Work Text:
Med vinden i håret sprang Chigiri mot sin gyllene zon. Bollen skulle landa där om vilken sekund som helst och om han inte var där vid den tidpunkten, skulle motståndarna få bollen. Därför sprang han fortare än han någonsin hade gjort. Han var fri, de skulle vinna.
Ett “pop” hördes. Det kanske inte hördes från de andra spelarna, men Chigiri visste mycket väl vad det innabar. En smärta sköt upp genom benet samtidigt som han stupade ner i gräset. En välbekant syn det också.
“CHIGIRI!” hörde han Kunigami’s röst ropa när han såg hur motståndarna hann ikapp och fångade upp bollen.
Varför hade det här hänt nu? Var det att gräset hade varit ojämt som hade orsakat att han föll? Nej, det hade gått bra hitills. Han kunde bara skylla sig själv att han anstängt sig för hårt. Kanske kunde han fortsätta spela om han bara kunde ställa sig upp. Chigiri vände på sig och försökte lägga vikten på benet. Smärtan kom tillbaka och han var tvungen att bita sig i läppen för att inte börja gråta. De verkade ha pausat spelet, för han såg att Isagi, Bachira och Reo sprang upp till honom tillsammans med Kunigami. Chigiri lade armen över ögonen och intalade sig själv att det var för att inte få solen i ögonen.
“Är det benet?!”frågade Isagi när han kom upp till honom.
Chigiri nickade långsamt. Reo verkade inte kunna säga något och kollade på honom med en medlidande blick. Chigiri log mot honom, försökte intala både sig själv och honom att det var okej.
“Kan du stå upp?” frågade Bachira och räckte ut en hand.
Chigiri tog den men lyckades bara komma upp i en sittande ställning. Kunigami satte sig ned på ett knä bredvid honom och gav honom en arm att stödja sig på.
“Du kunde inte hålla upp fasaden eller?” skämtade Chigiri samtidigt som han tog hjälp av Kunigami för att stå upp.
Kunigami svarade inte på detta. Ett ljud hördes från TV-skärmen och Ego’s ansikte dök upp.
“Chigiri Hyōma. Kan du stå på benet?” frågade Ego.
“Nej.” svarade Chigiri bistert och tittade bort.
“Jag förstår. Chigiri Hyōma. Du är avspärrad.”
Chigiri kunde inte svara men kände en smärta i hjärtat.
“Håll käften för en sekund Ego.” sa Kunigami och hjälpte Chigiri till bänken.
“Hmm. Vi gör ett byte. Kunigami byts mot Yukimiya.”
“Jävla gubbe.” muttrade Kunigami och ställde sig bredvid Chigiri.
Två läkare som var på plats kom upp till Chigiri för att kolla till hans ben.
“Är det okej?” frågade Chigiri.
“Även om du inte ramlat hade han bytt ut mig.” svarade Kunigami och korsade armarna. “Jag har ändå inte gjort mycket den här matchen.”
“Tror du inte att det är för att Ego har fått dig att gå emot ditt eget ego?”
“Att vara en fotbollssuperhjälte var en mesig dröm. Inget som passar i Blue Lock.”
“Men tycker du fortfarande om att spela?
Kunigami svarade inte. Chigiri tittade ned på sitt ben som hade börjat svullna. Ego gjorde rätt i att stänga av honom. Även om han fick en ny operation, skulle det dröja flera år innan han kunde plocka upp fotboll igen. Kanske skulle alla hans talanger vittra under den tiden också. Chigiri kände hur hans ögon blev disiga och torkade snabbt bort tårarna.
“Kunigami.” sa han. “Du kommer aldrig bli pro om du bara följer vad Ego har sagt.”
Chigiri förväntade sig ett svärord eller två, men istället sa Kunigami:
“Du har nog rätt.”
Kunigami vände sig om och såg på honom. Hans ögon som hade varit livlösa sedan Neo Egoist League var nu fyllda med flera känslor som inte Chigiri kunde sätta fingret på.
“Ge inte upp än Hyōma.” sa Kunigami och satte en hand på Chigiri’s huvud.
“Hallå!” sa Chigiri och försökte fösa bort handen från hans huvud, men Kunigami var snabbare.
Kunigami vände sig om och gick iväg till bänken med de andra spelarna. En ambulans hade kommit upp till de och Chigiri tog sig en sista blick på fotbollsplanen och de andra spelarna från Blue Lock. De skulle ses igen. Han hade deras kontakter i sin telefon, men ändå… Chigiri kunde inte längre hindra tårarna när han bars in i ambulansen. Ge inte upp än. Lättare sagt en gjort. Men ändå så kunde han se en framtid där han sprang över en fotbollsplan, snabbare än han någonsin gjort, och sköt bollen in i målet.