Chapter Text
Hiccup hade aldrig dödat en drake i sitt liv. Även när draken låg försvarslös framför honom hade han tvekat och sedan släppt den fri. Om det är så han hanterar en drake som inte ens vill eller kan attackera honom, hur skulle han då hantera en drake som aktivt vill bränna honom på spett? Det fanns ingen väg ut ur detta. Det var en återvändsgränd, eller snarare en låda han placerats i då det inte fanns någon väg tillbaka heller. Han borde ha stannat i bakgrunden. Han gick fram och tillbaka i rummet men så landar hans ögon på en rem från sadeln som kikar fram under sängen, det kanske fanns ett set att inte behöva döda trots allt. En korg fylls med diverse saker som kan tänkas behövas. Kläder, en kniv, alla pappren som hade målningar på Tandlöses sadel och vingfena packades ner utifall han skulle behöva göra reparationer men många av dem behövdes inte längre och skulle brännas i gropen innan de flydde så att ingen hittade dem och förstod vad han hade hållit på med den senaste tiden. För deras säkerhet måste Tandlöses existens fortsätta vara hemlig även när han är borta. I köket hittar han lite torkat kött och en färsk fisk som han lindar in i en bit tyg. Han känner sig ostadig när han häver upp korgen på ryggen, dess tyngd får honom ur balans medan han vandrar genom byn mot skogen. Folk hejar och gratulerar honom när han går förbi men ingen frågar vart han ska eftersom de flesta har slutat bry sig om vart han tar vägen på eftermiddagarna förutom en.
Astrid hade försökt följa efter honom många gånger men han hade alltid lyckats skaka av henne genom att gå igenom olika passager och buskage, men denna gången hade hon kommit ifatt honom medan han vandrade mot viken. Förmodligen den förbannade korgen han hade med sig med all packning för resan gjorde att han blev långsammare för plötsligt stod hon framför honom och blockerade hans väg.
“Vart tror du att du är på väg?"
Hiccup kunde inte svara. Han stod bara där orörlig med gapande mun och försökte desperat leta efter en passande lögn.
Hon går fram till honom och petar på korgen på hans rygg, “ska du vara borta länge, Har du glömt vad som ska hända imorgon?”
“Nej,” är det enda han kan få fram. Hans blick fastnade på en intressant rot vid hans fötter.
Astrid ser inte ut som om hon tror honom, “du försöker fly.” Hon säger det som om det är en självklarhet men inte med en ton av hat utan en som är uppriktig. Han försöker ta sig runt henne men hon puttar tillbaka honom på samma ställe. Det finns inget han kan göra eller säga så han förblir tyst och fortsätter stirra på sina tår.
“Vems sida står du egentligen på Hiccup?” Han visste inte ens själv. Han ville bara ut ur situationen, han var inte gjord för detta. Kanske han aldrig riktigt var en viking.
Han tittar upp mot henne, han börjar bli irriterad över att hon känner att hon har auktoriteten att stoppa honom från att göra det han behöver göra,
“Ingenstans, jag kan inte döda en drake, det vet du också, har du någonsin sett mig döda en på hela träningen? Jag ska bara iväg några dagar tills allt lägger sig, sedan kommer jag tillbaka och förklarar allt för pappa.”
"Fattar du vad jag skulle göra för att vara i din sits?”Hennes ansikte blossar rött och hennes knogar blir vita när hon tar ett starkare tag om yxan.
“Du gör åtlöje av oss andra under träningen för att vinna och sedan vill du inte ens ha vinsten, varför försökte du ens?”
“Jag vill vara någon annan än mig själv så jag blev någon annan, jag ljög och nu får jag handskas med konsekvenserna.”
“Du handskas inte med dina konsekvenser, du springer från dem,” hon vill slå honom, skrika, han ser det på henne men hon hejdar sig och går förbi honom. “Du är ingen viking, vi skäms över att vi kommer ha dig som hövding.” Han står kvar utan att röra sig och lyssnar efter henne tills han inte hör hennes fotsteg längre. Skogen fylls ännu en gång av ljudet från fåglar och vind som leker med löven.
