Work Text:
Rikard kommer tillbaka från toaletten ensam. Han är lång, och hans huvud sticker upp bland folkhavet på terminalen. Han spanar efter någon, troligen Wilhelm. Tillslut är han framme vid gaten där Malin står och väntar.
”Har du sett kronprinsen?” frågar han.
Hon suckar. ”Har du tappat bort honom?”
”Jag förstår inte hur han kunde försvinna sådär! Jag stod utanför toaletterna och väntade. När jag gick in för att kolla varför det tog så lång tid var han inte där.”
”Var det någon annan som lämnade toaletterna?”
”Ja, men inte prinsen-”
”Är du säker?”
Rikard stannar upp. Hans ögonbryn rynkas något och sen är det som att han inser något.
”Fan!” utbrister han.
Ett utrop för deras flyg görs. SK1417 mot Köpenhamn påbörjar nu boarding. De ska möta drottningen och prinsen i Danmark för den danska prinsessans bröllop.
”Fan!” säger han igen. ”Vi måste ringa Emma.”
Wilhelm har en tendens att försvinna. Under de senaste två åren på Hillerska har han smitit ut genom sitt sovrumsfönster och försvunnit iväg otaliga gånger. Om Malin hade varit bättre på sitt jobb hade hon kanske sett till att det fanns en vakt utanför fönstret, men hon gör inte det, för hon tycker synd om honom. Hon vet ju vad han gör när han är borta.
Han träffar Simon.
För det mesta är hon med. Det har blivit många sena nätter i Lindas kök. Soffan i vardagsrummet har blivit Malins säng. En känsla av samhörighet har uppstått, och Malins jobb har skiftat från att vara ett livvaktsuppdrag till att få en mer omhändertagande karaktär. Hon kokar ägg medan Linda ställer fram ost och smör på bordet på morgnarna. De ser Idol ihop på fredagarna, medan hela familjen - inklusive hon själv - försöker hetsa Simon till att söka nästa år. Hon dricker te ihop med Linda, och ibland Sara, medan killarna är instängda på Simons rum. Hon vet att det gått för långt när hon finner sig själv i badrummet, på väg att lägga in hushållets smutstvätt i tvättmaskinen.
Det har blivit oprofessionellt.
”Malin, ringer du?”
Det sista Malin vill är att ringa. Det är ju uppenbart, vad det är som pågår. Wilhelm och Simon har satt ihop en flyktplan av något slag. Wilhelm har gått in på toaletten och lyckats förklä sig så pass att han kunnat passera Rikard obemärkt, vilket visserligen inte behöver ha varit speciellt svårt eftersom Rikard har en tendens att spela Candy Crush när det är dötid på jobbet. Efter sin rymning har Wilhelm mött upp Simon någonstans här på Arlanda. Och att de mötts upp just på Arlanda, det innebär att de är påväg någonstans. Någonstans utanför landets gränser. Malin är inte dum.
”Ska vi inte avvakta lite? Han kanske kommer tillbaka?” föreslår hon.
Rikard stirrar på henne som om hon vore galen. ”Vi har precis konstaterat att han förklätt sig och rymt”, säger han och slår ut med ena handen.
”Han är myndig nu. Vi är hans livvakter, inte hans fångvaktare.”
”Malin”, varnar Rikard och hans ögon smalnar. ”Hovet. Kommer. Döda. Oss.”
Malin sätter sig ner på en av de blåa plaststolarna bakom dem. Hon lägger upp sitt ena ben över det andra och lutar sig bakåt.
”Ring du”, säger hon.
Han stirrar på henne.
”Du har jobbat med dem längre, det är bättre om du ringer.”
”Jag har redan sagt att jag tycker vi kan avvakta. Om du tycker vi bör ringa så ring du.”
Wilhelm och Simon är på väg någonstans ut i världen, ut i livet. Hon vet att de drömmer om New York, men den informationen kommer hon att hålla för sig själv. Hon undrar hur det ska bli nu, om de inte kommer tillbaka till Hillerska. Om Hovet ger henne sparken för att hon inte agerat korrekt i den här uppenbara krissituationen. Det skulle inte bli några fler kvällar i Bjärstad hemma hos familjen Eriksson. Det var en udda känsla, att känna sig som en del av ett sammanhang i ett hem som hon egentligen bara befann sig i för att hon var anställd. Det fanns ingen självklarhet i hennes plats där. Hon utförde en betald tjänst, vars arbetsbeskrivning hon sedan gått utanför. Hon hade tillåtit sig själv att komma för allt för nära.
