Work Text:
“Vad tror du att han vill prata med dig om?” frågar Jenny medan hon drar wettexduken över köksbänken.
Veronica har alltid tyckt att Jenny har så vackra händer. Riktiga pianofingrar. Händerna rör sig fram och tillbaka för att fånga upp brödsmulorna som de struntat i att torka bort efter frukosten, men som Jenny absolut inte vill ska ligga kvar när de ska få besök. Veronica har sagt till henne att det inte spelar någon roll, Wilhelm bryr sig inte om sånt, men Jenny har plockat fram disktrasan ändå.
“Jag vet inte”, säger Veronica och stoppar i filtret i kaffemaskinen. När hon lägger i en skopa Gevalia ramlar några korn ner på köksbänken. Sekunden efter är Jenny där med disktrasan. “Han går nog igenom väldigt mycket just nu.”
“Allt som hänt de senaste veckorna har varit så orättvist”, säger Jenny. Hon kramar ur trasan i diskhon.
“Vi vet inte om det är han i videon”, säger Veronica.
Hon sneglar på klockan som hänger över dörren. Fem i fyra. Han skulle vara här snart.
Wilhelm hade skickat ett sms igår kväll och bett om att få komma över och prata om något. Om vad hade han inte specificerat, och Veronica hade inte frågat, men hon hade sina aningar. Hon hade läst om videon på förstasidorna i tidningsstället på ICA, men hon hade inte vågat klicka sig in på någon artikel online. Hon var för rädd för att videon skulle ligga på automatisk uppspelning, och att hon skulle råka se .
Hon tänker på pojken hon lärt känna på konfirmationslägret. Den försiktiga 15-åringen som tenderat att dra sig tillbaka medan de andra stojat sådär som ungdomar i grupp gör. Hon upplevde det som att Wilhelm istället hade sökt sig till henne och de andra ledarna. När ungdomarna spelat volleyboll på stranden eller UNO under fikapausen hade hon och Wilhelm suttit bredvid och tittat på. Han hade ställt frågor om hennes tro, om hennes jobb, om Jenny. Hon hade försiktigt försökt lirka upp honom, men hade inte vågat ställa några frågor som kändes på riktigt.
Efter allt det som Veronica sett hända i Wilhelms liv under den gångna hösten, från bråket på klubben till Eriks död, värmer tanken på att Wilhelm skulle ha hittat någon att förälska sig i. Att han hittat någon han känner sig trygg med och som han kan vara sig själv med. Men av just den anledningen hoppas också Veronica att han inte hade träffat någon, för om det är något som är värre än att vara ensam så är det att bli utlämnad inför hela världen och sedan bli tvungen att ljuga om det. Och av just den anledningen hade Veronica också bestämt sig för att tro på Wilhelm när han hade förnekat att det var han i videon i en intervju som publicerades tidigare i december. Hon hade trott på honom, fram tills igår kväll när han hade smsat henne. För varför skulle han höra av sig till sin lesbiska konfirmationspräst efter ett och ett halvt års tystnad - med undantag för när Veronica kramat om honom efter Eriks begravning - om det inte var för att söka stöd i just den situationen som Veronica inte ville tro att han befinner sig i.
“Oavsett vad så är hela situationen orättvis”, säger Jenny. “Medieombudsmannen skulle fälla de här publiceringarna om någon anmälde.”
Det ringer på ytterdörren och Jenny rycker till. Den gamla dörrklockan skär i öronen. Veronica skyndar sig ut i hallen och öppnar.
Pojken i trapphuset är inte densamma som den brunbrända 15-åringen som hade Gotlandssolen i ögonen förra sommaren. Inte heller är det den pojke hon kramat om utanför Storkyrkan för några månader sen. Den här pojken är om än ännu tröttare, med sönderbitna fingrar och stripigt, fett hår som hänger framför ögonen. Bakom honom står en blond kvinna i kostym. Veronica känner igen henne från när Erik var konfirmand, några år innan Wilhelm. Kvinnan hade alltid befunnit sig i bakgrunden, knappt märkbar, och Veronica hade aldrig riktigt uppfattat vad hon hette. Det är först i den här stunden, när Eriks livvakt plötsligt står bakom Wilhelm, som Veronica helt greppar i vilken utsträckning Wilhelms liv måste ha förändrats efter Eriks bortgång.
“Hej”, säger hon med ett leende som nog inte ser så trovärdigt ut. “Kom in.”
De hälsar på varandra med en kram. Wilhelm håller fast i henne lite för länge, och hon låter honom. Stryker handen över hans rygg. För en stund är det som att de är tillbaka utanför Storkyrkan.
“Minns du Jenny?” frågar Veronica när Wilhelm släpper taget. “Hon var på din konfirmation.”
