Work Text:
Utandningsluften bildar små moln i januarikylan när Veronica går från Bagarmossens tunnelbanestation och upp över torget. Hennes blöta hårlockarna har stelnat och ligger isiga mot ullkappan. Hon har varit i Sandsborg och motionssimmat med snabba simtag, parerandes mellan pensionärerna som i lugn takt rört sig i bassängen. Vid ett tillfälle hade hon råkat skvätta vatten i ansiktet på en äldre dam när hon simmat förbi, och nu spökar det dåliga samvetet. Veronica brukar inte vara sån. Nej, hon avskyr såna med simglasögon som ska hetsa sig fram bland hederliga motionssimmare. Eller såna crawlare, som kastar sig fram med handpaddlar. Veronica brukar hålla samma takt som alla andra, på sin höjd byta sida av bassängen för att balansera ut ledet. Men det hade varit annorlunda ikväll.
Veronica öppnar porten till det putsade trevåningshuset. Det ekar i trappuppgången när hennes skosulor möter stentrapporna. Högst upp bor hon och Jenny. Deras efternamn står prydligt på en klisterlapp bredvid Ingen reklam tack! och en Pride-flagga. Dörren är olåst. Mjuka jazztoner spelas från högtalaren och mysbelysningen är tänd. Veronica skymtar den elektriska adventsljusstaken som fortfarande står i ett av vardagsrumsfönstrerna. Den blöta baddräkten blir kvar i väskan.
Jenny sitter på soffan i vardagsrummet. Det är en grå IKEA-soffa och den passar egentligen inte alls in i hemmet, men Veronica är inte beredd att kompromissa bekvämlighet för Jennys dröm om en sträv 70-talssoffa. Det står en kopp te på soffbordet. Bredvid koppen ligger Mitt i uppslagen. En gammal pressbild med Veronicas egna ansikte stirrar upp på henne. Bredvid står rubriken i stora, svarta bokstäver. Veronica tittar bort.
“Har du varit och simmat?” frågar Jenny och ser medlidande ut. Hon slår ihop tidningen.
Veronica nickar och sätter sig ner i fåtöljen på andra sidan bordet. Jenny sträcker sig över bordet, förbi ett tänt stearinljus som står där, och lägger handen i Veronicas. Veronica tittar upp på henne, men hennes blöta ögon och den fladdrande lågan skymmer synen. Jenny stryker med fingrarna över hennes handrygg.
“Det är sånt bullshit”, säger Jenny men låter inte ens arg och det är inte alls likt henne. “Visste du om det här?”
“Jag hade ingen aning”, säger Veronica.
“Kom.”
Jenny drar henne intill sig och lindar in dem i en filt. Tillsammans sjunker de ner i soffans mjuka dynor. Hon får en kyss på hjässan.
“Det måste ju handla om Wilhelm”, viskar Jenny.
“Det är aldrig någon som klagat tidigare”, mumlar Veronica och vrider lite på sig, vilar kinden mot Jennys bröst, lyssnandes på hennes hjärtslag. Ögonlocken känns tunga.
Stämningen på jobbet hade varit annorlunda sen Veronica hade fört in Wilhelms utträde i kyrkobokföringen. Hon hade trott att det skulle blåsa över så småningom. De behövde bara lite tid att smälta vad som hänt. Men så idag hade det uppenbarats, att hon blivit anmäld till Domkapitlet för en bristande psykosocial arbetsmiljö. Hon hade inte ens blivit informerad personligen, utan varit tvungen att läsa om det i Mitt i under lunchen.
“Det finns inget case här”, säger Jenny. “Du behöver inte oroa dig.”
Veronica vet att hon har rätt. Präster blir ju inte avkragade för dålig arbetsmiljö, och de allra flesta anmälningar till Domkapitlet blir aldrig utredda. Men att hört vad Wilhelm berättat om sin egen situation i julas och att sedan själv få erfara liknande försök till nedtystning, det skrämmer Veronica.
“Domkapitlet är säkert rätt så förbannade på mig de med”, säger hon. Hon känner Jennys hand stryka henne över håret. Hon lutar sig in i rörelsen. “Thomas och Johan har varit överjävliga mot mig sen i julas. Kallat personalen till möten utan att informera mig och slängt pikar. Men jag hade inte trott att de skulle dra till med nåt sånt här.”