Det hade varit lätt att gå på Rikards linje nu, ringa Hovet och jaga fatt på Wilhelm. Behålla sin nuvarande arbetssituation, återgå till det normala. Men hon kan inte göra så mot Wilhelm. Hon är tvungen att ge honom och Simon den här chansen.
Rikard tar tveksamt upp sin telefon. Han stirrar på numret till Hovets säkerhetskontakt. Efter ett djupt andetag ringer han upp.
”Eh, hej, det är Rikard. Ja, alltså, vi har en liten kris här på Arlanda. Kronprinsen har försvunnit”, han är tyst i några sekunder. ”Ja, ja hon är här.”
Han räcker fram telefonen till Malin.
Ta den , mimar han.
Hon gör motvilligt som han säger.
”Hej, det är Malin”, säger hon mot överhettade iPhone-skärmen. Hettan är definitivt en följd av Rikards Candy Crush-spelande.
”Boardingen för ert plan stänger ju snart”, hör hon Emmas röst. ”Var är kronprinsen?”
”Vi vet inte. Han smet från Rikard när de var på toaletten.”
”Malin, det här är väldigt allvarligt. Det är jätteviktigt att han dyker upp på det där bröllopet.”
”Han är myndig nu. Om vi letar upp honom och tvingar med honom till Danmark börjar det gränsa till olaga frihetsberövande. Jag är inte bekväm med det, det ingår inte i mina arbetsuppgifter.”
Emma suckar.
”Vänta lite”, säger hon och sen kan Malin höra hur hon ropar någonting till någon om att göra en kontroll av Wilhelms visum-status i utomeuropeiska länder. ”Han måste ju vara påväg någonstans om han smiter på Arlanda”, hör hon Emma säga.
”Malin”, säger Emma igen. ”Jobba med oss här. Det är inte säkert för kronprinsen att springa runt själv på Arlanda. Det är ert skift, ni blir ansvariga om något händer.”
”Jag kan försöka hitta honom och följa med honom dit han är på väg, men jag kan inte tvinga med honom till Danmark. Som sagt, det är inte det som är mitt jobb.”
”Okej”, säger Emma tillslut. ”Gör det, så löser vi resten.”
Malin tar sitt handbagage och lämnar Rikard vid Köpenhamn-gaten. Han står förvirrat kvar när hon trycker den varma telefonen i hans hand och drar därifrån med orden ”det är bättre att du väntar här”.
Hon sicksackar mellan människor på terminalen och genar genom en taxfree-butik. De utomeuropeiska gaterna är i en helt annan del av flygplatsen. När hon kommer fram till säkerhetskontrollen lyckas hon ta sig igenom med sitt ID och några lågmälda ord om en ”kunglig nödsituation”. På tavlan med flyg hittar hon SK903 mot New York. Gate F58. Malin springer dit.
Vid gaten sitter Wilhelm och Simon bredvid varandra. Simon är lutad mot Wilhelm med slutna ögon. Wilhelm leker med hans hår. Det är som om de sitter i soffan hemma hos Linda framför teven en fredagskväll. Några flygresenärer stirrar på dem, men de flesta som ska boarda planet verkar vara ovetande amerikaner som pratar högljutt på engelska.
Wilhelm tittar upp från sin pojkvän och får syn på Malin. Han rycker till så pass att Simon öppnar ögonen och lyfter huvudet från hans axel. Det hugger till i henne, att Wilhelm blir så rädd av att se henne.
”Men give us a fucking break, Malin”, stönar Simon.
”Malin, snälla, jag-” börjar Wilhelm men Malin avbryter. Hon håller upp händerna när hon går emot dem, nästan som om de befinner sig på ett slagfält och hon är tvungen att signalera att hon inte är farlig.
”Jag ska inte säga något till någon, jag ska bara erbjuda mig att följa med,” säger hon.
