Work Text:
Felice sitter med tidningen framför sig. Det tunna pappret är så stort att det blockerar hela hennes vy. Allt hon ser är text, sida upp och sida ner. I en av de smala spalterna står det. Det är en kort nyhetsartikel. Kronprinsessan Felicia nedkom i går afton med en välskapad prinsessa, Kristina Victoria Louise. En salut följde, med 42 skott i två omgångar . I spalten bredvid klagar en annan skribent över “salutväsendet” som pågått vid slottet. På nästa sida är det ett stort uppslag om gårdagens 1 maj-demonstration med en bild på Alexandra Kollontaj bredvid en flagga med texten “åtta timmars arbete, åtta timmars vila, åtta timmars fritid”. Borgmästare Lindhagen ska ta talat vid om sin motion om att införa republik, som han lagt fram till riksdagen i tisdags.
Felice viker ihop tidningen och lägger den bredvid sig i sängen. Runt henne rör det sig folk. Det har varit så ända sedan värkarna började igår morse. Först doktorerna, och drottningen såklart, och sedan hela sällskapet som var på plats som vittnen. Statsministern Staaff, utrikesministern Ehrensvärd, friherre von Essen och grevinnan von Rosen, som efter förlossningen skrivit på ett protokoll och intygat att den nyfödda flickan verkligen var kronprinsparets dotter. Alla möjliga människor har varit i Felices sängkammare det senaste dygnet, men inte Wilhelm. Han hade väntat utanför. När det var klart var han med och skrev protokollet, men sedan hade han försvunnit. Han har inte ens hållit i barnet. Och han har fortfarande inte kommit hem.
Sedan Felice gifte sig med Wilhelm har hon inte känt sig som annat än statlig egendom. Hon är van vid offentlighetens vakande ögon, hon är trots allt drottning Victorias dotterdotter, men inte såhär . Inte i hennes sängkammare, om de så vore den faktiska närvaron i sängkammaren under själva förlossningen, eller det ständiga tjatet om en tronarvinge. Det har gått över ett och ett halvt år sedan bröllopet i Windsor, men Felice minns fortfarande drottning Kristinas blick när hon efter ceremonin tagit tag i Felices arm och sagt att “det är Felices jobb som kronprinsessa att se till att Sverige får tronarvingar”.
Det är nästan så att Felice vill plocka upp tidningen igen bara för att slippa se Agda som plockar i rummet tillsammans med Kristina som dikterar, och en ung kvinna som sitter på en stol och ammar barnet. Lovisa, tror Felice att hon heter. Det faktum att Wilhelm är försvunnen verkar nästan ha gått dem förbi.
“Jag har sagt att jag ammar mitt eget barn”, säger Felice för sjuttioelfte gången sedan igår kväll. Hon har knappt fått hålla i barnet sedan det föddes.
Kristina blänger på henne. Tittar ner på tidningen som ligger ihopvikt med bilden på Alexandra Kollontaj uppåt, sedan tillbaka på Felice med en ogillande blick.
“Felice måste förstå att det är opassande”, säger Kristina. “Vad skulle Felices mor säga om hon fick höra om det här? Felices mormor?”
Felice sluter ögonen i några sekunder och andas. Hon vill att något för en gångs skull ska få tillhöra henne, men det säger hon inte. Skribenten som klagat på salutoväsendet hade skrivit det, svart på vitt: barnet är vårt . Inte hennes, inte Wilhelms. Utan statens, folkets.
“Men tuberkulos, och tyfus”, börjar Felice istället.
“Var inte fånig, alla kungabarn har haft en amma”, säger Kristina. “Wilhelm också. Felice likaså.”
“Prinsessan Felicia kan försäkra sig om att jag gör mitt yttersta”, säger Lovisa. “Prinsessan kommer att vara mycket nöjd med mig och behöver inte oroa sig för sjukdomar.”
Felice svarar inte. Istället tittar hon ut genom fönstret. Majhimlen ligger molnfri där ute. Hon tänker på Första Maj-tåget igår, att Simon säkert gick med. Hon undrar om han lyssnat på Alexandra Kollontaj och borgmästare Lindhagen. Hon undrar vad han tycker om motionen om republik. Om han hört de 84 skotten på kvällen.
