sätter tjugo spänn på att hon pratar med David… el så gör hon upp planer om att träffa David. Jag förstår inte vad hon ser i honom, men… kärleken är väl blind, antar jag.
Carolina höjde ett ögonbryn. Försökte den här lilla tuffingen ta hennes plats som allas lillasyster? Det gick hon inte med på. Hon var inte avundsjuk! Hon försökte gång på gång övertyga sig själv om detta, men det gick inte särskilt bra. Lite orättvist var det också. Ända sen hon var fyra år hade hon sett Micki som sin storebror. Hon såg både Micki och Niko som sina bröder… ända tills hon en gång, när hon var nio, råkade dyka upp på båten oanmäld och… sen visste hon i alla fall att de inte var bröder. Inte med varandra, i alla fall. Men de kunde fortfarande vara hennes bröder! Den logiken tyckte hon om.
Och den logiken hade hon hållit fast vid. Därför kändes det extra svårt att se Marianne sitta där och charma hela tjocka släkten. Hon såg Lina lägga på luren och tog ett lättat andetag.
- Jag tror telefonen är ledig nu, Marianne! påpekade hon oskyldigt. Marianne tittade på henne och en kort sekund såg det ut som om hon hade ett dräpande svar på tungan, men så log hon.
- Tack! Sa hon och gick bort till telefonen. Carolina kände sig nöjd. Det där hade hon skött snyggt och diskret. Hon reste sig från soffan och gick bort till sina föräldrar.
- Hur är det, gumman?
- Bara bra! Carolina log brett. Faktum är att jag aldrig mått bättre!
- Skönt att höra! Du börjar inte bli trött?
- Trött? Snälla mamma!
- Tja, jag bara undrade… Det har faktiskt varit en ganska hektisk dag.
- Det har varit hektiskt de senaste månaderna, mamma! Kidnappning, gisslandrama, triangeldrama, återföreningar, minnesförlust, bröllop, begravningar, folk som återuppstår från de döda, mord, mer kidnappning, födslar, dop och faderskapstest… Idag är som vilken annan dag som helst.
Jeanette log mot sin dotter och drog fingrarna genom flickans hår.
- Du har aldrig funderat på att klippa dig?
- I pagefrisyr, menar du?
- Näe, jag menar bara en klippning i största allmänhet! Jeanette försökte se oskyldig ut.
- Mamma…
- Du skulle vara så söt i pagefrisyr!
- Söt?
- Ja, ja! Fräck, då… el cool, om det låter bättre! –Carl, vad tror du?
- Om vad?
- Om att Carolina ska klippa sig… förslagsvis i pagefrisyr.
Carl betraktade sin dotter. Carolina försökte se neutral ut, men visste av gammal erfarenhet att hennes far kunde läsa henne som en öppen bok.
- Jag tycker hon passar utmärkt som hon är. Fast det är klart, topparna kan ju klippas… Men det är Carolina som har sista ordet.
- Och jag skulle vilja behålla håret som det är… åtminstånde tills lillebror föds.
Jeanette suckade. Jaja, tanken var god!
- Man måste ju få försöka! Ska vi åka hem snart?
- Ska vi inte stanna på middagen?
- Carl… Nadja är söt som en dag, jag är väldigt glad för Andreas skull och jag skulle väldigt gärna stanna, men jag har också en liten en att tänka på!
- Och jag har prov i franska om två dar, så jag måste börja träna.
Hon undvek att nämna att Nina lovat att hjälpa henne med franskan.
- Jaja! Jag går och startar bilen så säger ni tack och adjö och sånt där.
Han hade själv ingenting emot att åka hem lite tidigare. Han var inte så mycket för såna här stora familjekvällar. Då tillbringade han hellre kvällen tillsammans med sin lilla familj framför brasan el varför inte en bra film.
* * *
- Vad är klockan?
- Vad fan gjorde jag av nycklarna till handbojorna? Eh… Klockan? Ingen aning! Hurså?
- Vore trevligt att veta! Lukas kan komma hem när som helst!
- Har du sett dem?
- Vilka då?
- Nycklarna till handbojorna? Lukas, förresten! Jag trodde att det var det du ville? Att han skulle komma hem! Att han skulle få veta hur det kändes när man blir bedragen el vad det nu var du sa!
- Det var första gången, ja! Och de ligger under sängen!
- Vadå?
- Nycklarna!
- OK! Vad sa du om första gången?
- Har du överhuvudtaget hört ett enda ord jag har sagt?
- Inte direkt! Tom flinade där han låg. Jag har för vana att inte lyssna när folk pratar om sånt som inte rör mig.
- Ja, ok, jag ville att han skulle få reda på det! Jag ville att han skulle få känna hur det kändes när den man älskar bedrar en. Men det var då! Det gick lite överstyr, bara...
- Okej! Och nu?
- Nu…
- Nu, så ligger ni båda jävligt risigt till! Rösten var välbekant för dem båda… och det innebar… Mycket riktigt stod Lukas i dörröppningen och stirrade på dem.
- Eh… Shit!
- Helvetes… Skräms inte sådär!
- Hej, Lukas!
Inget svar.
- Har du… stått där länge?
- Tillräckligt länge!
- Eh… Du vill förmodligen ha en förklaring till…
- Väldigt gärna!
- Eh… okej! Jag… Eh… -Några idéer?
- Jag? Jag försöker hitta de förbannade nycklarna! Jag har inte tid att komma på några smarta idéer! –Vet du, Lukas, jag är för gammal för en massa drama. Ska du vara med, så är med, istället för att stå där och se sur ut. Annars kanske du kan hjälpa mig att hitta nycklarna till de här handbojorna? Jag börjar få en ont i handlederna.
- Vara med? Har du helt mist förståndet?
- Näe, bara nycklarna! Vadå, jag ställde bara en artig fråga! Sen är det upp till honom om han vill halshugga oss el… vad han nu vill göra!
- Tom…
- Vadå? If you can’t beat´em… join´em! Så hur ska du ha det? Se det från den ljusa sidan! Som det ser ut nu, så ska jag ingenstans de närmaste timmarna. Så om du vill straffa mig el… göra vad fan du vill med mig… så föreslår jag att du passar på nu, innan jag hittar nycklarna. Fast du gör ju som du själv vill!
Det verkade som om tiden stod stilla. Ingen rörde sig. Precis vad som helst kunde hända i det ögonblicket.
