Work Text:
Simon ligger i parken med hatten neddragen över ögonen. Gräset kittlar i nacken. Han har tagit av sig den slitna kavajen, rullat upp skjortärmarna till armbågarna. Solen ligger fri mot den blåa, klara himlen och värmer mot huden på hans armar. Det är ytterligare en vacker sensommardag, de två senaste veckorna har varit soliga allihopa. Bredvid Simon sitter Andersson och Holm. Han hör dem prassla med tidningen.
”Äntligen någon som säger sanningen”, säger Andersson. ”Titta här vad Åström skriver. ‘Drottningen står på arbetsgivarnas sida’.”
Simon hör hur en flaska klirrar.
”Måste ni?” suckar han.
Andersson skrattar. “Du kanske ska gå med i Godtemplarordern istället, Eriksson.”
Simon lyfter hatten från ögonen och tittar upp mot sina kamrater. Andersson är äldst, kanske trettiofem, och har en stor mustasch som ligger likt en larv ovanför läppen. Holm är ett par år äldre än Simon själv, han gissar på tjugoett, men ser yngre ut. Tillsammans arbetar de på pappersmassefabriken på Kungsholmen. Det är Andersson som leder strejken på arbetsplatsen. Han höjer sin flaska och skålar med Holm.
“För strejken!” säger han.
“För SAF:s stundande död!” ropar Holm.
En gubbe börjar spela dragspel på bänken bredvid dem och Andersson och Holm stämmer upp i sång. Solen svider i Simons ögon och han lägger tillbaka hatten mot pannan. Hans tankar vandrar från musiken och kamraternas stoj, till nätterna i Berzelii park. Hela staden har varit tyst sedan strejken drog igång. Till och med Berns och Blanche Café ligger tysta intill Berzelii park. Där hade Simon skymtat en siluett som stod lutad mot ett träd långt ifrån närmaste gaslykta, skyddad av mörkret. Mannen hade erbjudit Simon några sedlar, men Simon hade inte tagit emot, trots att han egentligen behövt det. Han är ingen hästgardist, han gör inte sånt här för pengarna.
Simon har lärt känna den okände mannen i mörkret, som om han vore blind, och varje kväll möts de vid samma träd i Berzelii park. Simon bor inte långt därifrån. Han är inhyst i en enrumslägenhet i Klara tillsammans med sju andra personer - en barnfamilj och två arbetare. De senaste två veckorna, under strejken, har Simon tagit en tupplur på eftermiddagen när de andra är ute på storstrejksmöte, för att sedan gå till Berzelii park när mörkret lagt sig över staden
Simon vet hur mannen känns. Hans kavaj, i ett tyg som känns dyrt när Simon drar fingertopparna över det. Hans läppar, som inte känns torra och spruckna som Simons egna. Simon vet hur mannens kropp känns, hur armarna är starka men utan muskler. Hur hans hand känns runt Simon när han kommer.
Och Simon kan inte sluta tänka på honom.
“Kom igen, Eriksson!” säger Holm och tar i ordentligt när han fortsätter sjunga. “Skomakarn lägger av sin läst, åkarna ställer in sin häst, fäster sig inte vida en tid där det är fattigt armt!”
Holms skrovliga röst drar Simon ur tankar på mannen. Han rättar till hatten och sätter sig upp, ler när han ser hur människorna runt dem i parken sjunger tillsammans.
“Sotare, tapetserare, snickare och barberare, murare, målare, alla, ja alla så strejkar de! Bryggare, juvelerare, kolingen han är också med!” stämmer Simon in i sången.
Simon känner gemenskapen när han tittar omkring sig. Män, kvinnor, barn, ja alla sitter de där. Stadens arbetare. Sotare, tapetserare, snickare, barberare. 300 000 människor är de runt om i landet, som slutit upp i strejken. Trots att magen kniper för att Simon bara ätit salt och bröd de senaste två veckorna så känner han sig stark.
“Du sjunger som en ängel”, säger Andersson när visan är slut. “Ska du med på mötet i Hornsbergs hage?”
Simon skakar på huvudet. “Inte idag, jag har andra åtaganden.”
“Andra åtaganden? Du har inte varit med på ett möte på hela veckan. Vad är det du sysslar med egentligen, Eriksson? Du är väl ingen strejkbrytare?”
“Nej, absolut inte!” utbrister Simon. “Jag vill bara passa på att ta en tupplur i Klara medans det är tomt.”
Tidigare under dagen har Andersson läst upp annonser i tidningen som söker arbetskraft. Tillsammans med honom och Holm har Simon skrattat gott åt arbetsgivarnas desperation. Inte får de tro att Simon själv sökt en sådan tjänst, att han skulle vara strejkbrytare.
“Du är allt lat du”, fnyser Holm. “Du ligger ju här och vilar hela dagen.”
“Jag får solsting”, säger Simon.
“Nu följer du med på mötet”, säger Andersson och hans blick känns plötsligt obehaglig. Simon förstår att han inte har något val, att han måste bevisa sin oskuld gentemot sina kamrater. Han får helt enkelt sova här i parken imorgon.
