Work Text:
Färgglada tygvimplar är fästa mellan de höga träden, och blommande syrenbuskar omger den mysiga trädgården. Här har familjen Johansson dukat upp till en fin bjudning; en sista tillställning innan de lämnar huvudstaden. Servetterna som en gång varit prydligt placerade vid varje tallrik hade nu flyttats åt sidan då maten serverades; Daniels specialitet. Grillspett med potatis, hembakat bröd och i alla fall fyra olika såser att välja mellan.
Halva dagen hade spenderats inne i köket, eller ute på baksidan för att dekorera. Som tur var så var allt jobb värt det i slutändan, gästerna verkar väldigt nöjda och Daniel får många komplimanger medan de äter.
Alla är glada och tillfreds, men Elias tittar hellre ner i mobilen än att lyssna på hans bonusmammas konversationer med gästerna. Åsa har bott med dem i nästan ett år nu, visst har allt gått bra, men det betyder inte att alla kommer överens hela tiden. De har ofta olika åsikter och idéer om saker och ting. Elias och hans yngre syster Ellen får liksom låtsas att de tycker om Åsas föräldrar när de kommer förbi som en kväll som denna.
Det är inte bara Åsas föräldrar på besök, nej. Också två av Daniels gamla arbetskollegor - han kommer ju få ett nytt jobb dit de ska flytta, han försöker övertyga hela familjen att det är därför de ska lämna Stockholm. Som om det finns bättre jobb ute i ingenstans i Norrland!
“Så, ni ska fira midsommar där borta?” undrar Åsas mamma. Hon ställer ner glaset med bubbelvatten och hennes blick fästs på Daniel som sitter vid kortsidan.
“Ja.” Daniel nickar, och för en stund sneglar han mot sina två barn som sitter bredvid varandra. “Det blir säkert bra det också. Det nya huset är jättefint …”
Elias orkar inte lyssna på deras samtal mer; han drar ena handen genom håret innan han låter mobilskärmen slockna och sätter ner den på bordet. Medan Daniel visar Hemnetannonsen för Åsas föräldrar så styr Elias sitt fokus mot tallriken framför honom. Precis när han plockat upp gaffeln så lutar sig Ellen närmare. När han tittar åt vänster möts han av hennes blåa ögon som stirrar rakt mot honom. Hon är redan uttråkad.
Diskret pekar Ellen mot bordet, och dukningen hon hjälpt till med någon timme tidigare. Bland glas, tallrikar och tända ljus står det burkar med läsk, och några Lokaflaskor. Elias följer hennes blick, och när de tittar på varandra igen så ser hon mer frågande ut.
“Vadå? Har vi glömt nåt?” frågar han medan han plockar upp några potatisbitar med gaffeln. Då skakar Ellen på huvudet, och hennes blåtonade hår svajar från ena sida till den andra.
“Nej! Eller jo… “ hon ler smått, hennes ögon skiner lekfullt i kvällssolen. “Var är cidern?”
Då himlar han himlar med ögonen och försöker matcha hennes lekfulla attityd. “Pappa sa ingen alkohol.”
Ellen suckar, medveten om att hon kan vara lite överdramatisk. “Gäller den regeln mig eller … dig?”
“Den gäller oss båda… oss alla , faktiskt.” svarar han efter att ha svalt potatisen, och han sätter ner gaffeln.
“Jag försökte förklara för honom att man visst kan packa flyttkartonger dagen efter att ha druckit, men han vägrade lyssna.”
“Ja, ja… ” Elias blickar bort mot deras pappa - han är fortfarande djupt inne i en diskussion om flytten med de andra kring bordet. Han har visst bara bra saker att säga om hans hemstad. “Du är ändå för ung.”
Det ser ut som att Ellen tänker slå tillbaka med en hånande kommentar mot sin äldre bror, men hon ångrar sig och håller tyst istället.
Under de senaste veckorna har Ellen klagat hela tiden, om hur hon inte vill lämna Täby och alla hennes vänner. Mer än en gång har hon skrikit på Daniel och sagt hur dumt det hela är, hur själviskt hans beslut har varit. Att han inte tänkt på henne, eller Elias, eller Åsa för den delen heller.
Men nu, två dagar före flytten, så har hennes energi tagit slut; hon har inga mer förolämpningar att skrika ur sig, en irriterad suck eller vad det nu kan vara. Hon har nästan accepterat situationen. Bara nästan.