- Lukas, snälla du, jag är… Vad fan håller du på med?
- Jag tar av mig kläderna, vad fan ser det ut som?
- Precis! Vad fan ser det ut som? Maka på dig, Jonas, lämna plats åt farbror doktorn!
- Men det här är en engångsföreteelse, eller hur?
- Visst! Så sa jag också!
* * *
Carolina väntade tills pappa stängt dörren till toaletten.
- Mamma… Kommer du att älska det nya barnet mer än mig?
- Älskling, naturligtvis inte! Du är min stumpa, min förstfödda! Jag kommer alltid att älska dig mest av allt på den här jorden. Ingenting kommer någonsin att förändra den saken. Jag kommer att älska det nya barnet också, mest av allt på den här jorden. Men du är min älskling! Varför frågar du? Tycker du inte att det ska bli roligt att få ett litet syskon?
- Ja! Absolut! Mer än något annat!
Carolina lutade sig mot sin mor och Jeanette la armen om flickans axlar.
- Och Lillen? Viskade Carolina, nästan mot sin vilja.
- Lillen?
- Ja? Kommer du att älska honom också mest av allt på den här jorden?
- Älskling…
- Jag vet att Lillen är Alexandras barn och Alexandra är… Alexandra är… inte här längre!
- Men?
- Han är min bror… även om det inte känns så ibland… så är han min bror!
- Din halvbror!
- Min halvbror! Men han är fortfarande en del av familjen… Han är pappas son!
- Jag är fullt medveten om det, Carolina, du behöver inte…
- Så vad kommer att hända med honom? Va? Vart ska Lillen bo? Ska han bli en del av vår familj? Ska han bli en Dahlénare han också? El hör han hemma hos den Remmerska klanen?
- Carolina…
- Jag vill bara veta hur det kommer att bli, mamma!
- Jag… Hur vill du att det ska bli?
Carolina svalde hårt. Hur ville hon ha det? Det visste hon inte! Hon äls… Hon tyckte om sin lille halvbror, det gjorde hon verkligen… men han var en ständig påminnelse om tant Alex. Och tant Alex hörde inte hemma i deras lilla familj. När hon tänkte efter… så var nog Lillen mer en Remmer än en Dahlén. Men pappa, då? Det var hans son, lika väl som Alexandras, även om han inte helt och fullt tagit pojken till sig som han borde ha gjort. Carolina visste att pappa var rädd. Han var rädd att något skulle hända med Lillen, som det gjorde med henne när hon var nyfödd, när hjärtat hade stannat. Pappa hade kört henne till sjukhuset och doktorerna hade gjort allt från mun-mot-mun-metoden till gudarna vet vad för att väcka henne till liv igen. Pappa hade behandlat henne som vore hon av glas flera månader efteråt… och det gjorde han med Lillen också. Det var som om han inte vågade visa några som helst känslor för pojken. Så innan hon kunde säga vad hon ville (Låt Katarina och Gustav ta pojken!) så måste hon få veta vad pappa tyckte om saken.
- Nån som är sugen på en kopp te?
- Gärna! Tack, älskling!
- Carolina?
- Visst! Pappa!
- Ja?
- Lillen verkar trivas hos Katarina och Gustav! Har du tänkt på det?
- Tja, nu när du säger det så?
- Lillen är faktiskt hennes barnbarn! Och enda länken till Alexandra!
Hon såg hur pappas vackra ansikte förvandlades till en grotesk dödsmask och skyndade sig att säga:
- Förlåt, pappa! Men jag tycker bara…
- Vad vår ovanligt diskreta dotter försöker säga är… hur ska vi göra med Lillen?
- Vadå? Det är redan avklarat?
- Vad?
- Hur?
- Visst! Jag diskuterade saken med Katarina Remmer! Från och med idag klockan 15.03 så är Katarina Remmer och Gustav Sjögren officiellt Lillens fosterföräldrar.
Mor och dotter stirrade gapande på Carl.
- Var det något mer?
- Eh… Va?
- Eh… Nej!
- Bra! Då går jag och kokar te! Carolina, stumpan, du kan väl ta fram butterkakan ur skafferiet?
Carolina försökte reda ut alla trådarna.
- Eh… Vad?
- Butterkakan, älskling! Skafferiet!
Där! Trådarna var utredda och Carolina flög upp ur soffan med ett brett flin.
- Okej! En butterkaka var beställd!
Chapter Text
Carolina suckade tungt. Hon borde ha vetat bättre än att släpa med sig Ragge upp till farmor, men ingen hade besökt den gamla damen på flera veckor och pappa tyckte att Carolina skulle visa sig vuxen och vara social. Micki och Nikolaj var fullt upptagna med bröllopet om några veckor, mamma var sängliggande med smärtor i ryggen, livrädd att något skulle hända hennes och Carls son. För mamma hade redan bestämt att det skulle bli en pojke. Nina hade händerna fulla med Tommy. Hon kunde inte ens vara barnvakt åt Nadja el Mikael, eftersom Andrea och Marianne helt plötsligt vägrade släppa ifrån sig de små liven. Lillen hade tydligen blivit hjärntvättad av att bo hos familjen Remmer och gav henne tysta, sorgsna blickar så fort hon kom i närheten. Till slut fanns det bara farmor kvar! Den enda som inte var upptagen med barn, bröllop el något som hade anknytning till barn el bröllop. Så Carolina hade frågat Ragge och Ragge hade följt med. Och nu satt de i soffan och lyssnade på Beatrices svamlanden och letade febrilt efter en röd tråd som de kunde hålla fast vid, men fann ingen. Den gamla damen hoppade från ett ämne till ett annat och kunde börja prata om sin barndom, mitt i en mening om när hon och Carl kom tillbaka till Sverige. Hon hade velat presentera Ragge för farmor. Nu ångrade hon att hon överhuvudtaget tänkt tanken. Farmor behandlade honom som något katta hade släpat in. Sa han något, spände hon ögonen i honom och gav honom en blick som verkade säga ”Tro inte att du är nåt!” Carolina kunde inte begripa vad det var som farmor ogillade. Ragge var ju artigheten själv.
