Work Text:
Ingenting känns rätt just nu, var Josef än går så känns det aldrig 100% tryggt. Plötsligt så gillar han inte hur tyst hans lägenhet känns. Kanske så är han rädd att en dag kommer någon plötsligt knacka på dörren, och så är det Tobias.
Vanligtvis brukar han inte känna sig så ensam - att titta på tv, lyssna på musik, spela counterstrike brukar göra allt bättre. Men idag funkar det inte. Han känner inte för att bara sitta på soffan och vänta på att tiden ska gå. Att imorgon ska komma och att allt förhoppningsvis är över.
Alla vet att Josef nästan aldrig brukade hälsa på sin bror i fängelset, han hade bara gjort det en enda gång tills att hans gamla klasskompisar gett honom idén att prova igen efter flera år. Nu hatade Josef tanken av att spela pingis med Tobias där inne.
Deras mamma hade lämnat familjen tidigt, deras pappa hade drogproblem och slog de två barnen. Tobias växte upp till att ha samma drogproblem, medan Josef själv bara ärvt hans pappas ilska. (Tobias brukade ofta säga att Josef hade tur som bara fick aggressionsproblem istället för att få deras förälders problem med beroende. Och Josef svarade alltid med att säga att det är ett idiotisk sätt att se på saker och ting.)
Family Guy går på TV:n och Josef kollar inte mer. Han är inte intresserad.
Istället sitter han med mobilen i handen och stirrar på kontakterna han ringt och skrivit till på senaste. Alex, Oskar.. och så hans kompisar utanför jobbet - men de är få.
Just då slår tanken honom att kanske borde han ringa Alex, bara för att fördriva tiden och tänka på något annat. Och för att han vill prata med henne - de gillar att prata med varandra. Josef och Alex blir aldrig trötta på den andres sällskap.
Han ställer ner glaset med läsk på soffbordet och hans blick fastnar igen på mobilskärmen. ‘ Alex ❤️’ heter hon i Josefs kontaktlista. Han hinner inte tänka på saken innan han klickat på telefonikonen, och så börjar det bekanta ljudet. Beep, beep, beep….
Det tar inte länge innan någon svarar på andra sidan linjen och han sätter mobilen mot örat.
Ett djupt andetag, och ett till innan han säger: “Hej.”
“Hej.” svarar hon då.
Alex ton är mjuk och försiktig, han är ganska säker på att han aldrig kommer tröttna på att lyssna på hennes ord. Vad hon än säger. En sekund passerar och så frågar hon: “Hur går det?”
Även nu, är Josef så ärlig som han kan vara.
“Jag vet inte riktigt, jag tror bara att jag vill ha någon att prata med.” Han kan till och med se hennes leende framför sig.. Han undrar vad hon gör, var hon är, men han frågar aldrig.
“Vill du komma över? … Jag har vin att bjuda på.”
Det är ingen tvekan om saken, och äntligen så ler Josef. “Ja. Kan du hämta upp mig?”
“Självklart.”
Femton minuter senare sitter de i Alex bil tillsammans, det börjar bli mörkt ute vid det här laget. Lite kyligt också, men det är förväntat sådär i slutet av våren. Kvällarna är alltid lite extra kalla.
“Har du hört något mer om… Tobias?” frågar Alex medan hon kollar i backspegeln, hon parkerar bilen utanför hennes lägenhetshus, bara ner för gatan.
Josef skakar på huvudet.
“Så, han är inte försökt ringa dig eller något sånt?”
“Nej.”
Hon parkerar bilen och stänger av den, men innan någon av dem kan ta av sina bälten så byter Josef samtalsämne. “Är det något bra vin du har?”
Alex ler. “Jadå. Jag lovar att det är gott.”
Alex Beijers lägenhet är en plats Josef har varit många gånger förut, men aldrig förr har han stått och verkligen tagit in alla små detaljer. Fotografierna på väggarna, gamla böcker på hyllan i hallen, en trave koppar på köksbänken. Men hans intresse är fast på hyllan vid TV:n, det ser ut som att Alex samlar på vinylskivor. Hon har bra smak, också. Mycket Kent , ser han.