☆
Wilhelm smiter ut genom en tjänsteingång på markplan. Framför honom breder Stockholm ut sig. De pampiga byggnaderna, Nationalmuseet och Grand, reser sig över vattnet på andra sidan Mälaren. Telefontornet sticker upp bakom Kungsträdgården, med alla sina telefonlinor likt en dimma mot den nattsvarta himlen. Gatorna är nästintill tomma. De senaste två veckorna har lugnet legat över staden. Wilhelm tänker på mannen han träffat i Berzelii park under veckorna strejken pågått. Wilhelm vet inte vem han är, hade aldrig kunnat urskilja hans ansikte, knappt bytt några ord med honom ens, men det var uppenbart. Mannen är en arbetare och han deltar säkert i strejken. Wilhelm har känt det på kläderna, på kroppen. Det var allt Wilhelm kunnat tänka på de senaste dagarna. Han har läst i tidningen hur arbetarnas livsmedelslager börjar ta slut.
Wilhelm har alltid fått höra att han har svaga nerver, men sedan Eriks död i automobilolyckan för tre månader sedan har det varit värre än någonsin. Wilhelm har suttit hemma hela dagen, oroandes för huruvida mannen ska dyka upp ikväll eller om han svultit ihjäl. Han hade gömt sig på sitt rum och överhört sin mor och hennes rådgivares upprörda röster längre ner i korridoren. Tydligen hade en redaktör skrivit i tidningen att drottningen stod på arbetsgivarnas sida. Majestätsförbrytelse, hade hans mor sagt. Och det var inte första gången. Tidigare i veckan hade en karikatyr cirkulerat, där hans mor var ritad omfamnades cheferna på SAF. Wilhelm kan inte säga att de har fel.
När Wilhelm kommer fram till Berzelii park står mannen redan där, under deras träd. Lättnaden sköljer över honom. Han tittar ner i marken för att mannen inte ska se hans ansikte när han passerar gaslyktorna som lyser upp grusgången. Snart möts deras läppar i mörkret. Wilhelm kramar om honom, håller om honom hårt. Hans kropp känns så bräcklig.
Sedan Eriks död har Wilhelm börjat besöka stadens parker vid nattetid. Han har mött flera män innan den här, men aldrig har han varit med samma man mer än en gång och aldrig har han kysst någon utav dem. Den tysta överenskommelsen att mötas under trädet varje natt känns annorlunda från de möten han haft tidigare.
Mannen tar ett steg bakåt och stryker med handen över Wilhelms ansikte, som om han försöker memorera formen. Wilhelm backar undan, vill inte bli avslöjad. Men istället råkar han ta ett steg för långt ut från trädet, och känner månskenet i ansiktet. Han kan inte riktigt se mannens ansiktsuttryck där han står, fortfarande skymd av trädets grenar som kastar en skugga över hans ansikte. De står still länge. Wilhelm vill springa men han förmår sig inte till det.
”Kronprinsen?” säger mannen tillslut. Wilhelm vet inte inte hur han ska tyda rösten. Låter den förvånad eller upprörd?
Wilhelm tar tag i mannens underarm och leder ut honom från trädets skugga. Han följer motvilligt med. Hans hår lockar sig under hatten och käklinjen är skarp. Han är vacker.
”Strejkar du?” frågar Wilhelm istället, för han bara måste få veta.
Mannen fnyser och Wilhelm inser att frågan låter anklagande. Mannen vänder ryggen mot honom för att gå, men Wilhelm greppar tag i honom igen.
”Nej, jag menade inte- gå inte”, säger han och sedan drar han fram några sedlar ur fickan. ”Ta de här.”
Han trycker dem i mannens hand.
”Jag har sagt att jag inte vill ha betalt”, säger mannen.
”Inte för det. För mat”, säger Wilhelm. ” Snälla .”
Deras ögon möts i några sekunder. Sedan tar mannen sedlarna och släpper hans hand. Han försvinner iväg, upp mot Kungsträdgården. Snart är han bara en liten prick långt borta på gatan. Wilhelm sjunker ihop i gräset, lägger ansiktet mot knäna. Helvete . Det som absolut inte fick hända har hänt. Wilhelm är inte orolig för att bli avslöjad, men för att han aldrig ska få se mannen igen. Mannen, som antagligen hatar allt Wilhelm och hans familj står för. Med all rätt.
En tår rinner längst kinden. Helvete helvete helvete.
♕
Simon smyger in i ettan. Trägolvet knarrar lite men ingen vaknar. Det drar från fönstret och lägenheten känns kall trots att det fortfarande är sommaren. Han kryper ner i sin säng som han delar med en av de andra arbetarna. Gubben snarkar högt. Simon stirrar upp i mörkret och försöker ta in vad som precis hänt. Hade det verkligen varit kronprinsen som stått framför honom i Berzelii park? Han känner på sedlarna i byxfickan. De är flera stycken. Tillräckligt för att mata hela hushållet och kanske köpa något fint till Sara.