Jennys blick är smärtsamt sympatisk. Det går nästan att se hur många artiklar om videon som hon läst de senaste veckorna, och hur ledsen hon är över vad som hänt. Hela situationen gör Veronica obekväm på Wilhelms vägnar.
“Ja, det är såklart jag minns Jenny”, säger Wilhelm och hans leende ser faktiskt genuint ut. Veronica känner sig lättad. “Ja, eh, det här är Malin”, säger han sen och tittar mot den svartklädda kvinnan som står precis innanför dörren.
“Jag tror vi träffades för några somrar sen”, säger Veronica, och undviker att nämna Erik. “Hej.”
“Ni kanske vill ha en kopp kaffe?” frågar Jenny.
“Ja, tack gärna”, säger Wilhelm, men Veronica kan höra i hans röst att det är ett artighetssvar.
“Kan inte du och Malin börja, så kommer vi om en liten stund?” föreslår hon istället. “Om du vågar släppa iväg honom, det vill säga.”
Det drar lite i Malins mungipor. “Så länge ni inte lämnar lägenheten.”
Det enda rummet det går att stänga om, förutom sovrummet, är hobbyrummet. När Veronica och Jenny tackade ja till kontraktet hade de tänkt att det var bra med ett extra rum, ifall de någonsin skulle skaffa barn, men de har inte riktigt kommit så långt än. Istället har de ställt upp en stationär dator, Jennys symaskin och deras gemensamma DVD-samling. Veronica sätter sig på kontorsstolen och skjuter sig en bit framåt mot Bruno Mathsson-fåtöljen vid fönstret som Wilhelm slagit sig ner i. Han passar in här, i hennes och Jennys Bagis-lägenhet. Bättre än vad han passar in i de kungliga miljöer hon sett honom i på teve.
“Ni bor väldigt fint”, säger Wilhelm. “Det är väldigt hemtrevligt.”
“Tack”, säger Veronica. “Jenny är bra på att inreda.”
Han tar ett djupt andetag innan han öppnar munnen igen. “Jag skulle behöva din hjälp med en grej.”
“Jag hjälper dig gärna så gott jag kan, Wilhelm. Alltid. Det vet du.”
Hon förväntar sig ett erkännande om videon, att han ska fråga henne om råd. Men det han säger är något helt annat.
“Jag vill gå ur kyrkan.”
“Okej …” säger Veronica, tvekande. “Och du vet vad det skulle innebära?”
Att lämna kyrkan skulle innebära ett brott mot successionsordningen. Att Wilhelm skulle vara tvungen att lämna sin nya roll som kronprins, och aldrig kunna återfå den.
“Ja, det är därför jag vill göra det,” säger han.
“Vad är det egentligen som pågår?”
Veronica har aldrig ställt en så direkt fråga till honom förut. Hon har alltid varit för rädd att fråga för för mycket, vara för rak. Med andra ungdomar kan hon ställa direkta frågor om deras privatliv när hon är orolig, men med Wilhelm är det som att det finns en spärr. Det kändes inte lämpligt att fråga honom om de saker som oroade henne under lägret, som varför han såg så besviken ut varje gång han fick tillbaka sin mobiltelefon och ingen svarade när han ringde. Hon hade inte velat att det skulle verka som att hon snokade. Alla vet ju vilka hans föräldrar är.
“De- jag-”, får han ur sig och sen kommer tårarna. På något vis känns det väntat, som att de har funnits där hela tiden och bara väntat på att få rinna nerför hans kinder. Veronica rullar ännu lite närmare med kontorsstolen och sänker ner sig så att de är på samma höjd. Hon låter honom luta sitt huvud mot hennes axel.
“Det är okej”, säger hon. “Ibland måste man få gråta lite.”
Utanför fönstret är det mörkt. Ett kalt träd darrar i vinden. Det hade varit ytterligare en jul utan snö. Hon stryker honom tröstande över håret. Det känns lite fett under hennes fingertoppar, men det gör ingenting.
“Mamma tvingade mer eller mindre mig att göra intervjun”, erkänner Wilhelm när han hämtat sig lite. “Det var jag i videon.”
Det är första gången Veronica hört Wilhelm prata om sin mamma. Han hade öppnat upp sig lite under veckorna på Gotland och berättat om Erik, men aldrig sagt något om sin mamma.
“Jag är så ledsen, Wilhelm.”
“De har låst ut mig från mina sociala medier-konton. Jag kan inte ens logga in på Instagram längre. Journalister vill inte prata med mig. Mamma vägrar lyssna när jag säger att jag inte orkar längre.”
“Du vill abdikera.”