- Och jag sa till din farfar som det var, att Carl var hans son. Det var ungefär samtidigt som du föddes, Carolina! Varken Carl el Reidar trodde mig, så de krävde ett faderskapstest. Naturligtvis borde jag ha vetat bättre än att låta doktor Bergwall sköta det hela, men… Jag kan inte gärna hjälpa att den käre doktorn var förtjust i mig… och han var så stilig en gång i tiden. Jag minns första gången jag träffade Reidar… och förstod att han redan träffat min syster Elinor… -Ja, henne har du säkert hört talas om, el hur, pojk?
- Eh… Vad?
- Du förstår väl att det inte var mitt fel att din mormor tog livet av sig, jag var ju i USA när det hände, men… jag kan mycket väl förstå varför du tror det… Reidar trodde inte det… han blev så glad när han såg mig den där dagen… Vi hade inte träffats på över 30 år, så det var inte så konstigt… Och när jag träffade din mor och hennes syskon, så började jag ju förstå att… och jag visste att jag inte kunde tala om för Reidar att Carl var hans son… Jag hade tänkt tala om det, när vi gifte oss… Men nu blev det inte så… När jag väl talade om det för honom… Ja, det var ungefär samtidigt som du föddes, Carolina… så ville han inte tro mig. Varken han el Carl. Så de krävde faderskapstest!
- Eh… Farmor? Avbröt Carolina.
- Ja, vännen?
- Kände du Ragg… Ragnars mamma?
- Och hur visste du att mormor tog livet av sig?
Carolina såg frågande på honom.
- Gjorde hon?
- Lilla barn, jag vet allt jag behöver veta om hans mamma… -Och din far… Unge man, jag hoppas verkligen att du inte tagit efter din var vad det gäller hans… våldsamma sida.
- Vad för något?
- Ursäkta?
- Farmor?
- Jag såg det så fort jag öppnade dörren. ”Jo, min själ, här är Rebeckas pojk!” tänkte jag. Han är en avbild av sin far, men nog har han sin mors ögon… Ja, för jag såg ju direkt att det var Ola som var fadern! Inte tu tal om den saken!
Carolina började svettas, trots att det var så kallt i lägenheten. Hjärtat började slå som aldrig förr.
- Vad pratar du om? Frågade hon. Ragge sa ingenting. Han betraktade Beatrice med lugn blick.
Beatrice såg på sin sondotter och när hon talade nästa gång lät hon nästan sorgsen.
- Carolina… säg inte att du har fått din mors huvud också!
- Farmor! Carolina spände ögonen i den gamla damen.
- Menar du att du inte vet?
- Vet vad? Nu började hon bli upprörd och höjde rösten, nästan omedvetet.
- Vännen… Ragnar här är son till Carls halvsyster Rebecka!
- Vad? Det var något som inte stämde med den här bilden!
- Ni är släkt, vännen! Tremänningar, för att vara exakt. –Jag säger inte att jag accepterar din fars handlingar… el din mors val när hon lämnade dig i din morfars armar på julafton en gång när du var liten pojk!
- Ursäkta?
- Tja, din far hade just rymt från fängelset och dök upp, klädd som tomte och din mor lämnade barn och familj och följde med honom. Ja, hon kom ju tillbaka och hämtade dig… och oj, vilket kaos det var där också, när det gällde faderskapet, men hon kunde ju ha valt ett bättre tillfälle… Bara sticka sådär, på själva julafton och allt. Ja, jag säger då det, det var nästan värre kalabalik med din far än när jag konfronterade doktor Bergwall och fick veta att han förfalskat blodproven… men han gjorde det för min skull, den gode doktorn! Det var i alla fall vad han sa, men jag förklarade för honom att…
- Farmor!
- Ja, vännen?
- Håll dig till en sak i taget… snälla du!
- Det gör jag ju! Eh… vart var jag? Jo, just det, din far… fast det där vet du väl redan, Ragnar? Jag säger inte Välkommen tillbaka, för jag är inte riktigt säker på att jag vill ha dig tillbaka i familjen, men när du ändå är här så kan jag kanske bjuda på något att dricka?
Carolina hade kunnat klappa till den gamla. Tårarna hotade att tränga fram… Fan, ögonen höll på att tränga ut ur sina hålor.
- Farmor… Näe, farmor, det kan inte… -Ragnar?
- Jag vet inte, älskling! Men nog låter det som om hon känner till en hel del!
- Det kan hon ha hört av pappa… el någon annan!
- Älskling… Carolina…
Hon reste sig häftigt.
- Men… det betyder väl… Det behöver väl inte betyda att… Åh, herregud, Ragge!
Han valde att inte möta hennes blick.
- Det är ju inte som om vi vore syskon el nåt… visst?
Beatrice skakade på huvudet.
- Jag är ledsen, flickebarn! Det är jag verkligen! –Nå, Ragnar, vill du kanske ha en kopp kaffe?
* * *
Passagerarna kunde inte undgå att märka hur sorgsen den blonda flickan var. Hon satt, resklädd och rakryggad och försökte se ut som om det här var något som hände varje dag, men de såg alla hur hennes ögon sakta, men säkert fylldes av tårar och händerna darrade vid varje andetag. Och, fast det var inte så många som upptäckte denna lilla benägenhet, hon hade den Gravida Moderns lyster över sig.
- Har du packat? En ung man, en aning mörkare blond än flickan, kom fram till henne och satte sig bredvid henne. Hon nickade tyst. Han tog hennes hand och förde den till sina läppar.
- Det kommer att gå bra! Lovade han.
- Men tänk om…
- Nej! Det var tydligt att de diskuterat saken tidigare.
- Men om det skulle hända…
- Då tar vi det då!
Hon såg på honom, mötte hans kärleksfulla blick en aning oroat.
- Hur ska vi klara oss?
- Jag har pengar undanstoppade på banken! Annars får vi väl ta jobb! Du som fotograf, jag som dörrvakt vid Café Opera el nåt?
Hon log försiktigt.
- De har inget Café Opera i Paris!
- Okej! Hard Rock Café, då?
Hon log, mot sin vilja. Fnittrade nästan till vid tanken.
- Du-som dörrvakt?
- Ja? Varför inte? Han la armen om hennes axlar och hon lutade sig mot hans axel. Oroa dig inte, älsklingsflickan! Vi fixar det här! Vi har varandra!
Hon nickade.
- Och det kan ingen ta ifrån oss! Förbjudna ord, ord som förde tillbaka minnen… Början till slutet!
- Dåså! Han reste sig och sträckte ut handen mot henne. Vi går och hämtar väskorna och sen sticker vi. Är vi klara?
- Näe! Flickan log svagt. Men det spelar väl ingen roll?
