Work Text:
*******
~1968~
”Han var en riktig skummis, ellerhur Britta?”
Inget svar. Som vanligt, Vilda kan inte riktigt förvänta sig något annat. Hon pratar trots allt med en spiskrok. En väldigt bra spiskrok med mycket sentimentalt värde— men ändå. En spiskrok. Britta kom i alla fall till användning i natt, både för att hota mannen som kallar sig Bengtsson… vad var det mer han sa? Billiga Bengtsson? Bisarra Bengtsson?
Vilda kommer inte ihåg, så det måste varit något irrelevant. Eller dumt. Kanske både och, han verkade inte vara den skarpaste kniven i lådan. Mannen spenderade mer tid på att piffa till mustaschen i reflektionen från ett fönster än att hjälpa Vilda leta efter den dumma bilden inne i arbetsrummet. Hennes enda tröst efter barnarbetandet är halsbandet hon lyckats förhandla till sig. Stjärnberlocken hänger numera tryggt mot hennes hals. Det enda beviset att allting faktiskt hände.
Bengtsson försvann upp i rök strax efter att ha fått sin väska. Vilda förstår verkligen inte hur den till synes klumpiga mannen lyckades med det. Det är ganska svårt att ta sig ner från balkongen helt ljudlöst— Vilda har försökt många gånger. Än så länge har hon inte lyckats utan att bli upptäckt.
Hursomhelst kom Britta till användning både genom hotning av inbrottstjuv och till att eliminera problemet som heter morbror. Eller, eliminera är nog inte rätt ord. Han är inte död alltså— Vildas morbror är bara tillfälligt… inkapabel att vara vid medvetande. Ja. Precis så ligger det till. Han verkar trots allt inte ha några problem med att använda hallen som sovrum. Sen om det är bekvämt med mockaskor som kudde vet hon inte. Det luktar nog inte gott. Vilda hoppas att han inte kvävs. Hon må inte gilla mannen sådär jättemycket, men att ha en morbror som dog av fotsvett skulle vara ordentligt pinsamt. Och Kråksjö är Kråksjö— en liten stad där alla känner alla, vilket innebär att nyheter och rykten sprids snabbare än du kan säga stol. Vilda vill absolut inte stå i centrum av det kaoset.
Hon borde kanske kolla till sin morbror, ifall att han faktiskt har dött. Fast först måste Vilda torka av Britta. Hon blev lite blodig smutsig.
~
Han är definitivt inte död. Tyvärr. Vilda skulle föredra om hennes morbror låg och sov en stund till, mest för att slippa bli uppläxad över hur hon inte ska vara vaken vid den här tiden. Klockan två på natten är faktiskt inte så sent för en elva snart tolvåring. Inte enligt Vilda i alla fall. Britta instämmer. Fast det gör Britta alltid— hon är verkligen en lojal vän. Mycket bättre än alla klasskamrater i skolan, som alltid ska håna påpeka att Vilda inte har några föräldrar. Men Vilda har föräldrar, hon har pappa. Även om han inte är här just nu. Det förstår inte Vildas klasskamrater, så hon föredrar spiskrokens sällskap alla dagar i veckan. Britta skulle aldrig säga något elakt. Britta kan inte prata.
Någon som däremot skulle säga något elakt är Vildas morbror. Han är inte elak elak, men orden som spottas ur mannens mun svider lika mycket som chilipeppar i ögonen ändå. Gör inte si, gör inte så, sluta bete dig så barnsligt, håll truten och gå till ditt rum. Något i den stilen. Han betedde sig aldrig så innan mamma dog.
Mannen i fråga ligger raklång över heltäckningsmattan, med pannan mot ett par skor. Ytterdörren står på glänt— det blåser sval luft in i hallen. Vilda petar honom försiktigt på axeln med Britta. Japp, definitivt inte död. Andedräkten stinker däremot sprit. Trevligt. Han gnyr till lite när Vilda petar hårdare. Det dröjer några fler petningar innan han vaknar ordentligt.
”Mm… Vilda? Vad hände?”
Vilda biter sig i kinden, ”Du snubblade i trappan. Slog i… huvudet. Ganska hårt faktiskt,” svarar hon till slut.
”Det förklarar huvudvärken.”
”…”
”Vi säger så.”