Work Text:
Det är mörkt i Wilhelms lägenhet. Gardinerna är fördragna, de är alltid det. Han har inte orkat tända några lampor. Det blåa skenet från laptopskärmen lyser upp Wilhelms ansikte. Han ligger i sängen med datorn i knät och den har blivit överhettad nu, bränner till mot pyjamasbyxorna. Han hovrar med musen över playknappen. I högra hörnet tickar klockan. 04:23. På omslagsbilden står en ung kille med smutsblont hår som Wilhelm känner igen från nån biroll i en Beck-film, och bredvid honom står en kvinnlig skådespelare som Wilhelm vet mest jobbat på Dramaten. De två, de ska föreställa Wilhelm och hans mamma. Bakom dem, i bakgrunden, står en kille Wilhelm nog inte sett förut, men som han har läst är nyexad från Scenskolan. Erik .
Serien släpptes för en vecka sen. Wilhelm har inte lämnat sin lägenhet på Drottningholm, han har bara sovit. Skjutit på att han måste se serien. Hovet säger att han inte borde, och hans föräldrar kommer absolut inte titta, men han vet att han måste. Han måste få veta vad de säger om honom och Simon. Även om han varit instängd och isolerad hela veckan får han ju fortfarande notiser från Svenska Dagbladet. Han vet att Netflix gått på linjen att han ljög i sitt uttalande för tio år sen. Han har nästan medvetet vänt på dygnet för att slippa vara vaken samtidigt som resten av Sverige, slippa uppdateringarna på nyheterna och Flashback och Tiktok. Det är skönare att få gå igenom allt när det redan är publicerat. Och han kan inte sluta kolla. Flashback-tråden speciellt, den har han följt sedan allt som hände med Simon på Hillerska och han vet att en terapeut skulle kalla det för ett självskadebeteende. Eller ett beroende, kanske.
I torsdags sändes en panel på Nyhetsmorgon där de diskuterade huruvida det var förtal, det som Netflix gjort. Det hela utmynnade i en diskussion om det ens var möjligt för kungafamiljen att utsättas för ett brott i lagens mening. Nej, sa en jurist. Resten var osäkra. Wilhelm har aldrig hört det resonemanget förut och sen dess har han känt sig helt borttynad. Är han människa ens? Är han helt och hållet rättslös, till den grad att han inte ens kan utsättas för brott? Kanske finns han inte ens här egentligen. Kanske ligger han egentligen död här i sängen, ihjälsvulten för att han knappt ätit något under de senaste dagarna.
Han sträcker sig över sängen, fumlar i mörkret men får tag i en sliten gosedjursvarg. Den där vargen, Per heter den, har varit överallt med honom. De har badat tillsammans i havet på Öland, åkt skidor ihop i Alperna, lyssnat på alla hans mammas utskällningar. Till och med på Hillerska var den med, fast då hade Wilhelm gömt den i resväskan i garderoben för det var alldeles för pinsamt att vara sexton år och ha ett gosedjur i sängen, men nu bryr han sig inte längre. Han har för mycket andra problem för att bry sig.
Han kramar om Per och trycker på play.
* * *
”Titta här”, säger Leia och sticker fram sin mobilskärm under Simons näsa. Där står Wilhelm under en stor kristallkrona på slottet, iklädd blå kostym och hållandes i ett QX-pris. ”Årets hetero?”
”Jo, jag vet”, muttrar Simon och puttar bort skärmen. Han snurrar upp spagetti på gaffeln och för den till munnen. Algoritmerna på sociala medier vet allt, och den där bilden hade fyllt hans flöde för några år sen när den var ny. Det är ju omöjligt att låta bli - när en bild på Wilhelm dyker upp är han bara tvungen att klicka på den. Och så har både Facebook och Instagram lärt sig att fylla hela hans recommended med bilder på Wilhelm och hans familj.
”H.K.H. Kronprins Wilhelm: Jag blev verkligen stolt och glad för den här utmärkelsen”, läser hon. ”Det är kanske det mest absurda jag hört.”