Som om hon bar hela världen på sina axlar reste hon sig sakta från sin plats.
- Upp med hakan, min älskling! Det är du och jag mot världen! Han började gå och hon hade inga problem att hinna med. De var så lika i så mycket.
- Och när vi har gift oss, så kan vi börja vårt nya liv tillsammans på allvar.
- Gifta oss? Hon tvärstannade. Daniel…
- Varför inte?
- Daniel!
- Sandra! Jag älskar dig!
- Och jag dig! Mer än livet självt. Men gifta oss?
- Har du något bättre förslag? Och lillflickan skulle må mycket bättre av att vi hade ett gemensamt namn. Tänk så förvirrande för den stackaren! El du kanske har ett bättre förslag?
Hon svarade inte. Han la armen om hennes axlar och kysste hennes kind, hastigt och kärleksfullt.
- Dåså! Taxin är här om tio minuter! Vi går och hämtar väskorna, säger hejdå till våra vänner och om två timmar sitter vi på planet bort härifrån! OK?
Hon nickade, log och med hans hand i sin gick hon, betydligt gladare än för en stund sen och de som tagit sig tid att betrakta dem, lyssnat till deras samtal, hade alla kommit fram till samma sak: De var ett sånt vackert par. Och så uppenbart förälskade. Och så lika som vore de bror och syster. Deras liv tillsammans skulle bli långt och lyckligt.
Så skyndade de vidare till sina hytter.
* * *
Lina stirrade frågande på mannen mitt emot henne.
- Vad menar du? Viskade hon, utan att veta vart hon fick luften ifrån, orken.
- Jag menar att jag vet inte om jag kan lita på dig!
- Men jag älskar dig!
- Gör du? Hur ska jag kunna veta att det verkligen är mig du älskar och inte min bror?
- Hur kan du säga så? Det är dig jag älskar!
- Kan du ärligt säga att du inte ser honom när du ser på mig? Kan du ärligt säga att det inte är hans händer du känner… hans läppar?
- Sluta nu, snälla! Jag kom för att…
- Jag vet varför du kom!
- Jag ville bara…
- Göra saker och ting värre? Grattis! Du har lyckats!
- Nej!
- Gå nu, Lina! Försvinn härifrån!
- Men snälla…
- För helvete, Lina!
- Erik, skrik inte åt mig!
För sent insåg hon sitt misstag, för sent slog hon handen för sin mun. Tårarna började rinna ner för hennes kinder.
- Jag visste det!
- Åh, gud, David, förlåt mig!
- Åh, håll käften!
- Snälla David, jag… Ja! Jag ser Erik i dig! Hans själ… Han finns i dig, David! Han var din bror, en del av dig! Men du är inte Erik! Erik var… han var en god människa, en god själ! Men jag tillät mig aldrig att älska honom. Du, du är så mycket mer, så hetlevrad och… passionerad.
- Glöm inte dömd kidnappare och mordhotare!
- Det var en fråga om heder! Om hämnd! Jag hade gjort det samma om det gällt min bror!
”NOT!” tänkte hon för sig själv, men det sa hon naturligtvis inte högt.
- Hade du?
- Tja, jag… hade kanske inte använt exakt samma metoder, men… jag hade gjort vad som stod i min makt för att utkräva hämnd.
Hon slängde en hastig blick på klockan och insåg att hon var försenad.
- David, jag…
- Ska du gå? Redan? Han såg allvarligt på henne. Hade han skrämt bort henne för att tid och evighet?
- Jag måste hjälpa Carolina och Nina med möhippan… el svensexan… svensexorna.
David flinade ironiskt.
- Jaha, så Mother Russia fick sin vilja igenom till slut? Varför är jag inte förvånad?
Lina log mot honom.
- Han har ett namn, vet du! Han heter Nikolaj!
- Tack, jag vet! Han och Lillen kunde inte bestämma sig för om de skulle sätta på varann el döda varann.
- Snälla David…
- Vadå? Jag säger bara som det är! Fan, att man inte lyckas med nånting! Att Carl klarade sig, det är en sak, men den där mordlystne ryske jäveln… Jag hade nästan önskat att…
- Att vadå? David, se på mig!
- Var inte du på väg nånstans?
Lina reste sig motvilligt.
- Jag kommer tillbaka!
- Jo, jag var rädd för det!
- Jag sviker inte, David! Inte den här gången!
- Jo, jag misstänkte nästan det!
- Jag älskar dig, David! Det vet du, va?
- Jo, du sa det! Gå nu!
Hon hängde med huvudet när hon gick ut därifrån. Hon ville inte se honom, inte prata med honom, inte höra talas om honom… men likt förbannat så skrek hennes inre efter honom… Likt förbannat så älskade hon honom… mer än hon någonsin älskat någon människa tidigare. Och hon hade inte den blekaste aning vad hon skulle göra el hur det hela skulle sluta.
* * *
Marianne la på luren och gick tillbaka till de andra.
- Nå?
- Vad sa de?
- Sa de något om Mikael?
- De sa att… allting såg bra ut, Mikael är frisk som en liten nötkärna…
- Tack gode gud!
- Skönt!
- Okej, det är jättekul och vi är jätteglada… men var det inte mig vi skulle prata om här? Det är faktiskt min svensexa!
- Känner du dig utanför, Micki?
- Näe, hur kan du tro det? Nå, vad händer nu? Vi har ätit, skvallrat…
- Glöm inte presenterna!
- Vilka presenter?
- Micki!
- Ja, ja!
- Tja, vi hade tänkt hyra in en strippa… Men din käre blivande make skulle förmodligen inte uppskatta att du dreglar över någon annan... och vi kunde inte få Nikolaj att ställa upp...
- För det skulle leda till aktiviteter som vi inte vill sitta och titta på...
- Så vi beslutade att… att du skulle få köra striptease- delen! Helt solo, alltså!
Micki spärrade upp ögonen.
- Vad för något?
- Tja, vi vill ju ha något att vila ögonen på också, fattar du väl?
- Eller är du feg?
- Jag tror vi behöver lite mer skumpa om vi ska lyckas med det här!
- Kom igen nu, Micki! En ynka liten striptease kan du väl unna oss?