Tandlöse sitter på sin favorit sten och kollade bara snabbt åt Hiccups håll när han kom fram, men fisken han håller i handen får hans uppmärksamhet och han sväljer den snabbt.
“Jag antar du kan få den när jag ändå inte ska åka.” Det kan finnas ett sätt att ändra folkets syn på drakar, om han tämjer en monstruös mardröm kommer folk säkert att lyssna. De måste lyssna. Han skulle äntligen kunna bevisa att han var någon värdefull för Dräggö som kunde ge dom något ingen annan viking kunde, då skulle hans pappa äntligen vara stolt över honom.
Korgen var fortfarande färdigpackad i hörnet utifall att detta skulle misslyckas. Han var nervös för morgondagen då han skulle in i ringen med denna livsfarliga drake och han försökte göra allt för att inte tänka på det. De tunga stegen av hans far i trappan får honom att kolla upp från hans sketchbook. Stoik står i dörröppningen lite böjd under det alldeles för låga taket. Hela övervåningen hade per automatik blivit Hiccups då Stoik klagade varenda gång om ryggsmärtor så fort han var där. Men denna gången ser Stoik lika nervös ut som Hiccup känner sig,
“Hej son.. um, Jag ville ge dig något innan du går in i arenan imorgon.” Han tar fram en bökig hjälm med två böjda horn på vardera sida och placerar den på hans skrivbord.
Han strök handen över den ojämna ytan. “Tack,” Han trodde aldrig han skulle ha en sådan på sig. Som Astrid sa, han hade ju aldrig varit mycket till viking.
“Den var din mammas bröstplåt, så du har något som skyddar huvudet” Han petar på sin egna panna med sitt pekfinger. Hiccup drog snabbt bort sin hand, det var information han helst levt hela sitt liv utan att veta. Hans pappa pratade aldrig om hans mamma. Det enda Hiccup vet om henne var det som Gobber berättade men även han var kortfattad. Det var tydligt att det var ett känsligt ämne. Stoik stod kvar, vad han väntade på visste inte Hiccup men det blev mer obekvämt desto längre tid som gick.
Han sträckte sina armar över huvudet och gjorde sin bästa fejk gäspning, “Jag måste nog gå och lägga mig nu.”
Stoik backade snabbt ut ur rummet, "Självklart, stor dag imorgon, min son, en drakdödare!” Aldrig hade Stoik sett på honom med sådan stolthet som han gjorde nu. Hans son hade äntligen blivit det han önskade sig, modig, stark, motsatsen av Hiccup själv. Om han bara visste vad han tänkte göra. Hade han fortfarande sett på honom som han gör nu? Antar att imorgon finner han svaret.
Hela byn var där för att titta på medan han antingen dödar eller blir dödad. Hjälmen på huvudet kändes för ynklig för att skydda honom och varenda sköld var gjord av trä. Varför var det enda Dräggö hade träsköldar att gömma sig från eldsprutande drakar? Gobber stod med handen på spaken för att öppna dörren in mot en säker död.
“Jag förstår att du är nervös, det var jag också, men kom bara ihåg att draken är mer rädd för dig än du är för den.”
“Jag är inte säker på det.”