Simon nickar instämmande och blandar runt spagettin med ketchupen i den blåa plastmatlådan. Han och Leia sitter i socialkontorets kök, bland möbler som färgsatts i linje med kommunens gröna och orangea varumärke. Han har inte ens jobbat med Leia i en hel dag, men de gick på Sopis ihop och känner varandra sen länge. Leia vill jobba på ekonomiskt bistånd. Det är ett bra ingångsjobb, säger hon, som ger ett helhetsperspektiv på socialtjänstens olika målgrupper. Dessutom är det bra betalt och kollegorna är trevliga, så hon trivs här. Men det gör inte Simon. Det är inte här han ska vara. Han, som landat sitt drömjobb på barn och unga direkt efter examen. Han, som ska hjälpa unga i svåra familjesituationer och unga som hamnat fel på grund av sina socioekonomiska förutsättningar. Men det går inte just nu tycker hans chef, för allt ungdomarna han träffar pratar om är att ”är inte du han som blev dumpad av prinsen i den där Netflix-serien?”. Och de flesta av ungdomarna bryr sig ju egentligen inte om sånt skvaller, men de utnyttjar situationen för att slippa berätta sånt som kan få dem tvångsomhändertagna och placerade på SIS-hem.
”Har du pratat med honom?” frågar Leia. ”Sen serien släpptes?”
”Vi har inte pratat sen vi tog studenten”, säger Simon, fast det inte är riktigt sant. Sara och Felice är fortfarande bästa vänner - det är såklart han och Wilhelm stött på varandra under åren. De har till och med legat en gång, för en sådär två år sen, efter Felices mammas fundraiser som Sara tvingat med honom på. Men han och Wilhelm har aldrig pratat på riktigt, aldrig hållit en meningsfull konversation. Bara ytliga hälsningsfraser och sen fulla läppar och fulla händer, den där enda gången.
Leia trycker ihop hela ansiktet i en ledsen min. Det är en sån socionom-min, en oroad ”stackars dig”-min. Simon känner sig ytterst less på det ansiktsuttrycket efter sina tre och ett halvt år på socionomprogrammet.
”Nej, nu pratar vi inte mer om det här”, säger han. ”Hela min karriär har satts på paus på grund av den här serien, jag orkar inte att den ska sluka all min vakna tid.”
”Förlåt”, säger Leia. ”Jag fattar att det här inte är vad du tänkt men jag lovar att du kommer trivas här.”
De sköljer av sina matlådor tillsammans. Efter lunchen har Simon ett möte med en man som ansökt om ekonomiskt bistånd men fått avslag av en handläggare som sjukskrivits. Simon fattar inte hur Leia klarar av att jobba här utan att totalt gå sönder. Han kan liksom inte låta bli att tänka på sin pappa när han ser mannen som sitter framför sig. De är i samma ålder, runt sextio bast båda två. Och så har båda tunt grått hår, och lite rundare ansiktsform. Eller vad vet Simon, han har inte träffat sin pappa på år och dar. Han har läst att det bildminnet håller i sju år. Riktigt så länge har det inte gått men det är inte långt ifrån.
Simon är helt slut när han kommer hem. Han tänder inga lampor, sparkar bara av sig skorna och sjunker ner i soffan i vardagsrummet. Persiennerna är neddragna, de är alltid det. Han plockar upp sin mobil och den starka ljusstyrkan sticker i ögonen. Han måste sänka den lite innan han kan öppna Instagram. Det är en dum idé egentligen. Algoritmen är som en toxic kompis som dejtar ens ex. Wilhelm är överallt. Den där Netflix-serien med. Det är memes och compilations och screenshots på Twittertrådar med teorier om vad som egentligen hände för tio år sedan när Wilhelm nekade att det var han i videon.
Själv har Simon inte sett serien, men efter alla klipp och bilder i hans flöde känns det nästa som att han gjort det. Det är konstigt att se någon slags gestaltning av hans första (och enda, om han ska vara helt ärlig) kärlek sådär, genom någon annan. Två skådespelare som, genom ett manus såklart, liksom gissat sig till vad som eventuellt hände. Att Netflix ens vågat gå emot den officiella berättelsen som Hovet fortfarande står fast vid … Simon förstår inte riktigt hur det gått till. Annat än att Wilhelm blivit något av en ofrivillig queerikon - årets hetero, tydligen - och att ingen vettig människa under 30 på allvar tror på det där uttalandet om att det inte var han i videon.