När Elias tömt glaset på läsk så hör han Åsas pappa fråga honom något, det är en av de få gånger gästerna ens har märkt av att han sitter där. De tittar äntligen åt hans håll, och pratar faktiskt med honom.
Ingen här ogillar honom, men ibland verkar vuxna osäkra på hur de ska bemöta honom. Som om han är helt annorlunda från alla de andra tonåringar de träffat.
Själv tycker han det är löjligt alltihop; småsaker och misstag från förr borde inte få folk att tro att han är någon jävla alien som inte kan kommunicera med folk. Han är människa precis som dem.
Åsas pappa verkar nästan försiktig när han yttrar sin fråga, undrande om Elias kommer ta upp sitt intresse för hockey när de väl flyttat norrut, han tyckte väl att han borde ‘passa på’. Bra is, långa vintrar, och så vidare.
Men tyvärr har han inget bra svar på frågan, då han lämnat hockeyn bakom sig för något år sedan. Andra saker hade kommit i vägen, och han hade behövt sluta i laget - något som coachen absolut hatade honom för. Just nu kunde Elias bara rycka på axlarna, och säga “vi får se”.
Samtalen kring bordet fortsätter, och snart börjar Daniel och Åsa duka av. Fram och tillbaka med tallrikar och bestick från verandan in till köket. Rena tallrikar placeras framför varje gäst, och korta frågor utbyts. Vem vill ha kaffe? Svart kaffe, eller är det någon som vill ha mjölk till? Kanske lite socker?
Det tar inte länge innan fikat har dukas fram också. Olika fat fyllda med hemgjorda kakor; hallongrottor, kanelbullar, chokladsnittar… ingen gräddtårta denna gången, men det ser ändå väldigt gott ut. Det blir aldrig fel när Daniel bakar, även om han inte skulle erkänna det själv.
Gästerna tar glatt för sig av fikat, och Ellen öppnar en till burk med Fanta. Hon frågar Elias om han vill ha, men han skakar på huvudet och tittar ner i mobilen ännu en gång. Han har svårt att släppa blicken från gruppchatten och den där lilla bubblan som rör sig när en av hans vänner skriver.
Tim 19:03
Vi kommer vara där om typ 5
Elias ser meddelandet, men hinner inte svara då Åsa ger honom en lätt knuff i axeln. Så där som hon brukar hålla på - mycket mer fysisk närgången än Daniel någonsin varit. Det är lätt hänt att hon tar det ett steg för långt; en klapp på kinden för mycket, eller en för hård kram.
“Du,” börjar hon, och Åsa försöker hålla sig från att ta en liten titt på hans mobil. Det märks att hon är nyfiken, eller till och med en gnutta överbeskyddande. “Vill du inte ha lite fika?”
Det kommer inget direkt svar från Elias, och han ställer sig upp. Stolsbenen skrapar mot träplankorna, och alla tittar åt hans håll.
“Jo… jag kan fika senare.” svarar han, och nu vänder han huvudet mot Daniels håll. “Jag ska sticka och bada nu… med Tim och dem.”
Efter någon minut har han övertygat sin pappa om att få gå. Då tar Elias äntligen cykeln och drar iväg mot den närmaste badplatsen där han och hans vänner bestämt att träffas ikväll. Daniels enda krav denna gången var att han inte fick komma hem allt för sent. Ibland håller Elias sitt ord om att komma hem innan midnatt, men mestadels glömmer han att han någonsin sagt något sånt.
Elias känner blåsten i håret när han cyklar ner för Täbys villakvarter; kringliga gator, höga buskar och barn som spelar basket vid sidan av vägen. Över ena axeln hänger en plastpåse där han hastigt packat ner sin handduk, en påse med chips, och ett paket cigaretter.
Han har aldrig varit typen för att verkligen njuta av naturen - känslan av den friska luften genom hans lungor, doften av vildblommor eller alla underbara solnedgångar sommarkvällarna har att erbjuda. Men den här gången känns det speciellt, fast det egentligen är som vilken annan kväll som helst.
Han njöt av allt ihop, varenda sekund av cykelturen från hans hem ända ner till badplatsen. Cykeln parkerar han vid en bänk, och plastpåsen tar han med sig när han går mot stranden. Hastiga steg, och redan lite sand i hans skor.
Där borta vid vattnet står hans vänner redan och väntar på honom - Tim, Adam, Mikaela och Ester. De är en kompisgrupp som känt varandra sedan barnsben, de har växt upp i samma område och hållit samman genom allt som livet kastar på en. Allt från jobbiga situationer hemma, hjälpa varandra komma hem från sena fester eller få någon att dumpa sin jobbiga pojkvän. (Ester har fortfarande inte kommit över den där killen.)
