Work Text:
Måndag.
En vanlig morgon, Josef har klivit upp vid halv sju - tvingat sig upp ur sängen och slängt i sig två ostmackor och äppeljuice. Medan han äter, sitter han och scrollar på mobilen. Några nya meddelanden från Alex och andra kompisar, men han är för trött att svara just då. Han har varit vaken ett bra tag, men tröttheten försvinner ändå inte. Så har det känts ofta på sistone, men Josef har insett att det inte finns mycket han kan göra åt saken.
Kring kvart i åtta kommer Josef äntligen till kontoret. Det börjar bli varmare ute nu, det är ganska skönt. Vårsolen värmer hans kalla händer och det blir mindre och mindre slask i korridorerna för varenda dag som går. Han kliver ut ur hissen, och hans steg tar honom till personalrummet. Där sitter Jenny.
De hälsar på varandra med ett snällt leende och ett simpelt ‘hej’, innan han går mot kaffemaskinen. Inom några sekunder så kommer det kaffe in i koppen han ställt där.
Han lutar sig tillbaka mot köksbänken, men hans tankar blir snart avbrutna av Jenny Bodén’s röst, själv verkar det som om hon dricker te och läser tidningen.
“Du verkar trött.” påpekar hon, men hon ser till så att hon inte verkar allt för kritisk. Kanske lite orolig om något, eller nyfiken.
Josef bara rycker på axlarna, och så sneglar han mot kaffemaskinen i väntan på sitt varma kaffe. Han verkar tveka för en sekund, osäker på vad han ska säga.
“Jo, jag var väl inte sovit så bra på sistone.”
Mer kan inte Josef säga innan ljudet av bestämda fotsteg fyller tystnaden, det är visst Alexandra Beijer som sticker in huvudet i personalrummet. Alex tittar mellan Josef och Jenny, hon utstrålar en viss allvarlighet. I handen har hon sina läsglasögon.
“Möte. Nu på en gång.”
Det finns inte tid att ifrågasätta henne, och Josef och Jenny går från personalrummet, genom slutet av korridoren och in i mötesrummet. Snart kommer Alex in i rummet också, med Martin, Oskar och Ayda i släptåg. Alla i Beckgruppen intar sina vanliga platser runt det ovala bordet, förutom Alex då som står upp. Det är inte ovanligt att bli kallad till spontana möten på detta sätt, men det känns speciellt nu - Josef kan inte riktigt sätta fingret på varför.
Alex Beijer kollar mellan alla i gruppen, innan hon harklar sig och slår på TV:n i hörnet av rummet.
Rummet blir tyst och på TV:n spelas ett nyhetsreportage. Allas blickar och uppmärksamhet verkar sättas på tv-skärmen - den kvinnlige nyhetsankare som sitter i studion, iklädd rött som börjar presentera nyheterna. På skärmen så visas bilder av ett fängelse och bilder på olika personer, även några bilder på poliser.
“... Sent förra kvällen, kring 21-tiden, lyckades tre män fly från ett fängelse… De är fortfarande på rymmen och polisen gör allt de kan för att hitta männen. De som är anställda på fängelset gör allt för att hantera situationen och höja säkerheten…. ”
Beckgruppen utbyter några blickar. Nyhetsreportaget visar också bilder på de tre männen som nämnts, en av dem ser lite för bekant ut. Samma blåa ögon som Josef och liknande näsa. De där stjärn-tatueringarna på nacken som bara Josef och Alex känner igen.
Martin viftar med handen och Alex pausar TV:en, snabbt så vänder han sig mot Josef som sitter tillbakalutad i sin stol, armarna i kors. Josef och Martins blickar möts, Martin Becks ansiktsuttryck är en blandning av förvirring, osäkerhet men också oro.
“Josef, är inte det din bror?” Han måste ju fråga, även om han inte gillar svaret han kommer få.
Innan Josef kan ge något svar, så nämner Alex: “Tobias heter han.”
Josef nickar, på utsidan verkar han obrydd. Men på insidan slår hjärtat hårt, han vill inget mer än att storma ut ur rummet och skrika. Han vet inte ifall han ska vara arg eller rädd just nu.
Varför har hans egen bror flytt från fängelset?
Är detta på deras bord nu?
Snälla, säg inte att det är Beckgruppens jobb att hitta dem.
Han suckar, alla blickar är nu på honom.
“Ja, det är han.” Josef pausar och lutar sig fram i stolen; armbågarna mot låren. Han kan inte hitta rätt ord för att ens börja förklara vad han känner och tycker, tankarna spinner för snabbt runt i huvudet på honom. Orden som följer är tysta, och besvikelsen i hans röst är glasklar. “Han är bara jävligt dum i huvudet.”
Och så, Josef väntar inte på svar innan han hastigt ställer sig upp och går ut ur rummet. Säkert den tusende gången han har smällt i Polismyndighetens dörrar så där.
Ingen säger något på en kort stund. Efter en minut eller två, så slår Alex på nyheterna igen och gruppen kollar den sista biten av reportaget tillsammans, utan att säga ett enda ord.
När TV:n stängs av, så sätter sig Alex ner vid bordet igen. Tystnaden känns tung.
“Helvete asså.” Oskar lutar sig bakåt i stolen, han håller en penna i handen, som han verkar hålla på med. Pennan liksom studsar mellan fingrarna.
Martin suckar han också. “Ja, man kan väl anta att detta inte kommer göra Josef väldigt motiverad till att jobba, va?”