"Äsch, det ordnar sig ska du se, jag kommer inte att låta den döda dig” och med det patetiska peptalket ur vägen öppnade han dörren och Hiccup gick med högt huvud och säkra steg ut till arenan. Han stod i ett utgrävt hål i marken försedd med ett nät av kedjor över öppningen så att ingen drake kunde ta sig ut. Det fanns flera dörrar längs väggarna med stora reglar för där drakarna var i totalt mörker när de inte användes för träning. Han skämdes över att dom behandlades sådär och att han trott att det var okej tills han mött dom i det vilda och sett hur dom egentligen var. Publiken jublade, Stoik satt på en stol med en perfekt utsikt över arenan, Hiccup vinkade till honom medan han bad en bön till Thor och Oden att han inte skulle dö och att detta skulle fungera. Det första han måste göra var att välja ett vapen. Han var aldrig särskilt bra på någon av dem men han hade alltid gillat dolken eftersom den var lätt och användbar, och en sköld såklart utifall att. Stoik verkar konversera med Gobber, han bär samma ansiktsuttryck när han planerar för färder till draknästet eller hur man bäst hanterar drakattacker och nu analyserar han allt han gjorde i arenan. Han ställde sig beredd i mitten av arenan och nickade till Gobber som öppnade dörren till den monstruösa mardrömmens bur. Draken måste ha vetat att något var på gång, den kastade sig ut så fort dörrarna gav vika, täckt av flammor. Den kravlade upp på nätet ovanför för att kolla efter en väg ut och när den inte hittade någon sprutade den eld mot åskådarna. Publiken skriker till först men ingen blev skadad och de återgår snart till jubel och hejarop. Draken knycker huvudet åt hans håll och klättrar ner från taket utan att släppa honom med blicken, lågorna runt dess kropp släcks. Den ställer sig framför honom och smyger sig närmare, den är inte rädd för honom tvärtom, den verkar vara lugn. En sån mager pojke som han tar verkligen ingen för ett hot. Bra då kan det bli enklare tänker Hiccup när backar för att hålla ett litet avstånd för tillfället. Först släpper han skölden så draken kan se hela honom, sedan dolken. Draken lyfter sitt huvud och lägger det på sned, den såg lika förvånad ut som alla andra åskådare.
“Du behöver inte vara orolig,” Han tar av sig hjälmen och slänger den åt sidan. “Jag är inte en av dem" En gemenskaplig flämtning hörs från publiken men han kollar inte bort från draken som försiktigt närmar sig honom igen.
Från massan hörs Stoisks klara stämma. “Stoppa fajten.” Ingen gör ett försök till att röra sig från sina platser utan bara stirrar på cirkusen nedanför. Hiccup sträcker långsamt fram sin hand, med en högre stämma börjar han sitt resonemang med publiken runt om. “Vi behöver inte vara rädda för dem." Hiccup trodde att det skulle vara svårare än så här att få draken att lita på honom eftersom den suttit i en bur under så lång tid men draken såg ut att vara ganska lugn medan den närmade sig honom. Stoik for upp ur sin stol med sin stenklump till hammare i högsta hugg.
“Jag sa stoppa fajten!” Hammaren for ner på en av metall stängerna runt arenan och lämnar det böjt. Folk runt om stirrar på honom en sekund innan de for runt för att få ut pojken ur arenan.
Den hittills lugna draken framför Hiccup attackerar som om den släppts fri från en trans och försöker genast bita honom i hälften men han hoppar undan sista sekunden. Kniven, skölden och hjälmen ligger utspritt i mitten av arenan, han känner sig naken där han springer och försöker undvika klor och tänder. Det stora järngallret mellan honom och säkerheten öppnas en liten bit så att han kan smita undan medan draken stannar i arenan, Gobber står på andra sidan, vevande med sin hammare och ropar åt honom att skynda sig. Draken är inte så smidig, några snabba svängar och han är på väg mot porten, som en man som simmar mot land flyr han igenom dammet i arenan. Men även fast draken inte är bra på att svänga är den snabb och plötsligt står den framför hans enda utväg. Han lyckas nätt och jämt undvika en skur av eld. Vapnerna finns fortfarande kvar på sina ställ, han tar en ny sköld, springer mot andra sidan av arenan för att försöka finta den igen. Men han är trött, att träna var inte något han gjorde allt för ofta, all träning han fick var från hans jobb i smeden och dammet gjorde det svårt att andas. En ny eldskur flyger mot honom och han hinner nätt och jämt gömma sig bakom skölden. Värmen sipprar igenom träet men som tur var gör inte elden det. Drakens uppmärksamhet riktas mot något annat, detta är hans chans att fly, han släpper skölden och springer mot porten. Någonting rör sig snabbt förbi honom, Astrid som draken såg tidigare springer mot den med mord i blicken. Med hennes yxa slår hon till draken i käken, den har inte ens tid att reagera innan hon drar ner den på marken med dess horn och i samma andetag höjer yxan och klöver den igenom den tunnaste delen av halsen. Kroppen sprattlar på marken i en växande pöl av blod. Det hela varade bara några sekunder. Publiken efter att ha varit i panik innan hurrar för full hals Astrids namn men hon tar inte emot applåderna utan vänder sig mot Hiccup. Hennes blick borrar sig in i honom.