* * *
Jonas var på väg in i duschen när det ringde på dörren, så han spankulerade helt sonika ut i tamburen med bara en handduk på sig. Och spärrade upp ögonen på vid gavel när han öppnade dörren. Ingen hade sagt ett ord om att det skulle komma en livs levande fotomodell hem till dem! Lång, ståtlig, mörk, vackra ögon och definitivt värd att titta på. En så snygg karl vid den här tiden på dygnet kunde bara betyda en av två saker, och Jonas var inte riktigt säker på vilket han skulle föredra.
- Är Lukas hemma?
Vad hade den här typen ihop med Lukas? Ingen fick så mycket som peta på Lukas! Tom, det var en helt annan sak, men den här killen skulle få sina fiskar varma.
- Han är i duschen! ”Och där hade jag också varit om inte du hade ringt på!” Kanske jag kan hjälpa till?
- Jag skulle vilja… Längre kom han inte. Tom tyckte att Jonas hade varit borta alldeles för länge och kom ut ur badrummet, med handduken runt midjan, för att se efter vad som stod på.
- Jonas, vem var det som… Vad i helvete?
- Tom?
- Tjena, Sebastian! –Lukas! Sebastian är här! –Vad gör du här? Och vad gör du hemma i Sverige? Ska inte du vara i Milano? Och vart har du Mr Rich and Famous? Vet du inte att förhållanden där kärleken är ensidig, slutar i katastrof?
- Så det här är Sebastian? OK, då förstår jag! –Hej! Jonas! Trevligt att träffas!
- Tom, vad… Vad gör DU här?
- Jag bor här! –Lukas! Hör du dåligt? –Jonas, går du och säger åt honom att vi har gäster? Han hör ingenting när duschen är igång.
- Gör det själv!
- Du inser väl att olydnad straffar sig? Påpekade Tom oskyldigt.
- Det är det jag ser fram emot! Jag går och klär på mig!
Han försvann in bakom en dörr. Tom flinade brett och verkade vara på exceptionellt bra humör.
- Kom in, vetja! Känn dig som hemma! Fan, vad länge sen jag såg dig! Vad har du sysslat med? Jag ska bara ta på mig något anständigt, så… jag tror det finns kaffe i köket! Två minuter, bara!
Och så skyndade han in i sovrummet för att byta om. Tom gick bort till badrummet och bankade på dörren.
- Kom nu, det är folk här!
Det dröjde inte länge förrän Lukas kom ut från badrummet. Han tog sig inte ens tid att knyta handduken runt midjan, han gick raka vägen fram till Sebastian för att ge honom en Välkommen Hem- kram.
- Hej, Sebastian! Det var en överraskning! När kom du tillbaka? Så hur var det i Milano? Gud, så brun du är, det är knappt man känner igen dig! Vart har du Den Stora Kärleken, då? Han som var rik som ett troll? Vad var det han hette nu igen?
- Eh… Vad? Åh! Alexander!
- Ja, just det! Vart håller han hus? Är han kvar i Milano?
- Näe, han… hade några saker att ta hand om. Jag tänkte bara titta in och… se hur du hade det!
- Tack, bara bra! Ja, du kanske har träffat Jonas?
- Jo, jag…
- Jag ska få på mig något mer anständigt! Gör dig hemmastadd! Du stannar väl på middag?
- Jag vet inte om…
- Jo! Kom igen nu, Sebastian, vi måste ju få höra allt om hur det var i Milano. Dessutom är det min tur att göra middag och du slipper inte härifrån förrän du provat min berömda köttfärslimpa.
- Jag trodde det var din mamma som var berömd för sin köttfärslimpa? Mindes Tom, men Lukas ignorerade honom.
- Kom igen nu? Du kan väl stanna en liten stund! För gamla tiders skull? Du kan gå direkt efter middagen, om du vill!
Sebastian hade aldrig kunnat stå emot de där bedjande hundvalpsögonen. Han kunde inte när de träffades första gången, han kunde inte när de var tillsammans, han kunde inte när de gjort slut och han kunde fortfarande inte. Mot bättre vetande tackade han ja. Alexander hade sagt att hans affärer skulle ta ett tag att avsluta, så det kunde ju inte skada. Och han var inte så lite nyfiken på vad det var som försiggick mellan Jonas, Lukas och… Gud förbjude!… Tom?
Chapter Text
TRE DAGAR SENARE
- Ja!
Carolina gömde ansiktet i näsduken och lät tårarna rinna fritt. Hon sket fullständigt i videokameran som registrerade minsta rörelse. Mammas och pappas bröllop, det var en sak, då hade hon stått vid deras sida, framme vid altaret. Hon hade känt, snarare än sett, Kärlekens aura runt brudparet. Nu satt hon i det lilla kapellet, på första bänk och allt och SÅG auran lysa runt paret framme vid altaret. Hon kunde faktiskt SE den! Det var som om hon inte förrän nu förstod att det verkligen var sant. Det var som om hon aldrig riktigt tänkt på det förut och nu… nu blev det plötsligt verkligt. Och alltihop var så vackert att hon fick en klump i halsen. Hon hade fällt tysta tårar av glädje på Carl och Jeanettes bröllop. Nu stortjöt hon nästan! När hennes far kysste hennes mor hade hon tänkt, och ropat: YES! Nu sa hon inget, inte ett ljud och hennes hjärta viskade: Äntligen! Äntligen var allt som det skulle vara! Skulle hon dö nu, skulle hon dö lycklig, i vetskapen om att hon hade lyckats med det en gång omöjliga, att sammanföra de en gång älskande, Jeanette Wester och Carl Eriksson och att få två väldigt envisa själar att erkänna sina känslor för varandra, Nikolaj Remlund och Micki Sandell. Och det sistnämnda hade gått bättre än väntat. Det kunde inte förnekas.
Hon såg bort mot Nina. Hon var vacker som en dag! Varför kunde hon inte alltid ha håret uppsatt sådär? Fast det är klart, det var ju inte varje dag ens storebror står framme vid altaret och lovar den han älskar trohet och kärlek så länge de båda levde. Pappa och mamma satt och log, som om de mindes sitt eget bröllop. Nog hade mamma protesterat en aning över att den här vigseln skulle hållas inomhus, det var en skymf mot gudarna, sa hon, men de hade kompromissat och öppnat alla fönster som gick att öppna. Och nu var det plötsligt över. Den händelse de alla väntat på i över tio års tid var över på knappt tjugo minuter. Det kändes nästan lite… underligt. Carolina kunde inte låta bli att känna vemod. Vad skulle hon nu ägna dagarna åt? Hon kramade Ragnars hand och var glad att han var där, hos henne. De hade pratat, hon hade gråtit, de hade skrikit, han hade stormat ut genom dörren, hon hade våndats… han hade kommit tillbaka, knappt 35 sekunder senare och de hade försonats. Ingenting fick komma i mellan dem. Ingen behövde få veta sanningen. Och skulle de få veta, så… spelade det inte så stor roll. De hade aldrig sagt något om giftermål, hade de? Och skulle det komma till den punkten, så… Den dagen-den sorgen… Hmm… Ragge ville henne tydligen något.