Simon har nästan somnat där i soffan när telefonen plingar till.
Behöver du någon säkerhetsinsats? står det. Numret är inte tillagt i Simons telefonbok men han känner igen det, vet precis vem det är ifrån.
kom du att tänka på det nu? skriver Simon tillbaka. Han känner sig nästan lite stött, att det är såhär Wilhelm hör av sig. Inte ens med ett riktigt meddelande, utan med något svammel om säkerhetsinsatser? En hel vecka efter att serien sänts, dessutom.
Det dröjer innan det kommer något svar. Men sen.
Jag såg den först nu.
Förlåt.
Har inte vågat titta.
Simon biter sig i läppen och drar en filt över sig. Huvudet är obekvämt lutat mot soffans armstöd och en tunn kudde.
än så länge är det lugnt. men om du kan fixa så jag får mitt jobb tillbaka skulle det uppskattas , skriver han. Han önskar att han inte kände sig såhär arg på Wilhelm över det här med jobbet men han är faktiskt skitförbannad och djävulen på hans axel vill att Wilhelm ska veta hur mycket det här fuckat med hans liv.
Svaret från Wilhelm kommer snabbt. Har du fått sparken? Vad har hänt?
kidsen har ju sett alla memes på tiktok, det går inte att utreda dem när det är såhär. så chefen har flyttat mig från barn och unga till ekonomiskt bistånd, skriver Simon.
Gud, förlåt Simon.
Vi har inte haft någon som helst insyn i det här, Netflix har gått helt bakom ryggen på oss.
Fan
Du har fått ta så mycket skit som det är.
Meddelanden blänger på honom genom skärmen. Han känner sig ännu surare på Wilhelm nu, vet inte vad som är värst? Att serien gjorts och att han blivit uthängd på nytt och flyttad mellan enheter på jobbet, eller att Wilhelm fortfarande tror att det värsta med det hela är själva uthängandet, och inte nekandet. Måste det hela gå på repeat såhär igen hade väl han åtminstone kunnat skriva nånting i stil med “ förlåt jag önskar jag gjort annorlunda ”.
Å andra sidan har Simon gått tre och ett halvt år på socionomprogrammet. Han sov ju inte under varje föreläsning på Albano. Han fattar ju att det inte är Wilhelms fel att det blev som det blev. Det är nästan nån sorts hedersförtryck i lightversion som han utsatts för. De skriver om klanfamiljer i tidningen och syftar på nysvenskar i förorter men det är ju Wilhelms familj som är den verkliga klanen.
det är inte ditt fel, skriver Simon och vet inte om han svarar på Wilhelms meddelanden eller djävulen på sin axel.
* * *
Wilhelm vaknar av att ett knackade. Det tar honom en stund att registrera att det är någon som i princip står och slår på ytterdörren. Sen känner han mobilen bredvid sig, hur den vibrerar i sängen. Felice , står det på skärmen.
“Wilhelm!” hör han henne ropa, rösten dämpad av lägenhetens isolerade väggar.
Han släpar sig ur sängen, känner sig nästan lite drogad eller något, sådär som man blir när man sovit alldeles för mycket. Han inser att han kanske borde sätta på sig ett par byxor så han inte öppnar dörren i bara tröja och kalsonger. På golvet hittar han ett par mjukisbyxor som han drar på sig. Han råkar stöta till sängkarmen på vägen ut ur rummet och den skär in i benet. Han kan nästan inte gå ordentligt, inte riktigt öppna ögonen helt och hållet. Men han hittar dörrhandtaget.
“Wilhelm”, säger Felice och kliver in, kramar om honom. Hon luktar vanilj, det måste vara en ny parfym.
Hon är den första person han träffat på hela veckan. Ja, utom Malin då, som tittat in lite då och då och sett orolig ut men som lämnat honom igen. Hans mamma har skickat massvis av sms men han har inte svarat på ett enda och ingen har tagit sig tiden att titta förbi hans lägenhet, trots att hans föräldrar bor på andra sidan av samma slott.