”Va?” säger Wilhelm.
”Jag pratade med Emma och vi kom överens om att jag skulle erbjuda mig att följa med. Jag är inte här för att tvinga med dig till Danmark, Wilhelm.”
”Fuck, har du pratat med Emma? Vet hon vart vi ska?”
”Vem är Emma?” frågar Simon.
”Hon- det är hon som är länken mellan säkerhetstemat och Hovet”, förklarar Wilhelm.
”Nej, hon vet inte vart ni ska. Det här var en ren gissning från min sida”, säger Malin.
Wilhelm lägger huvudet i sina händer. Han drar i håret och ser så uppgiven ut. Sen vänder han sig försiktigt mot Simon.
”Förlåt”, säger han. ”Jag vet inte varför jag trodde att det här skulle funka.”
”Men vadå? Vem bryr sig om Emma? Hon vet inte ens vart vi är.”
”Testa att boarda i alla fall”, säger Malin. ”Om ni inte vill ha med mig kan jag säga att jag inte hittade er.”
”Tack, Malin”, säger Wilhelm.
Han tippar axeln mot Simons knän och stönar uppgivet. Simons händer rör sig över hans hår. Det är tröstande händer, som stryker hårslingor ur hans ansikte. Malin sätter sig bredvid dem, men låter en stol förbli tom emellan henne och Simon för att inte tränga sig på. Hon ställer sitt handbagage där så det ska kännas naturligt. I hennes ficka vibrerar telefonen om och om igen, tills att hon stänger av den.
Hon får en kram av både Wilhelm och Simon innan de ger sig av för att boarda planet. När det blir deras tur ser hon hur biljettkontrollanten kollar mellan deras pass och sin datorskärm flera gånger. Simon tar upp utskrivna papper med deras visum ur sin ryggsäck. Kontrollanten pratar med sin kollega, som skakar på huvudet. Medan resten av resenärerna försvinner in i planet i rask takt går Wilhelm och Simon tillbaka mot platsen där Malin sitter.
”Alltså förlåt, men jag hatar det här”, säger Simon. Han är helt röd i ansiktet, helt uppjagad, men Malin ser också hur glansiga hans ögon är. ”Hur? Hur kan det här hända i Sverige?”
Wilhelm är bara tyst. Han stirrar ut i luften medan Simon pratar högljutt om hur korrupt regeringen är och hur sjukt i huvudet den här Emma är och hur mycket han hatar Hovet, tills dess att han börjar gråta. Först då är det som att Wilhelm vaknar till liv. Han drar in Simon i en kram. Simon snörvlar mot Wilhelms jacka.
”Jag trodde liksom att det här skulle vara över nu”, säger han, och Malin kan knappt höra honom mot jacktyget.
Gaten är tom. Alla passagerare har boardat planet. Bara personalen står kvar och kollar lite obekvämt på dem från biljettkontrollen.
”Vad skulle ni göra i New York?” frågar Malin försiktigt när de satt sig ner bredvid henne.
”Vi skulle gifta oss”, mumlar Wilhelm.
Det är inte svaret Malin förväntar sig. Herregud, hur skulle det kunna vara svaret hon förväntat sig. De är bara 18 år.
”Gifta er?” upprepar hon.
”Se inte så förvånad ut”, säger Simon. ”Alltså, det är inte som att vi ska gifta oss på riktigt. Det är mest så, på papper. Ett lifehack.”
”Ett lifehack?”
”Det skulle vara ett brott mot successionsordningen”, förklarar Wilhelm. ”Du vet, paragraf åtta, om att ha regeringen och statschefens samtycke för att få gifta sig.”
”Jaha”, säger hon. ”Och hur kom ni på det här?”
”Det var faktiskt Felices idé”, säger Wilhelm. Sen tillägger han: ”Jag har i och för sig inget emot att vara gift på riktigt också. Inte bara på pappret.”
Simon rodnar.
”Men nu blir det väl inget, när de dragit in både våra pass och våra visum”, stönar Wilhelm och slänger huvudet bakåt.
”Men hörrni”, säger Malin. ”Det är jättegulligt att ni har en romantisk flyktplan till New York, men det måste väl ändå gå att genomföra den här planen i Sverige.”