“Tror inte det. Allt vi kan göra är att ge honom tid att bearbeta situationen.” svarar Alex som sneglar mot dörren. Stora vertikala persiennerna är uppsatta vid fönstret mellan kontoret och mötesrummet, men hon kan inte se Josef sitta vid sitt skrivbord. “Vi får hoppas att allt löser sig och att det inte blir en större grej än vad det borde vara. Men nu måste vi återgå till arbetet. Jag ville bara att alla skulle vara informerade.”
Beckgruppen nickar till svar, Jenny viskar något till Oskar innan alla lämnar mötesrummet igen. De återtar sina platser vid var och ens skrivbord, Martin försvinner tillbaka till sitt eget kontor. Men Alex kan inte fortsätta jobba än. Hon vill - nej, hon måste - hitta Josef först, det är nog bäst att de pratar lite. Bara de två.
Det tar inte länge för Alex att titta sig omkring de olika korridorerna och rummen, till sist hittar hon Josef. Mordrotelns toalett ligger längst ner i korridoren, när hon kliver in så ekar hennes fotsteg runt de kala väggarna. Grå-gröna kakelväggar, med Josef som står vid en av handfaten. Hans händer håller hårt runt kanterna på handfatet, och blicken i hans ögon mjuknar när han märker vem det är som kommer in.
Det påminner om den gången i hissen när han nästan grät, och allt han och Alex kunde göra var att titta på varandra i tystnad.
Dörren intill toaletten stängs bakom henne och hon går försiktigt fram till Josef, leendet hon bär är litet och det är ett försök att verka vänlig . Hon vet att ett snedsteg kan förstöra allt; det är för lätt att råka reta upp honom.
Hon stannar bara en halvmeter ifrån honom, Alex kollar honom upp och ner innan hennes hand placeras försiktigt på hans axel.
“Du,” börjar hon. “Hur mår du?”
Josef svarar inte, han tittar bara ner i handfatet och den förvrängda lilla spegelbilden kranen gör av hans ansikte. Vad ska han säga egentligen? Han kan ju inte hålla käften hela dagen, så mycket förstår han.
“Jag är bara… arg och jävligt besviken, tror jag.” svarar han till sist, hans ton lika tyst som hennes. “Det är samma skit som när vi var små. Jag trodde jag kunde lita på Tobban, om och om igen - och han bara gör det värre varje gång.”
Alex nickar långsamt medan hon lyssnar, men hon säger ingenting. Istället väntar hon på att Josef ska fortsätta prata. Och det gör han.
“Jag är nog lite förvånad också… att jäveln faktiskt lyckades rymma från kåken. Jag tror inte att han någonsin har hatad det där inne, men… “
Han försätter inte meningen eller hans tankegång, han vet att Alex förstår vad han säger i alla fall. Alex förstår honom alltid, de förstår varandra på ett sätt ingen annan gör. Det är en av många anledningar att Alex Beijer och Josef Eriksson känner sig dragna till varandra.
Josef tar ett djupt andetag och sluter ögonen, kanske om han blundar så behöver han inte tänka något mer. Kanske så är allt detta bara en väldigt dålig dröm - att ingenting av detta faktiskt hänt. Men Alexs beröring tar honom tillbaka till verkligheten, hon har flyttat handen från axeln till hans hand. Hennes hand vilar ovanpå hans.
Sakta släpper han taget om handfatet och tar ett steg tillbaka, innan han kan göra eller säga något så sätter hon sina armar runt om honom. Alex ger honom en kram, försiktigt men ändå med nog kraft att visa hennes omtanke.
Kramen varar ett långt tag och Josef tycker bara det är bekvämt - nästan tröstande. Tystnaden är skön också, ingen av dem känner sig tvingad till småprat eller säga några ord som inte har någon större betydelse.
Efter ett tag så tar kramen slut, och Alex bara tittar in i Josefs blåa ögon. De är nog de finaste ögon hon någonsin sett, samma blåa färg som havet. Och Alex älskar havet och det lugnande ljudet av vågor. Hon önskar att hon var där nu, med Josef. Att allt kunde vara bättre .
“Jag förstår att det är en… knepig situation, Josef. Och jag förstår mycket väl det sättet du pratar om din bror. Du vet, jag har också en bror men vi pratar inte mycket just nu." Alex viskar nästan orden, bara högt nog för att han ska kunna höra. “Allt kommer lösa sig, jag lovar. Som du vet, du kan alltid prata med mig om det är något.”
Josef nickar och han försöker le till svar, men känslorna inom honom är för starka för att framstå som genuint glad just nu. “Tack.” är allt han kan säga. Men ‘jag älskar dig’ är orden som han inte vågar uttrycka. Inte här. Inte just nu. Inte än.
Nästan som om ingenting har hänt så återvänder Josef och Alex snart till kontoret, och Josef sätter sig ner vid skrivbordet där han lämnat sin kopp med kaffe. Den är säkert ljummen nu, eller kall. Han gillar inte tanken av ljummet kaffe, han kommer säkert bara slänga det sen ändå.
Han kan inte undvika blickarna han får, speciellt från Oskar och Ayda. De är säkert nyfikna, kanske vill de ha varenda liten detalj om Tobias, eller någon miserabel berättelse från Josefs barndom. Men han säger ingenting, och de andra fortsätter med det jobb de måste få klart.
Dock så är lugnet på kontoret inte långvarigt. Josef hinner bara logga in på sin dator innan Klas Fredén gör sin närvaro tydlig. Han har en kostym på sig, en hand på höften och andra handen håller i några viktiga papper. När fan har Fredén inte på sig kostym? Har hans ens något annat i sin jävla garderob?
“ Josef,” Bara ljudet av Klas röst får honom att vilja slänga sitt huvud in i väggen. Klas Fredén låter aldrig genuin om något, och han ser inte fram emot vad denna konversation kommer leda till. Vad det än kan vara.
“Tror du vi kan prata en stund?”