Felice känner egentligen inte Simon. Han är nästan alltid närvarande, som om han vore Wilhelm skugga, men de har aldrig riktigt pratat om vad det innebär eller vem Simon är för Wilhelm. Hon vet såklart ändå. Mycket har hon förstått utan att någon har behövt säga något. Det är ju uppenbart, att de varit ett par sedan länge. Och ibland försöker Felice fråga Wilhelm om Simon. Vardagliga saker, som vart han bor och om han har någon familj. Wilhelm vill helst inte prata om det, men lite har hon luskat ur honom. Saker som att Simon är portvakt på Sturegatan. Att han bor med sin syster och hennes man - som absolut inte gifta - och att de precis fått en dotter. Men Wilhelm vill inte berätta hur han och Simon träffades, eller hur länge det känt varandra.
“Vet Kristina vart Willy är?” frågar Felice.
Hon har sedan länge accepterat att Wilhelm inte är hennes älskare, men hon önskar att han åtminstone kunde vara hennes vän. Att han inte lämnat henne med hans tronarvinge och hans mor i hans land.
“Han dyker upp förr eller senare”, säger Kristina.
Sedan hör hon hur Stockholmstelefonen ringer. Den sitter monterad i Wilhelms sängkammare. Han har låtit installera den där, och det är lite konstigt för telefonsamtal går vanligtvis genom tjänstefolket, men Felice vet att han har installerat en likadan telefon på Sturegatan. Hon reser sig upp ur sängen och de tre kvinnorna stirrar på henne som hon vore från vettet. Hon tar snabba steg genom korridoren och slår upp dörren till Wilhelms rum. Det lilla fönstret är täckt av en gardin och det är mörkt och instängt. Någon måste ha bäddat, för senast hon var här låg täcket vid fotändan. Hon stänger dörren bakom sig och plockar upp telefonen.
“Willy?” viskar hon in i den svarta bakeliten.
“Felice?” får hon som svar.
Rösten tillhör inte Wilhelm. Hon sätter sig ner i den gustavianska fåtöljen som står slarvigt placerad bredvid telefonen. Sladden spänner från trädosan som monterats på väggen. Det är precis så att den når. Det känns ovant, hon har aldrig hållit i den här telefonen förut. Telefonen, som fungerar som en privat linje mellan slottet och Sturegatan. Tittar man noga på Stockholmshimlen kan man nästan se hur de två telefontrådarna möts i Telefontornet. Hur de knyts ihop och blir en enda linje.
“Är Wille inte hemma?” frågar Simons röst i telefonen.
“Barnet föddes igår. Det är en flicka”, säger Felice.
“Jag hörde skotten”, säger Simon. “Gick allt bra? Mår ni bra?”
“Allt gick fint, vi mår bra”, säger Felice. Hon lutar huvudet mot väggen och sluter ögonen. “Har Willy varit hos dig?”
“Nej, det är därför jag ringer. Jag har inte hört något från honom. Jag började bli orolig.”
“Kan du komma hit?” frågar hon och rösten brister lite nu.
“Är du säker?” frågar han, låter tveksam.
“Simon, please”, säger hon. “Det är så mycket människor runt mig men jag känner mig helt ensam. Helt … maktlös. Kristina låter mig inte ens amma barnet själv.”
“Om det är det du vill är det såklart jag kommer”, säger Simon.
Han lovar att han ska gå med en gång och så lägger de på. Felice sitter kvar i fåtöljen i den dunkla sängkammaren. Den kvava luften lägger sig runt henne och hon kan känna hur oron hänger i rummet, hur den grott in i väggarna. Hon hatar det här rummet, vill helst inte gå in här om hon inte måste, men hon orkar inte resa sig upp och gå. Det känns som att hennes sista krafter gick åt till att svara i telefonen.
Det är först när hon hör hur dörren till den privata våningen öppnas och hur Simon pratar med någon där ute i tamburen som hon lyckas resa sig. De möts i spegelsalongen. Simon har precis tagit några steg in från tamburen när Felice lägger armarna om honom. De är i princip jämnlånga, och med hakan mot hans axel kan hon se deras omfamning i speglarna på väggen bakom dem. Rummet är guldigt och varmt, och fylls med hundratals reflektioner av henne och Simon.
“Hade du det bra igår?” viskar hon. “Såg du Alexandra Kollontaj tala?”
Hon känner hur han nickar mot hennes axel. “Vi var på Norra Bantorget hela familjen.”