“Om jag lämnar kyrkan har hon inget val. Hon står inte över lagstiftningen. Jag skulle förlora min plats i successionsordningen.”
Veronica släpper taget om honom och rullar tillbaka lite så hon kunde se honom ordentligt. “Men om jag eller någon annan från kyrkan försöker prata med din mamma? Hon kanske skulle ändra uppfattning.”
Wilhelm ler. “Skulle du våga det?”
“Självklart, om du tror det skulle hjälpa.”
“Hon är läskig.”
Nu är det Veronicas tur att le. “Jag vet.”
“Tack”, säger han och torkar kinden med tröjärmen. “Men det spelar ingen roll, även om hon skulle ändra sig. Jag har redan bestämt mig, jag orkar liksom inte längre. Det är inte bara det här med videon. Jag har känt såhär länge nu, kanske hela livet om jag ska vara ärlig.”
“Så det är inte bara för hans skull? Din kille?”
“Han är inte min kille”, Wilhelm tittar ner på sina strumpklädda fötter, på det beigea linoleumgolvet. “Och han är nog rätt så besviken på mig.”
“För att du inte erkände att det var du i videon?”
Veronica tänker på det Jenny sagt tidigare, om att medieombudsmannen skulle fälla publiceringarna om de prövades. Veronica hade inte tänkt på den andra pojken, som blivit uthängd av pressen och sedan blivit lämnad att hantera det helt ensam.
“Han sa att jag måste lista ut vad jag vill. Så jag har tänkt och det här är vad jag kommit fram till. Det är såklart jag vill vara med honom, men det här är inte för hans skull. Det är för min skull.”
Veronica nickar.
“Vänta så skriver jag ut papprena”, säger hon och rullar bort till den stationära datorn. Hon höjer upp kontorsstolen igen så hon är i höjd med skrivbordet. På kyrkans hemsida hittar hon blanketten för utträde ur kyrkan.
“Tack”, säger Wilhelm medan skrivaren arbetar. “Jag vågade inte göra det här hemma. Jag har nog blivit paranoid, men jag litar inte på att de inte går igenom min post.”
“Om du fyller i dina uppgifter här så tar jag med den till jobbet imorgon”, säger Veronica när hon lagt fram pappret på sidobordet framför honom. “Jag lovar att se till att det diarieförs och blir officiellt.”
Veronica hoppas att hon kan hålla löftet. Stockholms stift är visserligen progressivt och skulle inte sätta sig emot en queer kronprins, men att låta en kronprins lämna kyrkan och därigenom indirekt abdikera, det är något annat. Hon lovar sig själv att göra sitt allra yttersta, för hon vet att hon är Wilhelms sista hopp och hon känner ett ansvar inför honom. Det är en känsla hon haft tidigare också, under konfirmationslägret. Hon måste vara den vuxna som ingen annan i hans närhet verkar klara av att vara.
“Tack, Veronica.”
“Du vet att jag och Jenny finns här för dig. Vad du än behöver.”
Han nickar. Sedan drar han händerna runt halsen. Han fingrar får tag på en silverkedja som gömt sig under tröjan. Det lilla korset blänker till under det varma taklampsljuset. Wilhelms händer rör sig bakåt i nacken för att knäppa upp spännet, men hans fingrar får inte riktigt något grepp.
“Ska jag?” frågar Veronica.
“Ja tack”, mumlar han och hon reser sig ur kontorsstolen. Hon hör hur han andas ut när hon knäpper upp kedjan. Hans axlar sjunker något. Det är först då hon inser att de har varit uppdragna. Hon knäpper halsbandet så att det lilla korset inte ska åka av, och lägger smycket i hans hand.
Det känns som att spärren mellan dem är borta nu. Veronica undrar om han har fått berätta för någon alls om sin första - är det den första? - kärlek som om han vore en normal tonåring. Så hon frågar.
“Vill du berätta om honom? Din kille?”
Wilhelm lyser upp lite, och plötsligt ser hon en glimt av den 15-åring hon träffat på Gotland. Han som visserligen verkade lite orolig och tillbakadragen, men som också kunde skratta med de andra ungdomarna och slappna av tillräckligt för att ligga i flera timmar på den vita, varma sanden.
“Han är inte min kille har jag ju sagt”, säger han, men han fnittrar till och drar en hårslinga ur ansiktet.
Och så berättar han för henne om en pojke som heter Simon.
låt dina synder rinna av dig
låt dig renas
du var ett barn
ingen är arg, du är redan förlåten
låt sorgen blöta dina kinder
inget är värre än det som redan var
du kan glömma dina monster
de kan inte nå dig
så känn nu hur axlarna sjunker
ängslan lämnar kroppens boning
släpp dina tunga gamla stenar
de finns inte längre
-psalm, dolce