Work Text:
Josefs grepp runt mobilen är hårt, men även när alla instinkter säger åt honom att ringa Alex, så kan han inte. Han står som fryst i trapphuset, det är tyst och varenda litet ljud ekar mellan de tomma väggarna.
Plötsligt, så låter det inifrån hans lägenhet. Ett knarrande ljud från golvet.
Är någon där inne? Någon annan person än den avlidne mannen som ligger i vardagsrummet och hans blod som har runnit över hela den vita mattan.
Förvirringen och osäkerheten från bara några sekunder sedan försvinner nu, den ersätts av en kraftigt rädsla. Hans hjärta har inte slagit så här hårt sedan den gången han råkade knuffa ner Säpo-Kent för den där jävla rulltrappan.
Han borde veta bättre än att öppna dörren och kliva in i lägenheten. Men han måste få veta om någon är här. Josef tar ett djupt andetag och tittar sig omkring, hans blick flyttar sig från vardagsrummet, till köket och sen den stängda dörren till badrummet. För det mesta ser allt ut som det brukar, några enstaka saker och möbler har flyttats omkring.
Ett till ljud hörs, och Josef går med snabba steg mot sitt sovrum. Men han stannar så fort han ser någon stå i mitten av rummet. Klädd i grått, och kläderna är täckta med en djup röd färg. En massa blod.
".....Tobias?"
Det är nästan en viskning, och Josef hoppas att han har fel. Kanske så är detta bara en dröm - eller att han hallucinerar hela skiten för att han nästan inte fått någon sömn alls de senaste dagarna. Men han känner igen sin egen bror, så klart han gör det! Hans tatueringar och på det sättet han står. Det sättet han beter sig på. Även på mils avstånd, så vet han alla dessa saker väl.
Figuren vänder sig mot honom. Inte en sekund hinner passera innan Tobias börjar prata - desperat, hetsigt och känslosamt.
"D-det var inte jag, okej? Det var inte jag som gjorde... det där!" Han pekar med båda händerna mot vardagsrummet, hans händer skakar. "Jag lovar dig, Josef. Med hela mitt fucking liv - jag dödade inte honom!"
Men Josef svarar inte, han bara tittar sig omkring en gång till. Men hans blick återvänder alltid mot den andra mannen, och han bara stirrar. Han tar in varenda millimeter av hans bror som står där, varje liten blodfläck och känslorna i Tobias ansiktsuttryck. Tobias pupiller är större än vanligt, det ser han tydligt.
"Du tror att jag köper det, va?!" Josef försöker att inte skrika, men vad fan ska han göra? Någon har dött, och här står Tobias med blod på hela kroppen! "Vad fan har du gjort, Tobias?!"
"Det var ju inte jag, säger jag... det var-" Tobias avbryter sig själv så fort Josef slår på mobilen. Han tar några snabba steg framåt, han vill nå ut för att ta mobilen ur handen på honom men han ångrar sig. "Fuck.. Josef! Ring inte polisen! RIng inte din jävla flickvän!"
"Är du helt jävla galen, eller?" Josef backar långsamt ut ur rummet medan han sätter mobilen mot örat.
Snälla svara, Alex.
"Josef, Josef, gör det inte-"
Josef lyssnar inte, han tänker inte höra ett enda ord till som kommer från Tobias mun. Han tänker bara vänta, och hoppas att Alex svarar. Om inte, så får han ringa någon annan.
En sekund, två sekunder, tre sekunder. Sen, äntligen hörs Alex röst.
"Ja?" säger hon,
"... Alex, du måste komma till min lägenhet ... nu." Han låter väldigt bestämd, hon har inget annat val just nu än att lyssna på hans order. Alex vill ha en förklaring, men hon får ingen. Han bara säger åt henne att ta med en kollega och komma dit så fort som möjligt.
Snart så har Josef avslutat samtalet, och under den tiden har Tobias gått från sovrummet in i köket och han följer efter.
"Fan asså... " Tobias går fram och tillbaka i köket, blicken fäst i golvet och ibland så sneglar han mot Josef. Han vill säga något, men han håller tyst i alla fall.
Istället så öppnar Josef munnen, just nu försöker han inte tänka på vad som händer. Han vill inte veta om vad som finns inne i vardagsrummet tills att Alex och de andra kommit hit. Hela kroppen känns tung av oro, ilska och illamående. Han är van med lukten av blod, men det blir aldrig något mindre obehagligt för det.
"Varför SMSade du mig?" frågar han och kollar sin bror i ögonen - Tobias vågar inte kolla bort.
"Jag ville prata med dig! Jag behövde din fucking hjälp!"
Hjälp med att fly från polisen?
Hjälp med att hitta ett bra gömställe?
Hjälp med att få tag på pengar som han kan leva på?
"Varför i hela helvete skulle jag vilja hjälpa dig!?"
