Work Text:
Josef Eriksson hade inga förväntningar alls, även när Klas Fredén nämnt denna fest varje dag sedan i måndags. Han hade inga tankar om hur denna fest skulle kunna se ut.
Han följer Fredén med tysta steg när de går från bilen, uppför några trappor och mot lägenheten. Trapphuset i sig är väldigt fint, det märker Josef direkt. Schackrutigt golv där deras fotsteg ekar mellan väggarna. På varje dörr så är brevinkasten, dörrhandtagen och kikhålen alla i guld. Säkert inte riktigt guld men ändå.
Klas tittar bakåt mot honom och ler - ett försök till att uppmuntra Josef. Att säga ‘ det kommer gå bra och du kommer gilla festen ’ fast helt utan att använda ett enda ord. Redan när de kommer ner för korridoren hörs ljudet av dämpad musik inifrån bostaden. Klas knackar inte ens innan han trycker ner handtagen och kliver in, viftandes med handen för att visa att Josef ska följa efter. Det är en trevlig sekelskifteslägenhet; högt till tak, dubbeldörrar med stuckaturer på väggarna. Klas hälsar på det folk de passerar när de tar sig inåt, han känner nog inte alla personer här inne, men han har ju sagt att några av gästerna är gamla vänner. Från Lundsberg, antar Josef då.
Först så märker inte Josef vad som hänt - hur Fredén sträckt ut sin hand bakåt för att ta tag i Josefs underarm, han vill ha honom nära. Gärna inte tappa bort Josef bland havet av folk som samlat sig i denna förvånansvärt rymliga lägenhet. Försiktigt så drar Klas honom mot köket, han verkar inte rätt brydd om deras omgivning heller.
Äntligen så har Klas på sig något annat än en av hans kostymer, istället är han iklädd en simpel vit skjorta och jeans.
De tar sig in i köket, där det står en stor skål fylld med is och olika drycker, mest var det burkar eller flaskor med öl. Men på bänken står det halvfulla flaskor med whiskey och vodka.
Klockan är tjugo i åtta, men festen började nog tidigare än planerat. Alla verkar redan roa sig och känna sig hemma på det här stället.
“Vad vill du ha, då?” frågar Fredén, de står nog nära varandra vid köksön så att de inte behöver höja rösten allt för mycket över den musiken som spelas. Generisk popmusik, fast nu i en blandad Spotify spellista istället för på radion.
“Uhh,” Josef tänker en sekund, men han hinner inte svara innan Klas gett honom en burk med öl. Han ler smått som tack och öppnar burken.
“Så där, så.” Klas klappar Josef på ryggen medan han häller upp ett glas whiskey till sig själv. Han gillar whiskey, det vet Josef redan mycket väl.
Josef tar några nog stora klunkar av ölen och tittar sig omkring - på allt folk. Han känner ingen här, inte ett enda ansikte har han sett förut. Folk står i olika grupper och pratar, två pers inne i vardagsrummet står och dansar - de är troligtvis redan mer än bara lite berusade. Det är fredag, trots allt, och alla vill slappna av efter en hel veckas jobb.
Han lutar sig lite närmare mot Klas, som just då ställer bort whiskeyflaskan där han hittat den på bänken. “Är Lundsberg ett bra ställe, eller?” frågar Josef.
“Det kallas för Sveriges bästa internatskola av en anledning." svarar Klas och höjer glaset han har i handen, som en skål innan han dricker lite.
“Gillade du det där borta?” Josef ställer en till fråga, han är nyfiken. Han har aldrig haft chansen att undra om det här förut, eller rätt ögonblick för att kunna fråga.
Klas sväljer whiskeyn, tar in det blandade ljudet av folk som pratar, skrattar, och glas och flaskor som slår i varandra. "Jadå... Det skulle jag säga", säger han. “Det är många år sen nu, men några bra minnen har jag därifrån. Såklart.”
Josef nickar. Om han dricker upp flaskan med öl nog snabbt kanske han slipper känna sig osäker. Osäker på vad som kommer ske ikväll eller vad han ska göra med sig själv. Hur beter man egentligen sig när man är omringad av folk tre gånger rikare än en själv? Folk som fått allt serverat till dem på silverfat med fina bestick sedan de var småbarn.
Josef känner att mobilen vibrerar i fickan och han plockar upp den, han borde nog stänga av ljudet. Ett till missat samtal från Alex och några SMS. Han undrar ifall han ska svara, annars kan han låtsas som han aldrig visste att hon skrivit något alls. Men hjärtat och hjärnan säger åt honom att göra det logiska. Snart så rör sig fingrarna snabbt över tangentbordet.
Alex❤️ 11:09
Vi kan gå på bio en annan dag då.
Älskar dig.
Alex❤️ 14:25
Steinar är tillbaka!
Han vill träffa dig igen.
Alex❤️
Har du det kul?
På den där festen då.