Plötsligt känner han någon som kryper ner bredvid honom. En liten barnkropp som klamrar sig fast vid hans arm.
”Simon”, viskas det i hans öra och han förstår att det är lilla Greta. ”Jag kan inte sova. Jag är hungrig.”
Han kramar om henne. ”Jag ska köpa mat till oss allihopa imorgon”, viskar han tillbaka och tänker på pengarna i fickan. ”Tänk på allt gott vi ska äta då. Vad vill du helst ha?”
“En gräddbulle”, viskar hon och ler förväntansfullt. ”Kan du sjunga om rebellflickan för mig?”
Simon nickar. Det är en sång som en av Holms kamrater haft med sig tillbaka från Amerika. Simon brukar sjunga den för barnen i ettan och den har snabbt blivit Gretas favorit.
”Det finns många slags kvinnor i världen, det vet alla som sett sig omkring. Några går där i lyxen och flärden ibland dyra och kostbara ting. Det finns kvinnor i siden och sammet och de glittra som himmelens päll, men den endaste kvinna värd namnet är en ung rebell”, sjunger Simon så tyst han kan för att inte väcka de andra.
“Hon är ung rebell, hon är ung rebell”, nynnar lilla Greta. Sen gäspar hon och gosar in sig mot hans axel. Det påminner Simon om Sara när de var barn. Hon hade alltid svårt att somna och han brukade sjungit för henne. Hon somnade visserligen aldrig, men det gör Greta. Tillslut måste även Simon ha somnat, för han vaknar nästa morgon av skrammel i lägenheten. Gretas mamma, Nelly, står och skär det sista av en torr limpa med den minsta dottern på höften. Greta och hennes äldre bror Albin springer runt i lägenheten.
”Jag ska köpa ordentlig mat till oss idag,” säger Simon.
Nelly vänder sig om och tittar på honom. Hon rynkar misstänksamt på ögonbrynen.
”Med vilka pengar?” frågar hon.
”Det är min ensak.”
”Vad gör du egentligen hela nätterna, Eriksson?”
“Var bara glad att dina barn inte kommer behöva svälta mer”, säger han och vänder sig om i sängen så att han har ryggen mot henne.
Han blundar och ser ansiktet framför sig, det han såg för första gången igår. Han måste se om han kan hitta en bild på kronprinsen någonstans för att jämföra. Simon hade såklart förstått att mannen har pengar. Sedlarna han blivit erbjuden, den fina kavajen, den välnärda kroppen. Det var uppenbart. Simon hade tänkt att det rörde sig om en rikemansson, någon ung man som drev runt och roade sig för pappas pengar. Aldrig hade han kunnat tro att det var Sveriges kronprins han haft framför sig alla dessa nätter, mitt under brinnande strejk. Simon tänkte på det Andersson sagt vid ett tillfälle i början av strejken, om att kungafamiljen är själva symbolen för fiendeklassen. För några dagar sedan hade det dykt upp en karikatyr av drottningen och SAF, enade tillsammans.
Simon lämnar lägenheten för att köpa kött och ägg på Kooperativet. Mjölken får han hämta själv, för de som levererar den har även dem gått i strejk. Han går förbi ett konditori också, och köper en varsin gräddbulle till Greta och hennes två syskon. På vägen tillbaka till Klara stannar han utanför en juvelerare som fortfarande har öppet. Han tittar på smyckena som blänker i skyltfönstret. I hörnet ligger ett halsband med en hästberlock i silver. Sara hade alltid älskar hästar, ända sedan hon och Simon varit ute på barnkoloni på landet när de var små, där Sara suttit i hästhagen hela dagarna. En gång hade Sara sprungit rakt ut framför en hästvagn för att hälsa på hästen och nästan blivit påkörd. Och nästan hela sin ungdom hade hon svärmat för olika hästgardister, helt naiv inför vad de flesta av dem egentligen sysslade med i parken om nätterna.
När Simon kliver in i butiken tittar mannen bakom den stora kassaapparaten skeptiskt på honom. Men Simon slänger upp sin sedel på disken.
”Halsbandet med hästberlocken, tack”, säger han.
Han får smycket i en liten röd ask. Han undrar när han ska få tillfälle att ge det till henne. Han har inte varit och hälsat på Sara sedan strejken började, trots att han haft hela dagarna fria. Ska han vara ärlig gör det ont att se henne. Varje gång han är på besök har hon blivit sämre.
På disken står ett ställ med några vykort med olika motiv på Stockholms gator och kungafamiljen. Ett av vykorten pryds av ett porträtt på kronprins Wilhelm. Men vykortet måste vara tryckt förra året, för det står bara prins Wilhelm under fotografiet. Simon tar ett och lägger det bredvid asken.
“Ett vykort också”, säger han.
