Work Text:
Snabba steg ekade i den lilla gränden, och den korta kvinnan sprang för livet. Elden hade spridit sig långsamt genom den gamla staden, medan hus och hem hade brunnit upp en efter en. Skogen som fattade eld för bara några dagar sedan, hade redan dödat miljoner. Lisas familj hade flytt dagen efter elden startade, men bara Lisa och hennes tvillingsyster Mia hade klarat sig.
Stängslet som indikerade grändens slut närmade sig, men det gjorde också elden. Framför det höga stängslet låg ett halvt dussin trälådor, och bakom det fanns en takkant i betong. De två kvinnorna skulle enkelt komma över stängslet, men för att komma upp på taket behövde de balansera på den smala metall kanten ovanpå stängslet.
På bara några sekunder bestämde Lisa sig för att försöka komma upp till taket. Hon backade och sprang på de få metrarna som skyddade dem från elden, och hoppade med ett litet skutt upp på lådorna. Med hjälp av benen föste Lisa upp sig på den smala kanten, men störtade plötsligt mot den hårda marken bakom stängslet. “AJJ!”, var det sista hon han skrika innan allt slocknade.
Det rann droppar av svett över hennes snart livlösa kropp, och värmen från den stora elden var bara någon meter ifrån. Hon försökte röra på sin högra arm, men skrek snabbt till då en huggande smärta spred sig över kroppen. I det röda ljuset såg Lisa sin syster sitta några meter bort och beakta betongväggen med ett sorgset ansikte.
“Snälla hjälp mig Mia! Jag tror jag bröt armen,” utropade Lisa efter några sekunder. Den yngre flickan sprang snabbt fram till sin syster, och hjälpte henne upp. Med en bruten arm och några brännskador skulle det bli svårt att ta sig igenom den stora staden, men flickorna gav inte upp.
Efter några minuter, hade Mia lyckats fösa upp Lisa tillräckligt långt på stängslet för att hon skulle kunna ta sig upp över den lilla kanten, medan Mia följde efter så fort Lisa var på taket. Elden hade spridit sig över hela södra sidan av staden, och vinden fortsatte blåsa norrut dit elden var på väg. Från taket såg man all aska som var kvar från ställen där elden redan hade dragit igenom, och ingenting i staden såg sig likt. “Vi kommer klara oss, jag tänker inte lämna dig, inte igen.” sade Mia och bröt tystnaden. Lisa tänkte tillbaka till dagen hennes syster syftade på. “Aldrig igen.” svarade Lisa.
Närmaste sjukvård fanns några kilometer ifrån, men det var inte säkert att kvinnorna skulle hinna dit före branden. Med ett antal svårare skador skulle det bli svårt för systrarna att klara sig genom dagen, men de gav inte upp hoppet. Med långsamma steg gick de på betong taket och såg ut över det stora fältet framför dem. Där elden nu slog höga lågor var avståndet från marken till taket runt två meter, medan platsen där de nu befann sig på bara var ungefär en halv meter ifrån det stora fältet.
Vandringen till fältsjukhuset tog tre timmar, och elden hade saktat in. Lukten av den rök som tidigare varit precis intill dem, hade vänt riktning och passerade ännu en gång igenom storstaden. Framme vid sjukhuset fanns tre stora tält uppsatta, och en mörkhyad kvinna stod vid öppning till det största vita tältet.
“Vad har hänt? Hur länge har ni haft de här skadorna?” frågade kvinnan när hon rusade fram till flickorna. “Min syster, Lisa, bröt armen nu på morgonen när vi flydde från elden. Hon svimmade också när hon föll, och vi har några brännskador.” utropade Mia oroligt. “Okej, andas och sätt er ner här på båren. När är ni födda och vad heter ni? Vi behöver veta så att vi kan se vem som klarade sig i branden.” svarade kvinnan lugnande. “Jag heter Mia, och det är min storasyster Lisa. Jag är född den 15 februari 2032, och Lisa är född den 20 augusti 2030.”
“Okej, så ni är 15 och 17?” Flickorna nickade “Oj, jag glömde säga vad jag heter,” fortsatte kvinnan. “Jag heter Petra och är utbildad läkare och driver det här fältsjukhuset. Om ni följer med hit lite längre in kan en av mina kollegor ta hand om er.” sade Petra. Flickorna gick långsamt fram med Petra till en manlig kollega, och den äldre kvinnan började beskriva deras tillstånd. “Den kortare brunnetta tjejen, Lisa bröt armen i morse, och den behöver lindas om. Både Lisa och Mia, den längre blonda, har andra gradens brännskador på kroppen, och fixa några nya kläder åt dem, de är ju så slitna.” Varken Lisa eller Mia hade lagt märket till hålen i deras nu blodiga kläder, och stanken av rök skulle inte försvinna snabbt.
“Det kommer ta en liten stund innan vi kan fixa era brännskador, men jag kan börja på din arm nu.” berättade den muskulösa mannen. Gipset var inte i stil med de som fanns på riktiga sjukhus, men funktionen var det samma. “Plötsligt började det dussin läkare som inte försökte läka svåra skadar springa runt i tältet. Låga konversationer och hög ljuda viskningar utbyttes, medan Petra kom rusande fram till systrarna. “Vi har fått problem.” sade hon, medan fler och fler patienter bars ut på bårar. “Vinden har vänt igen, och är på väg hitåt.” svarade Petra. “Vi har inte mycket tid kvar innan elden kommer.”
Mannen som nu hade gipsat klart Lisas arm avslutade hastigt sitt arbete. “Det här kommer hålla ett tag, men du får inte överbelasta armen, ta det så lugnt du kan.” sade mannen medan han packade ihop sina grejer. Petra nickade och vände sig till flickorna. “Vi kan hjälpa er till en säker zon längre norrut, men längre än det kan jag inte lova något.” Gipsmannen och Mia hjälpte Lisa upp, och följde Petra genom kaoset i tältet. Röken från elden trängde sig in i tältet och systrarna kände värmen av elden komma krypande.
Ute på fältet framför tälten ledde Petra flickorna till en folkmassa samlad runt en av de få lastbilar vid sjukhuset. “Ni har väl plats för fler?” sade Petra, mer bestämt än frågande. Ett par äldre män började hjälpa de tre kvinnorna upp på flaket. Lastbilen skumpade iväg på de ojämna vägarna. “Om vi gör det här rätt kan vi överleva, men vi måste vara alerta. Elden rör sig snabbt, och vi vet inte om vägarna är blockerade.” suckade Petra.
Lisa och Mia höll sig tysta, och smärtan i Lisas arm gjorde för ont för att kunna helt ignorera det. Mia höll ett fast tag i den icke skadade armen, och systrarna var inte säkra på om någonsin skulle bli säkra.
Efter några timmar hade landskapet utanför förändras mycket. De stora fälten var ersatta av bergiga skogar, och luften var enklare att andas. Paniken hade spridit sig enda upp hit, och folket i byarna hade redan börjat fly. Petra tog ett djupt andetag och vände sig till systrarna. “Jag ska göra allt för att hjälpa er. Vi kommer klara oss.” Systrana nickade smått. Ett nytt kapitel i deras kamp för överlevnad hade börjat.