Work Text:
"Din brorsa, va? Vilken jävla snubbe." Dörren stängs bakom Fredén och han sätter sig i stolen mittemot Josef vid väggen. Tre stolar finns det i rummet, Alex egen kontorsstol vid skrivbordet är ledig. Fredén till och med småskrattar, men han förstår ju också att detta är en seriös situation. Han vilar händerna i famnen, tittar sig omkring innan han sätter allt sitt fokus på Josef. På en gång ser han att Josef ser sådär trött ut, en tom blick i hans vanligtvis vänliga turkos-blåa ögon.
Klas harklar sig, hans tonläge är okaraktäristiskt snäll och omtänksam. "Skämt åsido, mår du bra?"
Josef suckar och gnuggar sig i ögonen, han vill inte ens titta på Fredén just nu. Han är trött på att höra samma fråga om och om igen. "Varför bryr du dig? Det är none of your business."
Den äldre mannen lutar sig bakåt i stolen. "Vadå? Du vill inte att jag ska bry mig om dig?"
"Jag trodde vi hade ett avtal att inte bry oss om varandra." säger Josef då, sarkastisk såklart.
"Nä... jag kommer inte ihåg att vi skrivit under några papper om det." Fredén svarar med en nästan likadan sarkasm - lite skämtsam sådär.
Kanske så vill Fredén att han ska skratta, men Josef är inte alls på humör. "Men... fredag, då?" undrar han och försöker lätta på stämningen. "Har du tänkt på saken än?"
Han rycker på axlarna som svar. "Du... jag vill fan inte prata om det just nu. Säg bara att du tycker min brorsa är en idiot och en mördare och dra åt helvete."
"Men, jag kom inte hit för att säga vad jag tycker om Tobias. Jag vill veta ifall du mår bra."
Josef himlar med ögonen, kanske om han hade fått mer än fem timmars sömn hade han i alla fall haft lite mer tålamod att stå ut med Klas Fredén. Han säger inte ett ord, så Fredén fortsätter bara att prata. Josef lyssnar ju i alla fall, det är bättre än ingenting.
"Jag vet att vi inte alltid kommit så bra överens, och även fast jag kanske inte uttryckt det på bästa sätt så... jag har alltid brytt mig om dig. Till och med under de åtta månaderna du jobbade undercover. Ända sen dess."
"Du vet väl att jag inte tror på ett ord du säger."
"Du är jävligt skeptisk, det vet jag. Vad fan vill du att jag ska göra för att visa det, då?"
"Ja, sluta bete dig som en jävla... inte fan det jag! Du går mig på nerverna, det gör varenda kotte i hela polishuset."
"Just nu, ja. Men inte hela tiden? Du har då aldrig haft något emot Alexandra Beijer."
Josef lutar sig tillbaka också, sprider benen lite på golvet och sträcker ut de trötta kroppsdelarna som gör ont. Illamåendet kommer långsamt tillbaka, han känner det väl. Som en djup klump i magen som sakta men säkert tar sig uppåt.
"Ja.. ja.. men - du har ingen anledning att blanda dig i mig och Alex." Han sväljer igen, sneglandes mot soptunnan i närheten.
Klas nickar långsamt, han tittar upp mot dörren när steg närmar sig. Snart så kommer Alex in också, hon kollar mellan Josef och Klas - sen tillbaka mot Josef innan hon också sätter sig ner.
"Jag hoppas jag inte stör." säger hon men Josef skakar på huvudet. Om han hör en fråga som 'hur mår du?', 'hur går det?' eller något liknande, ja, då kommer han gå ut härifrån och smälla i polishusets dörrar igen.
Fredén låtsas glömma om den konversation som tagit plats bara några sekunder innan, och han tittar på Josef ett långt tag innan han vänder sig mot Alex Beijer. Han ler igen, denna gången en aning mindre - inte lika genuint heller.
"Så, hur går det angående... ja, hela situationen?" frågar han.
Alex tänker lite grann, flyttar lite av håret bakom örat. "Ja, snart har vi en identitet på den avlidne mannen. Och vi fixar så att Tobias kommer att ta ett drogtest snart. Han ser märkbart påtänd ut, så mycket kan jag säga."
För ett ögonblick kollar de båda mot Josef, men han verkar bara stirra ner i golvet - det känns som om huvudet snurrar. Han hör ingenting av vad de säger, alltihop känns bara som ett distant mummel i hans öron.
Alex ser orolig ut, men hon säger ingenting om det än. "Vi har pratat med Steinar igen, vi har sagt att vi gärna vill ha in honom för denna mordutredning - vi blir ju en man kort när Josef kommer bli avstängd."