Han går de sista kvarteren stirrandes på kortet. Håret är annorlunda, kammat bakåt och inte vilt och fritt som igår kväll. Kläderna med, på bilden bär kronprinsen olika band och medaljer som Simon inte vet namnen på. Inte den dyra, men vardagliga, kostymen Simon hade sett igår. Men visst är det samma person. Simon kan se det i de mjuka, runda dragen i det annars vuxna ansiktet.
Han känner både skräck och förtjusning när han konstaterar det. Mannen han träffat i Berzelii park är kronprinsen.
☆
När mörkret kommer väntar Wilhelm under trädet i Berzelii park trots att han vet att mannen inte kommer att dyka upp. Wilhelm har legat i sängen nästan hela dagen och tänkt.
Han hade inte ens insett hur unket det luktade förrän Agda kommit in och dragit undan gardinerna för att öppna ett fönster, antagligen på hans mors order. Wilhelm har gått över mötet om och om igen. Hade han kunnat göra något annorlunda? Säga något annorlunda? Hade det varit ohyfsat att ge mannen pengarna? Wilhelm kan i alla fall trösta sig med att han slipper oroa sig för huruvida mannen kommer att svälta ihjäl.
Wilhelm står under trädet i nästan fyrtiofem minuter innan han skymtar en siluett komma gåendes i skenet från parkens gaslyktor. Han ser genast vem det är. Mannen stannar några meter framför honom, dit trädets skugga inte når.
“Hej”, säger han. “Jag ville säga tack. För pengarna.”
“Vad heter ni?” frågar Wilhelm.
Mannen tvekar, men så öppnar han munnen ändå.
“Simon”, säger han. “Och kronprinsen heter Wilhelm, om jag inte misstar mig?”
“Snälla, kalla mig inte kronprinsen”, säger Wilhelm. “Hemma säger alla Wille.”
“Okej, Wille”, säger Simon.
“Vill Simon följa med hem? Bara för att lära känna varandra, vi behöver inte … om Simon inte vill.”
“Till slottet?”
Wilhelm nickar. “Det är bara tio, femton minuter härifrån.”
“Jo, jag vet vart slottet ligger”, säger Simon och ser skeptisk ut, men så följer han med ändå.
De går genom Kungsträdgården, mot bron. Mälaren glittrar svart. Wilhelm vill ta Simons hand med han vågar inte, trots att strejken har ödelagt staden. Men de går så nära att deras axlar snuddar vid varandra emellanåt, sida vid sida längst trottoaren.
“Varför kom Simon ikväll?” frågar Wilhelm.
“Jag vet inte”, säger Simon. “Jag har inte kunnat sluta tänka på dig.”
“Jag har inte kunnat sluta tänka på dig heller”, andas Wilhelm.
Wilhelm känner hur Simon hakar sitt lillfinger i hans i en diskret handhållning. Han känner sig plötsligt modig. Han tar Simons hand i sin och drar med honom ner för stentrappan som leder till en platå närmare vattnet. Här nere blir de som osynliga. Han vet det, för han och Erik brukade sitta här och meta om sommarkvällarna. De brukade titta ut över sitt hem och alla människor som var i rörelse på gatan utanför. Det fick Wilhelm att känna sig levande. Som om han befann sig lite närmare verkligheten.
Han trycker upp Simon mot väggen, avvaktar några sekunder för att invänta en reaktion. Det glittrar i Simons ögon likt vattnet bakom dem. Wilhelm kan se att han försöker hindra sig från att le. Deras läppar möts försiktigt, för första gången sedan gårkvällen. Wilhelm tycker att det känns som en evighet. Simons armar letar sig runt Wilhelms midja.
“Förlåt”, ursäktar sig Wilhelm. “Jag har saknat dig.”
“Det har bara gått ett dygn”, säger Simon, men han håller inte tillbaka leendet nu.
Wilhelm säger inget om krisen han haft, som lämnat honom sängliggandes hela dagen i ett moln av oro. Istället snurrar han runt dem, så att han själv står med ryggen mot stenväggen med Simon lutad mot sig. Han lägger armarna om Simons midja.
“Där”, säger han och pekar mot slottet. “Näst högst upp, till höger, bakom trädet. Där bor jag.” Han placerar en kyss mot Simons hals.
Wilhelm och Simon går över bron till Slottskajen, och smiter in genom tjänsteingång. Wilhelm tar återigen Simons hand och leder honom genom de smala korridorerna i slottets källarvåning. De passerar en husa som tittar förvånat på dem, men Wilhelm bryr sig inte. Han drar Simon vidare, upp mot den privata våningen. Wilhelm lägger fingret mot läpparna innan han öppnar dörren. Sen smyger de mot Wilhelms rum så tyst de förmår. Wilhelm kan se att Simon tittar fram och tillbaka mellan möblerna, gardinerna, tavlorna. Han stannar upp några sekunder och tittar på ett oljeporträtt av Erik och Wilhelm som barn. Wilhelm fortsätter att gå och Simon får skynda sig för att komma ikapp. Längst ner i en korridor ligger rummet, med utsikt över Slottskajen och Mälaren. Wilhelm drar för de tunga sammetsgardinerna.
“Har du fått äta idag?” frågar han.
