Chapter Text
Det var en ovanligt kvav tisdag i Riksdagen. Utanför sken solen över ett spegelblankt hav, men inne i byggnaden var luften tung och stilla. En dåsig stämning hade lagt sig. Inne på sitt kontor satt Ebba Busch vid sitt skrivbord, inhöljd i en aura av moralisk självgodhet. Hon märkte varken solen eller den blanka havsytan när hon långsamt sörplade sitt svarta kaffe.
Hon skrev med beslutsam hand:
”Motion 64 (2025:47B): Förslag om semantisk och institutionell renhållning av äktenskapsbegreppet.”
Hon log nöjt. Orden ”semantisk renhållning” gav henne en varm känsla i hela kroppen. Ebba hade tänkt på det här länge. Varje gång hon såg ett sexuellt avvikande par fick hon en märklig känsla i hela kroppen. Ebba tänkte att det förmodligen var det inneboende äcklet som varje respektabel kristen bör känna inför synd. Hur som helst så skulle det snart bli ändring på detta med den här nya motionen skulle rättvisa skapas, inga mer homosexuella på Svea Rikes gator. Renhållning är verkligen vad det här landet behöver, tänkte hon. Självklart skulle det bli en väldans uppståndelse.
Ebba Busch var som tur en kvinna av sin tid och som en sådan kvinna bör frodades hon inte bara av uppmärksamhet utan levde för den i alla dess former. Hon levde för den lika mycket som för Jesus, ibland till och med lite mer. Ebba log nöjt för sig själv och funderade på varifrån hon fått all denna briljans, förmodligen från Gud eller kanske genom intensiv lyssning på Taylor Swift.
Klockan var 09:42 enligt riksdagens officiella väggklocka. Ledamöterna satt med sina kaffemuggar och talmanus i plenisalen. I salen rådde en ovanlig stämning av uppsluppen förväntan i stark kontrast till den vanliga känslan av vardagligt stillestånd. Det var äntligen dags för partiledardebatt. Ebba Busch motion hade slagit ner som en bomb. Själv satt hon rak i ryggen utan ett veck i kavajen eller ett hårstrå i oordning. Hennes kostym liknade en uniform i sin omsorgsfullhet och Ebba var redo för krig.
Ebba tyckte personligen att hela utspelet verkade slå ut riktigt bra, hon njöt av uppmärksamheten. Hon stod stolt kvar vid sin motion som den sanna ensamma stöttepelaren för moral som hon alltid var menad att vara. Ebba strålade fram tills Nooshi Dadgostar bestämde sig för att förstöra allt. Gud vad Ebba hatade Nooshi. Det fanns ingen som bättre representerade allt som var fel med Sverige än hon. Noshi var en terroristkramande kommunist i ordets sanna bemärkelse, en fara för demokratin om något. Precis som alla terroristkramande kommunister var hon otroligt svår att bli av med, lite som en kackerlacka.
Nooshi: "Herr talman, jag blir förundrad över att Ebba Busch kan sitta här och tala om moral när hon vill förbjuda något så självklart som allas rätt till att älska. Jag känner dig Ebba, jag vet att du älskar det sensationella men det här är inte rätt.”
Trots att detta var ett uppenbart brott mot riksdagens debattregler genom att direkt tilltala Ebba så lät talmannen debatten fortgå. Han var lika investerad som resterande åskådare och hade genom detta helt glömt bort sin roll som debattmoderator.
Ebba: “Herr talman, vi i Kristdemokraterna ägnar oss åt sakfrågor. Det handlar om att bevara svenska värderingar. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har med berått mod låtit Sverige förfalla.”
Nooshi: “Herr talman, det är tydligt att Ebba Busch försöker göra allvarliga ingrepp på svenska folkets rättigheter.”
Ebba: “Vi återställer Sverige till dess forna glansdagar. De hör inte hemma i kyrkan, dem anpassar sig inte, de-”
Nooshi: “Men! hur uttrycker du dig!?"
Ebba stelnade till. Det där kanske skulle låta dåligt i pressen. Bäst att mjuka upp det en aning.
Ebba: “Då måste vi självklart ge dem möjligheten att anpassa sig. Jag föreslår renhållning inte bara av begrepp utan också av vissa missförstånd… ”
Nooshi: “Missförstånd? Du förstår att det är människor du pratar om?”
Ebba: “Nej, nej, de är knappast människor”
Nooshi: “Du äcklar mig!”
Talmannen tog äntligen sitt förnuft till fånga och avbröt ordväxlingen genom att häftigt tillrättavisa både Ebba och Nooshi.
Ebba kände en kall ilning. Men det var inte av skräck. Det var något helt annat. Vanligtvis brukade en arg vänsterpartist väcka en glädje hos henne som hon vanligtvis inte ens kände vid närvaron av hennes barn. Men det här var annorlunda. Ebba kände sig äcklig. Nej, det kan inte stämma, det måste vara på grund av något annat.