- Vad är det?
- Vad sitter du och drömmer om? Det är dags att gå! Alla de andra har gått redan, det är dig vi väntar på!
- Vadå? Hon tittade sig omkring och upptäckte att de var ensamma i kapellet. Oj, då! Jag satt i andra tankar.
- Vadå? Hur ditt eget bröllop skulle bli?
Carolina reste sig, suckande.
- Åh, Ragnar, mitt bröllop kommer inte på långa vägar att bli lika vackert som det här! Jag menar… orden de sa… blickarna… Femton år, fattar du? De har väntat på den här dagen i femton års tid! Om inte det är äkta kärlek, så… Äh, jag vet inte! Ska vi gå?
Hon var på ett strålande humör när hon och Ragge kom ut ur kapellet.
- Åh? Var det första de hörde. Är det fler som har gift sig idag?
Carolina bara skakade på huvudet. Hon siktade in sig på Micki och tog två snabba steg emot honom, slog armarna om honom och tvingade tillbaka tårarna som hotade att titta fram igen.
- Tänk att det här var allt som krävdes för att få honom framför prästen! Vi borde ha gjort det för flera år sen!
- Älskade solrosen…
- Jag är så glad för din skull! Få se! Titta på mig! Jo, då! De skiner!
- Vilka då?
- Dina ögon, min älskade vän! Hela du skiner! Jag visste det! Du är helt och hållet och hundra procent kär i honom, el hur?
- Mer för varje dag som går!
Och där brast det. Åt helsicke med att hålla masken, hon lät tårarna spruta.
- Carolina… Älskling, kom nu! Ni kommer att träffas igen om tio minuter!
- Men jag måste…
Jeanette la armen om sin dotter.
- Älskling! De måste få fem minuter för sig själva, tycker du inte?
- De kan de ha ikväll! Hon visste att hon var barnslig, men det spelade ingen roll. Hon var så lycklig! Det verkade inte finnas några gränser för hennes lycka.
- Kom nu, mina damer! Festligheterna väntar! Carl tutade för att få deras uppmärksamhet och Carolina nickade.
- Okej! Jag behöver träna på vad jag ska säga ändå, så…
Och så gick hon bort till bilen med sin mor tätt efter. Hon visste redan vad hon skulle säga, men… det var deras bröllopsdag, de kunde väl få några minuter i enrum. ”Okej, så jag går upp på scenen… frivilligt den här gången… och så säger jag… att jag tänkte säga några väl valda ord… Nej, nu vet jag! Jag tänkte börja med att berätta…
* * *
-… en saga som började för femton år sen! Egentligen borde jag fråga om ni har tid, men… det är jag som håller i mikrofonen, så ni har inte så mycket att välja på! Eh… Innan jag börjar vill jag bara kolla att det är OK med er två? Annars är det bara att säga till. Bra? Okej! Alltså! En gång för inte så länge sedan, fanns det ett stort fartyg. Ombord på det fartyget fanns det en ung man, som ägde en skönhetssalong. Han jobbade tillsammans med sin syster, men hon åkte iväg för att gifta sig med sin drömprins. Nå, den unge mannen trivdes med sitt arbete och sina vänner och han var omtyckt av alla ombord. Så en dag dyker plötsligt en mörk stilig främling upp på båten och tar anställning som kökschef. Kökschefen träffar salongsägaren och Pang! Love at first sight! Allt verkade för bra för att vara sant och likt nyfödda barn, blinda, trevande, sökte de sig till varandra, tydde sig till varandra, fann värme, ömhet och kärlek. Salongsägaren bytte karriär och startade ett konstgalleri. Allt såg ljust ut. Tyvärr blev det smolk i bägaren ganska så hastigt. Vackra, förföriska kvinnor och ett mystiskt förflutet la hinder i vägen för deras framtida gemensamma lycka. För att ta till en titel på en gammal film jag såg en gång ”Sex, lögner och videoband”. Majoriteten lögner! I det här fallet var det en viss ond kvinnas inblandning och hennes avlyssningsutrustning som spräckte bubblan. Det som hände var att de båda blev lidande och det såg onekligen mörkt ut för våra hjältar ett tag… tills plötsligt en dag en ond man med ont uppsåt smög sig ombord på båten för att ställa till bekymmer för alla inblandade. Den onde mannen gav sig på galleriägaren, spände sina ilsket röda, kalla, mordiska ögon i vår stackars hjälte och hotade att göra slarvsylta av honom. Den mörke stilige kökschefen fick nys om saken och han insåg att hans själs älskade var i stor fara. Så han tog till alla tänkbara resurser och fick den onde mannen att lämna båten fortare än ni kan säga ikonsmuggling! Men nu kommer vi till baksidan av den här sagan. Galleriägaren hade blivit bedragen. Man hade ljugit för honom och gått bakom ryggen på honom och nu ville de ha hans förlåtelse? I ett sånt läge är förlåtelse inte det lättaste att ge. Det tog tid för våra vänner att närma sig varann igen. De visste båda att de inte klarade av att vara tillsammans. De visste också att de inte skulle klara av att INTE vara tillsammans. men vem skulle ta det första steget? Dagar blev till veckor som blev till månader. Månader blev till år och våra vänner vacklade fortfarande på klippans brant. Ja el nej? Rätt el fel? Familjen el kärleken? Kökschefen trodde att tid ifrån varann skulle vara lösningen på problemet, så han reste bort, for utomlands. Han var borta ett år! Och under det året gick det inte en dag utan att han ringde hem till Sverige, slösade bort pengar han säkert kunnat leva livet för där borta i soliga Spanien och de grekiska öarna, för att få höra sin älskades röst. Men ännu kunde han inte få in i sin söta lilla ryska skalle att galleriägaren faktiskt var den hans hjärta valt. Galleriägaren var tvungen att lägga ner hela konstgalleriet när det blev för svårt att få tag på bra konstnärer… Han fick jobb som barnvakt åt sin arbetsgivare. Arbetsgivaren hade en dotter som behövde någon som tog hand om henne. Och eftersom galleriägaren hade rykte om sig att vara världens bästa barnvakt, så fick han jobbet. Och den lilla tösen blev hans vän och förtrogna.