Tobias ton tystnar, och hans step kommer till ett stopp. "För att du är min bror."
"Det spelar ingen roll."
"Jo, det gör det visst." säger Tobban då, nu när han inte låter lika förskräckt något mer så märker man tydligare hur han sluddrar, han mumlar orden. "Vi bryr oss om varandra ju."
"Bara för att vi spelade pingis en jävla gång tillsammans där inne betyder inte det att att jag bryr mig om dig! Jag är så trött att bli besviken om och om igen med dina jävla livsval."
"Jaha? Och det du gjort är bättre, då? Stå inte där och tro att jag inte vet vad du har gjort också." Tobias kliver närmare, han försöker sätta händerna på Josefs axlar men han ryggar tillbaka. "Du knuffade en snubbe ut ur ett jävla fönster, och hela grejen med Säpo. Ett jävla fjasko."
"Du kan fan inte jämnföra mina tjänstefel med ett... två jävla mord, Tobias! Det är ju galet."
Tobias älskar sin bror, han vill ju ha hans hjälp med skiten han satt sig i. Men just då tar ilskan över, den har gömt sig inuti honom ända sedan han brutit sig in i Josefs lägenhet tidigare, men nu bubblar det över. Med händer täckta med torkat blod så hoppar Tobias på Josef, han lyckats få in några slag. Rätt klena slag, men ont gör det ändå.
Det som följer känns suddigt och oklart, kanske så fick Tobias in ett bra slag ändå för Josef kommer inte ihåg så mycket efter detta tills ljudet av polissirener hörs utanför lägenheten. Hastiga steg i trapphuset och ljudet av pistoler som laddas. Kanske så försöker Tobias hitta en väg ut ur lägenheten, men snart så kommer Alex, Oskar och några andra poliser in genom dörren.
Alex kollar sig omkring och tar in synen av Josefs lägenhet, men det första hon gör är att springa över mot Josef där han står vid badrumsdörren, lutad mot väggen.
"Josef? Vad fan har hänt här inne?" Hon sänker vapnet och sätter ena handen på hans kind, så försiktigt att man nästan inte märker det. Hon får inget svar den här gången heller, men arg blir hon inte för det. Så länge att hon vet att Josef är oskadd just nu så är allt bra.
Runt omkring dem går poliser runt alla rummen, kriminalteknikerna är säkert redan på väg. Tobias har gömt sig, men Oskar hittar honom. Oskar behöver lägga honom ner på golvet för att ens kunna få handbojorna på honom.
Kul, Josefs egen lägenhet är en jävla brottsplats och hans bror är indragen i en mordutredning. Det kan inte bli bättre!
Bilfärden tillbaka till polishuset är knäpptyst. Oskar vid ratten, Alex sittandes bredvid och en utslagen Josef i baksätet. Han är inte arg något mer, han kan inte vara arg. Josef lutar huvudet mot bildörren och blundar, han känner sig åksjuk och huvudet värker. Han vill inte vara här, men han kan inte gå hem heller. Alex säger att de måste tillbaka till jobbet för en briefing och höra Josefs version om vad som hänt. Allt det innan de ens kan börja förhöra Tobias och andra som kan varit involverade i detta.
Väl på kontoret sitter Jenny, Ayda, Martin och Fredén redan i mötesrummet. Josef och Alex går tillsammans, hon håller armen om honom. Det är bara en tidsfråga innan det blir ett riktigt blåmärke av slaget Josef fått rakt i ansiktet. Josef sneglar mot mötesrummet, hans blick möter Fredéns för en kort stund. Men Alex leder honom åt andra hållet.
De går in i Alex kontor och hon stänger dörren efter de, Josef sätter sig ner i en av stolarna och lutar sig bakåt med en tung suck.
"Stanna här ett tag, så ska jag prata med de andra. Okej?"
Josef nickar, innan han vet ordet av det så lutar hon framåt och ger honom en försiktig puss på pannan. Mer kan hon inte göra just nu för att visa hur mycket hon verkligen bryr sig - hur orolig hon är om Josef och hur mycket han betyder för henne.
Josef är tyst, men han ler smått innan Alex går ut ur rummet.
Alla persienner i Alex kontor är helt fördragna och Josef får till slut lite lugn och ro. Han är ensam, med bara han själv och hans tankar. Med huvudet i händerna tar han flera djupa andetag. Detta är för mycket - för mycket som händer och för många känslor inom honom. En jävla röra är det. Återigen så blundar Josef, med gråten i halsen. Vad gör man i en sån här situation egentligen? Allt känns bara hopplöst.
Han vet inte hur mycket tid som gått, men snart så öppnas dörren igen. Josef sväljer bort gråten som är så nära att ta sig ut - men personen som kommer in genom dörren är inte Alex, det är... Klas Fredén.