Bara för att Elias ska flytta betyder det inte att det är slutet på allt, världen kommer inte gå under bara för att han ska lämna Täby. Men det känns så i alla fall. Det här är slutet; just nu, precis här. Just i detta ögonblick.
Tanken på att inte ta studenten med hans barndomsvänner vid sin sida är en tanke som plågat honom långt innan nyheterna om flytten, men nu kan han inte komma ifrån det. Det är på riktigt nu. Han kommer åka iväg, och han har ingen aning om när han kommer tillbaka.
Utan att säga värst mycket så sätter sig Elias ner vid sina vänner, Tim klappar honom på ryggen och ler tröstande åt hans håll. Han försöker le tillbaka, men det är svårt att dölja känslorna och tankarna inom honom - osäkerheten, och ledsamheten av att inte ha något val. Det finns inget han kan göra. Daniel vill flytta, och då blir det så.
Ur paketet plockar han upp en cigarett, och frågar Mikaela om eld.
Det är tyst ett tag - den bekväma sorts tystnad där ord bara känns meningslösa. Då är det bättre att inte säga någonting alls än att fylla tystnaden med idiotiskt kallprat.
Medan Elias lägger sig ner i sanden och låter cigaretten vila mellan läpparna, så har Tim plockat fram några flaskor med öl från sin väska. Hans storebror hade köpt ut åt honom. Kompisarna kastar kapsylöppnaren mellan sig och Tim stannar upp när det finns en flaska kvar, då tittar han mot Elias.
Han behöver inte säga eller fråga något, för Elias vet redan vad han tänker. Han låter cigaretten vila i ena handen samtidigt som han sätter sig upp, och röken runt honom försvinner med vinden.
“Hit med den då.” Han sträcker ut andra handen, och Tim tvekar i någon sekund innan han ger honom flaskan. De andra tittar på varandra, men Elias kollar ut mot vattnet medan han tar några stora klunkar.
Pappa Daniel sa ingen alkohol ikväll - det skiter han fullständigt i.
När Elias har fullt upp med sin öl, så snor Ester cigaretten ur handen på honom. Efter att ha tagit ett bloss så lutar hon huvudet åt sidan. “ It can’t be that bad , va?”
Han tänker en stund, och sätter flaskan ner i sanden precis intill honom. Kugghjulen går på högvarv inne i huvudet på Elias. Ska han fortsätta klaga, eller för en gångs skull hålla käften?
“Asså… inte vet jag.” Han rycker på axlarna och vänder sig mot dem igen. “Vem fan vill bo i Skogsvik ? Av alla jävla ställen som finns?”
“... Din pappa. Tydligen.”
“Mhm. Han är en jävla idiot som ger upp hela sitt liv här för att flytta till middle-of-fucking-no
where.”
Alla skrattar, och Tim nickar instämmande. “Vilken downgrade.” säger han.
“Jo, verkligen.” Elias suckar och tar några klunkar till. Till sist så lutar han huvudet bakåt igen, känner sanden i håret och innanför sin blåa t-shirt.
En kväll med sina kompisar har aldrig känts så miserabel förut, inte ens lite öl piggar upp honom den här gången. När Adam ställer sig upp och påminner de andra om att han vill springa ut på bryggan och bada, så vill Elias helst bara gräva ner huvudet i sanden och hoppas på att han kvävs. Åh, varför måste de åka? Det är så jävla orättvist.
Hans kompisar börjar göra sig redo för att doppa sig i vattnet; det första badet på hela sommaren. Då sträcker Tim ut en hand och hjälper Elias upp på fötterna. Han hade lätt kunna dricka en öl till, eller två, men de har tagit slut. Det kanske är bäst så.
“Det är jävla bullshit alltihop.” klagar han när Tim, med ena handen vid hans axel, tar honom ner mot bryggan. Den här gången vet Tim inte vad han ska säga, han har redan försökt trösta honom en miljon gånger, och det är oftast lönlöst i slutändan.
“Det kanske finns några snälla typer i Skogsvik också.” säger Tim då.
“Kanske det…”
Inga fler ord utbyttes efter detta. En sista klapp på axeln innan Tim springer först ner för bryggan och tar sats att hoppa i vattnet. Ja, vem fan vill bo i Skogsvik?