Innan Felice lämnat sitt hemland och kommit till Stockholm hade allt varit så annorlunda. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att livet skulle bli såhär. Ett äktenskap utans romans hade hon varit förberedd på, det var ju trots allt arrangerat. Men att hon skulle stå här med sin makes älskare och avundas honom för att han varit på Första Maj-demonstration, det hade hon aldrig sett ens i sin vildaste fantasi. Det är inte politiken, Felice är inte lika svag för Simons röda fanor och arbetarsånger som Wilhelm verkar vara. Det är friheten. Att kunna röra sig fritt, leva utan restriktioner, ha kontroll över sitt eget liv. Utan en svärmor som andas en i nacken, utan en amma som tar barnet ifrån en, utan statsministern som vittnar efter ens förlossning.
“Får jag se henne?” frågar Simon sen. Rösten är försiktig, nästan som att han egentligen inte vågar be om det. Som att det inte vore hans plats.
“Självklart”, säger Felice och drar med honom ut ur Spegelsalongen och genom Blåa Salongen, ner längst korridoren till hennes egen sängkammare.
Kristina ser inte förvånad ut när hon ser Simon stå bredvid Felice i dörröppningen. Felice har alltid tyckt att de två verkar ha en märklig relation. Ibland verkar det nästan som om Kristina tycker bättre om Simon än henne själv, men kanske är det bara är eftersom Kristina verkar ogilla henne så. Hon verkar egentligen inte tycka om Simon heller, inte på riktigt. Det är mer som om han vore ett exotiskt djur hon köpt in, som hon aldrig sett förr och som underhåll hennes son på ett önskvärt sätt.
“Simon”, hälsar hon.
“Drottningen”, säger Simon och bugar lätt med huvudet.
Nu när Simon står vid hennes sida känner Felice sig starkare. De känner inte varandra på riktigt, de har bara den gemensamma nämnaren som är Wilhelm, men han kom när hon bad honom. Han är här . Medan Wilhelm flytt scenen är han här och hon vet att han har hennes rygg. Kanske inte för hennes skull, men för Wilhelms.
“Lovisa, ge mig mitt barn”, säger hon. “Kristina, Agda, jag uppskattar er omtanke men jag och Simon vill vara själva ett tag nu.”
“Men Felice -” börjar Kristina.
“Det här är mitt hem nu. Om det inte passar drottningen kan hon åka hem till Haga.”
Tillslut får hon barnet i sin famn. Dörren stängs bakom dem och hon och Simon blir själva kvar i rummet. Hon tittar på flickan i sina armar. Barnet har hennes färger, hennes mörka hår, men hon tycker ändå att det är Wilhelms ansiktsdrag hon ser. Det hugger till. Hon älskar det här barnet så mycket, och ändå önskar hon att hon kunde ha det ogjort. Hon tittar upp mot Simon genom glansiga ögon.
“Här”, säger hon och ger honom barnet.
Han tar vant emot henne. “Hon ser ut som en liten Wille”, konstaterar Simon och ler.
Felice kan inte hålla tillbaka tårarna.
“Jag är så arg på honom”, viskar hon fast att hon egentligen inte är det, inte förmår sig att vara det. Hon sätter sig ner på sängkanten. “Varför är han inte här?”
“Hur länge har han varit borta?”
“Han försvann efter protokollet upprättats. Han bara gick. Jag trodde han var hos dig, men om han inte varit hos dig … var är han då?”
“Har Kristina skickat någon att leta efter honom?”
“Jag vet inte. Hon säger bara att han nog kommer dyka upp snart.”
Simon kryper upp i sängen och lutar sig tillbaka mot Felices stora huvudkudde. Barnet ser nöjd ut där det ligger på hans bröst. Hon tvekar, men sen kryper hon upp intill dem.
“Får jag?” frågar hon.
Han nickar, sträcker ut sin arm så att hon kan vila kinden mot punkten där arm och axel möts. Hans arm lägger sig om hennes axlar, handen om hennes överarm. Det lilla barnet tar upp hela hennes synfält.
“Så hon heter Kristina?” frågar Simon.
”Jag antar det.”
”Stina, alltså.”
Felice ler försiktigt. ”Stina”, testar hon. Hon har aldrig hört någon förkorta Kristina på det sättet förut, men det är rart. Och det ligger annorlunda i munnen än Kristina, känns annorlunda att säga. Mjukare, snällare. “Är det ett vanligt smeknamn?”
Simon nickar. “Det är ett eget namn också, med egen namnsdag.”
