Work Text:
Wilhelm klänger fast vid skrivbordet med all kraft han har i kroppen. Skrivbordsträet är skrovligt under fingrarna, flisar sig under naglarna. Malins grepp om honom gör ont, kommer säkert lämna ett blåmärke. Ilskan i honom är så stark att det nästan känns som att den ligger utanpå kroppen, som ett lager runt honom. Han är insvept i den, all luft som lämnar hans mun och blir till ord filtreras genom den. Han har inget kvar nu, det sista som betydde något är på väg att tas ifrån honom. Han har inget att förlora.
Tillslut orkar han inte längre. Malin är starkare, hon får ett grepp och rycker loss honom från bordet. Han faller mot det blå linoliumgolvet, landar hårt på sidan. Bredvid honom ser han hur snögloben med den lilla grodprinsen krossats.
Där.
Där var det allra sista.
Det enda som hade kunnat betyda något efter Hillerska. Snögloben han fått av Erik. Han sträcker sig mot den, tar den i handen. Den vassa plasten skär mot handen. Sen känner han greppet igen, Malins grepp om hans armar. Hon drar upp honom från golvet, fortfarande med botten av snögloben i handen, och börjar tvinga ut honom mot korridoren.
“Ni kan inte göra såhär!” skriker han mot Jan-Olof innan dörren till korridoren öppnas.
Han fattar inte att de har mage att göra såhär. Tvinga ut honom framför alla, hela skolan står ju samlade där utanför. August, Felice. Simon. Simon med sina stora, bruna ögon som stirrar förskräckt på honom. Och det är så förnedrande att bli utsläpad såhär, att försöka göra motstånd och ta sig loss från Malins grepp, men det finns inte en cell kvar i hans kropp som bryr sig.
Hopen med elever som omringar dem backar åt sidan för att göra plats.
“Gör nåt då!” skriker han, för varför ser de bara på, varför låter de det här hända? “Jag vill inte följa med!”
Han ser någon plocka upp sin mobil i ögonvrån, rikta kameran mot honom och filma. Som de där videoklippen som cirkulerar efter att polisen misshandlat folk i tunnelbanan. För det är lite så det känns, som att han är oskyldig och bli gripen av polisen.
I ett ytterligare försök att ta sig loss tappar han botten av snögloben, botten där grodan sitter. Den ligger kvar på golvet medan Malin tvingar honom ut.
“Jag måste- vänta, jag måste-”, säger han men ingen stannar upp, ingen låter honom gå tillbaka.
Han stretar emot hela vägen in i bilen, men tillslut sitter han där. Helt genomsvettig. Ilskan har runnit av tillsammans med energin, adrenalinpåslaget. Sipprar ut ur kroppen tillsammans med svettet. Han känner sig helt lealös, kan inte hejda gråten som kommer med utmattningen. Han lutar pannan mot den kalla bilrutan och sluter ögonen, men tårarna letar sig ut på kinderna ändå. Och så slår det honom att det här, det är resten av hans liv. Han kommer aldrig kunna ta sig ur. Han kommer alltid leva såhär, under ständig kontroll. Kommer aldrig få vara med Simon. Aldrig mer få hålla om honom, kyssa honom. Aldrig mer få prata eller ligga eller bara vara med honom. Wilhelm har gjort motstånd och nu ska han tjäna sitt straff, som en fånge på slottet.
Insikten får honom att börja hulka. Tårarna som rullat ner för hans kinder blir fulgråt, med snor och höga ljud. Det är äckligt och pinsamt och så man bara gråter när man är själv, men han har ingenting att förlora. Ingen anledning att lägga locket på mer.
“Kronprinsen ska se att det här löser sig”, säger Jan-Olof där han sitter i framsätet i ett tafatt försök att trösta.
“Ni har fucking förstört mitt liv”, hulkar Wilhelm men han vet inte om det hörs, om orden går att urskilja i gråten. “Ni har tagit ifrån allt som betyder nåt för mig.”
Sen kommer den familjära känslan. Han måste ut ur bilen, måste springa så långt bort det bara går. Hjärtat har rusat hela tiden men det blir ännu värre nu. Han skriker åt dem att stanna men de stannar inte. De kör bara vidare, säger åt honom att lugna sig, att det kommer lösa sig och bli bra. Men det kommer inte bli fucking bra, kommer aldrig kunna lösa sig. Inte när det inte finns något kvar att ta av.
