Chapter Text
KAPITEL 1:
Tiden läker alla sår
Wilhelm:
Det här var det värsta jullovet Wilhelm någonsin upplevt. Inte nog med att han nyligen hade förlorat sin storebror och bästa vän, han hade dessutom bråkat ovanligt mycket med sina föräldrar. Kristina var värst. Vad än Wilhelm sa eller gjorde, så var hon alltid där och hackade på honom. Det kunde handla om att allt från att han inte stod tillräckligt rakryggad, till att han undvek direkt ögonkontakt – och det var något Kristina tyckte var oerhört oartigt. Ludvig stod alltid fast vid Kristinas sida utan att säga ett ord, han bidrog med endast små nickningar för att visa henne att han stöttade henne. Det märktes att han inte alltid höll med dock, men plikttrogen som han var så fortsatte han med sina nickningar. Vilken fegis, tänkte Wilhelm.
Han hade aldrig haft en nära relation med sin pappa. Inte med sin mamma heller för den delen. Men hon har alltid varit den som pratat mest med honom, och givit honom mest uppmärksamhet – även om det var dålig sådan, i form av bestraffningar, hårda blickar och kalla ord. Det var inte ovanligt att han då och då råkade ut för en örfil. Han visste att barnaga var olagligt, det var känt för alla. Men vad skulle han göra åt det egentligen? Gå till socialtjänsten och anmäla sin mor, drottningen av Sverige, för att ha örfilat honom? Nej. Wilhelm hatade aldrig sina föräldrar. Han älskade dem mest av allt.
Det var han själv som han hatade. Varför var han så onormal? Varför var han så trotsig, rebellisk, otacksam? Han tyckte sig förtjäna alla bestraffningar han fick. Varför kunde han inte vara mer som Erik? Det var något han ofta funderade på. Han har alltid varit som en fadersfigur för Wilhelm. Hans bästa vän. Han hade alltid haft så roligt med honom. Han förstod honom. Han var aldrig dömande. Visst, han kunde vara en retsticka, men han var aldrig elak. Wilhelm vet inte vad han hade gjort om han inte hade haft Erik vid sin sida under uppväxten. Även om han konstant fick höra från Kristina, ”Varför kan du inte vara mer som Erik?” så kände han aldrig något agg mot sin storebror. Han var verkligen hans förebild. Han ville verkligen vara som honom – men det gick inte, hur mycket han än försökte. Han vet dessutom att hans föräldrar favoriserade storebrodern, det har dem alltid gjort. Men Erik var den goda av dem två. Han fick bara massa kärlek hela tiden, av både föräldrarna, av Wilhelm, och av hela svenska folket. Han fick aldrig bestraffningar. Han skötte sig alltid. När Wilhelm hade sina sammanbrott och blev utskälld av Kristina, fanns alltid Erik där för att trösta. Han gav honom alltid de där kramarna han aldrig fick från sina föräldrar. Och nu när Erik är borta för evigt, finns det ingen som kan krama om honom längre. Han var helt ensam.
Wilhelm satt på sin säng i det stora, kalla slottsrummet med gammaldags, kunglig inredning. Det var en sen kväll i början av januari, och han stirrade med en tom blick ut mot fönstret medan han höll ett fast grepp om sin telefon. Han hoppades med hela sitt hjärta att Simon skulle skicka ett sms, ringa, ja – vad som helst. Han önskade så innerligt att ha någon att prata med just nu. Simon. Älskade, fina Simon. Wilhelm går sönder av tanken av att ha sårat honom. Han svek honom när han som mest behövde hans stöd. Det var det tuffaste valet Wilhelm någonsin hade behövt göra, men det var det enda alternativet. Han kan inte gå emot Kristina. Han vet att han inte förtjänar Simons kärlek. Därför väntar han otåligt på att han ska höra av sig först. Wilhelm vill inte strö salt i Simons öppna sår. Han undrar hur han har det. Om han är ensam hemma och är olycklig, precis som Wilhelm. Åh vad han skulle vilja ha Simon nära nu. Att få titta in i hans mörka, vackra ögon och få se hans underbara leende samtidigt som han får känna hans kroppsvärme och närhet. Fan. Han älskade verkligen Simon. Hur ska han klara av att leva utan honom? Och Erik, han fick inte ens träffa Simon. De fick aldrig lära känna varandra. Wilhelm visste att Erik skulle bli så glad för hans skull, och att Erik skulle älska Simon lika mycket som han gjorde.