Hon kommer in i rummet med två vinglas, men hennes steg kommer till ett abrupt stopp när hon märker Josef. Då kollar han upp mot henne.
“Har du inte något av Bob Hund ? Eller… Imperiet ?”
Hon ställer de fyllda vinglasen på bordet och kommer närmare.
“Här.” är allt hon säger medan hon bläddrar mellan de olika skivorna, hon plockar upp en av dem för att visa honom. “Ska vi lyssna?”
Minuterna blir snart till timmar, och Josef vet inte längre hur länge han varit hemma hos Alex. Vinet smakade gott, så mycket kan han säga med säkerhet. Vinylspelaren spinner runt och runt på byrån, ljudet av gamla låtar spelar i bakgrunden. För första gången på hela dagen så känner sig Josef bekväm. Inombords känner han sig alldeles varm, han vet inte om det är vinet eller Alex närhet. Båda två, kanske.
Utan att säga mycket, så har de båda druckit upp sitt vin - på ett eller annat sätt står de nu tillsammans på balkongen. Josef lutar sig mot räcket, när han sneglar mot Alex så märker han paketet med cigaretter i hennes hand. Minnen från förr kommer över honom som en plötslig vindpust; hur han och och Alex rökte tillsammans i hans gamla lägenhet. Det var ett tag sen, nu.
I tystnad så tänder Alex en cigarett, på det sättet hon rör på händerna så ser hon van ut. Hon har gjort det här förut, många gånger. Hon kan se att Josef är fast i tankarna. “Vad tänker du på?”
‘"Du vill att jag ska vara ärlig, va?”
Alex nickar, sen tar hon ett bloss och håller cigaretten mellan tummen och pekfingret.
“Oss. Jag tänker på oss -” Mer kan inte Josef säga, en notifikation från hans mobil avbryter honom. Ljuset från mobilskärmen nästan bländar honom - en väldigt stor kontrast från mörkret som omger dem. Ett tyst och mörkt lägenhetsområde med några få gatlyktor vid gångvägen.
Bland push-notiserna så ser han ett meddelande, från ett nummer han känner igen. Med en tyst suck så klickar han på meddelandet, det är det första som skickats mellan dem. Alla andra gamla konversationer har blivit raderade vid det här laget. Det är som om den andra mannen försöker låtsas som det andra aldrig hände. Som om de aldrig skrivit till varandra förut.
Alex försöker snegla ner på Josefs mobil, men han vinklar bort den så hon inte kan se.
Ett så jävla simpelt meddelande, men ändå håller det många osagda känslor och tankar.
‘Hej. Vi behöver snacka. / T. ‘
För ett ögonblick hann Josef tänka att det var Klas Fredén som försökte nå honom, kanske för att kompensera för hur det gick under deras inofficiella möte tidigare. Men detta är värre än ett meddelande från Fredén.
Det var ju bara en tidsfråga innan Tobias skulle försöka få kontakt med Josef igen, samtidigt som polisen fortfarande är efter honom och han försöker säkert gömma sig någonstans.
Josef stänger argt av mobilen igen, Alex märker direkt att något är fel.
“Tobias skrev precis till mig. Han vill prata.” förklarar han.
Hur mycket Josef än vill fokusera på Alex, som står här precis bredvid honom och röker, så går det inte. Hans tankar är helt någon annanstans. Hans varma fridfulla känslor av kärlek mot Alex blandas med den besvikelse han känner inför sin bror; ilskan och alla dåliga minnen från hans barndom. Han vill inte tänka på det, han vill inte bli påmind.
Han ger inte Alex chansen att svara, och försiktigt så tar han cigaretten från henne.
“Kan jag sova hos dig inatt? Jag vill inte… vara själv efter allt detta.”
“Ja, såklart.”
De behöver inte ens diskutera ifall han ska sova på hennes soffa eller i sängen, de vet redan svaret båda två.