Det är två långa timmar till slottet. Väl framme konfiskeras hans mobil. De säger att han är psykiskt instabil, att han får tillbaka den när han inte riskerar att göra något som skadar kungafamiljen. Sen blir han eskorterad av Malin till sitt rum. Han följer med utan motstånd. Han har redan förlorat, orkar inte göra mer motstånd nu. Istället stänger han om sig, drar för gardinerna, sjunker ner på golvet. Blir stirrandes där länge, stirrandes. Någon kommer med en bricka mat till honom. Hans pappa tittar förbi men Wilhelm skriker åt honom att gå och han gör som han blir tillsagd. Tillslut lägger sig mörkret över slottet och folk börjar gå hem för dagen. När Malin blir avbytt tittar hon in hos Wilhelm och säger hejdå. Han kan se i hennes ögon att hon skäms. Hon ska fucking skämmas. Hon ska ju för fan vara den som skyddar honom, inte den som skadar honom.
Wilhelm väntar några timmar till, tills hans pappa gått och lagt sig. Under tiden han suttit här har det växt fram en gnista, ett litet hopp, en plan. Han har vuxit upp på det här slottet och kan det utan och innan, vet alla vrår och gömda gångar. Han vet hur man tar sig ut härifrån obemärkt. Så när han tillslut lämnar sitt rum säger han till den livvakt som bytt av Malin att han ska till köket och äta något. Hans röst är hes och skrovligt efter att ha skrikit så mycket, det gör nästan lite ont att prata. Livvakten låter honom i alla fall gå ensam till det lilla köket, och därifrån går han vidare till biblioteket. Där, i ett av hörnen bredvid en bokhylla, finns en dörr som aldrig används. Det är låst men Wilhelm vet att nyckeln ligger i en låda i ett litet bord. Erik har visat honom en gång för flera år sen.
Innan han drar loggar han in på den stationära datorn som står på ett skrivbord i rummet. Han söker på hitta.se. Han har liksom bara ett alternativ på vart han kan ta vägen. Det finns bara en person som kan hjälpa honom nu, och det är Veronica, hans gamla konfirmationspräst. Han hittar hennes adress snabbt, ser att hon bor tvärs över torget vid Bagarmossen med en Jenny. Wilhelm vet att Veronica har en flickvän, och det måste vara hon. De träffades som hastigast på Wilhelms konfirmation, och nu när han tänker efter är de nog det enda icke-straighta paret han någonsin träffat.
Det känns skönt att komma ut i den friska nattluften. Det är mörkt och han kan smyga ut från området obemärkt. Han har bara tofflor, jeans och piketröja på sig och det är fortfarande vinter, men det får vara. När bussen kommer så blippar han sitt betalkort. Bussen är halvtom men de som sitter där stirrar på honom. Det är uppenbart att de vet vem han är, han känner igen blickarna. En ung tjej tar en bild på honom och i vanliga fall hade han brytt sig men han gör inte det längre. Tänker istället att det är väl lika bra om världen får se hur Sveriges kronprins måste fly slottet med den lokala kollektivtrafiken i bara sina tofflor. Någon måste se honom, höra hans rop på hjälp. Befria honom.
Han byter vid Brommaplan. Tar gröna linjen vidare till Bagarmossen. Det är första gången han åker tunnelbana och här är det ännu mer folk som stirrar, ännu mer telefoner som riktas mot honom. Väl framme i Bagarmossen går han över torget till ett lågt lägenhetshus. Det är först då han inser att lägenhetshus ju har portkod.
Helt ärligt vet han inte riktigt vad han tänkt. Jo, han har tänkt att Veronica nog är den enda människan i den här staden som skulle ta in honom utan att ringa Hovet och tjalla. Och att hon kanske skulle fatta situationen för att hon har en flickvän. Och att hon skulle kunna hjälpa honom med den enda lösningen han kan komma på i den här situationen, att lämna Svenska kyrkan och därigenom lämna sin plats i tronföljden. Men nu när han står här utanför hennes lägenhetshus och huttrar känner han sig plötsligt lite dum, som att han inkräktar på hennes liv. För de har ju faktiskt inte träffats sen konfirmationslägret, med undantag för ett kort tillfälle efter Eriks begravning, och hon har ju ett eget liv, hon kanske inte ens är hemma. Men han har inte riktigt något alternativ nu, har ingen annanstans att ta vägen. Så han sätter sig ner utanför porten och väntar på att någon ska passera så att han ska smyga in.
Det är kallt att sitta där i piketröjan. Det är inte varmt ute, bara några plusgrader. Wilhelm drar med händerna mot de bara armarna, omsluter sig själv i en kram och sjunker ner med huvudet mot bröstet. Tillslut är det en äldre man som går ut genom porten. Wilhelm får en konstig blick av honom men han säger inget när Wilhelm går in. Det står att Veronica bor högst upp, på våning tre.