I den här stunden önskar hon att det var Simon och inte Wilhelm hon var gift med. Att det var han som var pappa till det här barnet. När de ligger här tillsammans känns det som att han är pappan till barnet, trots att det lilla ansiktet hon tittar på ser precis ut som Wilhelms.
Hon kan förstå varför Wilhelm är så fäst vid honom. Hans känns så lugnt och trygg, och orädd, på något sätt.
“Älskar ni varandra?” frågar hon.
Simons ögon letar i taket. Felice har nyligen låtit göra om våningen, alla rummen utom Spegelsalongen. Hon behövde rensa ut Wilhelms föräldrar ur lägenheten. Deras möblemang, deras väggbonader, det murriga och det plottriga. Det är ljusare nu, mer avskalat. Det är inte normalt att föräldrar flyttade vid ett äktenskap och inte barnet, men Wilhelm hade stått fast vid att han var den som skulle bli kvar. Senare hade Felice förstått att det måste bero på att han har Simon på andra sidan bron.
“Gör det dig upprörd?” frågar Simon istället för att svara ordentligt på frågan.
“Nej”, viskar hon.
“Känner du dig inte lurad?”
“Lite, kanske. Men inte av … inte av er. Inte för att ni är … tillsammans . Utan för att Kristina visste, och för att hon ändå …” Felice vet inte hur hon ska avsluta meningen. Hon vet inte ens om hon vill berätta för Simon om hur svårt det varit att fullfölja sina plikter, hur svårt det varit att se till att det här barnet kom till världen. Så hon byter ämne, och frågar det hon alltid undrat, som Wilhelm alltid vägrat svara på. “Hur träffades ni?”
“Vet du inte det?” ler han.
“Willy och jag … vi pratar inte så mycket”, erkänner Felice.
“Det var sommaren 1909, under en strejk. Bara några månader efter Erik gått bort, tror jag. Det låter lite märkligt, men vi träffades i Berzelii park. Det är en … en vanlig mötesplats, så att säga.”
“Jaha”, säger Felice och kan inte låta bli att låta lite förvånad.
“Jag visste ju förstås inte att det var kronprinsen förrän senare … vi hann ses i två veckor innan jag såg honom ordentligt. Varje kväll träffades vi.”
“I parken?”
“Ja, i parken”, säger Simon och så ler han lite, som om han tänker tillbaka på gamla minnen och saknar dem. Saknar hur det var förr, innan Felice klampat in i deras liv och tvingats tvinga Wilhelm att skaffa barn med henne.
“Gör det dig ledsen att Stina fötts?”
Simon skakar på huvudet. “Jag önskar såklart att saker kunnat vara annorlunda, men nu är hon här, och hon är fantastisk. Är du … är du ledsen över det?”
“Jag vet inte”, erkänner Felice. “Jag vet faktiskt inte.”
☆ ♕ ☆ ♕ ☆ ♕ ☆
Synen av det blodiga, skrikande barnet får hela kroppen att lägga av. Wilhelm måste knäppa upp översta knappen på skjortan för att den klämmer så runt halsen. Han kommer svimma eller kräkas eller helt enkelt dö.
Statsminister Staaff ger honom en dunk på ryggen och gratulerar honom. Gubben har en stor, vit mustasch som täcker ansiktets hela bredd. Staaff och Wilhelms mor tycker inte om varandra, och Wilhelm kan se hur hon blänger på honom när han böjer sig ner för att skriva på protokollet. Wilhelm skriver sitt namn bredvid. Sen går han fram till sin mor.
“Jag åker ut till Drottningholm”, säger han med dämpad röst. “Jag tar automobilen.”
“Är det verkligen läge, Wille?” frågar hon.
“Jag måste få vara själv ett tag”, säger han.
Han knäpper upp en till knapp samtidigt som han lämnar rummet. När bilen kör ut från slottsgården hör han skotten som skjuts i salut. Det ska föreställa en hyllning, men det låter mer som ett straff. En avrättning. En krigsförklaring.
Stockholm ligger nedsläkt och mörk runt honom där han åker. Automobilen följer Mälaren. Det mörka, blanka vattnet påminner honom om Simon. Han hade kunnat ta en promenad till Sturegatan istället, men han klarar inte av tanken på att se Simon i ögonen just nu. Att klämmas in med honom och hans familj i den lilla tvåan. Möta Simon efter att slutligen ha begått det ultimata sveket - att ha bildat familj med någon annan.
