Work Text:
“‘Kronprinsen avslöjar: det är jag i videon’,” läser Ayub från sin mobil, och alla i rummet tystnar.
Simon, som legat och tryckt mot kanten i soffan, med magont från alla nerver, nästan slänger sig ur soffan i sin hast att se nyheterna med egna ögon. Även om Wille hade lovat att vara ärlig, att berätta att det var han i videon, så är Simons lättnad obeskrivlig.
Han praktiskt taget sliter mobilen från Ayubs händer, och alldeles riktigt så står det så, överst på hemsidan, med stora bokstäver.
JUST NU: KRONPRINSEN AVSLÖJAR: “DET ÄR JAG I VIDEON.”
I ett kort ögonblick blir det nästan helt tyst inuti honom. Allting stannar, tankarna, andetagen, det känns nästan som att hjärtat stannar, och sedan får han panik. Det var ju det här han hoppades på, det här han ville , men nu när han ser det i skrift - då är det nästan för mycket. Mer än vad han vågat tro, mer än vad han var förberedd på. Rosh, som slängt sig mellan Simon och Ayub, trycker på skärmen med ett finger som är kladdigt från chips och öppnar artikeln.
“Vi måste ju se vad han sa, ju,” säger hon, när Ayub protesterar högljutt om den extra vikten över honom, och smutset på hans skärm.
Artikeln består bara av en kort inledning, och sedan en uppmaning att se klippet ovan. Det är ett kort klipp, bara någon minut lång, men de slår på den ändå, för det är viktigt. Wille är viktig.
Han sitter på en stol, med prydliga kläder och ett artigt leende på läpparna. Han kollar in i kameran, men sneglar mot något precis bredvid kameran med jämna mellanrum. Han ser ut som att han hellre hade varit varsomhelst förutom framför en kamera.
När han börjar prata är det stelt, som om att han läser innantill från ett noggrant planerat manus som någon på hovet skrivit åt honom. Vilket det förmodligen är, tänker Simon. Allt det Wille har sagt om livet på slottet gör att Simon känner sig ganska säker i sin bedömning.
“Jag började på Hillerska för att fokusera på mina studier och planerade att inte engagera mig i några känslomässiga relationer,” börjar han, men tystnar sedan. Han rätar upp sig, drar sina händer genom håret och rätar till sin mörkblå kostym. Han fäster denna gången blicken rakt in i kameran, och lyfter upp sig själv på ett sätt Simon aldrig sett tidigare.
Wille harklar sig, tar ett djupt andetag, och fortsätter sedan med betydligt mer flyt än tidigare, “Men det blev inte så. Incidenten som ägde rum tidigare i veckan, då en intim video spreds över internet, är något som varken jag eller resten av hovet står bakom och det borde inte fått ske. Videon filmades utan tillstånd och borde aldrig spridits. Men det är jag i videon, tillsammans med en annan elev på skolan, och det är inte något jag tänker be om ursäkt för. Varken hovet eller andra inblandade kommer kommentera detta något vidare, men vi vill påminna om att alla har rätt att leva som vad de vill, vare sig man är homosexuell, hetero, eller något annat. Tack.”
Videon tar slut, och reklam för liknande artiklar kommer upp på skärmen. Simon, som inte kan slita blicken från rubriken, och som varit tyst alldeles för länge, släpper ut ett skrik av ren glädje och slänger sig över Sara.
“Han gjorde det, han fucking gjorde det!” skriker han, och slänger armarna kring henne. Han nästan begraver sig själv i hennes armar, och sen slår han en kudde bara för att - han kan inte hålla glädjen inuti sig, det är överväldigande, allt som händer.
“Jag visste att han kunde göra det, mi amor,” säger hans mamma, och Simon älskar henne så, så mycket.
Några timmar senare, när han precis ska släcka lampan och gå och lägga sig, plingar hans mobil till med ett nytt meddelande.
Wille<3: hej, såg du intervjun?
Wille<3: förlåt om jag sa något fel
Wille<3: jag ville bara vara ärlig
Han kan inte dölja leendet som tränger fram när han läser meddelandet från Wille. Ibland glömmer han bort att det faktiskt är sant. Både delen där han har en pojkvän (är de ihop? Han vet inte, men de är något) , och delen där denne person är Sveriges fucking kronprins. Han börjar skriva ett svar, men mobilen fortsätter bara att plinga, med ännu fler meddelanden från Wille.
Wille<3: det är ok om du är arg
Wille<3: jag kan dra tillbaka det om du vill
Innan han hinner tveka trycker Simon på kamerasymbolen uppe i hörnet, och efter bara någon sekund svarar Wille.
Han ligger under täcket med rufsigt hår, korset han alltid har runt halsen hänger ner över hans blåa pyjamaströja, och Simon önskar med allt han har att han hade Wille bredvid sig just då. Wille ler lite in i kameran, men det är något som ligger bakom fasaden han försöker sätta upp, något ömtåligt, något som är bara sekunder från att spricka.
“Hej,” hälsar han, och Wille hälsar likadant. Det är stelt, och den vanliga, lättsamma stämningen mellan dem känns långt borta. Precis när han ska börja prata tar Wilhelm över.