Det gör ont, för Thomas och Johan och de andra har aldrig haft något emot henne tidigare. Det svider att kollegiet plötsligt vänt henne ryggen. Vissa är människor som hon känt över halva livet, sen hon var 15 år gammal och skulle konfirmeras. Det är människor som hon litat på, som hon trott litat på henne.
“Varför har du inte sagt nåt?” undrar Jenny.
“Jag trodde att det skulle passera när det ordnat sig med en ny tronarvinge”, säger Veronica och det är visserligen sant, men hon hade verkligen inte velat oroa Jenny.
“Men för helvete”, säger Jenny och det känns faktiskt skönt att hon tänder till lite. “Ja, inte är det du som skapar en ‘ohållbar psykosociala arbetsmiljö’ i alla fall.”
“Jag har hört att sånt här händer i andra församlingar, men jag trodde verkligen att vi var en stabil grupp. Jag trodde åtminstone att de respekterade mig tillräckligt för att konfrontera mig, istället för att inleda det här tysta maktspelet.”
Veronica var inte främmande inför att församlingar försöker hitta anledningar att anmäla medarbetare till Domkapitlet för att bli av med dem. Hon kände en kyrkoherde som blivit helt paranoid och påstått att hans kollegor hade stenkoll på hans sociala medier och hans predikan, alltid sökandes efter felsteg. Men inte hade Veronica hört om någon församling som hittat på direkta lögner i en anmälan till Domkapitlet.
“Det är ju väldigt många som gillar dig också”, säger Jenny. “Det finns fler än Thomas och de där. Ann-Marie till exempel, hon kommer ju att backa upp dig.”
“Jag hoppas det”, viskar Veronica.
Tanken på Ann-Marie, hennes gamla konfirmationsledare, får hennes nästan att börja gråta igen. Har hon också varit med på det här? Hur många är de, som gått bakom ryggen på henne och tillsammans hittat på lögner i ett försök att straffa henne? En tår rinner längst Veronicas kind. Kroppen och huvudet är helt slut. Hon sluter ögonen och låter jazzen vaggar henne till sömns.
Det dröjer några dagar, och sen ringer det på hemtelefonen. Det är Jenny som vill att de ska ha en fungerande hemtelefon, trots att de flesta hushåll inte haft en fast telefon sen 2010. Den är gjord i bakelit och står på ett telefonbänk i teak. Båda pjäserna kommer från Jennys mormors lägenhet i stan, den som såldes i fjol när dödsboet skulle avslutas.
“Det är Veronica”, säger hon in i luren.
“Hej, det är Wilhelm”, hör hon i andra änden.
Rösten låter annorlunda, inte alls som i julas. Mer som den gjort den där sommaren på Gotland, innan Erik och innan videon. Han är inte längre pojken med det stripiga håret och de ledsna ögonen som stått i hennes hall den där decemberkvällen, och oron Veronica burit med sig släpper lite.
Hon sätter sig ner på telefonbänkens tygsäte. “Hej Wilhelm, är allt bra med dig?”
Hon har läst om honom mer än en gång under den dryga månaden som gått sen de sågs vid jul. Först på kvällspressens förstasidor. Kronprins Wilhelm abdikerar - bröt mot successionsordningen . Sen i skvallerpressen, med en smygfotad bild på honom och Simon på en gata i staden där deras internatskola ligger. Hon hade köpt Svensk Damtidning för första gången i sitt liv för att titta på bilden som bredde ut sig över ett helt uppslag. Wilhelm hade sett lycklig ut där han stod under skenet av en gatlykta med Simons hand i hans. Veronica hade tittat på bilderna några gånger, och sen hade tidningen åkt i pappersinsamlingen. Det kändes som att hon inkräktade på pojkarnas privatliv.
“Det är bra med mig, men det är inte därför jag ringer. Jag … förlåt. Jag vill säga förlåt.”
“Det är inte ditt fel”, säger Veronica och lindar telefonsladden runt fingret sådär som hon alltid brukade göra när hon var liten. Att hålla luren mot örat är nostalgiskt, som att vara tonåring igen. Det påminner Veronica om hur hon brukade blockera hemtelefonen hela fredagskvällarna när hon kopplat upp mot internet, och hur arg hennes mamma var över det.