Wilhelm har såklart vetat om att Felice varit gravid de senaste nio månaderna. Simon med. De har båda haft massvis av tid att vänja sig vid tanken. Och Wilhelm har ju alltid vetat att det är en del av avtalet han gjort med sin mor, att han ska säkra tronföljden. Men han har inte riktigt förstått, förrän han såg det nyfödda barnet. Det har varit så abstrakt, snarare som att Felice befunnit sig i något slags sjukdomstillstånd där hon behövt ompyssling och hjälp att bära tunga saker. Och nu är barnet här, en riktig människa av kött och blod. Ett oskyldigt litet spädbarn som Wilhelm fördömt till det här livet.
Wilhelm har fördömt alla han älskar och bryr sig om. Nu är det för sent att försöka hitta en annan lösning för hans och Simons relation. För sent att låta Felice skilja sig från honom. För sent för att stoppa den generationella förbannelsen som ligger över hans familj. Ikväll har deras situation cementerats, och tanken får det att krypa i kroppen på honom.
“Kan Olsson stanna ett slag?” frågar han och automobilen saktar in vid vägkanten.
Wilhelm slänger sig ut innan bilen riktigt hunnit stanna, desperat efter frisk luft. Han hänger mot räcket, lutar huvudet i händerna. Försöker andas långsamt. Skjortan är helt svettig och kroppen känns slut, som om han sprungit hela vägen hit istället för att ha åkt i automobilen. Han blickar upp mot månen på natthimlen. Det är fortfarande så pass tidigt på året att himlen är svart såhär vid midnatt. Månen är rund och stor, och den ser nästan lite overklig där den hänger. Han undrar om Felice kan se den från sitt sängkammarfönster, om Simon kan se den från Sturegatan. Han undrar vad de tänker i den här stunden. Simon måste ha hört salutskotten nu, förstått att barnet fötts. Och Felice, hon måste förstått att han lämnat slottet. De måste vara så besvikna på honom, båda två. Han är besviken på sig själv. Allt har gått åt helvete och han har bara sig själv att skylla.
Gruset knastrar under automobilens hjul när Olsson kör upp framför Drottningholm. Slottet ligger tomt och nedsläckt, med byggnadsställningar på utsidan. Wilhelms mor har nyligen beslutat att den gamla 1600-talsbyggnaden ska rustas upp ordentligt. Wilhelm har varit här ute några gånger med henne och inspekterat projektet. Wilhelm har inte kunnat låta bli att tänka på vilken perfekt plats det här skulle vara för honom, Simon och Felice. Felice kunde få en egen flygel om hon så ville, och själv kunde han bo med Simon i vad som skulle vara deras bostad. Här ute på vischan, där de är undangömda från stadsbornas ögon. Men han vill inte föreslå det, för han vill inte ta mer av Simons liv än han redan gjort. Han vill inte tvinga in honom i ett slott, långt från hans familj. Wilhelm vet ju att Sara precis fött ett barn, en liten flicka som heter Lilly, och att det är hela Simons värld just nu. Och han vet hur viktigt det är för honom att delta i demonstrationerna och i rörelsen, det kan han inte göra ute på Drottningholm. Så nu är Wilhelm här ute ensam, skymd från landets alla blickar, och blickarna från de han älskar likaså.
Wilhelm hittar egentligen inte inne i byggnaden, men tillslut hamnar han i ett rum med möbler. Vita lakan täcker allt i rummet förutom ett porträtt av hans morfars far och några speglar med tvådelat glas, men han kan se på formen att en av möblerna är en soffa. Han slår sig ner där, lägger sig raklång med skorna mot lakanet. Månljuset skimrar in genom fönstret och lyser upp rummet lite med sitt blåa ljus. Wilhelm stirrar upp i taket, på kristallkronan som hänger där. Slottet är inte uppvärmt och majnatten är kylig där ute, men kylan känns skönt mot Wilhelms svettiga hud. Luften känns lite lättare att andas.
Han somnar där på soffan, och när han öppnar ögonen nästa gång strömmar solljus in genom fönstret. Det träffar honom rakt i ögonen och bländar honom. Han sätter sig upp i soffan, lite förvirrad kring vart han befinner sig. Sen kommer gårdagen tillbaka, minnet slår emot honom. Barnet, statsministern, skotten. Att han bara lämnade Felice där, ensam med hans mor som han vet är oförtjänt hård mot henne. Det känns nästan som om han varit berusad och sedan vaknat upp nykter. Varför hade han gjort så?