Wilhelm brast till slut i gråt. Han slängde i väg telefonen tvärs över rummet och begravde ansiktet i händerna samtidigt som han kände hur tårarna brann bakom ögonlocken. Hur kunde allt bara vara så jävla fel. Simon. Erik. Kristina. Ludvig. August. Skandalen. Hur fan ska han klara av att leva vidare? Wilhelm var svag just nu, så svag. Tänk om någon bara kunde hålla om honom just nu och berätta att allt skulle ordna sig. Tänk om.
Sara:
Tusentals tankar flög i Saras huvud när hon småsprang in på den lokala mataffären i Bjärstad den där kyliga fredagsmorgonen. Hon hade varit uppe först, och så tyst som möjligt smugit i väg för att inte väcka de andra. Panikkänslor snurrade runt i huvudet på henne. Ångest. Hur fan skulle mamma reagera? Simon? August? Hur kunde hon vara så jävla dum att ha sex utan kondom? Hon visste ju hur bebisar blev till. Men det var faktiskt inte bara hennes fel. August hade också ett ansvar. August. Hon hade verkligen börjat falla för honom. Hon vet att han är en skitstövel, men hans ögon alltså. Och hans läppar. Och kyssarna han ger henne. SLUTA SARA! Det är hennes bästa kompis förre detta. Hur fan ska hon kunna berätta det här för Felice? För Simon? Hon kunde inte sluta klandra sig själv. Jävla jävla skit.
Hoppas bara nu att det är negativt. Men en obehaglig känsla från magen sa att detta är så positivt som det bara kan bli. Snabbt som attan tog hon tag i ett Clearblue Digital. Det var dyrast men också det mest tillförlitliga, så det fick det bli. När hon lade det försiktigt på disken stirrade damen på henne som om att hon var en slampa. I alla fall så tyckte Sara sig se det. Hon tittade snabbt bort och kände hur hjärtat bankade på hårt och snabbt. ”Det blir 119 kronor, tack.” Sara blippade bankkortet och väntade på kvittot som snabbt slänges i papperskorgen bredvid. Fan, tänk om någon ser henne nu.
”Nämen Sara! Hej!”
FAN. Den där rösten lät läskigt bekant. Hon vände sig om. Helvete. Det var Micke. Hennes missbrukarpappa.
”Vad gör du här så tidigt på morgonen? Det är ju jullov! Du ska ju vara hemma nu och ha sovmorgon. Hur är det med dig?” sa han med ett stort leende. Han lät överdrivet glad, säkert bara för att försöka framstå som en trevlig, vettig och riktig pappa.
Sara försökte dölja testet bakom ryggen så mycket som det bara gick, men hennes pappa gick bara närmare henne och såg nyfiket mot hennes undangömda händer.
”Jag vill att du går.” sa Sara med en tyst och rak ton. Hon kände hur hon började bli illamående. Nej. Inte nu. Du får för fan inte spy nu, tänkte hon för sig själv. Det började vattnas i munnen, och hon kände hur det var på väg upp. Sara slet tag i papperskorgen hon tidigare hade kastat kvittot i och kräktes till slut ut allt maginnehåll hon erhöll.
”Men gumman du är ju sjuk, kom så kör jag hem di…”
Micke avbröt sig själv. Sara ställde ner sopkorgen och torkade bort droppar av kräk på hakan med ena jackärmen. Hon såg att han tittade ner på golvet med en chockerad min. Fan fan fan fan FAN. Han såg graviditetstestet. Hon hade tappat det i samma veva som hon slet åt sig papperskorgen.
”Du är väl inte med barn?” fick han ur sig med en hög ton.
Sara hörde paniken, och ilskan i hans röst.
”Schhhh!!” väste hon bestämt. Nej! Eller ja. Eller jag vet inte!”
”Vet mamma om detta?”
”Nej… och du får inte säga något heller! Ingen får veta! Jag tänker inte ens behålla det om jag nu skulle vara det.”
Micke drog en djup suck av lättnad och tog sig för bröstet.
”Åh tack gode gud.”