“Förlåt för vad jag sa, om det där med att jag inte tänker be om ursäkt. Det kanske var för mycket, jag vet inte. Mamma är inte så glad, iallafall. Det var därför jag inte kunde höra av mig tidigare. Men du, jag kan säkert dra tillbaka det, om du vill. Säg bara till-”
Wille fingrar på korset som hänger runt hans hals, och drar det fram och tillbaka, fram och tillbaka runt hans rödsprängda hals. Simon önskar att han var där så att han kunde lägga sin hand över Willes, stilla den och hålla den i sin egen. Säga att allt är okej, att allt kommer bli bra.
“Wille,” börjar han, och Wille tystnar genast. “Hur ska du dra tillbaka det?”
Något blixtrar till bakom Willes ögon, och han kollar bort från kameran. “Jag vettefan. Men om du vill att det är vad jag ska göra så löser jag det, du behöver inte oroa dig,” säger han, rösten tom på känslor.
“Men jag är så glad att du sa…det du sa, du behöver inte dra tillbaka ett piss. Jag kan inte tro det. Ärligt. Du är så fucking modig,” säger Simon, och Wille kollar på skärmen igen, ögonen sökandes efter något på andra sidan.
Han drar sedan en trött hand över ansiktet, och gör en generad grimas. “Käften, det är jag inte alls. Jag trodde inte heller att jag skulle göra det, liksom. Mamma ville inte det, men sen…”
“Sen gjorde du det ändå. För du är så jävla stark,” säger Simon, och Wille skrattar lite.
“Sluta, det är ju du som är stark. Du står ju ut med allt…” han letar efter ord, men nöjer sig bara med ett “...allt, och så tar du ändå hand om mig, även om jag inte förtjänar det,” mumlar Wille, och ritar med sitt pekfinger på lakanet.
Simon suckar högt, “Men Wille...ta komplimangen. Du är visst modig, och du är visst stark. Och jag ‘står inte ut’ med någonting, säg inte sånt.”
Det blir tyst, Simon kollar in i skärmen och Wille kollar bort, men tillslut tänder Wille sin sänglampa och sätter sig beslutsamt upp i sängen.
“Vill du ha en room tour? Se kronprinsens exklusiva rum på slottet?” retar han, och ögonbrynsflirtar genom skärmen.
Simon är inte dum, han märker en flyktväg när han ser den, men idag nöjer han sig ändå. Wille har redan varit modig. De är fortfarande i den här hysteriska röran tillsammans, vilket är mer än vad han vågat hoppats från första början.
“Sure,” svarar han, och himlar på ögonen med ett varmt leende. Även om han önskar att Wille kunde ta komplimangen så kan han ju inte inte le när han ser Wille.
“Jo, då börjar vi här,” säger Wille, och lägger handen på sin tapet, en guldig och mönstrad röra. “Den här tapeten är designad av...någon, och ska likna typ sjuttonhundratalet, tror jag. Men den är typ ny. Och här har vi mitt skrivbord, och där ute,” han pekar ut genom det stora fönstret som gömmer sig bakom en tjock röd gardin bakom skrivbordet, “har vi trädgården. Dörren du ser där ute leder till källaren, jag kan visa den för dig när du kommer.”
“Ska jag komma till slottet?” frågar Simon, och han nästan överraskar sig själv med hur säker han låter i sig själv. Han låter som att han bara retas, precis som han gjort alla de där andra gångerna.
“Ja, såklart du ska det,” säger Wille självklart, “Du är ju viktig.”
“Du är också viktig,” säger Simon, och Willes röda kinder nästan lyser genom skärmen. Wille harklar sig, och fortsätter sedan sin rundtur.
“Ehm...jo, här har vi min garderob, den är väldigt bra, väldigt rymlig…”
De pratar i timmar; om slottet, om rodden, om Ayub och Rosh, lite om Erik. De saker de säger kommer inte spela någon roll om ett dygn, om en vecka, det vet Simon. Men Willes mjuka röst och den kittlande känslan i magen han får varje gång Wille tittar drömskt på honom genom skärmen, den är ovärderlig.
“Kan du prata med mig tills jag somnar? Det är så....tomt, här. Öde,” säger Wille, som nu ligger under täcket, tröjan slängd på golvet sedan länge. Ingen av dem har velat lägga på, trots att klockan smyger sig närmare och närmare morgondagen som ingen av dem riktigt är redo att bemöta ännu. Det kommer komma frågor, bemötanden och situationer som inte kommer gå att lösa, och just nu känns allt som inte är här och nu som för mycket.
Wille gäspar stort, och Simon kan inte låta bli att ta några screenshots på bilden framför sig. Willes hår är rufsigt, han är lite röd runt ögonen, och han ler trött men nöjt in i kameran. Om det blir Simons nya bakgrundsbild, iallafall tills han kan få en bild på båda två, så är det inget man behöver tala högt om.
“Såklart. Eh, jag klarade ett uppdrag i mitt spel idag, så det var kul,” berättar Simon, som alltid blir så nervös när all Willes uppmärksamhet är på honom, även om han kanske borde vant sig nu.
Men hans tidigare ro förstörs när Wille skrattar högt och brottar sig igenom en inkommande gäspning.
“Vad är din grej med spel? Är det din turn-on? Borde jag komma ihåg det?” retar Wille, och ögonbrynsflirtar igen.
“Men håll käften…” stönar Simon, och Wille skrattar bara ännu högre åt sin generade Simon.
De pratar ända in i natten, och när de somnar vet de att morgondagen kommer vara okej. De har ju ändå varandra.