Wilhelm går fram till fönstret, lite vingligt sömndrucket. Torkade tårar stramar mot huden under ögonen. Där nere, på grusplanen, står automobilen. Ena dörren är öppen och Wilhelm kan se hur Olsson sitter i framsätet. Wilhelm känner sig ännu dummare. Stackars Olsson, som inte fått komma hem ordentligt utan har varit tvungen att sova i den kalla automobilen. Han måste tillbaka till Stockholms slott. För Olssons skull, för Felices. För barnets.
När han stiger in i tamburen i den privata våningen möts han av sin mor.
“Vad bra att du kommer, Wille”, säger hon. “Felice vägrar låta amman amma barnet. Du måste tala vett i henne. Och Simon är här. Du kanske kan be honom gå, det passar sig inte just nu.”
“Om Felice vill amma barnet ska hon få amma barnet”, säger Wilhelm. Det är det minsta han kan göra.
Han går förbi sin mor, lämnar henne där i tamburen. När han kommer fram till Felices dörr tvekar han. Han är helt övertygad om att de hatar honom nu, som han betett sig. Han knackar försiktigt på dörren innan han öppnar den. Där inne ligger de i sängen, Simon med barnet på bröstet och Felice mot hans axel. Som om de vore det unga kronprinsparet med en nyfödd dotter.
“Förlåt”, viskar Wilhelm. “Får jag komma in?”
“Såklart du får komma in”, säger Felice.
“Kom”, säger Simon och Wilhelm kryper upp hos honom på andra sidan. Simon ger honom en kyss på pannan och så gosar han in sig mot Simons kantiga axel, eftersom den ena armen ligger om Felice och den andra handen är försiktigt placerad på barnet. När han ligger här önskar han att han åkt hem till Simon igår kväll ändå, istället för att ha givit sig ut till Drottningholm. “Vi har döpt om barnet, så du vet.”
“Vad heter hon nu då?” frågar Wilhelm.
“Stina.”
“Det är ett mycket bättre namn. Det är perfekt.” Wilhelm tittar på Felice från Simons axel. “Förlåt Felice. Det var så idiotiskt av mig att lämna dig ensam igår.”
“Var har du varit?” frågar Felice.
“Ute på Drottningholm. Jag fick panik och trodde att jag behövde vara ifred … har inte Kristina berättat det?”
“Visste Kristina om att du var där?”
Det knackar på dörren innan Wilhelm hinner svara henne. Det är Agda som öppnar. Hon ler mot dem.
“Drottningen vill att kronprinsparet och herr Eriksson kommer till matsalen för att äta lunch. Prins Ludvig är här,” säger hon försiktigt.
Hon ber om att får ta barnet medan de tre äter. Simon tvekar, men Felice nickar åt honom att lämna över Stina. När de kommer in i matsalen är maten redan uppdukad på bordet. Det är någon nymodig, vegetarisk rätt. Simon hälsar på Wilhelms föräldrar innan han slår sig ner vid bordet. Felice säger inget, sätter sig bara ner mitt emot Wilhelm.
“Hur hade prins Ludvig det på den senaste jaktturen?” frågar Simon i vad som verkar vara ett försök att lätta den spända stämningen.
“Det gick bra”, säger Ludvig, helt ointresserad av Simons fråga.
“Wille, har du hört om borgmästare Lindhagens motion?” frågar Kristina innan Simon hinner säga något mer. Hennes kniv gnisslar mot porslinstallriken. “Jag har talat med Branting. Gubben är helt omöjlig, men partiet kommer åtminstone inte gå på borgmästarens linje.”
“Det hade varit ganska skönt om de röstat igenom motionen i riksdagen”, säger Wilhelm. Han är så otroligt less på henne, på det här livet, på alla restriktioner och krav. Han tittar ner på sin tallrik och trycker gaffeln genom en grönsak.
“Det där är helt befängt, Wille. Kronan är det enda som skyddar dig.”
Wilhelm tittar upp på sin mor. “Monarkin ses som föråldrad och folkfientlig. Folket tycker inte den är förenlig med den framväxande demokratin.”
“Det där har du bara tagit ur Stockholms socialdemokratiska ungdoms spalt. Tror du inte jag läser tidningen?”
“Det stämmer ju”, envisas Wilhelm.