“Vad tror du att du håller på med?” Hiccup kollar bakom sig själv men vet olyckligtvis nog vem hon pratar med.
Han har fortfarande adrenalin i kroppen så hans svar låter högre än han hade tänkt sig. “Jag försöker att inte springa från mina problem.”
“Jaså, för mig såg det ut som om du sprang runt hela arenan som en fågel utan huvud.”
“Vad vill du att jag ska göra då!”
“Vara en viking för det första, Du ska vara våran ledare någon dag och skydda oss mot drakar och andra som vill oss illa men du kan inte göra det enklaste jobbet.” Hon gestikulerar mot liket som fortfarande rycker till då och då.
Hiccup öppnade munnen för att säga till henne att han faktiskt aldrig hade dödat en drake och att Gobber visste detta men ändå satt honom i denna situation och hur han stretade emot beslutet men en röst han kände alltför väl sa hans namn borta vid porten. Stoik stod precis vid öppningen till arenan och väntade på honom, Gobber stod oroligt bredvid. Om Astrids ögon borrade in i honom slet Stoiks blick upp honom inifrån. Det gjorde ont att stå framför honom, han ville inget hellre än att duka och springa iväg från den blicken, det tog alla hans krafter för att stå kvar och möta den.
“Vi pratar hemma.” Sedan vände Stoik sig om och gick mot strömmen av människor som ville gratulera Astrid på det fina jobbet hon gjort. Det var kvävande med så mycket människor och när Hiccup äntligen tagit sig igenom det var hans pappa borta, han börjar gå mot deras mötesplats trots att han hellre vill kasta sig själv av en klippa, vad han än kommer att säga till honom kommer det inte att vara bra. Den stora mörka dörren står på glänt och solen som strömmar in är det enda som lyser upp insidan av rummet eftersom vikingar av någon anledning inte tyckte att fönster var en bra idé. Det luktar aska från den släckta eldstaden i mitten av rummet, vinden får askan att spridas längs golvet i rummet, vid en stol bredvid sitter Stoik och stirrar framför sig mot en tom väg.
“Förlåt pappa.” Det var det enda han kunde tänka sig att säga. Jag menar vad kan man säga efter att ha misslyckats på ett så storslaget set.
“Är det allt du har att säga?” Stoik reser sig ur stolen, han tornar upp sig framför Hiccup “vi hade ett avtal."
“Vad vill du att jag ska säga, jag kan inte döda en drake men jag kan träna dem, du måste lyssna på mig, de är inte så farliga som vi tror, vi kan bli vänner med dem."
"Ska du träna dem nu också är det det du försökte göra i arenan förut, De har dödat hundratals av oss!”
“Och vi har dödat tusentals av dem, Jag vet inte varför de attackerar ännu men jag kan ta reda på det, de kan hjälpa oss med fiske och försvara Dräggö om du låter mig göra det.”
“Du tänker mer på dom monstren än på ditt egna folk.” Stoik reser sig upp och går mot dörren.
“Pappa vänta!” Hiccup tar tag i hans arm och försöker vända på honom men det är lönlöst och han dras bara över golvet, “för en gång i ditt liv lyssna på mig!” Stoik rycker bort honom och han landar med en duns mot det hårda trägolvet. Stoik har samma blick som han hade när han stod i öppningen till arenan, det är som om Hiccup är en främling i sitt eget hus.
“Du är ingen viking, du är inte min son.” Det lilla ljus som belyser rummet försvann när Stoik smällde igen dörren bakom sig, Hiccup satt kvar i mörkret bland dammet och askan på golvet.