“Ja, men nu tror alla att jag är strejkbrytare i smyg”, säger Simon medan han tittar sig omkring i rummet. Han skär sig mot inredningen, men kontrasten är vacker, lite kittlande. En revolutionär på slottet. “Behöver ni verkligen allt det här?”
“Vad menar du?”
“Vi bor åtta personer i ett rum”, säger Simon. Han vänder sig om och tittar på Wilhelm. “Vi har ätit bröd i två veckor. Albin fyllde tio i år och han har börjat arbeta. Hans lillasyster kan inte sova om nätterna för att hon är så hungrig.”
“Är det din familj?” frågar Wilhelm.
Simon skakar på huvudet och sätter sig ner på sängen. Wilhelm sätter sig försiktigt på andra sidan. Det är ett stort avstånd mellan dem.
“Pappa söp ihjäl sig. Mamma dog i tuberkulos för två år sen.”
“Har du inga syskon?”
Simon tvekar. “Det är komplicerat.”
“Min storebror dog i en olycka i maj”, berättar Wilhelm. “Du kanske har hört om det … Han var den närmaste jag hade. Den enda, egentligen.”
“Jag har en storasyster”, erkänner Simon. “Men hon har alltid haft det svårt och när mamma dog blev hon sämre. Hon är väldigt klipsk, men hon har inte lyckats behålla något jobb och så kan hon säga saker ibland som låter lite eljest. Hon hamnade i konflikt med tanten i porten bredvid och tanten fick henne intagen på Konradsberg. Jag kunde inte göra något, det var ingen som lyssnade på mig och jag kunde ändå inte sörja för henne. Ibland tänker jag att det kanske är bra, för där får hon i alla fall något att äta. Men varje gång jag träffar henne har hon blivit sämre. Ibland känner jag inte igen henne längre.”
“Kom”, viskar Wilhelm.
Simon sparkar av sig sina kängor och kryper upp till honom. Wilhelm lägger sina armar om honom, låter honom vila mot bröstet. De ligger tätt intill varandra. Avståndet mellan dem har försvunnit.
“Jag är ledsen över det som hände din bror”, säger Simon. “Jag läste om det.”
“Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra utan honom. Eller hur jag ska ta över den här rollen, som är hans”, säger Wilhelm. “Du har rätt, förstås. Vi behöver inte allt det här. Jag behöver inte allt det här.”
Wilhelm vet att det inte är någon slump att han börjat söka upp män i Stockholms parker efter Eriks död. Det är ensamheten, uppgivenheten, som drivit honom. Vad tjänar det till att lägga band på sig själv när det enda som någonsin betytt någonting tagits ifrån honom? Han behöver någon som älskar honom och håller om honom. Med Simon i hans armar känner han att det gör lite mindre ont. Det är inte läkt, det lär aldrig läka, men smärtan är som bedövad. Wilhelm har egentligen aldrig fått anestesi, men han kan föreställa sig att det är såhär det känns. Som ett öppet köttsår som gör sig påmint, men som inte smärtar längre.
“Måste du vara kronprins då?” frågar Simon.
“Jag har tänkt mycket på det”, erkänner Wilhelm. “Jag vet faktiskt inte.”
Kanske fanns det något i honom som faktiskt velat bli påkommen av polisen i parken, så att det någongång skulle få ta slut. Wilhelm är nästan säker på att hans mor skulle ta hans titel ifrån honom om hon fick reda på vad han sysslade med, i alla fall om det blev en skandal i en polisrapport. Men de två senaste veckorna har han varit försiktigare. Han kunde inte riskera att Simon skulle bli tagen av polisen och få avtjäna straffarbete. Inte hans Simon.
“Du är så vacker”, viskar han och så möts deras läppar igen.
♕
Simon vaknar av solljuset som smitit in mellan gardinerna och träffar honom i ögonen. Först vet han inte vart han är. Allt känns så annorlunda. Mjukt och fluffigt, lite svettigt. Hans första tanke är att han kanske svultit ihjäl, men så öppnar han ögonen och ser Wilhelms haka. Gårdagen kommer rusandes. Mötet i parken, kyssen vid kajen, labyrinten i slottskällaren. Hans hud mot Wilhelms, för första gången utan tyg som barriär mellan dem. Han känner Wilhelms armar omkring sig, hur deras ben flätat in sig i varandra, hur hans hjärta slår lugnt under Simons öra. Simon känner sig alldeles varm. Alldeles varm och älskad och omhändertagen . Det är alltid Simon, som tröstar och sjunger andra till sömns. Det är han som ger kramarna och håller om. Den rollen är hans arvedel, given till honom av hans föräldrar alldeles för tidigt.
Plötsligt slås dörren upp. Simon skjuter upp i sängen och drar täcket över bröstet. Han stirrar förskräckt på gestalten som står i dörröppningen. Lamporna i korridoren skapar ett motljus och han kan inte riktigt se ansiktet, men han ser att det är en kvinna. Wilhelm har vaknat av Simons plötsliga rörelse, men gäspar bara med slutna ögon och försöker dra Simon till sig igen.
