Work Text:
En liten kråka satt i tallen intill mig, knapt synlig utan kikare. Jag hade flytt från mannen med yxa, och nu hade det blivit tyst i den gyllende skogen. Höstens löv klädde marken som ett gult täcke, och jag funderade hur ont det skulle vara att hoppa ner.
Efter en stunds funderande bestämmde jag mig för att hoppa ner, eftersom jag inte hade hört någon annan i skogen. Grenarna knakade medan jag långsamt klättrade den sista biten innan tallens grenar tog slut. Hoppet ner var bara cirka 2 meter, och jag landade mjukt i havet av blad. Det praslade till i buskarna runt om, men jag tänkte inget mer om det. Skogen var så fin i solnedgången, då guld klädde trädkronorna och fåglarna sjöng så vakert.
Jag gick ett par meter, innan praslet hördes igen, bara meter ifrån mig, och en kall känsla spred sig över kroppen. Skuggan flydde, och jag låg kvar på marken. De sista minuterna i mitt liv tittade jag på den lilla kråkan som tidigare satt i tallen intill mig.