“Jo, jag borde ha förstått att det skulle bli såhär. Det var orättvist av mig att komma till dig med det här”, säger Wilhelm.
“Nej, det var bra att du kom till mig. Du är inte ansvarig för hur mina kollegor agerar, du har inte gjort något fel.”
“Men-”
“Oroa dig inte över det här, låt mig ta hand om det”, avbryter Veronica så mjukt som hon bara kan. “Berätta för mig om hur det gått för dig istället. Är du lycklig?”
Hon kan nästan höra hur han ler.
“Ja”, säger han. “Först var mamma jättesur, såklart, och det var skitjobbigt. Vi hade ett stort bråk, men sen hon lugnade ner sig och lät mig åka tillbaka till Hillerska efter lovet. Hon hade väl inget val, och det skulle inte se bra ut om hon motarbetade mig nu när det blivit offentligt att jag vill det här ... men jag tror hon kanske förstått också? Att hon pressat mig för hårt.”
“Vad skönt att höra”, säger Veronica. “Och hur är det med Simon?”
“Det är bra. Vi … ja, han är min kille nu.”
“Jag visste väl det”, säger Veronica och ler.
“Vi jobbar på det här med att han ska lita på mig igen, men det känns bra. Det känns som att vi är tillbaka där vi var innan allt det här hände.”
“Hur funkar det med era klasskompisar då? Är det schyssta mot er?”
Veronica har hört alla möjliga historier om jargongen på riksinternat. Det har inte ens gått tio år sedan strykjärnincidenten på Lundsberg. Veronica gillar inte tanken på Wilhelm i en sån miljö.
“Ja, de flesta har varit väldigt snälla. Det är några i trean som hållit på och pratat bakom ryggen på oss, men det är inte värre än så. Jag tror de är mer upprörda över att jag gav upp min plats i successionsordningen än att jag är ihop med Simon.”
Veronica andas ut. “Vad skönt att höra.”
“Men på riktigt Veronica, jag är jätteledsen för hur det blivit för dig. Finns det något jag kan göra tror du? Jag kanske kan be mamma prata med de som gjort anmälan? Eller med Domkapitlet?”
“Tack, det är jättefint att du erbjuder dig att göra det, men det här är inte ditt ansvar. Jag vill att du ska fokusera på att ta hand om dig själv och att ha kul med Simon. Inte på kyrkopolitiken. Jag lovar dig att det kommer att lösa sig.”
Veronica är inte alls säker på att det kommer lösa sig, men hon vill verkligen att Wilhelm ska få tid att vara tonåring nu. Att han ska slippa allt vuxenansvar som lagts på honom sen han var liten, att han ska slippa krishantera saker som inte ens är hans fel.
“Okej”, säger han långsamt. “Men du måste lova att ringa mig om du behöver hjälp. Jag vill inte att du ska bli av med ditt jobb på grund av mig.”
“Jag ringer om det krisar”, försäkrar Veronica, mest för att han inte ska oroa sig.
“Tack”, säger han. “Och tack för allt du gjort för mig.”
“Tack själv, Wilhelm. För att du litade på mig tillräckligt för att komma och be om hjälp.”
När de lagt på lutar Veronica huvudet mot hallväggen. Jenny kommer ut från hobbyrummet och sätter sig bredvid henne på bänken.
“Vad fint att han ringde”, säger hon.
Veronica ser den smygfotade bilden på Wilhelm och Simon framför sig, hur de håller i varandra och ser så lyckliga ut. Under dagarna sen anmälan till Domkapitlet har hon tänkt mycket på om det varit värt det. Men nu, efter att ha hört Wilhelms röst, kändes svaret uppenbart. Det har löst sig med Simon, ja, det har till och med löst sig med hans mamma. Aldrig tidigare har Veronica känt att hennes handlande har gjort så stor skillnad i en annan människas liv.
Och nu är det lite som om hon har tagit över hans förbannelse, hans otur. Pressen har flyttat sig från honom till henne själv. Det är en tung börda att bära, men den skulle aldrig ha varit hans till att börja med.
“Ja”, säger hon. “Han lät så lycklig.”
hit och mycket längre får du gå
vidderna är större än du tror
en orgellåt till dig så att du kan sjunga
sjung ut över dina ängar
natten faller från dig
en dag av sol ska nå dig och alla
du ska vara barn nu
ingen mera otur
-sjunga, moonica mac