“Jag skulle kommit tidigare, men jag har varit i New York hela veckan och hälsat på Madison”, säger hon. “Herregud, förlåt.”
“Du behöver inte be om ursäkt”, mumlar Wilhelm in i hennes jacka. Han släpper taget om henne och vinglar till. “Sorry, jag är inte full, jag är bara inte riktigt vaken än.”
“Klockan är 16:30”, säger hon. Hon hänger av sig sina kläder och ställer ner sin handväska på golvet. “Har du- eller, hur är det? Vad behöver du?”
“Det är lugnt”, säger han. “Eller, jag kanske borde ta en dusch. För din skull.” Han lyfter armen och luktar i armhålan. Fyfan . Hela lägenheten måste lukta skit. Han har inte öppnat ett fönster på hela veckan.
Han försvinner in i badrummet och ställer sig i duschen. Vattnet får honom att vakna till lite, huvudet känns klarare. Han hör hur Felice gör saker i lägenheten, exakt vad vet han inte. Sen måste hon kopplat in mobilen i ljudsystemet, för en gammal Håkan-låt börjar spela ute i lägenheten. När Wilhelm kommer ut ur badrummet med nytvättat hår och fräscha mjukiskläder på sig känns lägenheten helt annorlunda. Felice har öppnat fönsterna och dragit undan gardinerna. Porslinet med matrester som legat utspridda i lägenheten är borta, hans säng är bäddad. Och Felice står i köket och kokar pasta. Det känns lite som att vara tillbaka på Hillerska igen, efter Simon dumpat honom, och han brukade sitta med Felice och Madison på deras rum och lyssna på Din tid kommer . Han vet ärligt inte om han hade klarat det utan dem, att gå tillbaka till skolan och träffa Simon varje dag i två och ett halvt år utan att någonsin komma över honom.
“Fy vad deppigt det är att min tid aldrig kom”, säger han och ställer sig bredvid Felice vid köksbänken där hon står och nickar i rytm till låten.
Hon tittar upp på honom med sorgsna ögon. “Säg inte så. Vi är bara tjugosex.”
“Har du sett den där serien med Natasha Lyonne? Där hon lever samma kväll om och om igen? Det är jag. Hur ska min tid kunna komma om den står still, liksom? Det är bara en loop.”
“Men Wille”, säger hon och drar honom till sig, kramar om honom igen. “Jag fattar. Vi måste bryta loopen bara, så löser det sig.”
De äter pasta och pesto i Wilhelms säng. Felice sätter på ett Friends-avsnitt på datorn. Hon säger inget om alla flikar han har uppe, inget om Flashback-fliken eller Aftonbladet-artikeln om Netflix-serien. Han får luta sig mot hennes axel när de tittar. Krispig vårvind blåser in genom fönstrena och det känns lite lättare att andas.
“Vi smsade igår”, säger han när de ställt sina tallrikar på nattygsbordet och Friends-avsnittet tagit slut.
“Du och Simon?”
“Mm”, säger han. Han öppnar sin konversation med Simon och ger henne mobilen.
“Wille …” börjar hon.
“Jag vet, du behöver inte säga något. Men vad skulle jag göra? Han vill ju inte veta av mig. Vi har ju inte träffats sen …”, han måste pausa och harkla sig. “Eller alltså, minns du det där eventet din mamma arrangerade för typ, två år sen? Den som han var på, med Sara?” Hon nickar. “Jo alltså vi gick ju hem tillsammans. Eller hem och hem, vi tog in på hotell vid TC. Sen när jag vaknade nästa morgon var han borta. Och vi har inte pratat sen dess.”
“Åh”, säger hon bara. “Det- jag visste inte det.”
“Nej, jag har ju inte sagt det till någon.”
“Men det handlade väl inte om att han är arg på dig? Han gick ju till hotellet med dig.”
“Vi var fulla, det räknas inte.”