Hans mor fnyser. “Stockholms socialdemokratiska ungdom representerar inte folket. Som sagt, inte ens Branting står bakom motionen.”
“Branting står inte bakom motionen eftersom den inte stämts av med partiet. Det upplevs som något slags internt kuppförsök. Socialdemokraterna är egentligen för republik”, flikar Simon in.
“Simon, Wille”, börjar Kristina. “Jag vill bara ert bästa. Om vi avsätts förlorar vi våra privilegier och det kommer vara omöjligt för er att fortsätta tillsammans. Förstår ni vad jag säger? Det ni håller på med är ju straffbart.”
Ludvig harklar sig. “Ska vi verkligen prata om det här vid matbordet?” frågar han.
“Men snälla Ludvig, det är väl ingen hemlighet att pojkarna är tillsammans.”
“Det verkar inte vara några problem för Rolf de Maré, och han har ingen kunglig titel”, säger Wilhelm.
“Du och jag har en överenskommelse, Wille. Om inte du upprätthåller din del kan du inte förlita dig på kronans skydd, eller mitt. Jag kommer inte vara så gränslös att jag ger dig pengar och privilegier utan några som helst krav eller förväntningar.”
Han tycker hennes ord låter obehagliga, som att hon själv skulle kunna tänka sig att gå till polisstationen om han inte gjorde som hon sa. Han kan se det framför sig, hur hon skulle gå efter Simon för att straffa honom. Hur han skulle bli ensam kvar, medan Simon spärrades in på Långholmen och tvingades straffarbeta. Tanken gör att det blir svårt att andas igen.
“Vår familjs ställning är given till oss av Gud. Det vet Felice, eller hur? Det har Felices mormor lärt henne?” frågar Kristina.
Felice svarar inte.
“Du har rätt, mor”, säger Wilhelm och anstränger sig för att låta normal, trovärdig. Inte som att paniken håller på att greppa tag om honom igen, som om han egentligen inte vill krypa ur den egna kroppen och bara springa tills benen inte orkar längre. “Förlåt, det har varit en påfrestande dag.”
På vägen från matsalen efter lunchen tar han Simons hand i sin och vägrar släppa taget. Simon klämmer om hans hand, smeker tummen över handryggen. Hjärtats slag saktar lite, hittar en stadigare rytm. De kliver in i Felices sängkammare och Agda räcker barnet till Felice.
“Nej”, säger hon. “Ta henne du, Willy.”
Wilhelm tar emot henne. Det känns lite läskigt först, hur håller man ens i ett så litet barn?
“Här”, säger Felice och ser till att hans hand stöttar Stinas huvud.
Och så tittar Stina upp på honom med sina stora, bruna ögon och ler . Wilhelm kan nästan känna hur hjärtat sväller i bröstet och han förstår inte hur han kunde fly från det här. Sen känner han Simons armar om midjan, Simons kind mot armen.
“Hon ser precis ut som du, Wille”, säger han.
Det är först när han säger så som Wilhelm kan se det. Ser hur Stina faktiskt ser ut som han själv gjorde, på de där gamla vykorten hans mor sparat och som ibland fortfarande säljs i butiker, såhär 23 år senare. Minnena av hur det var att vara liten sköljer över honom. Hur hans mor aldrig var hemma, det var alltid någon guvernant som tog hand om honom och Erik. Hur hon, om han tänker efter, nog aldrig sagt att hon älskar honom. Han för upp Stina närmare sitt ansikte. Låter henne vila mot axeln och ser till att fortfarande hålla en hand bakom hennes huvud. Han kysser hennes hjässa.
“Jag älskar dig”, viskar han till henne.
Han hör hur Felice andas ut. Han tittar upp på henne, ser hennes lättade blick. Han tittar på Simon, och sedan på det lilla barnet han har i sin famn. De, som alla tre har dragits in i den här situationen på grund av honom. Han känner att det är hans uppgift att skydda dem nu. Han måste ta sitt ansvar, måste sätta dem först. Framför den egna oron, de egna impulserna, den egna paniken. Framför den barnsliga drömmen om frihet. Han kan inte riskera något längre. Inga fler felsteg som kan innebära att någon av de tre han älskar mest i världen straffas på grund av honom. Han måste vara en bättre förälder till sitt barn än vad hans mor varit till honom. Han måste vara en bättre pojkvän till Simon, en bättre vän till Felice.
Det måste gå först.
Det måste alltid gå först.