Work Text:
1980
De var ute i någon stad norrut, så nära Bottenviken att man nästan kunde känna den norska snön på tungan om man stod ute på en brygga. Hotellet de bodde på låg precis vid kusten, vilket vanligtvis skulle blivit dyrt men blev istället motsatsen nu på vintern. Det var inte ofta de ens bodde på något ordentligt hotell, men de skulle ha tre dagars uppehåll mellan spelningarna och tre nätter i bussen kändes lite jobbigt när de inte ens skulle vara ute och åka.
Man skulle kunna anta att det var jävligt stor skillnad mellan att spela i Stockholm, små nästan-en-by-städer i Svealand och medelsmå industristäder som dessa, men folk behandlade en ungefär likadant vart man än var om man spelade i ett popband som var mindre än ABBA men större än… ja, de du inte hört talas om. När man hade gitarren med sig var det en blandning av svag beundran och nyfikenhet, alternativt uttråkad surhet. Utan instrumenten var de bara en grupp av 20-något åringar med förjävliga frisyrer och för mycket ego. Eller, de flesta av dem, i alla fall. Kricke nådde inte ens 20, men han var den enda. Han kunde nog gå för tjugo om han var nyklippt och klädd i något respektabelt. Eller kanske inte. Det är fan som att jag fick några extra storebrorsor på köpet när jag gick med i bandet, hade Kricke sagt någon gång i den där svagt träliga rösten som var så lik hans egna. Han kommer inte ihåg vad han själv svarade på det, bara att konversationen slutade i en felvinklad kram och den typen av skratt som bara hans bror kunde få ut ur honom.
Även om det bara var två år emellan dem så kändes det oftast som världar. Kricke oroade sig sällan över bandet eller livet på en helhet, Joppe gjorde motsatsen. Folk gillade Kricke, ville skämta med honom och förstå vad som pågick under ytan. Joppe visste dock en hemlighet, just att det var ganska tomt där nere, han hade dubbel- och trippelkollat och sedan några gånger till. Såklart hade han sina egna idéer och dagdrömmar, det verkade gå i släkten att sådär checka ut och leta efter rätt ord bland molnen. Men ändå var de olika. Ändå var Krickes röst alltid på en stadig volym medan Joppes sköt upp och ner som en trasig termometer. Så var det bara, både innan bandet och nu idag. På gott och ont.
Fast just idag var båda ganska tysta. Resten av bandet hade dragit hem till någon kille de träffade igår när de inte själva spelade utan bara tittade på. Men Joppe hade inte tyckt om honom lika mycket som de andra. Han hade för stort ego och fula byxor. Kricke var bara på ett sånt humör där han mer än allt annat ville haka på storebrorsan, så såhär blev det.
De två, själva på en grå strand. Inte det bästa sättet att spendera en ledig dag, speciellt inte i november, men om inget annat så fick det i alla fall tankarna att flöda friare än de gjort på veckor. Bitar av texter här och där.
Det fanns en gammal skruttig brygga nere vid vattnet, långa metallpelare och mörkt trä som skärde en människoskapad linje ut i det grå-blåa vattnet. ”Vill du ut på vattnet eller?”
Krickes ansikte lyste upp svagt när brorsan tilltalade honom, precis som det gjort sedan dagen han lärde sig sina första tre ord. Om Joppe lät sig själv tänka på det allt för länge så skulle det nog börja göra ont, som när man inte vet om huvudvärken är illa eller inte och så känner man efter så mycket att det tillslut känns värre än det faktiskt var. Jag sjunker ner i den spruckna tiden, långt ner. Han körde händerna djupare ner i jackfickorna.
”Ja, visst.”
Joppe nickade bara i svar och började trampa iväg över stenarna och den grova sanden. Det var så jävla tyst. Den kyliga november vinden och bilar från stadens kant var de enda ljuden som täckte tystnaden som låg tungt mellan de två. När de var barn i samma trånga sovrum så var det normen att spendera timmar i relativ tystnad (Joppe skulle strypt brorsan om de skulle försökt att prata konstant på den tiden), men nuförtiden var det sjukt ovant. Det var alltid musik eller prat, och nästan alltid med andra.
Kylan kändes outhärdlig ute på bryggan, och närmare vattnet såg man att ”vattnet” faktiskt var mer som isblock med vatten lite här och där. Kricke sa något men han hörde det inte över blåsten som helt plötsligt bestämde sig för att ta upp hastigheten. ”Va?”
Han höjde rösten och testade igen. ”Fan. Jag sa, fint strandväder va!?"