Wilhelm ville inte erkänna för sig själv att han hade trott att det kanske betydde något när de checkat in på det där hotellet ihop. Han hade liksom tyckt att Simon att såg på honom på ett sånt sätt som sa det. Men så hade han vaknat själv i sängen nästa morgon och känt sig så jävla dum, och bakis. Simons jacka och skor var borta. Han hade dragit. Wilhelm har legat med en enda person i hela sitt liv och det är Simon. Men Simon har ju ett liv nu, Wilhelm följer honom på sociala medier och han vet det. Vet att Simon utbildat sig till socionom och shotat på klubb med sina kursare efter de skrivit tenta och säkert legat med massa killar de senaste sex och ett halvt åren. Inte som Wilhelm, vars liv bara stannat upp. Det består inte av något annat än statsbesök och att läsa den där jävla Flashbacktråden.
“Det var väl bara en kul grej för honom”, säger Wilhelm. “Det betydde ingenting.”
Felice ser på honom. “Om du ska komma ur den här loopen måste ni prata. Så kan ni antingen … antingen får ni bli ihop eller så får du avslut och så får du släppa det. Men ni måste snacka för ni snackade ju aldrig ut på Hillerska, eller efter, låter det som.”
“Men vadå bli ihop? Det har gått tio år. Han har gått vidare.”
“Alltså, jag vet inte. Jag tycker inte det låter så på Sara.”
“Va?”
“Ja, eller. Jag vet inte. Jag kanske inte- jag har bara hört det, att han inte träffat någon annan efter dig. Det kanske inte betyder något. Men ni har ju i alla fall ett gemensamt obearbetat trauma som fuckat med båda era dejtingliv, låter det som i alla fall, som ni nog borde snacka ut om. Och om det nu är så … om det nu är så att ni båda har gått runt och varit kära i varandra i tio år utan att ha gjort något åt det för att din mamma är en idiot … nej alltså fyfan, Wilhelm. Det är ju helt fruktansvärt sorgligt.”
Hon lägger telefonen i hans hand. Han stirrar ner på konversationen med Simon. Han har inte svarat sedan Simon skrev det är inte ditt fel , vet liksom inte vad han ska säga. Vet inte ens om Simon menar det, för det låter inte så.
“Jag vill nog ses och se så han är okej i alla fall”, säger Wilhelm. “Och du kanske har rätt. Inte att han fortfarande- det tror jag inte. Men att vi borde prata, kanske.”
Du skulle inte vilja ses och prata? Förstår såklart om du inte vill, men det skulle vara skönt att vara på samma sida i det här, skriver han i textrutan. Sen lägger han till Och så kanske vi kan prata om det här med säkerhetsinsatsen också? Bara om du vill såklart.
“Kan jag skriva så?”
Felice nickar uppmuntrande och han trycker skicka. Smset gör ett litet ljud när det går iväg.
“Så”, säger hon. “Det här kommer lösa sig.”
* * *
Det känns jättekonstigt att ta bussen ut till Drottningholm. De kom liksom aldrig så långt, att han kom hem till Wilhelm. De hann egentligen inte komma så långt alls, hann väl egentligen inte ens bli ihop ordentligt. Simon hatar hur det här icke-förhållandet sabbat hans liv så jävla hårt.
Bussen stannar vid Drottningholm och Simon går av. En bit från busshållplatsen ligger slottet. Simon minns att några av hans kursare var på teatern här i tvåan, och att han var medbjuden men tackade nej för att han var så rädd för att han skulle springa in i Wilhelm. Nu känner han sig lite dum för fyfan vad stort det är, och vart ska han ens? Han öppnar sin konversation med Wilhelm.
asså vart ska jag ens? skriver han.
Han scrollar upp lite och kollar på det där meddelandet Wilhelm skickat igår. Det gör honom nästan lite provocerad. Det skulle vara skönt att vara på samma sida i det här. Det känns som ett skämt. Vilken sida är det, liksom? Är det den sidan där Wilhelm går bakom ryggen på honom?
