Work Text:
“Jag har ju hört om vad din bror gjorde.” Det är de första orden Klas Fredén yttrar när han och Josef kliver in i regionchefens kontor. Klas stänger dörren efter sig, hans steg är lätta och han rör sig kring rummet som han äger hela byggnaden. Josefs ljumma kaffe några våningar ner är glömt, och de två sitter ner vid Fredéns skrivbord.
Josef tar en titt omkring, men det är inget han inte sett förut. Diplom och tavlor på väggen, priser och andra småsaker i ett glasskåp. Han hinner inte ens svara.
“Nu vet jag inte mycket om din bror, Josef. Men från vad jag har hört så… han verkar som en intressant person."
Josef lutar sig bakåt i stolen, den är inte lika bekväm som den ser ut. Det finns väl nästan ingen i denna byggnad som faktiskt tycker om Klas Fredén, alla vet hur han beter sig och det är inte länge man står ut med det. Detta är inget undantag, men Josef kan inte göra något annat än att sitta där och lyssna på vad han har och säga.
De har ju en lång historia tillsammans. Allt från de åtta månader Josef spenderade undercover som en knarklangare, alla de gemensamma möten de har lidit igenom och sen hela skiten med Julia Gradnik och den där ‘jävla tavlan’. Efter allt det, då är det inte så svårt att tänka sig att Josef kanske är i alla fall lite intresserad av att prata. Men det ser inte ut som han är värst intresserad, även fast det är vad Klas vill.
“Intressant är nog inte rätt ord.” Josef kliar sig i nacken och tittar mot Klas som har placerat händerna på bordsskivan. “Själv skulle jag kalla honom idiotisk.”
“Aha. Han mördade eran pappa, va? Knivhuggen?”
Josef tvekar, inte för att Klas har fel, men han undrar hur i hela helvete han vet allt detta. det skulle inte vara en stor förvåning ifall Klas på något sätt läst all information han kunnat få tag på. Flera år gamla polisanmälningar och allt möjligt från registret om Tobias.
“Ja.”
“Tragiskt.”
“Inte riktigt.”
“Nähä? Varför då?”
“Vår pappa förtjänade det.” säger han tillslut, det är en åsikt han stått fast vid ända sen allt ihop hände. “Han var en ännu större idiot.”
Klas nickar, som om svaret är det mest rimliga han hört någonsin. Det blir tyst en sekund, och regionchefen tar några klunkar av sitt kaffe. Josef vill fråga varför han är här över huvud taget, men han har insett att det är meningslöst. Han kommer säkert inte ens få ett direkt svar på sin fråga ändå.
“Alla känner vi någon som är en idiot.” säger Klas på hans vanliga sätt, hans små observationer och kommentarer som egentligen inte spelar någon roll. Eller så kallar han någon indirekt en idiot.
Josef bara tittar på honom, en del av honom är intresserad av vad hans svar kommer vara. “Jaha? Vem skulle det vara då?”
“Tja… “ Fredén låtsas tänka efter medan han sätter ner koppen på skrivbordet. Den vita koppen hör liksom till med de andra detaljerna; högen med papper, laptopen och de olika pennor som ligger lite var som helst på bordsskivan. “De flesta på mordroteln är kanske inte de smartaste? Bra på att lösa mord, såklart , men sen då? Oskar Bergman, är han ens bra på något annat än sitt jobb?”
“Och det gör honom till en idiot?”
“Enligt mig, ja.”
Josef himlar med ögonen, ur fickan plockar han upp ett paket med tuggummi och tar ut två stycken. Till sig själv, då. Inte fan ska han bjuda!
“Så… du och Alexandra Beijer, då? Verkar seriöst.” påpekar Klas ut ur tomma luften.
Josef kan inte hjälpa en tyst suck - åh, vad han är trött på att prata om det här. Men, han låter inte Klas se frustrationen, han vill hålla uppe sin egen fasad av sarkasm. (Andra skulle kanske kalla det en försvarsmekanism. Men, men…)
“Seriöst? Nej, vi är inte tillsammans.”
Än.
Också tillägger han: “Och, det har du inget med att göra, Klas.”