Sara kände sig irriterad. Vadå tack gode gud? Vad menade han med det? Hon orkade inte se honom mer, så hon böjde sig bara ner, tog tag i testet och sprang ut från butiken med gråten i halsen. Detta var verkligen det värsta som skulle kunna hända.
Simon:
Simon gnuggade sig i ögonen när han öppnade telefonen tidigt den morgonen. Ett meddelande från Robin.
”God morgon min vackre <3 Sovit gott?”
Robin var en kille han hade gått på dejt med dagen innan. De hade träffats via Badoo under jullovet. Badoo var verkligen ingenting för Simon. Han var fortfarande störtförälskad i Wille. Men han var villig att gå med på det endast för att Sara, Ayub och Rosh var så påstridiga. De ville inte se Simon må dåligt längre. Faktiskt så var det deras idé. De skapade till och med kontot åt honom, matchade ganska omgående med den där Robin OCH bokade in en dejt med honom. Hans mamma var väldigt tveksam till detta. Hon visste att Wille hade sårat Simon, och hon tyckte att det gick lite väl fort. Hon ville bara inte att Simon gör något som han kommer ångra. Men mest av allt ville hon bara att han skulle vara lycklig, och hon litade fullt ut på att hennes son följde sitt hjärta och gjorde det som kändes rätt för stunden.
Simon visste att det var dags att försöka gå vidare nu. Det finns inte en chans i hela världen att han har någon som helst framtid med kronprinsen. Det är ju liksom KRONPRINSEN. Han var tvungen att släppa honom. Men hur ska han kunna göra det? Att börja dejta andra är faktiskt en ganska bra start. Men han var absolut inte redo att gå in i något förhållande. Han ville bara känna någon form av lycka igen. Även om den skulle vara kortvarig. Simon vet att det är fel innerst inne, för han vill ju egentligen bara vara med Wille. Det finns ingen annan.
De hade i alla fall träffats. Robin var en blond kille i samma ålder som han själv. Han var faktiskt otroligt snygg. Snygg och charmig, snäll, omtänksam, rolig. Han hade allt som Simon letade efter. Men han var ju inte Wille. Robin var lite längre än Simon, men kortare än Wille. Han hade stora, blå ögon och putiga läppar. Håret var kort och välklippt, det påminde mycket om David Beckhams frisyr. Ja, hela han var faktiskt väldigt lik en ung version av Beckham.
De hade ätit trerätters på en restaurang, Robin bjöd såklart. Han var tydligen ganska rik. Och väldigt duktig på fotboll. Han berättade hur han precis hade fått en plats i Sveriges herrlandslag, och Simon var verkligen imponerad. Han visste också att Rosh skulle vilja ta ett par privatlektioner av honom, han log av den tanken. De kallpratade ett tag, men när de hade börjat hugga in på varmrätten var det dags för lite djupare ämnen. ”Öhm, är du öppet gay?” frågade Simon lite försiktigt samtidigt som han tog en tugga av sin pasta bolognese.
”Ja, såklart! Du med, va?” sa Robin och log stort samtidigt som han tog en klunk alkoholfritt bubbel.
”Ja... jag antar att du också sett videon?”
Robin tittade förvirrat på Simon.
”Videon? Vilken video?”
Fan, nu hade han förstört det här.
”Ja, alltså… Ehm… jag strulade med en kille på skolan och någon hade tydligen sett och filmat oss genom fönstret. Den där killen var inte öppen med att han gillade killar, så den spred sig över hela världen. Efter det har liksom alla känt igen mig…”
Robin tittade med stora ögon på Simon.
”Var det DU som låg med kronprinsen?!” sa han chockerat.
Simon tänkte på Wille och hans önskan om att förbli kvar i garderoben. Han hade ju ändå trots allt valt att tysta ner det med att säga att det inte var han i videon, så Simon kände sig tvungen att nu bara spela med.
”Ehm, nej. Det var inte kronprinsen. Bara någon som är otroligt lik honom. Eh.. Jesper heter han. Och det var bara en engångsgrej.”
Robin tittade förstående på Simon och tog tag i hans hand som låg bredvid tallriken på bordet. Han smekte den ömt och långsamt.
”Du, jag är inte den som dömer. Jag är så ledsen över att du blev exponerad på det där sättet.”
Simon log mot honom.