Simon stänger telefonen. Måste samla sig lite, tänka på det där med hederskultur och att det inte är Wilhelms fel, att de bara var sexton bast. Lika små som kidsen han träffar på jobbet. Yngre än vissa, till och med. Det är ju inte deras fel, om de har problem med kriminalitet eller droger. Det handlar om dåliga socioekonomiska förutsättningar, om dåligt föräldraskap, om ett samhällssystem som inte fungerar. Och detsamma gäller ju sextonåriga Wilhelm, men det är svårt att komma ihåg det när man själv var sexton och när man har gått runt och härbärgerat skiten så länge som Simon ändå har.
Förlåt! Om du går mot slottet så kommer jag ut och möter upp dig , skriver Wilhelm.
Wilhelm har på sig kostymbyxor och skjorta under sin vårkappa. Simon känner sig underklädd i sina jeans och hoodie, han visste inte att dresscoden var gala liksom. Det är stelt när de hälsar, men sen drar Wilhelm honom till sig i en kram och de blir ståendes så. Simons hjärta slår så jävla hårt i bröstet. Det känns precis som förra gången, på det där fundraisern. Nu när de är nyktra känns det nästan för mycket, och det gör så ont att bli påmind om att det är såhär det känns. Att det är här de hamnat.
Simon tittar upp på slottet bakom Wilhelms axel. “Kan din mamma se oss härifrån?” frågar han.
Wilhelm lossar lite på sitt grepp om honom, lutar sig tillbaka så de fortfarande står nära, men så att de kan se varandra.
“Nej”, säger han. “Nej deras fönster vetter mot ett annat håll.”
“Okej”, säger Simon och så stirrar de på varandra i tystnad. Allt som hörs är fåglarnas vårkvitter, och några bilar swishar förbi på vägen bredvid.
“Öh”, säger Wilhelm. “Ja, alltså”, och så släpper han honom. “Jag bor hitåt.”
Wilhelm bor i en avskild del av slottet, i en egen lägenhet. Den ser inte alls ut som Simon förväntat sig. Där finns inga kristallkronor, gamla porträtt eller antika möbler. Det känns som en modern lägenhet, minimalistisk och vit. Bara det glansiga trägolvets avancerade mönster avslöjar av att de är inne i ett slott. Och så takhöjden kanske, och det stora fönstrena, men de kan inte Simon se ordentligt för de har Wilhelm dragit igen gardinerna för.
“Drar du fortfarande för gardinerna?”, frågar Simon och drar lite i en av gardinerna för att kika ut. Där nere ligger en stor park, där det går runt folk. Turister. Shit . Wilhelm har faktiskt en anledning att dra för gardinerna. Inte som Simon, som har nån obearbetad PTSD eller nåt. Han vet inte riktigt.
“Ja”, mumlar Wilhelm och försvinner in i det Simon gissar är köket. “Vill du ha kaffe? Te?”
“Te”, säger Simon.
Han kikar in i köket. Det ser nyrenoverat ut, dyrt. Inte som Simons andrahandstvåa i Kista, som fortfarande har originalkök från 90-talet. Wilhelm tar fram ett svart lösviktste. De sätter sig ner vid Wilhelms matbord, mitt emot varandra med varsin kopp på bordet.
“Ja, alltså”, börjar Wilhelm och rör med tetången i det ångande vattnet.. “Vi har ju aldrig pratat. Och nu, med serien … Det kanske vore bra att prata. För det är som det här med gardinerna, att jag aldrig riktigt kommit över vad som hände, och jag vet att det låter jättepatetiskt och jag fattar ju att du inte alls är där längre, men jag tror … eller det vore kanske bra liksom, om vi pratade om det.”
“Jag drar också för gardinerna. Fortfarande,” säger Simon. “Eller alltså, jag har inga gardiner. Men persiennerna. Jag har alltid persiennerna nerdragna.”
Wilhelm stirrar på honom. Först ser han nästan glad ut, hoppfull kanske. Sen är det som att han sjunker ihop igen. “Fan, förlåt.”
“Vadå?”
“Nej men, det är ju mitt fel. Att du känner så.”