Han vet inte riktigt vad klockan är när han ringer på men det måste vara nära midnatt. Den är en sömndrucken kvinna i nattlinne som öppnar dörren. Hon ser först förvirrad ut men sen spärras ögonen upp lite.
“Veronica?” ropar hon lite osäkert in i lägenheten.
Det är mörkt där inne, bara upplyst med en liten bordslampa. Men det ser mysigt ut, hemtrevligt. Vanligt. Allt som det inte är hemma hos Wilhelm.
Veronica dyker upp i hallen i pyjamas.
“Men Wilhelm”, säger hon och går fram till honom, lägger händerna om hans armar och tittar upp på honom. Det är lite ömt efter Malins grepp men det känns bra med en mjuk hand. Han faller mot henne i en kram, håller om henne och snörvlar till. Han inser att han måste vuxit en del sen konfirmationen, för de brukade vara jämnlånga.
“Du är iskall, Wilhelm”, säger hon. “Kom in så ska du få en kopp te.”
Han blir inledd i vardagsrummet, inbäddad i filtar i deras stora, gråa soffa. Den passar inte in med resten av lägenheten men den är bekväm. Jenny kommer med en kopp te och Veronica tänder lite bordslampor runt om i rummet. Ljuset är dunkelt men hemtrevligt. De kan nog inte se att han gråter.
“Vad är det som har hänt?” frågar Veronica när de sitter med varsina koppar runt soffbordet, Veronica bredvid honom i soffan och Jenny på mattan på golvet.
“Du måste hjälpa mig”, är allt han får ur sig. “Jag behöver hjälp.”
Hon stryker honom över ryggen och då brister det. Tårarna är inte tysta längre. Han lägger handflatorna mot ögonen och pressar tills hans ser stjärnor, vill bara att gråten ska ta slut nångång. Han orkar inte mer.
“Vad är det du behöver hjälp med?” frågar Veronica med en så mjuk röst och han undrar om det är såhär det ska kännas att ha en mamma. En riktig mamma som bryr sig om en.
Han klarar inte av att svara, kan bara skaka på huvudet.
“Det är såklart vi ska försöka hjälpa dig, Wilhelm”, säger hon. “Men du kanske vill sova lite först? Vill du sova på soffan här, så kan vi prata imorgon?”
Det hämtas lakan och bäddas med riktig täckte och kudde och så får han krypa ner i soffan. Han känner hur kroppen är helt utmattad och sömnen kommer till honom snabbt. Han känner Veronicas hand mot pannan och de torkade tårarna på kinden och sen flyter allt ut i mörker.
När han vaknar morgonen därpå är rummet ljust. Solen har letat sig in genom de nerdragna persiennerna. Kroppen gör ont, som om det börjats formas blåmärken under huden. Ute i köket hör han hur Veronica och Jenny pratar med låga röster.
“Tror du det här handlar om den där videon?” frågar Jenny.
“Jag vet inte”, svarar Veronica.
Wilhelm drar täcket omkring sig och snubblar ut genom hallen och in i det lilla köket. Det har såna gamla, sluttande skåpsluckor som man drar istället för att öppna. På bordet står ett tänt blockljus och radion spelar musik på låg volym.
“Hej”, säger han. “Förlåt för igår.”
“Du behöver verkligen inte be om ursäkt”, säger Jenny.
“Vad är det egentligen som har hänt?” frågar Veronica.
Han sjunker ner på stolen på kortsidan av det lilla bordet. Täcket hasar ner lite runt kroppen. Han tittar ner på sina bara armar och mycket riktigt, där finns lilla märken som börjar blossa upp. Handavtryck. Hans blick fångar kvinnornas uppmärksamhet.
“Men herregud”, flämtar Jenny till.
“Jag ringde mamma och sa att jag inte ville vara prins mer, så de hämtade mig från Hillerska. Internatskolan jag går på, alltså. Och så tog de min mobil.”
“Var det dem som gjorde det här mot dig?” frågar Veronica.
“Ja, jo. Min livvakt.” Han slänger huvudet bakåt och tittar upp mot det vita taket. “Jag antar att de letar efter mig nu. Jag liksom rymde från slottet igår kväll.”
“Wilhelm-” börjar Veronica.
“Jag ska åka tillbaka, jag behöver bara hjälp att fixa lite saker först.”
“Vad kan vi göra för att hjälpa dig?”
