Chapter Text
Simon har alltid hört att man växer som mest på sommaren. "Du må vara ett litet grodyngel nu, men vänta tills september, då kommer du ha växt om mig!" skrattade grannen häromdagen, nöjd över att snart kunna lämna över de tunga sysslorna till den yngre generationen.
Hittills har han förvisso aldrig lyckats växa om någon som har sagt så, han är fortfarande kortare än mamma trots sina 17 år på jorden, men han kan gå med på att han faktiskt verkar ha gjort små skutt under de somrar han har fått uppleva.
Nu är det dock mars och en som verkar ha missat det här med att sommaren är perioden då man ska växa, är Wilhelm. Han sitter framför Simon i den lilla båten precis som alltid men Simon kan inte sluta stirra.
Detta år erbjöd en lång, kall vinter men äntligen har isen lättat såpass att en nätt båt som deras kan kämpa sig igenom den för att ta sig över till kaninön. Många är de tidiga vårar, blommande somrar och råkalla höstar då han och Wilhelm med gemensamma krafter har tagit över sjön för att hitta mat på ön som befolkas av hundratals, om inte tusentals, vildkaniner. Aldrig någonsin har han dock haft denna vy framför sig.
Mars är kall men solen lyser stark och det idoga paddlandet de senaste 20 minuterna har gjort Wilhelm varm, för nyss tog han av sig den varma halsduken och det tjockaste klädestyget han hade på sig. Kvar är nu bara en skjorta som Simon vet är arvegods från Erik. Skjortan är tunn, och nästan genomskinlig på de ställen den är som mest sliten, och när solen skiner igenom tyget i vissa vinklar syns starka muskler som spelar.
Simon sväljer. Hur har han kunnat missa det här? Givetvis har vintern krävt sitt skydd, inte många stunder under de kallaste månaderna är man naken eller ens så här pass avklädd, men någon gång tycker han att han borde märkt av förändringen som har skett.
"Nu är det bakom nästa ö, va?" ropar Wilhelm och vänder sig snabbt om. Simon lyfter blicken från de breda axlarna som han är absolut säker på inte fanns där i höstas, och nickar. "Japp, fem minuter till, sen så!" svarar han och låtsas som att han inte alls är alldeles omtumlad av insikten att pojken framför honom plötsligt har blivit en man.
...
Wilhelm hoppar vant och smidigt ur båten och drar upp den en bit till på den lilla stranden. Sedan sträcker han som vanligt ut handen till Simon för hjälp att ta sig ur. Simon reser sig, tar hans hand och hoppar ur, lika smidigt han.
"Tack." säger han leende han när han står på fast mark igen och utan ytterligare konversation börjar de gå in mot mitten av ön där de vet att kaninerna är som allra flest.
Äntligen mer mat. Det har räckt utan problem ända fram tills nu men om våren hade varit kallare och hållt kvar isen längre hade det blivit problem. Att ta sig till kaninön till fots har provats men man har behövt backa och inse att en människa kan mycket, men att ta sig över is som på sina ställen är så tunn som ingenting, det är helt enkelt för farligt.
Nu stannar Wilhelm. Simon stannar också. De sätter försiktigt ner kaninburarna de har haft med sig, som ska placeras ut på väl utvalda ställen. Mellan tio och femton kaniner per gång brukar de få tag i med hjälp av burarna. Var gång de är på ön brukar de även lyckas fånga några stycken för att få med sig iallafall lite men det brukar vara en lång kamp som gör dem bägge helt utmattade.
"Vad ska vi börja med?" undrar Wilhelm och vänder sig mot Simon. Simon sneglar upp mot solen, beräknar hur lång tid de har på sig innan de behöver vända hemåt igen. De åkte tidigt idag, skulle nog kunna kosta på sig att lägga jakten allra sist.
Han är den som efterhand har fått ansvaret att ta dessa beslut, det har nämligen visat sig gång efter annan att Wilhelms planeringsfärdigheter inte är att lita på när han har roligare saker att tänka på. Och roligare i det här fallet är det som Simon nu har bedömt att de kan börja med. Det pirrar till i magen. Det är så länge sedan de var helt ensamma. På boendeön är det människor på alldeles för många ställen, bakom varje gran, i varje liten bostad, alltid kan någon dyka upp när de minst anar det. Men nu är de helt ensamma igen.
"Oss." svarar han därför. Wilhelm blir röd om kinderna, men ler och tar två kliv mot Simon för att fånga in honom i starka armar. Sedan tar han några steg till, inte stora kliv nu, bara små lagom steg, tills Simons rygg oväntat men välkommet trycks upp mot en trädstam. Simon flämtar till. Så här har Wilhelm aldrig gjort förut men det är mycket välkommet.
"Jag har längtat så efter det här." säger Wilhelm lågt, innan han lutar sig fram och låter deras läppar mötas.
Simon blir svag i knäna direkt. Han har också längtat. Han slår sina armar runt Wilhelms hals och möter hans tunga med sin och när Wilhelm trycker hela sin kropp mot Simons, inser han att de kommer inte ha några som helst problem att hinna hem i tid idag.