Simons hjärta slår hårt, som om det ska hoppa ur. Han vet vad som väntar nu. Straffarbete. Vad är det, ett år? Två? Otukt mot naturen. Värre än att vara strejkbrytare. Drömmen är över, nu kommer verkligheten.
Kvinnan går in i rummet och drar bort gardinerna, frilägger de stora fönstrena. Solen flödar in. Det orangea ljuset lägger sig över möblerna och över Wilhelm, som ser ut som att han glänser. Han rynkar på pannan och så äntligen öppnar han ögonen.
“Vill kronprinsen och hans sällskap ha frukost?” undrar kvinnan.
“Ja tack”, mumlar Wilhelm sömndrucket.
Kvinnan stänger dörren bakom sig. Wilhelm drar försiktigt i Simons arm igen.
“Lägg dig hos mig.”
“Vad var det där?” frågar Simon utan att lägga sig ner. “Brukar du ta med dina pojkvänner hem?”
“Pojkvän säger du”, ler Wilhelm. Men så blir han seriös. “Förlåt, jag måste bara vakna. Vem var det?”
“En kvinna. Någon som arbetar här, tror jag?”
“Det var nog Agda”, säger Wilhelm. “Jag lovar dig, hon är mycket diskret.”
En serveringsvagn med frukostmat rullas in i rummet. Där står kokta ägg, kaffe, smörgåsar med pålägg, stekt fläsk och två små bakelser. Snart är de ensamma igen och Wilhelm går naken fram till vagnen. Synen gör Simon helt mållös. Där står Wilhelm, med ryggtavlan mot honom, framför utsikten ut mot Mälaren.
“Vad vill du ha?” frågar Wilhelm.
“Allt utom brödet”, lyckas Simon få ur sig. “Jag vill aldrig mer äta bröd.”
Wilhelm skrattar och tar med sig två tallrikar tillbaka till sängen. Simon tycker det är lite jobbigt att äta, magen säger liksom ifrån. Han har trots allt bara ätit en riktig måltid de senaste två veckorna. Men han känner sig så ombonad när de sitter där tillsammans, med maten som Wilhelm har lagt upp åt honom. Och Simon kommer på sig själv med att känna sig hemma här, i ett rum på slottet, bredvid Sveriges kronprins.
☆
Wilhelm sträcker sig efter handtaget till den privata våningens entré. Innan han hunnit snudda vid handtaget känner han en hand på sin axel. Han hoppar till.
“Det är bäst om ni ses här”, hör han sin mor säga.
Wilhelm snurrar runt. Hans mor bär ett silkesnattlinne och har en morgonrock i samma tyg lindad runt sig. Hon luktar pepparmint och har håret utsläppt. När Wilhelm tittar närmare ser han att hon börjar se gammal ut. Huden runt ögonen och munnen är rynkig. Mellan ögonbrynen har huden vikt sig permanent, så det ser ut som att hon är arg hela tiden. Men han kan höra på hennes röst att hon inte är det. Hon låter faktiskt ovanligt ödmjuk.
“Agda har skvallrat”, konstaterar han.
“Agda har inte sagt någonting. Du däremot, måste öva på att vara diskret.”
Han sträcker sig efter dörrhandtaget igen.
“Nej”, säger hon. “Jag menar det. Jag kan skicka någon att hämta upp honom. Var finns han?”
“Berzelii park”, säger Wilhelm.
Hans mor suckar uppgivet. “Har du plockat upp män i parker? Det blir ett helvetes jobb för mig att tysta ner polisen om de skulle kommit på dig. Det här måste upphöra, genast.”
Hon sätter sig ner på den antika soffan som flyttats hit från slottet utanför stan. “Sätt dig”, säger hon.
Wilhelm gör som hon säger. “Är du arg?”
“Nej, jag är inte arg. Men hade jag inte lyckats stoppa det här i tid, då skulle jag varit ursinnig. Du är inte Rolf de Maré, Wille. Vi klarar inte av en sån här skandal just nu. Allt är tillräckligt instabilt som det är. Har vi otur kan strejken utveckla sig till revolution, och då vet du vet vems huvud de hugger först.”
“Men du tänker inte stoppa mig från att träffa honom?” frågar Wilhelm försiktigt.
“Alla har en älskare vid sidan av”, säger hans mor. “Det har till och med jag haft. Men det visste du inte om, för jag är diskret . Jag bryr mig inte så länge du fullföljer din plikt. Det börjar bli dags för dig att hitta en hustru och avla arvingar.”
“Mor-”
“Se det som ett överenskommelse. Du får umgås med den här mannen här, på slottet. Vi kan ser till att han får lite pengar, kanske en anställning hos någon av våra kontakter. Jag såg honom när han smög ut i morse och han såg väldigt sliten ut, Wille. Det blir något gynnsamt för er båda. Tänk på vilken skillnad det skulle göra för honom. I utbyte hittar vi en hustru till dig, från England kanske. Det kan vara arrangerat så slipper du ordna det själv.”