“Jag vill bli utskriven ur kyrkan. Jag kan inte göra det här längre, det går inte. Men de låter mig ju inte hoppa av. Om jag lämnar kyrkan förlorar jag min plats i successionsordningen.”
Han tittar upp på Veronica. Hoppas för allt i livet att hon ska säga ja, för det här är den enda vägen ut. Det enda sättet att få livet tillbaka, att få Simon tillbaka, att avsluta allt det här. Det sista hoppet han har innan han officiellt kan säga att hans liv är över.
“Snälla”, säger han med världens sköraste röst.
“Det är såklart jag kan hjälpa dig med det.”
Han andas ut. Känner hur tyngden lyfter från axlarna, från bröstet. Hur livet liksom kommer tillbaka till honom. Drömmarna om Simon. Möjligheten att det ska bli verklighet igen.
“Och så skulle jag vilja låna en telefon, för att ringa Simon. Det- alltså, det var ju jag i videon. Det var jag och Simon och liksom, jag tror han hatar mig nu men jag måste- jag måste ringa och berätta att jag ska göra det här.”
“Men Wilhelm”, säger Veronica. “Det är såklart du får låna en telefon. Ta min mobil.”
Han försvinner in i ett rum med skrivbord och bokhyllor. Stänger dörren bakom sig och knappar in telefonnumret han kan utantill. Klockan är 08:30 och han hoppas att Simon ska svara trots att första lektionen redan börjat. Det går några signaler.
“Hej?” hör han Simons röst i andra änden.
“Simon”, andas han, sjunker ner i fåtöljen som står i rummet.
“Wille? Är det du?”
“Ja, det är jag.”
“Är du okej?”
“Jag”, börjar han. “Nej, jag är inte okej.”
“Jag fattar inte vad fan det var som hände, hur de kunde göra sådär inför alla?”
Wilhelm hör hur han dämpar rösten men hur det liksom ändå ekar. Han måste stå i en korridor i skolan.
“Det är- jag har sagt till dem att jag vill hoppa av. Sluta vara prins, liksom. Så då plockade de hem mig och tog min telefon.”
“Var ringer du ifrån nu?”
“Jag rymde, jag är hemma hos min konfirmationspräst. Men Simon, jag måste- jag ska hoppa av nu. De låter mig inte men jag vet en väg ut. Jag är hos min gamla konfirmationspräst, hon ska hjälpa mig. Jag kan- det finns som ett loophole. Man måste vara med i Svenska kyrkan för att få vara en del av successionsordningen. Så jag ska gå ur, och då kommer de inte ha nåt val. Men jag måste veta- jag måste veta om du- om du-”
“Menar du allvar nu, Wille?”
“Ja, jag lovar.”
“Jag- jag har din tröja”, Simons röst är som en viskning i hans öra. “Och din groda. Jag tar hand om dem åt dig tills du kommer hem.”
Hem .
Hem till Hillerska, hem till Simon. Hans hem, det enda som betyder nåt. Det enda han älskar. Han vill säga det men han vet att det är skört, vågar inte riskera något nu. Måste bevisa sig först, bevisa att han menar allvar.
“Tack”, säger han istället.
“Jag tycker om dig, Wille”, hörs det genom telefonen.
“Jag tycker om dig med. Så mycket”, säger han. Jag älskar dig . “Jag lovar att jag löser det här nu. Jag vet inte vad som kommer hända när mamma och Hovet fattar vad jag gjort men jag lovar att vi inte kommer behöva gömma oss mer. De kommer inte kunna kontrollera mig längre.”
“Jag tror inte riktigt jag fattat”, mumlar Simon. “Hur illa det är, alltså. Inte förrän jag såg det igår. Hur de liksom drog dig ut ur rummet och hur du skrek och … fyfan vad läskigt det var.”
“Jag vet inte riktigt om jag fattat heller. Jag trodde aldrig det skulle gå så långt.”
“Förlåt att jag inte … att jag inte fattat hur illa det är.”
“Det är okej”, säger Wilhelm. “Förlåt att jag inte fattat. Eller liksom, att jag varit så fokuserad på mig själv. Jag ville verkligen inte såra dig. Jag bara- det har varit en sån jävla press.”
“Jag vet Wille, jag vet.”
Det känns tomt när de lagt på. Wilhelm vill ha Simons röst i örat för alltid. Vill aldrig sluta ha honom hos sig. Men han måste ta sig igenom det här först, måste sätta sig ner med Veronica och fylla i pappren. Måste konfrontera sin mamma, måste övertala henne att låta honom åka tillbaka till Hillerska. Måste ta sig ur den här situationen så att han kan få komma hem.
Hem till Simon.