“Nej, det är August fel att jag känner så”, säger Simon. “Men du har rätt i att det nog är bra om vi pratar om det. Jag … öh, jag gick i terapi litegrann när jag pluggade. På vårdcentralen bara, några gånger sådär. Jag tänkte att det var smart om man ska bli socionom liksom, att ha gjort det, och vi pratade mest om min pappa och så. Men ah, i alla fall, hon psykologen sa att du och jag borde prata om det här med vad som hände, men jag tog aldrig tag i det.”
“Varför inte?”
“Jag vet inte riktigt. Jag har väl varit rädd, antar jag. Tänkt att det ska riva upp massa grejer och att jag ska bli sårad igen, typ”, han pausar. “Och själv då? Varför har inte du velat ta upp det här tidigare?”
“Jag har tänkt att du varit arg på mig”, säger Wilhelm och ser så ledsen ut. Jätteliten och ledsen.
“Åh”, säger Simon. “Förlåt.” Det kommer nästan ut som en viskning. Han känner sig som en jävla idiot. Såklart Wilhelm trott det, med tanke på hur han betett sig. “Har du känt så hela tiden? Sen Hillerska?”
“Jag vet inte”, säger Wilhelm. “Kanske inte. Men öh, alltså … sen den där kvällen … ja.”
“Den … öh, den på hotellet?”
“Ja, och du bara … stack.”
“Gud.” Simon slår pannan mot händerna. Stirrar ner i bordet, ner i teet. Han kanske borde lyfta bort tetången innan det blir för starkt. “Förlåt.”
“Nej nej, det är okej”, säger Wilhelm. “Jag fattar att du inte … det var jag som … jag borde inte ha läst in något i det ändå. Jag säger ju det, att det är patetiskt att jag- och att det har gått tio år- du måste tro att jag är galen eller nåt. Och det kanske är så också, jag vet inte.”
“Nej, Wilhelm”, bryter han in. “Alltså jag stack ju för att jag var rädd att bli sårad igen. För att din situation liksom inte förändrats, och för att jag inte klarar av om det skulle hända igen. Och det var fett taskigt av mig, jag vet. Och förlåt att jag låtit så dum på sms nu. Jag har varit så sur över att det blivit såhär och jag har tagit ut det på dig och det är inte okej, jag vet det. Förlåt. Du ber om ursäkt hela tiden men det är ju jag som har betett mig skitdumt.”
“Och … öh”, Wilhelm harklar sig. “Och hur känner du nu? Med oss?”
“Likadant som alltid.”
De tittar på varandra och det verkar klicka för Wilhelm för hans ögon spärras liksom upp lite. Hade deras liv varit ett romantiskt drama hade han väl slängt sig över Simon nu, men det är det inte. De bara tittar på varandra.
“Men jag … eller du kanske inte- men alltså, även om vi är på samma sida kan det liksom inte hända något förrän jag vet att du inte kommer … jag kan liksom inte göra allt det där igen”, säger Simon.
“Jag förstår det”, säger Wilhelm. “Hade jag förstått hur det skulle bli, och att jag typ blivit lurad av mamma … jag skulle aldrig … och jag skulle aldrig göra det igen.”
“Nej jag förstår ju det, rent rationellt. Vi var ju så små. Och jag såg det här inslaget på Nyhetsmorgon om att du kanske inte ens kan väcka åtal om du blir utsatt för brott, jag vet inte, har du sett det? Det är så sjukt. Det är inte ditt fel att det blev såhär. Men jag har fortfarande massa bagage från det här och jag är fortfarande rädd, antar jag. Det känns som att jag fortfarande är sexton när det kommer till oss. Jag blir helt dum i huvudet.”
“Jag med”, säger Wilhelm. “Jag saknar dig så sjukt mycket, du förstår inte.”
“Jag saknar dig också.”
“Får jag … eller det kanske låter dumt, men kan jag få hålla om dig i alla fall? Vi behöver inte göra mer än så, jag bara … jag har saknat dig så mycket.”
Simon nickar, han känner sig nästan lite tårögd. Wilhelm lägger deras tetångar i vasken och tar de orörda kopparna i handen.
“Kom”, säger han och låter så himla blyg.