Jag tänker på dig just nu
Josef
Inte så kul just nu.
Men okej fest ändå.
Alex❤️ Gör inget dumb bara <3
Josef Lovar :)
Josef sätter mobilen tillbaka i jeansfickan, Fredéns hand har hittat tillbaka till Josefs nedre rygg. En lätt beröring, och Josef vet inte hur han ska känna sig något mer. Fan, han borde dricka lite till innan hans tankar imploderar.
“Nu då?” Orden lämnar Josef innan han märker det själv och Klas höjer på ena ögonbrynet, han ser road ut.
“Ja…. nu då ?” Klas leende blir större, men han flyttar inte sin hand bort från Josef tills att de tillsammans tar sig från köket till en bra sittplats. En skön - säkert väldigt dyr - soffa.
-Tidshopp-
Timmarna går, efter några öl så vet Josef inte längre hur mycket tid som gått. Han lyssnar inte längre på de pågående konversationerna runt omkring, eller musiken. Allt han kan fokusera på är Klas Fredén, den högt uppsatta polisen precis intill honom på soffan.
Hans mobilljud är avstängd sedan länge sen, och inte en enda gång har han tänkt tanken att se ifall Alex skickat ett till SMS. Eller kanske ett till missat samtal från Martin eller till och med Steinar. Han bryr sig liksom inte. Han kan inte bry sig när Fredén sitter sådär nära honom, han är också rätt berusad nu. Men Fredén verkar inte som den arga typen när han dricker, nej, han känns mer avslappnad så här, mer personlig kanske. Intimt kanske är ett bättre ord.
Hur kan Fredén titta på Josef som om ingen annan är här? Som om de hade hela lägenheten till sig själva; ett uttryck i Fredéns ögon som känns så speciellt. Som om ingen annan eller annat spelade någon roll just då.
Josef lutar sig tillbaka i soffan och låter huvudet vila mot kanten. Några personer, säkert yngre än Fredén själv, har kommit över och de pratar lite, men Josef lyssnar inte alls. Han ser hur deras munnar rör på sig, de skrattar och en av männen räcker över något till Fredén. Sedan går de sin väg utan att kolla mot Josef en enda gång, eller säga något till honom över huvud taget.
När Fredén klappar Josef på axeln igen så blir Josef dragen tillbaka till nuet. Han tittar upp och ner på Klas innan hans blick fästs vid plastpåsen i hans hand.
“Inte snutkola direkt, men bra nog.” säger Fredén, det är första gången på flera minuter som Josef faktiskt hör vad han säger, att han faktiskt lyssnar. “Vill du ha lite?”
Josef bara blinkar till svar, det är inte en fråga han någonsin trott ska komma på tal, speciellt inte från någon som Klas Fredén själv. Han vet att han vill säga nej, men ordet kommer inte ut. Inte ens ett simpelt ‘nej’.
“Äsch, Josef! Kolla inte på mig så där.” Klas lutar huvudet lite åt vänster. “Det är okej om du inte vill ha, men jag ska ha lite. För gamla tiders skull.”
Josef säger inget mer efter det, han ger upp på att försöka dricka en till öl och rör sig inte ur fläcken. Han bara tittar på i tystnad medan Fredén håller på. Håller på att fixa en lina kokain på en fest fylld med rikt folk. Linan försvinner lika fort som den hamnat på det lilla bordet, Klas hostar till men är ändå nöjd. Josef har aldrig sett ett sådant leende på Klas Fredéns ansikte förut. Han tittar bort, plockar upp mobilen igen. Han kan inte bara sitta där och stirra på honom hela jävla kvällen, heller?
Alex❤️ 22:18
Hoppas du kommer till jobbet imorgon.
Josef 23:01
Jo, jag kommer imorgon
Men festen har äntligen blivit… intressant
“ Josef.. .”
Fredéns röst bryter igenom hans tankegång. Josef stänger av mobilen och låter den vila i famnen. “Ja?”
Klas flyttar sig närmare honom på soffan, stänger det lilla utrymmet mellan dem. Den äldre mannen sätter armen runt Josefs nacke. Det här är så mycket mer än en hand på axeln, det är nästan en kram för i helvete. Det är inte bara alkoholen som får Josef att känna sig varm inombords just nu.
“Glöm Alex.” säger han och sträcker ut sin hand för att sätta Josefs mobil på bordet framför dem. “Vi är på fest, älskling - skit i henne. Vill du dansa med mig ?”
Du är hög och tänker inte klart just nu , det är vad han vill säga, det mest logiska svaret som Josef Eriksson borde ge honom. Men återigen förblir han tyst. Men Klas verkar okej men att inte få något svar, hans andra hand finner Josefs lår.
För ett ögonblick tittar de bara på varandra, men ändå känns det som de kan läsa varandras tankar; gamla minnen och osagda tankar. Plötsligt så står Klas upp och räcker ut handen. Han vill dansa, helst med Josef.