“Nej, så klart. Men man får väl vara nyfiken ibland?”
Denna gången orkar inte Josef svara, istället tuggar han sitt mint tuggummi. Detta är bara ett slöseri av hans tid, han vet det. Men Klas verkar inte bry sig, han njuter.
Men Klas säger ingenting heller. Så, de tittar bara på varandra ett tag, som en utmaning om vem som kommer bryta tystnaden först. Josef sneglar mot klockan, varje sekund känns som en evighet.
“Vad är du vill komma till, egentligen, Klas?” Äntligen så frågar han, och han vet bättre än att förvänta sig ett riktigt svar.
“Måste det finnas en poäng med allt? Tänk så vill jag bara ha en trevlig stund, och du bara sitter där-” Klas pekar med hela handen mot mannen som sitter på andra sidan skrivbordet. “-och inte bryr dig alls!”
Josef lutar huvudet åt höger lite grann, han vill nästan skratta för allt detta känns så dumt. Men, hur dumt det än är, så är det en bra distraktion från allt annat. Denna konversation får honom i alla fall glömma hur dum i huvudet hans egen bror kan vara.
“Du vet att jag aldrig brytt mig om dig, Klas. Sluta försök att övertyga dig själv något annat.”
Josef orkar inget mer, han kan inte hålla frustrationen inne mycket längre. Ja, han har det lätt för att bli väldigt arg, men Klas Fredén är speciellt bra på att driva honom vansinnig.
Klas tar inte blicken från honom, hans ögon följer varje rörelse när Josef reser sig från stolen och går bort mot dörren. Denna gång kommer det inget svar från Fredén, han sitter i tystnad när Josef går ut ur rummet.
När Josef kommer ut ur hissen, tillbaka på mordrotelns avdelning så verkar hans humör sämre. Väl framme vid sitt eget skrivbord, så tar han upp sitt kalla kaffe och häller ut det i diskhon i personalrummet. Det känns som om alla kollar på honom, som om varenda blick försöker tränga sig in i hjärnan på honom och läsa hans tankar. Huvudvärk har han också, säkert Fredéns fel.
Även fast han vet att han har jobb att göra, samtal att ringa och papper att fylla i, så stannar han inne i personalrummet ett tag. Ryggen vänd mot fönstren där man ser rätt in i kontoret. Vad fan tänkte de som designade detta jävla kontor? Med fönster överallt? Var man än går så känner man ju sig utstirrad, speciellt om man har en extra dålig dag.
Josef suckar djupt, han försöker gnugga tröttheten ur ögonen men det hjälper inte mycket. Han plockar upp mobilen ur fickan, och notiserna påminner honom bara om situationen. En notis läser ‘ inga uppdateringar kring fängelse-rymlingarna ’.
Vad bra! Tobias Eriksson och hans fängelsekompisar är på fri fot någonstans i Stockholm och det finns inget han kan göra åt saken. På ett sätt vill han inte göra någonting, han vill inte ens vara involverad. Men det är ju hans egen bror. Och om Tobias är desperat nog så kanske han vänder sig till Josef för hjälp.
Plötsligt så avbryter någon hans tänkande - det är Martin som står vid ingången till personalrummet. Han ser lite trött ut också, men glad ändå.
“Tror du att du kan jobba ändå idag? Trots… allt ihop.”
Josef tänker på saken, för en sekund så tittar han ner när han stänger av mobilen och sätter tillbaka den i jeansfickan. “Aa. Jo - såklart.” Han flyttar sig från köksbänken och närmar sig Martin.
“Vad bra. Vad ville Fredén, då? Om man får fråga.”
“Inget viktigt.”
Utan att säga något annat så går Josef tillbaka till sitt skrivbord. Han sätter sig ner igen, och sneglar mot rummet mittemot. På den lilla namnskylten vid dörren står det “Alexandra Beijer”. Genom halvstängda gardiner kan han se henne sitta där inne i kontorsrummet. Läsglasögonen på när hon läser något på sin dator. Han ler nästan åt synen, han gillar verkligen Alex.
Åh, Josef hoppas att hans dumhuvud till bror inte tar all hans uppmärksamhet.
Han vill ju inte glömma bort Alex.