“Jag vet inte om jag är redo för det än”, säger Wilhelm.
“Vi kan säga ett tidsspann på ett år, innan det blir aktuellt med ett bröllop. Jag vet att det här varit en väldigt jobbig tid för dig. Det har det varit för oss alla. Vi måste hitta en lösning på hur du ska axla den här rollen som alla känner sig bekväm med. Det här är det bästa erbjudandet du kommer att få av mig, Wille.”
“Okej”, säger Wilhelm tillslut. “Men då har jag ytterligare ett krav.”
♕
Simon tittar upp på den stora byggnaden som kallas Dårarnas slott ute på stan. Den är pampig och ser faktiskt lite ut som ett slott. Simon har hört sina kollegor klaga - varför har dårarna på Konradsberg det bättre ställt än hederliga arbetare som sliter för sitt leverne? Men de har inte sett Konradsberg från insidan, inte som Simon har. De har inte sett de smutsiga salarna med sängar på rad, eller hört hur det kan eka i byggnaden när någon skriker. Tanken på att Sara suttit där i över ett år skär i honom. Han fingrar på den röda asken i kavajfickan.
Det är en doktor i vit rock som möter Simon vid den stora entrén.
“Kommer Sara att klara miljöomställningen?” frågar Simon.
“Herr Eriksson hade rätt i att det var felaktigt av oss att ta in henne från första början”, säger doktorn medan de går genom byggnaden. “Nu när herr Eriksson kan sörja för sin syster är situationen annorlunda. Sara är fortfarande melankolisk och har problem att kontrollera sitt temperament, men hon har blivit en mycket duktig sömmerska. Herrn får hjälpa henne att söka ett jobb när strejken är över.”
“Så doktorn tycker att det här är det bästa för henne?” frågar Simon.
Han är så orolig för att han ska ha fel. Att han borde ha sagt nej när Wilhelm berättade om överenskommelsen han gjort med sin mor. Tänk om Sara inte klarar av miljöomställningen, eller att hon inte mår bra av att bo trångt i Klara tills Simon kan hitta dem något eget. Samtidigt vill han inte vänta. Han har sett hur hon blivit mer och mer nedstämd för varje gång han varit på besök. Han är rädd för att han ska komma till Konradsberg en dag för att upptäcka att det inte finns någonting kvar av henne.
“Ordern må komma från hög ort, men jag hade vägrat om jag inte trodde att Sara skulle må bra av att få skrivas ut”, säger doktorn. “Jag har faktiskt försökt få de andra doktorerna att förstå det redan innan.”
Doktorn skjuter upp en dörr och där står Sara, väntandes. Hon håller en liten väska i handen och är klädd i en av deras mammas klänningar. Den är enkel och lite sliten, men i den ser hon precis ut som deras mamma gjorde när de var små.
“Lillebror!” utbrister hon och så kramas de länge.
“Jag har en present till dig”, säger Simon och tar fram den röda asken.
“Åh, Simon”, utbrister hon när hon ser den lilla silverhästen. “Vad vacker den är.”
Han hänger den runt hennes hals. Hästen lägger sig mot tyget på hennes klänning. Det ser lite ut som att den galopperar fram, mitt i ett språng.
“Kom nu, så ska vi ut i friheten”, säger Simon.
De promenerar på Kungsholmen, förbi pappersmassefabriken som ligger nedsläckt och tom. Sara ler lycklig ut och tittar sig omkring som om hon aldrig varit på Kungsholmen förut. Simon kan höra sången från Hornsbergs hage. Tillsammans sjunger människorna på storstrejksmötet Internationalen .
“En syster brukar alltid ta med tidningen till mig”, berättar Sara. “Jag har läst om strejken. Ska vi inte gå dit?”
Simon tänker på Andersson och Holm som antagligen undrar vart han varit de senaste dagarna. Att de säkert tror han strejkbrytit. Och han tänker på Wilhelm, som erbjudit honom ett jobb med betydligt bättre lön är på fabriken. Snart skulle han inte vara en i gemenskapen längre, inte på samma sätt i alla fall. Det finns en sorgsenhet i det, att på sätt och vis överge kampen. Men Simon måste , för sin skull och för Saras. Det finns inga val, bara överlevnad.
“Kom nu, Simon”, säger hon och börjar gå mot sången.
Väl uppe i hagen kryllar det av människor. Alla Stockholms arbetare verkar vara där. Sången har avtagit och bytts ut mot sorlet av människor som pratar med varandra. Sara håller för öronen men fortsätter gå genom folksamlingen.
“Eriksson!” utbrister en skrovlig röst och Simon vet direkt vem det är.
“Holm!” ropar Simon tillbaka och ger mannen en dunk på ryggen. Bredvid honom står Andersson. “Det här är min syster, Sara.”
Andersson tittar på henne där hon står med händerna för öronen. Han vänder sig till Simon. “Var har du varit de senaste dagarna?”