Ute var festen i full gång. Den var egentligen menad för hiccup när han dödat draken men eftersom Astrid gjort det istället hade Hiccups namn i all hast målats över och ersatts med hennes. Det fanns mat och dryck i mängder, invånarna i Dräggö tog aldrig miste om ett kalas, det hade förmodligen blivit av hade Hiccup dött. Varten hon gick gratulerade personer henne för föreställningen och underhållningen, det var det bästa dom sett på länge. När Stoik klampade argt ut ur hans hus stannade festeriet upp, det var som ett mörkt moln myllrade ut ur honom och släckte allt liv runt omkring. Alla blev helt plötsligt väldigt intresserade av allt omkring dem som inte var honom men kastade blickar åt hans håll när de trodde att han inte såg. Mannen gick genom folkmassan som delade på sig och slöt sig lika snabbt bakom. Astrid stod rakryggad framför honom, de som inte kände henne så väl trodde att hon inte visade den minsta fruktan men kollade man noggrant så såg man hur stel och obekväm hon var. Plötsligt förändrades hela hans utslag, han log, slappnade av och molnet försvann, han klappade henne på axeln.
“Bra jobbat, riktigt snyggt gjort," med ett sista klapp tog han bort handen och vände sig mot resterande människor omkring sig, “Låt inte mig stoppa er fortsätt med festeriet en sådan vacker dag borde inte gå till spillo." Och med det gick han för att mingla med några gamla vänner vid ett bord i utkanten av folkmassan.
Hiccup gick långsamt uppför trappan till sitt rum. Vad hade han nu ställt till med? Han skulle ha rymt när han hade skansen, varje gång han försökt göra något rätt blev det bara värre. Det är dags att ge upp och gå med den originella planen. Han tog fram penna och papper, han behövde lämna något till Stoik så han får någon form av förklaring trots det som sagts mellan dom kändes det fortfarande elakt att bara dra.
‐---------------------------
Efter mycket omtanke har jag bestämt mig för att ge mig av. Jag har tänkt på detta länge och har bestämt mig att detta är det bästa för alla, framförallt mig själv. Jag har frågat mig själv mycket om vems sida jag står på, jag har listat ut vilken. Därför har jag med den sista auktoriteten jag har bannlyst mig själv för brottet förräderi. Det är en självklarhet att ni inte ska leta efter mig eller försöka ta reda på mer då jag vet att ni inte kommer att gilla svaret ni får. Allt ni behöver veta är det jag redan sagt.
Hiccup
---------------------------
Han viker brevet och skriver på utsidan.
'Stoick den stora hövdingen för Hooligan-stammen'
Korgen stod redo där han lämnat den förra gången, han smiter ut genom bakdörren och gömmer sig mellan husen för att inte bli sedd av befolkningen, när han kommer fram till skogsbrynet slappnar han av. Alla är på fest och Astrid är huvudgäst så hon kan inte smyga efter som hon brukar. Skogen känns lugnare än vad den gjort innan, fåglarna hoppar från träd till träd och sjunger gamla sånger. Det luktar sommar med de gröna bladen och blöta mossen vid bäcken, han tar sin tid i vetskap om att detta är sista gången han kommer att sätta fot sin på denna ö. Det känns nostalgiskt när han ser alla stenar och träd han växt upp med som liten och utforskad, det gör honom illa till mods och han funderar om han ska vända om men fångar sig själv och fortsätter vandra mot hålet.
“Denna gången är det på riktigt,” Han häver av sig korgen som landar med en duns i marken. Tandlöse tittar upp på honom från sitt favoritställe och lunkar över till honom, han sniffar, och naffsar nyfiket på korgen. Hiccup puttar bort honom innan han gnager ett hål.
"Det finns ingen fisk denna gång i korgen, vi har inte tid med det, vi drar direkt." Han kliar Tandlöse under hakan medan han spänner på flygutrusningen. Sedan klättrar han upp på hans rygg, fipplar lite med remmar, sedan tar Tandlöse korgen i sina kraftiga klor och de flyger söderut.