Wilhelm lyfter på huvudet och lyser upp.
”Simon!” utbrister han. ”Jag vet vem som kan viga oss i Stockholm!”
De tvingar in Malin på toaletten så att hon kan sätta på sig sina vardagskläder som ligger nedpackade i handbagaget. Hon trycker ner kostymen i väskan. När hon kommer ut har Wilhelm och Simon dragit på sig hoodies och mössor och stora solglasögon. Malin skrattar när hon ser dem.
”Ni ser helt galna ut!”
De springer genom terminalen. De lyckas ta sig förbi alla säkerhetskontroller, i motsatt riktning mot alla andra resenärer, med hjälp av Malins ID-kort. Utanför Arlanda hittar de en taxi. Wilhelm och Simon sätter sig i baksätet, och Malin hoppar in i framsätet.
”Vi ska till Storkyrkan inne i stan”, säger Wilhelm.
Malin vrider sig bakåt. Wilhelm håller på att leta efter en kontakt i sin telefon.
”Ni vet att det mest troliga är att äktenskapet godkänns, eller hur?” frågar hon medan taxin kör ut på motorvägen. ”Jag tror inte det här kommer resultera i att ni begår något brott mot successionsordningen.”
Wilhelm stannar upp i sitt scrollande och tittade upp på henne. ”Mamma kommer aldrig tillåta det här.”
”Nej, men det är inte bara hon som bestämmer”, säger Malin. ”Statschefen och regeringen, står det i den där paragrafen. Regeringen kommer att godkänna det. Det kommer vara för mycket politisk press på din mamma, hon kommer inte kunna förneka ert äktenskap. Bara … bara tänk igenom det innan ni gör det här. Är du redo att bli prins, Simon?”
Simon tittar emellan henne och Wilhelm flera gånger med stora ögon. ”Jag vill bara att vi ska få vara med varandra. På riktigt, inte bara på Hillerska eller hemma hos mig”, säger han tillslut. ”Spela roll om det är i New York eller som … ja, som prins.”
”Är du säker?” frågar Wilhelm. ”Du vet hur det var när August läckte videon … Vi kommer liksom aldrig bli lämnade ifred.”
”Det är ju visserligen inte säkert att ni skulle ha blivit lämnade ifred även om du blev av med din titel, Wilhelm”, inflikar Malin. ”Det hade blivit en mediastorm kring det med. Du är för etablerad som en offentlig person.”
Wilhelm tittar på Simon. Simon tar Wilhelms fria hand i sin.
”Vi kör”, säger han. ”Jag vill ju vara med dig.”
”Okej”, säger Wilhelm långsamt och sedan trycker han på en kontaktuppgift på telefonskärmen. Några signaler går fram innan en kvinna svarar. ”Hej Veronica!”, säger han.
Malin lutar sig tillbaka i sätet medan Wilhelm frågar sin gamla konfirmationspräst om hon kan viga honom och hans kille om en sådär trettio fyrtio minuter. Malin sneglar på taxichaufför, som stirrar ut på motorvägen helt förundrad. Malin skrattar till och skakar på huvudet. Helvete vilken dag.
Hon tänker på vilken skandal det här kommer bli. Inte att Wilhelm och Simon är tillsammans, men allt runtomkring. Att de har försökt rymma till New York men fått sina pass indragna. Att de tvingats gifta sig för att bli accepterade som ett par. Och det här med videon, som antagligen kommer komma upp till ytan igen. Att Wilhelm tvingats neka sin medverkan i den, och sedan tvingats hålla den romantiska aspekten av sitt förhållande med Simon utanför offentlighetens ögon i två års tid. Den politiska diskussionen som skulle uppstå när det här blev känt skulle inte vara nådig. Malin kunde föreställa sig hur Belinda Olsson försöker fördela ordet i Opinion live, hur upprörda hbtq- och vänsterdebattörer skriver artiklar i dagstidningarna och hur en och annan demonstration arrangeras utanför slottet. Hovets förtroendesiffror skulle slå i botten.
Kanske skulle det här bli dödsstöten för den svenska monarkin.