“Jag har tagit hand om min syster”, säger Simon i ett försök att komma undan strejkbrytaranklagelserna.
Sara rynkar på ögonbrynen och släpper öronen. “Säger du att du har tagit hand om mig? Du har inte tagit hand om mig”, säger hon.
“Nej, men jag har pratat med din doktor så att du skulle få vara här idag”, säger Simon och känner hur det stinger till av irritation.
“Har fröken varit sjuk?” frågar Holm.
“Jag har suttit på Konradsberg”, säger Sara.
Andersson stirrar på henne som om hon inte vore riktigt klok. Det tror han säkert inte att hon är heller.
“Vi måste gå nu”, säger Simon.
“Nej, nej stanna!” insisterar Holm. “Kanske vill fröken ha en kaka? Det är en kamrat som lyckats få tag i några.”
Så står plötsligt Holm och Sara bredvid varandra och pratar. Sara får en beige liten kaka i handen som visserligen ser ganska torr ut, men ändå suktande god för någon som inte ätit frukost på slottet i morse. Andersson ser missnöjd ut men han håller i alla fall käften. De ser faktiskt ganska söta ut där de står, Holm och Sara. Simon konstaterar att Holm är en bra man, i alla fall när han inte umgås med Andersson.
En avundsjuka kryper upp i Simon. Aldrig kommer han få ha det här med Wilhelm, att kunna stå såhär, öppet tillsammans i en park mitt på ljusa dagen. De var begränsade till nattsvarta parker och sedan undangömda innanför slottets väggar. Men Simon var ändå tacksam när Wilhelm berättat om överenskommelsen med sin mor. Lite chockad, men tacksam. För Simon har inga bättre alternativ. Det Wilhelm erbjuder är inte bara ett bättre alternativ, det är långt över vad Simon någonsin trott var möjligt.
“Simon!” ropar en ljus röst och så springer någon in i hans ben. Han tittar ner och där står lilla Greta. Hon sträcker ut armarna och han lyfter upp henne. Hon är alldeles för lätt för sin ålder.
“Var har du familjen?” frågar han.
Greta pekar ut mot folkhavet. Där kommer mycket riktigt Nelly gåendes med lillan, Albin och sin man.
“Ser du där?” frågar Simon och pekar på Sara. “Det är min syster. Hon ska bo hos oss ett tag nu. Ni får hälsa sen, men just nu tror jag hon är lite upptagen med den där mannen.”
“Åh, är de kära i varandra?” frågar Greta.
“Jag vet inte”, säger Simon och ler. “Hon har alltid tyckt bäst om hästgardister.”
“Pappa säger att hästgardisterna är våra klassfiender”, säger Greta och ser skeptisk ut. Simon brister ut i skratt.
“Eriksson, ska inte du upp och sjunga något?” bryter Holm in. “Det var länge sedan senast nu.”
“Kan du inte sjunga om rebellflickan!” utbrister Greta.
“Är det den du sjungit för mig på Konradsberg?” frågar Sara. “Den är fin.”
“Upp i talarstolen!” säger Holm.
“Bara om ni följer med och sjunger”, säger Simon till Greta och Sara.
Tillsammans tågar de upp mot talarstolen. Simon med Greta på höften och Sara och Holm hack i häl. Andersson blir kvar i folkvimlet.
“Tysta!” ropar Holm så högt han förmår. Han har en stark stämma. “Eriksson och hans flickor ska sjunga!”
Mullret av röster lägger sig och snart är det knäpptyst i hagen. Simon tittar ut över dem, hans kamrater. Snart ska alltid förändras för honom själv, men han känner så starkt för dem allihopa.
“Den här sången är skriven av en emigrant i Amerika. Jag vill tillägna den till alla kvinnor och flickor som är med oss i strejken”, säger Simon och så räknar han ner. “Ett, två, tre.”
Det finns många slags kvinnor i världen,
det vet alla som sett sig omkring.
Några går där i lyxen och flärden
ibland dyra och kostbara ting.
Det finns kvinnor i siden och sammet
och de glittra som himmelens päll,
men den endaste kvinnan värd namnet
är en ung rebell.
Hon är ung rebell, hon är ung rebell,
i vår klasskamp lyser hon segersäll.
Hon ger kraft och mod i strid
när hon står invid vår sida.
Vi behöver er, vi behöver fler
när jorden får sin löneslavskartell.
Hon är stark i frihetskampen,
hon är ung rebell.
Hennes hand är väl sliten av jobbet
men det handslag hon bjuder är fast.
Under klänningen slår det ett hjärta
och det slår för vår arbetarklass.
Arbetsgivarna slutar med svamlet
när hon rest sig och gett dem en smäll,
för den endaste kvinna värd namnet
är en ung rebell.
Hon är ung rebell, hon är ung rebell,
i vår klasskamp lyser hon segersäll.
Hon ger kraft och mod i strid
när hon står invid vår sida.
Vi behöver er, vi behöver fler
när jorden får sin löneslavskartell.
Hon är stark i frihetskampen,
hon är ung rebell.