Hon tystnade. Nu babblade hon igen. Och hon hade lovat sig själv att inte nämna ett ord om vad som hände med Magnus. Men det var så svårt att sluta när hon en gång börjat. Bäst att korta ner det hela innan de började somna.
- Hur som helst, så insåg båda, sent omsider, med lite hjälp från släkt och vänner, att de var gjorda för varandra och borde tillbringa resten av livet tillsammans. Och det är precis det de har lovat varandra idag, inför oss, släkt och vänner, och inför gudarna som en gång sammanförde dem. Så, för att göra en lång historia kort, låt oss höja våra glas i en skål… till Micki och Nikolaj! Och må ert liv tillsammans bli fyllt av glädje, lycka och evig kärlek och passion! Skål!
Hon höjde sitt glas och drack. Hon hade, å andra sidan, en ynka liten överraskning till.
- Eh… det var en sak till! Okej, jag hade tänkt sjunga på mammas och pappas bröllop, men… nu blev det inte så… av skäl som skall förbli i glömska… och till stor glädje för vissa, antar jag, eftersom min sångröst inte direkt är känd som… jag har ingen sångröst, helt enkelt! Så jag tänkte att jag skulle sjunga den vid ett senare tillfälle. Nån gång när ingen lyssnade! Sen kom jag att tänka på orden i sången… och det slog mig att den låten… passar in på er alla fyra! –Mamma och pappa! Den här sången säger allt som egentligen kan sägas om er och er kärlek. –Och ni två! Käraste Micki och Nikolaj… Om ni inte gör det här till er låt så kommer jag aldrig att prata med er igen. Ni är tvillingsjälar! Förbundna med ett band som varar för evigt! Den här sången tillägnar jag er alla fyra! Och… som sagt, ni får ha överseende med det faktum att jag inte har någon sångröst. Jag fick mammas utseende och pappas hjärna, men… -Var ni tvungna att ge mig farfars sångröst?
De skrattade. Hon tog ett djupt andetag, hoppades att hon inte skulle tappa bort sig (Hon var trots allt ingen Celine Dion) och började sjunga:
-”For all those times you stood by me, For All the truth that you made me see, For all the joy you brought to my life, For all the wrongs that you made right, For every dream you made come true, For all the love I found in you, I´ll be forever thankful, baby, You’re the one that held me up, Never let me fall, You’re the one who saw me trough, Through it all!
Rösten sprack en aning, men hon tänkte inte låta det hindra henne! Hon skulle sjunga hela låten! Det var hon skyldig sina föräldrar! Det var hon skyldig Micki och Nikolaj! Hon tog ett djupt andetag och fortsatte med refrängen:
-You were my strength when I was weak, You were my voice when I couldn’t speak, You were my eyes when I couldn’t see. You saw the best there was in me. Lifted me up when I couldn’t reach, You gave me faith cuz you believe, I’m everything I am, because you loved me.
Hon hoppades att de inte skulle tycka att det var fruktansvärt. Hon hoppades att… Hon önskade… Ja! Varför inte! Hon hade alltid gett efter för sina impulser och det var det hon gjorde nu. Hon fick en retfull glimt i ögonen och i nästa nu gick hon ner för scenen. Hon påbörjade nästa vers “You gave me wings and made me fly, you touched my hand, I could touch the sky, I lost my faith, you gave it back to me, You said no star was out of reach…” och när hon väl var framme vid sitt mål, räckte hon helt enkelt över mikrofonen till Nikolaj.
- Du har långt bättre sångröst än jag nånsin kommer att ha! Flinade hon. Upp på scenen med dig!
Hon såg honom tveka och vände sig mot orkestern för att tysta ner den.
- Om du själv får välja vad du ska sjunga? Snälla Niko? El vad säger din bättre hälft? –Vad tycker du, Micki? Är det inte hans tur att göra bort sig uppe på scenen? Jag har fått nog av scenframträdanden för det här århundradet.
- Det kan du väl? För min skull?
Carolina nickade uppmuntrande och Nikolaj visste att han hade förlorat.
- Men då behöver jag doa-tjejer!
- Självklart! –Nina! Vad säger du?
Nina ryckte på axlarna.
- Varför inte?
- Ett villkor, bara!
- Vad?
- Vad som helst utom License to Kill!
Nikolaj flinade brett, men sa inget. Istället gick han före flickorna upp på scenen med mikrofonen i handen.
- Det här gör jag mot bättre vetande, det hoppas jag att ni förstår! Förklarade han för släkt och vänner.
- Jo, säkert! Kom igen nu, visa vad du går för!
- Okej, ni bad om det! –Viktor, du stänger av kameran!
- Aldrig i livet!
- Okej… Nu vet jag!
- Vilken ska du ta?
- Du får väl se!
- Niko… Ställ inte till med något!
- Skulle jag?
- Nikolaj!
- Lugn! Jag vet vad jag gör! OK?
Han kanske var lugn, men Carolina kunde inte riktigt lugna ner sitt nervösa hjärta. Bara han inte gjorde något dumt… Ah, hell, han hade redan begått varenda dumhet som fanns, vad skulle han möjligtvis kunna…
-“Tonight it’s very clear, cuz we’re both lying here, There’s so many things I wanna say.
Okej, så hon hade fel! So what?
-“I will always love you, I would never leave you alone. Sometimes I just forget, Say things I might regret. It brakes my heart to see you crying. I don’t wanna lose you, I could never make it alone.
I am a man who will fight for your honor, I´ll be the hero you’re dreaming of. We’ll live forever, knowing together that we did it all for the glory of love!”
Carolina trodde att hon hade sett allt. Det hade hon inte! Det förstod hon när Nikolaj gick ner för scenen och gick ner på knä framför en ilsket röd Micki och fortsatte att sjunga.
-“You keep me standing tall, you held me trough it all, I’m always down when you’re beside me. I´ll always believe in you, I could never make it alone. I am a man who will fight for your honor, I´ll be the hero you’ve been dreaming of. We’ll live forever, knowing together that we did it all for the glory of love.”