Han skrattade bara i svar. Verkligen. Vädret i kontrast med landskapet kändes passande med hur Joppe kände sig. Det blev lite konstigt ibland. Asså, de spenderade första halvorna av deras liv hittills på att gräla, och sen helt plötsligt var Kricke bara där hela jävla tiden, men på något vis var han inte ens arg på det hela. Eller i alla fall bara arg ibland. Hälften av tiden, kanske. Men annars funkade det bra, jävligt bra, faktiskt.
Ingen av dem skulle erkänna att de frös, men de båda duckade hakorna ner i kragarna och skakade stelt under deras gamla och för tunna jackor. ”Ska vi dra tillbaka eller?”
Kricke nickade och log. Inte för att han kunde se hans mun direkt, men Joppe bara visste det. De gick i takt med varandra upp från stranden och tillbaka upp på gatan. De gick rakt in mot land och tog första svängen, där låg det (ärligt lite sunkiga) hotellet som de för stunden kallade hemma.
Väl inne i rummet suckade de båda och slappnade av. Man blev verkligen aldrig van med kylan. När han tog av sig jackan och slängde sig på sängen märkte han hur flottigt håret var när luggen blev klistrad mot pannan. ”Kricke?”
”Mm?”
När han tittade upp så hade Kricke redan hittat fjärrkontrollen och något drama skit var på.
”Vad är det här?” mumlade han, kinden fortfarande mot sängen.
”Lycka till, heter det.”
”Jahaa… som låten jag skrev innan namnbytet asså. Minns du den?”
”Jo. Nått om en BMW 1000.”
De var båda tysta en stund till innan Joppe kom ihåg att han hade tänkt att duscha. ”Du, jag drar och duschar.”
Kricke svarade med bara ett distraherat Aah.
——
När han var klar i duschen och försökte torka håret med en av hotellets extremt små handukar så bankade det på badrumsdörren. ”Vad!?”
Krickes röst, såklart, genom den tunna dörren: ”öppna!”
Han tvekade i någon sekund, men som alltid så låste han upp.
”Är det här din?” Han höll upp ett litet svart block med en maskeringstejp bit på där det stod TEXTER i kladdig handstil.
Joppe himlade med ögonen och vände sig tillbaka till spegeln och hans fuktiga hår. ”Ja, vadåra?"
”Nej men… inget. Gillade bara texterna. Lite flummiga bara. Är franska drömmar om när ni drog till Paris?”
Joppe kunde fysiskt känna kinderna rodna samtidigt som han såg det hända i spegeln. Nu kunde det bli jävligt jobbigt. Han bestämde sig för att svara kort och enkelt. ”Ja.”
Han hörde Kricke bläddra i blocket och tittade på honom genom spegeln. ”Och han dansar bara med nyktra killar, då?”
Joppes ögon vidgades och han stirrade ner på brorsan i tystnad, fortfarande genom den smutsiga och fuktiga spegeln. Han skulle hellre dött än vänt sig om, just i den stunden. Denna gången valde han att undvika frågan helt, och så hoppades han att Kricke bara kunde glömma det. ”Den är inte färdig än.”
Kricke stängde blocket. Äntligen. Han ställde sig sedan upp och tog ett steg emot honom. Panik sköts rakt ut från hjärtat, ut till lungorna och upp för att bygga en klump i halsen. Joppe höll nästan andan. Men det enda Kricke gjorde var att krama honom. Joppe pustade ut och slöt ögonen både i lättnad och av den vana känslan av hans brors kroppsvärme. Visst var en kram i denna position ovan, men inte så ovan att det väckte någon mer panik. Krickes andetag nådde hans kind och med förvåning kände han lukten av öl i hans andedräkt. Jäveln måste ha tagit de få han hade köpt och sparat på rummet.
Innan han kunde säga något eller kanske slå till honom så backade Kricke igen och fumlade ut ur det nästan kvävande varma badrummet.
Efter att ha njutit av ensamheten i någon minut så hängde han upp handdukarna igen och klädde på sig gårdagens tröja och rena kalsonger.
När han gick ut i rummet igen så låg Kricke däckad, nu på hans säng istället för sin egen. Utanför fönstret hade någon centimeter snö täckt träden som låg mellan hotellet och stranden. Solnedgången var suddig på horisonten och täckte rummet i en varm ton som gav det hela en nästan overklig känsla. Han släckte den enstaka golvlampan i hörnet, drog upp värmen så mycket som möjligt och kollapsade i sin säng, så nära Kricke att han kunde känna kylan av hans långa nästan hårfria ben mot hans egna.
Det tog längre än någonsin att somna med hur hårt och snabbt hans hjärta dunkade bakom revbenen, men han sov som död genom natten. Han märkte inte ens när Krickes arm hamnade runt honom.