Work Text:
För andra gången i sitt liv gömde sig Clint medan andra slogs för sina liv. Det var andra gången han hörde svärdsklingor slå mot varandra. Andra gången han fruktade att någon skulle hitta och ta död på honom. Båda gångerna hade Bildsköne Bengtsson varit anledningen att han klarat sig undan. Det var först efter att de gömt sig bakom stenen som Clint insåg att det var Bengtsson som sagt åt honom att gömma sig förra gången. Utan Bengtsson hade han dött då. Vikingarna var alla starkare och bättre på att slåss än vad Clint var. Nu slogs Bengtsson mot långt många fler för att ge honom, och hans familj, en chans att fly. Återigen räddade han Clints liv.
Varje sekund han inte hörde Bengtsson skrika i smärta var en lättnad, en sekund då ingen hade offrat sitt liv för honom. Men Clint visste att striden inte skulle sluta bra för Bengtsson, han var ensam och stred mot betydligt många fler. Om inget hände skulle han dö. Även om Clint hade hatat Bengtsson de senaste dagarna brydde han sig om honom innerst inne. När allt kom omkring hade han försökt hjälpa dem, och visat sig vara beredd att dö för dem. Bengtsson hade inte försökt strandsätta någon i fel tid på samma sätt som Gustav Vasa hade gjort. Det var då han kom på det. Hur han skulle kunna rädda Bengtsson. På samma sätt som han råkat rädda Gustav Vasa från danskarna.
Clint ställde in tidskikaren på julafton 2025.
”Ta tag i mig,” sa han. Någon skrek till bakom dem, någon som lät skrämmande likt Bengtsson.
Mamma och pappa tog tag direkt men Vida tvekade tills han sa:
”Jag har en plan.”
Han tryckte på energisera och i en ljusblixt for de till 2025, till säkerheten. Han vred direkt vredet till hit och ställde in året 989 och lyfte kikaren till sitt öga.
Först såg han bara skog. Men efter att ha vänt sig om så såg han dem. Bengtsson var nästan omringad av vikingar. Han verkade börja bli utmattad och blödde från ett sår i ansiktet. En viking sparkade honom i magen så att han föll omkull och kraschade in i en sten. Plötsligt lös en ljusblixt upp, vilket måste ha kommit från kikaren när Clint och familjen lämnade. Bengtsson vände huvudet mot ljusblixten med ett ansiktsuttryck som Clint inte kunde tyda. Han såg både lättad och uppgiven ut på samma gång. Clint riktade kikaren rakt mot Bengtsson. När en viking bakom Bengtsson lyfte sitt svärd tryckte Clint på energisera. I en blixt av ljus undslapp Bengtsson ett svärdshugg och ramlade in i Kråksjös skog mer än 1000 år senare. Hans ansiktsuttryck var inte längre svårt att tyda, nu var han enbart lättad. Bengtsson reste sig upp.
”…Tack.” han gjorde en rörelse som för att krama om Clint men hindrade sig själv mitt i. ”Jag trodde att ni hade lämnat kvar mig.”
”Vi borde nog också tacka,” sa mamma.
”Det borde vi inte,” sa pappa. Han vände sig till mamma och fortsatte, ”det var han som orsakade allt detta. Clint borde ha lämnat kvar honom.”
Alla utom Bengtsson som stirrade ner i marken tittade chockerat på Pontus.
”Pontus, vi måste prata lite,” sa mamma som vände sig mot Clint. ”Clint du gjorde inget fel. Jag är stolt över dig.”
Mamma drog iväg med pappa. Clint hörde hur de höjde sina röster men kunde inte urskilja vad de sa. Det var inte så här han hade föreställt sig att det skulle gå. Han skulle hitta pappa, de skulle åka hem, och sen skulle allt vara bra. Alla skulle vara oskadade och vänner. Nu bråkade mamma och pappa och Bengtsson blödde från ett sår i ansiktet. Clint ångrade inte att han räddat livet på Bengtsson, men att pappa inte gillade det tog hårt. De hade knappt hittat tillbaka till varandra innan familjen började bråka. Just nu kände han sig argare på pappa än på Bengtsson.
”Jag ska nog gå. Förlåt en sista gång” Bengtsson vände sig om och började gå sin väg.
”Vänta!” ropade Clint och sprang efter honom.
Clint kramade om en chockad Bengtsson.
”Du räddade oss. Jag förlåter dig.”
Bengtsson kramade tafatt tillbaks.
Mamma och pappa bråkade fortfarande några meter bort.
”Kan vi gå någon annanstans.” sa Vida. ”Jag orkar inte höra när de bråkar.”
Tillsammans gick de iväg till ruinen. De var tvungna att ta en omväg för att ingen skulle undra vad en blodig viking gjorde i Kråksjö. När de kom ner i gömstället kollade Bengtsson sig i en guldig spegel. Han blev skräckslagen av det han såg. Han mumlade något om ärr och vargars dålig stil när han tvättade ansiktet och förband såret. Efter att ha bytt om till sina vanliga kläder frågade han:
"Vill ni besöka Kråksjös bästa julafton?"