Carolina slängde en snabb blick mot Nina, men hon hade den stolta systerns mjuka blick och varken såg el hörde något annat än brodern.
-“Just like a knight in shining armor, from a long time ago. Just in time I will see the day, take you to my castle far away!”
Carolina skakade på huvudet. Hon var en romantiker, trots allt och det gick inte att förneka att hon njöt, alldeles storartat av att se Micki rodna… och hon flinade brett, som en annan fåne, när de nygifta helt plötsligt stod mitt på dansgolvet och kysstes för glatta livet. Det fanns bara en sak för Carolina och Nina att göra. De var tvungna att avsluta sången själva, utan Niko! Och av publikens jubel att döma, lyckades de ganska bra. De hade kanske en karriär inom sång-och dansbranschen när allt kom omkring. Så tittade de på varandra och båda tänkte på samma sak: Inte en chans i Hades att det skulle hända!
* * *
“Got a license to kill and you know I’m going straight for your heart. Got a license to kill, anyone who tries to tear us both apart, License to kill…”
Carolina kände allas blickar riktade mot sig, men det spelade ingen roll. Hon tyckte om låten och hon hade tänkt spela den på Nikolaj och Mickis bröllop, långt innan hela långa historien med Magnus Kleppner inträffade. Ett löfte var ett löfte och hon stod alltid för vad hon tyckte och tänkte. Sen fick de andra tycka och tänka vad de ville. Och nånting sa henne att alla höll med henne om den saken.
* * *
”Jag har min kind mot din kind, min arm omkring din hals, du och jag tillsammans i vår allra första dans Och när du ler mot mig och säger att det bara finns vi två. Och alla människor runt omkring oss, de finns ej längre till, du vet nog vad jag tänker på och jag anar vad du vill, då går vi sakta därifrån, sakta hem till mig. Och världen, den må brinna, alla dagarna försvinna, vad gör det oss? Låt alla de andra slåss? För vem bryr sig om de andra, när vi vet vi har varandra. Vad gör det oss? Åh, vad gör det oss? Jag har min kind mot din kind…”
Klockan började närma sig 03.15 och gästerna började tacka för sig. En efter en lämnade festen och snart var det bara de trognaste vännerna, de närmaste släktingarna som var kvar och som tänkte njuta av fest, mat och dryck så länge som möjligt. De hade faktiskt hyrt lokalen för hela natten och hela natten hade inte gått än.
- Men klockan är ju bara barnet! Protesterade Carolina när hennes mor påpekade att de skulle fara hem. Och sekunden efteråt gäspade hon så stort att käkarna höll på att gå ur led.
- Du håller på att somna stående, älsklingen! Det är dags att vi avlägsnar oss!
- Men mamma…
- Stumpan… Det är några här som helst av allt bara vill lämna festen och sticka hem till sitt.
Carolina surade till. Förlåt så mycket, då, att hon gått igenom allt besvär för att få till en sån trevlig fest som möjligt.
- Taskigt för dem! Muttrade hon. Nånstans i bakgrunden hörde hon musiken från stereon. Hon hade verkligen hittat varenda låt som passade in på den här dagen. Och de blev bara lugnare och sorgligare och vackrare för varje sång.
Jeanette skakade bara på huvudet och nickade diskret mot Micki och Nikolaj, som verkade fastlimmade i golvet. De rörde sig knappt, de stod bara där, med armarna om varandra och gungade till musiken.
- Carolina, viskade Jeanette till sin dotter, det är två stycken som väldigt gärna skulle vilja fira sin bröllopsnatt… om du förstår vad jag menar.
Nu gick det upp ett ljus och Carolina nickade eftertänksamt.
- Vet du, mamma, nu när du säger det, så… jag är verkligen väldigt trött!
- Förstod väl det! –Carl! Det är dags att åka hem nu!
- Men jag har något att…
- Carl! Vi går ut till bilen!
- Jaja! –Viktor, kom upp till mitt kontor imorgon, så kan vi fortsätta att prata då!
- Jag ser fram emot det! Att jobba ihop, alltså! Det blir… en ny erfarenhet!
- Det blir en utmaning!
- Jag älskar utmaningar!
- Samma här! Pappa skulle förmodligen vända sig i graven om han visste det, men…
- Men det får de tåla!
- Precis!
- Kör försiktigt!
- Ingen risk!
Carl hämtade sin rock och mötte Jeanette och Carolina ute på parkeringen.
- Vad diskuterade du och Viktor?
- Affärer, min älskling! Bara affärer!
Jeanette rynkade en aning på näsan. Hon var inte så mycket för affärer nu, när hon gick i väntans tider. Och förresten så skulle Carl förmodligen tillbringa halva natten med att berätta allt.
- Som du vill! Kan vi åka hem nu? Carolina ligger redan i baksätet. Den lilla sötnosen slocknade så fort hon kommit in i bilen.
- Hon har jobbat hårt! Hon borde få en belöning! Vad tycker du?
- Jag vet inte… och om sanningen ska fram så orkar jag inte tänka på det just nu! Kan vi inte bara åka hem? Det är mitt i natten!
De satte sig i bilen och Jeanette försökte dölja en gäspning. Carl log ömt mot sin hustru.
- Har jag sagt åt dig att jag älskar dig?
- Inte de senaste tio minuterna! Jeanette log mot honom
- Du kommer att få höra det en hel del ikväll! Lovade Carl när han startade bilen.
Jeanette skakade leende på huvudet.
- Carl Eriksson, om du orkar med något sånt efter en sån här kväll…
- Jag orkar vad du än har att ge mig!
- Är det ett löfte?
I baksätet låg Carolina Dahlén, född Eriksson, och log för sig själv. Allt som allt hade det gått ganska bra, var hon tvungen att erkänna. Nu var det bara två saker till: Nina och Tommy… och hennes nya lillebror, som skulle komma snart. Carolina suckade tungt. Bara det hände något mer underligt.
För nog hade de senaste månaderna verkat farligt såpa- aktiga?
UnoCrowntwig on Chapter 1 Sun 23 Mar 2025 12:16AM UTC
Last Edited Sun 23 Mar 2025 12:18AM UTC
Comment Actions
UnoCrowntwig on Chapter 33 Fri 04 Apr 2025 10:17AM UTC
Comment Actions
Remlundskan on Chapter 33 Fri 04 Apr 2025 09:15PM UTC
Comment Actions