De går in i sovrummet och kryper upp i Wilhelms säng. Det känns lite sjukt, det är inte alls vad Simon förväntat sig skulle hända. Han vet egentligen inte vad han förväntat sig skulle hända. Att de skulle prata lite om hur Hovet tänkt hantera serien och att Simon skulle komma härifrån med nån sort övervakningssystem redo att installeras i hans lägenhet eller nåt. Men istället är han här, i Wilhelms säng. Det ligger en filt prydligt vikt över fotändan och Wilhelm drar den över dem. Drar Simon intill sig så att han är lilla skeden, precis som det alltid var förr, när de gick på Hillerska. Och precis som Simon minns att det var när de somnat den där natten på hotellet. De ligger och andas tillsammans en stund, och Simon känner efter. Känner hur deras kroppar liksom passar med varandra. Hur det känns helt självklart att de ska ligga såhär.
“Vem är det här?” frågar han sen och sträcker ut handen för att greppa tag i en sliten gosedjursvarg som står och tittar på dem på andra sidan sängen med sina ögon i glas.
“Per”, säger Wilhelm. “Det var min doppresent från regeringen.”
“Va?” säger Simon och skrattar till. “Juste fan. Ja, det är såklart du har fått en doppresent av regeringen.” Det är så lätt att glömma vilket absurt liv Wilhelm lever. I alla fall nu, när de ligger här i hans vanliga säng i hans moderna lägenhet och han känns precis som vem som helst. Eller, vem som helst som Simon varit olyckligt kär i i tio år. “Varför en varg?”
“Öh ja alltså, jag har ju en sån hertigtitel också. Det är jättefånigt, men jag är hertig av Värmland. Och Värmlands landskapsdjur är en varg, så då var det väl någon på regeringskansliet som kom på att jag skulle få en varg … Eller, Erik hade fått en trana när han döptes så de snodde väl idén därifrån.”
Simon skrattar till igen. “En trana ? Finns det ens som gosedjur?”
Han kramar om vargen. Det känns så mysigt att ligga så, med Wilhelms armar om sina och Wilhelms gosedjur i famnen. Och så känns det lite enklare att prata nu, när de inte behöver se varandra. Inte riktigt lika läskigt.
“Tydligen. Tranan hette Göran, så fick min heta Per”, berättar Wilhelm.
“Efter Göran Persson då eller?”
“Ja precis”, Simon kan höra på hans röst att han ler. “Mamma hatar ju Göran Persson så det var ju verkligen bara sarkasm från hennes sida. Men det var regeringen Persson som vi fick dem av och jag och Erik var ju så små, vi fattade aldrig den sarkastiska undertonen. Så de hette liksom Göran och Per, bara.”
“Så hon har lite humor ändå.”
“Ja, herregud. Hon är inte alls så torr som hon verkar.”
“Och vad känner du nu?” vågar Simon fråga. “Vad säger hon nu? Om du tänkt säga nåt, alltså.” Han vågar inte få upp sina förhoppningar för mycket.
“Nej men hon får bara ta och acceptera att det är som det är”, säger Wilhelm. “Felice var här igår. Det var hon som övertalade mig att skriva till dig, hon är ju uppenbarligen mycket smartare än jag. Men hon sa det, att det vore sorgligt om vi liksom gått runt och känt såhär för oss själva i tio år, och jag antar att vi har det? Eller jag har i alla fall det. Och om du också har det … jag kan inte leva såhär i tio år till, liksom.”
“Jo men jag har också det.”
“Jag ska prata med mamma och lösa det här. Om du vill alltså.”
“Det vill jag. Det vill jag jättegärna”, säger Simon och nu gråter han på riktigt. Han lägger sin hand på Wilhelms arm, måste få hålla honom tillbaka på nåt sätt.
“Fram tills dess … vi behöver inte göra något”, säger Wilhelm. “Det räcker att jag får ligga här och hålla om dig.”
“Tack”, viskar Simon. Jag älskar dig slinker nästan ur honom men han kan inte säga det än, de är inte där än. De måste ta det här långsamt, Wilhelm måste visa att han menar allvar. Om Simon väntat i tio år på att få säga de orden kan han vänta lite till. Just nu räcker det att få ligga inlindad i Wilhelms armar igen.