”Tack. Men det verkar lugna ner sig nu när kronprinsen äntligen gått ut och sagt att det inte var han.”
Simons hjärta sjönk när han sa det. Visst, han var tacksam att det äntligen började lugna ner sig. Nu var han inte ”kronprinsens hemliga pojkvän” längre utan bara en random snubbe som hade sex med en annan kille. Det var ingen viral nyhet längre och trots att Simon hellre hade hört ett erkännande från Willes sida för att inte genomgå denna skandal ensam så förstod han ju ändå djupt inombords att det aldrig skulle hända. Det var aldrig menat att det skulle bli dem två.
Efter middagen följde Robin Simon hem för att se till att han kom hem säkert. Han var verkligen en gentleman, dock något påstridig. Han envisades om att han ville hålla en arm om Simons rygg när de gick hemåt, trots att Simon försökte hinta att han inte kände sig riktigt bekväm med det. När de till slut var framme utanför Simons ytterdörr var det som om att han väntade på att få en inbjudan. Simon kände sig tvungen att säga något nu, innan något skulle hända. Men det var för sent. Robin hade lagt sina händer över Simons kinder och gett honom en lång, påstridig tungkyss. Simon var helt oförberedd och han kände verkligen hur hela magen och hjärtat bara skrek NEJ, men han var för feg att backa undan. Han kysste honom motvilligt tillbaka innan han till slut gav Robin en pytteliten, lätt knuff för att signalera att det räckte nu.
”Tack för att du följde med mig hem. Men jag är jättetrött nu så jag ska nog gå och lägga mig på en gång. Vi kanske kan höras mer imorgon?”
Robin tog ett steg tillbaka och log stort mot Simon.
”Ingen orsak. Absolut, jag hör av mig imorgon bitti. Sov gott.” sa han, vände långsamt på klacken samtidigt som han fortfarande log brett.
”God natt.”
Simon började famla med nycklarna när Robin började gå i väg då han plötsligt vände sig om mot Simon igen.
”Vet du Simon, du är så fin. Jag är glad att jag har fått börja lära känna dig.”
Simon log tillbaka mot Robin samtidigt som han också kände hur hjärtat smärtade. Du är så fin. Det var ju Willes ord. Det var det Wille sa till Simon på fotbollsplanen när han var så där hög i höstas. Trots att Simon var rasande på honom då så kände han att han skulle kunna skutta till månen av glädje av att höra de orden från killen han då börjat falla för. Och sist han såg honom hade han sagt till Simon att han älskade honom. Han hade gett Simon en lång och varm omfamning framför alla på hela skolan. När Wille till slut släppte taget hade Simon endast svarat med ett ”Hoppas du får en fin jul.” en del av honom tyckte att det var rätt svar att ge, för att skydda sitt hjärta. Men en annan del av honom hade hellre sagt ”Jag älskar dig också”, för det var ju sant. Han älskade verkligen Wille. Han var övertygad att han älskade Wille mycket mer än vad Wille älskade honom. När han hade vänt sig om och börjat gå i väg mot bilen som skulle ta honom hem till slottet igen önskade Simon så innerligt att Wille skulle komma tillbaka till honom och bara kyssa honom. Men det hände aldrig. Han åkte sin väg, och Simon blev kvar med endast sin syster vid sin sida. Förkrossad och med en enorm känsla av ensamhet, hopplöshet och tomhet såg han hur bilen försvann ur synfältet. Wille. Fan vad Simon saknade honom. Hur i helvete skulle han kunna gå vidare?
Simon satte sig upp i sängen. ”God morgon. Jag har sovit ok, själv då? ” var det enda han kände att han kunde svara på meddelandet från Robin. Inget hjärta. Ingen smiley. Han ville vara trevlig men samtidigt inte ge för mycket falska förhoppningar. Han kände direkt att han inte skulle kunna bli förälskad i den här killen. Men han ville samtidigt ge honom en chans. Han var ju trots allt väldigt gullig, och skulle säkert med tiden kunna göra Simon någorlunda lycklig. Han har ju hört att tiden läker alla sår.
Simon slängde sig ner i sängen igen och försökte somna om, vilket han till slut gjorde.
Och i sina drömmar såg han bara Wille, som där äntligen hade kommit tillbaka till honom.