Chapter Text
Det är 989 och det är nu du dör.
Det känns som en sådan dag. Och det känns… okej. Smärtan har domnat bort, det mesta har domnat bort, men du känner fortfarande värmen av de sista solstrålarna som silar ned genom trädens grenverk i ditt ansiktet, och du känner fortfarande trycket av Clints hand i din.
Det är okej.
---
Det var en gång en kvinna som visste att hon snart skulle dö.
Blodet i näsduken talar sitt tydliga språk. Hon är inte gammal, knappt ens trettio, men soten tar den soten vill ha, och hon är redan böjd och märkt av åren på tvätteriet, försvagad.
Klen, som hennes man säger. Fräser när hon inte längre orkar gå upp, pjåskkärring. Han vill knappt ens se åt henne mer, blicken vänder sig oroligt bort när hon hostar och hostar och hostar tills hon helt tappat andan.
Inte tror hon att han bryr sig om hur det går för henne. Han bryr sig om vem som ska laga hans mat och tvätta hans kläder. Bryr sig om vems lön han ska supa upp när hennes inte längre finns.
Och så faller mannens blick på sonen, som inte viker från sin mors sida annat än när hon skickar bort honom för att köpa bröd eller hämta vatten eller ber honom att gå ut och lek i solskenet, inte ska du sitta här inne i mörkret, spring iväg nu.
Han lämnar henne endast motvilligt, och det är då det värker som mest i henne. Det är svårt att dö, men svårast ändå att se sorgen i den man älskars ögon, och veta att inget mer finns att ge dem, annat än smärtan när man ger sig av. På så sätt är det ändå skönt att mannen inte håller av henne; honom blir det inte svårt att lämna.
Men pojken, hennes arme, vackre pojke…
Och kvinnan hoppas, hoppas, att sonen, när hon är död, ska vänta tills fadern stupat omkull i kökssoffan om natten och sedan packa vad litet han kan ha nytta av, undangömda småslantar, faderns extraskjorta, kanske hennes mors brosch som minne, en enda glimt av glitter i detta gråa hem, och sedan ska han ge sig av långt, långt bort och aldrig, aldrig komma tillbaka.
Hon hoppas att vad han än blir, så blir han det någon annanstans. Hur han än dör, så gör han det inte som hon, grå och utsliten och så helt utan förmåga att hjälpa den hon älskar mest.
---
Det är 989 och du är inte död. Det är något av en överraskning.
Du måste ha svimmat, och någon måste ha hittat dig, för när du vaknar till liv igen ligger du på halm i en timrad koja. Kojan är tom, men någonstans utanför den hör du röster. En äldre kvinna och en yngre man, om du skulle gissa; okända.
Du försöker sätta dig upp men sjunker omedelbart och hjälplöst ned på bädden igen. Smärtan i sidan skär som en glödgad kniv genom din kropp, och såret i ansiktet värker och bultar. Varje andetag får det att riva i bröstet.
Du är inte död, men du är inte säker på att du inte är döende. Sjukvården på vikingatiden är inte känd för sin höga kvalitet.
Du sluter ögonen och söker mörkret, önskar dig tillbaka in i medvetslösheten. Att dö i skogen, för att rädda Clint, det var en sak, men tanken på en lång, plågsam dödskamp i den här smutsiga stugan—
Men du förlorar inte medvetande. Du dör inte. Så du öppnar ögonen igen och söker istället med blicken efter något, något, som kan rädda dig, eller—om inte—förkorta ditt lidande.
Och då får du syn på den. Tidskikaren. Först tror du att du måste ha sett fel, det kan inte stämma, du har feber, du hallucinerar, men nej, det är den, du skulle känna igen den var som helst, och det är den, den ligger på bordet, bara ett par meter bort.
Han lämnade kvar den. Clint lämnade kvar kikaren.
Det svartnar för ögonen när du kravlar dig upp ur bädden och över det jordiga golvet, men du klamrar dig fast vid medvetetande och tvingar tillbaka kvidandena och släpar dig fram till bordet. Fingarna känns fruktansvärt fumliga, det är svårt att ställa in reglagen rätt, men du ger inte upp, och till slut, till slut, lyfter du med darrande händer kikaren mot ditt ansikte och söker en rak linje.
Kanske borde du vänta och tacka dina räddare, men strunt i det. Du vill iväg, du måste bort, till en tid där det finns antibiotika och smärtstillande och fotbad.