Ja, såklart. En avstängning. Han är ju för nära - för nära sin egen jävla bror. Jaha? Och vad ska Josef göra då, i så fall? Sitta någonstans hela dagarna och ha tråkigt medan hans kollegor utreder ett mord där Tobias Eriksson troligen är huvudmisstänkt.
Kanske så borde han säga något just nu, men han hittar inga ord. Han kan inte fokusera på Fredéns kalla bruna ögon som sneglar mot honom, eller vad Alex säger, han kan bara tänka på hur hans kropp känns så tung. Han öppnar bara ögonen i någon sekund innan han ställer sig upp och tar några steg mot skrivbordet. Ena handen håller i kanten av bordsskivan och han lutar sig framåt - gamla och nya minnen tränger sig in i huvudet på honom. Synen av den döda mannen i hans lägenhet, minnet av hur han reagerat när Tobias knivhuggit deras pappa och massa mer, de passerar honom som ett snabbt ihopklippt bildspel. Alla minnen från blodiga brottsplatser och lik...
Till slut går det över, han blinkar några gånger - hans hjärta slår sådär snabbt igen, han känner det klart och tydligt i bröstet.
Snart så spyr han ner i Alex papperskorg, hans kropp har haft nog med allt det här. Han vill bara att allt ska vara över, han vet inte hur mycket mer han orkar med.
Tystnaden på kontoret är olidlig, även nu vet Josef att Klas Fredén tittar på honom på det där viset; tyst och iakttagande. På det sättet han rynkar på ögonbrynen så är han nog lite äcklad också - det är förståeligt.
Alex ger Josef två näsdukar och han hostar lite innan han torkar sig om munnen, snart så sätter han sig ner igen. Han tittar mot Klas - Josefs sarkasm är inget man förväntat sig i en sån här situation. Men det är det enda han kan tänka sig att säga, eller så är det ett tafatt försök till att lätta stämningen. Han vet inte själv.
"Nästa gång så spyr jag i din papperskorg istället, Klas."
Alex skrattar tyst, det är kul att någon uppskattar hans skämt i alla fall. Men Fredén himlar smått med ögonen och rätar ut sina tidigare korsade ben. Han ler inte, men Josef är så jäkla säker att han kan se ett road glimt i hans ögon. Något som bara han kan se.
"Nej tack, Josef, det behövs nog inte." svarar Klas, han försöker låta seriös men det finns ändå en liten hint av någon sorts skämtsamhet i hans ton.
Efter det så ställer sig Klas upp, han vet att han borde gå nu, han känner av att Josef och Alex behöver tid för sig själva nu. Han går mot dörren och låter handen vila på handtagen en stund innan han kollar tillbaka mot Josef.
"Tänk på det," säger han igen och försöker le smått. "om fredag. Nu vet jag inte ifall du skulle gilla festen men jag tycker ändå att det skulle vara kul om du ville komma."
Ja, ja, Klas Fredén, han förstår det nu. Kanske så kommer han gå dit bara för att få honom att hålla käften för en gångs skull. Han har inga förväntningar alls på hur denna fest kommer se ut, eller vad det är som Fredén gillar så mycket om dem.
Utan ett enda ord så lämnar Klas kontoret. Josef sjunker ner i stolen och torkar sig om munnen en gång till för säkerhets skull innan han slänger båda näsdukarna i papperskorgen.
Om Alex ska vara ärlig så ser han hjälplös ut - besegrad och helt slut.
"Åk hem, Josef. Boka in dig på något trevligt hotell, okej? Vi har tid att gå igenom allt det här imorgon." säger Alex medan hon ställer sig upp, går runt skrivbordet och står framför honom. Hon säger inget mer, och visar med händerna att hon vill att Josef ska ställa sig upp.
Han gör som hon säger, och Alex ger honom en kram. En hård kram denna gången, en som verkligen visar honom hur mycket Alex älskar honom utan att faktiskt säga något.
När kramen kommit till ett slut så tar hon ett litet steg bakåt, händerna på Josefs axlar. Hon säger: "Säg inte emot, det är ingen idé att du stannar på jobbet just nu. Vi kan prata mer ikväll, jag lovar, men nu måste vi fortsätta med utredningen."
Josef nickar långsamt till svar. "Okej."
"Jag tror inte heller att jag vill veta vad det är för fest som Fredén bjudit dig till." lägger hon till, och Josef nästan småskrattar han också. Han vill gå hem, och han vill verkligen inte tänka på någon fest just nu.