Chapter Text
Ljuset från morgonsolen kröp in i Johannes rum. Strålarna vidrörde allting inom räckhåll, bolhyllan, hans walkman som låg på golvet och även täcket där han låg begravd, försökande att hålla sig kvar vid sömnen.
Efter några minuter insåg han att det var meningslöst och klev istället upp. Golvet var svalt under hans fötter när han ställde sig upp och solen kändes alldeles för ljus när strålarna kom i kontakt med ansiktet. Fy fan vad han önskade att han bara kunde- vad svaret på den meningen var visste han inte, men det var iallafall inte att behöva ta tag i livet och gå ut.
När han gick ner för trappen var hans mamma i köket, upptagen med ett korsord.
”Godmorgon gubben, sovit gott?” Johannes muttrade bara till lite medan han öppnade skylen för att få fram smöret till en macka.
”Du kan väl ta dig ut och hälsa på några kompisar idag?”
”Aa kanske…” Han bredde en macka och gick upp igen. Han ville inte vara så himla otrevlig, men det konstanta frågandet om hur man mådde eller vad man skulle göra var tröttsamt.
Över vintern hade det varit det ända han blivit frågad, både hemma och i skolan. Folk betedde sig som om han var skör och kunde gå sönder så fort de behandlade honom som de gjorde alla andra; med vanliga frågor som inte cirkulerade runt skilsmässan eller om hur han mådde. Han önskade att allt bara kunde vara som vanligt igen, att allting från sommaren innan bara kunde glömmas bort.
Vid den tanken var han tvungen att stoppa sig själv. Inte kunde han tänka så. Att glömma bort förra sommaren skulle betyda att glömma bort Helena…och Mattias. Och såklart alla andra. Men mest dem.
När han såg var klockan var bestämde han sig för att byta om och ta sig ner till hamnen, där skulle han kanske kunna möta någon annan som kommit till ön. Hans mamma hade varit väldigt stressad att komma dit, som om huset skulle försvinna. Därför hade han varit ensam i flera dagar, vilket betydde att han knappt gått ut.
När han bytt om till en ny tröja och ett par shorts sprang han ner för trappen och gav sig av. Den nya cykeln stod redan utanför huset, helt nypumpad utan smuts. Det hade varit en tröstpresent, precis som allting annat var just nu. Tröst och ursäkter.
Väl nere i hamnen stannade Johannes upp vid synen av båten som närmade sig land. När den stannat upp och fällt ut plankan för avstigning kom både Felicia och Mattias ut ur folkmassan. När de fick syn på Johannes sken de båda upp. Felicia kom som vanligt fram för att ge honom en snabb kram. Grejen med kramen var bara att den kändes annorlunda… fel. Hon kramade honom bara från sidan, men ändå var det nog att känna doften av någon stark parfym hon hade på sig. Varför behövde allting förändras hela tiden? Johannes svalde ner besvikelsen och valde att vara tyst när Mattias kom fram för att krama honom.
Kramen nu var inte heller som den brukade vara, men det kunde han inte klaga på. Mattes armar var starka och varma runt honom. Det kändes tryggt på nåt sätt. Nej fy fan nu fick han skärpa sig.
”Hej” Det var bara en viskning, något som bara Johannes skulle få höra. Inte Felicia. Värmen steg inom honom men försvann lika snabbt när Matte drog sig undan. Han log lite snabbt innan Felicia avbröt.
”Jag måste nog dra… vi ses väl sen?” Hon kollade mellan dem med ett leende på läpparna varpå de båda nickade. Snabbt gick hon iväg mot sina föräldrar, som båda stod och väntade en bit bort.
”Ska du också dra eller?” Tonen på hans röst var lät mer besviken än vad han menat när han vände blicken mot Matte, som redan kollade på honom med sina klarblå ögon.
”Näe asså inte direkt. Om du vill kan vi hitta på nåt.” Johannes kunde inte hjälpa att han log. Han hade saknat sommaren.
”Vi kan ju dra o bada?” Matte nickade bara. Värmen kom snabbt tillbaka.
”Men du jag har ju ingen cykel…” Orden var som ett slag i magen på Johannes.
”Men du.. e de okej om jag åker på pakethållaren?” Matte pekade mot pakethållaren på Johannes cykel. Det skulle säkert gå bra om han satt på den.
”Asså om du vill.” Johannes fnissade till lite på orden och gav Matte ett osäkert leende, vilket han direkt fick tillbaka.
Om man avsåg från hur nära Mattes händer var Johannes när han höll i cykeln gick det ganska bra att cykla igenom skogen till badplatsen.
Det var inte en ända människa där, antagligen för att de valt grillplatsen där bara dem brukade umgås. Cykeln blev slängd åt sidan, även om skulden inom honom gjorde lite ont. Den var ju dyr, han kunde ju iallafall låtsas som att han brydde sig.
När Johannes bytt om var Matte redan i vattnet, flytandes på rygg en bit ut från kanten.
Efter att ha känt in svalkandet av brisarna lät han sina fötter nudda det svala vattnet. Då kom minnena tillbaka direkt. Hur Helena hade badat den kvällen medan de andra satt vid sidan av och försökte ignorera situationen med skratt och skämt. Ångesten vred sig djupt ner i magen på honom, som en kniv.
”Ska du komma i eller?” Johannes hade inte märkt att Matte simmat upp mot honom. Nu var han precis framför honom, samma busiga leende på läpparna som vanligt. Gud vad han önskade att han kunde vara lika självsäker som honom. Innerst inne hatade han hur han såg ut, speciellt med skammen från ärren som låg rights över bröstkorgen.
”Aa jag tänkte bara lite…”
”Äsch nu måste du fan lära dig att ta ledigt från allt dedär. Kom nu!” Matte sträckte ut en hand till honom. Han tvekade en sekund innan han tog den. Matte ledde honom ut i vattnet till midjehöjd. Där släppte han taget om Johannes hand.
”Det var ju inte så illa, eller hur?”
”Antar det.” Johannes smålog lite. Matte föll bakåt på rygg och lät sig själv flyta iväg på vattenytan igen, ögonen stängda och avslappnade.
Johannes stod kvar i vattnet innan han tog ett par simtag ut. Efter ett tag kunde han också slappna av och dök ner under vattnet. Där kunde han äntligen slippa alla tankar och gamla minnen, så länge ögonen var stängda.
Efter att de båda gått upp igen satte de sig ner på stenarna för att torka. Johannes tankar hade äntligen slutat gå i 180 och han kände hur lugnet började omsluta honom.
”Tänker du ofta på henne? Helena menar jag.” Mattes röst var ganska seriös nu och när deras blickar möttes märktes det på honom. Han log inte längre, även om det verkade som att han försökte. Hans blick var fylld av oro och kanske även lite sorg när Johannes tänkte på det.
”Ibland. Det är svårt att inte göra det. Saknar du henne?” Matte kollade bort, vände blicken mot vattnet igen. Han satte händerna över ansiktet nån sekund innan han långsamt drog bort dem.
”Jag har en sån jävla skuldkänsla, Hannes. Jag var en sån jävla idiot. Det är jag fortfarande.” Hans röst var lite darrig och blev bara lägre och lägre för varje mening. Han tvekade en stund innan han satte handen på Mattes axel, varpå de klarblå ögonen mötte hans blick igen.
”Det var inte vårt fel, Matte. Det vet vi båda.”
”Jag vet… jag vet. Men det är svårt att ignorera.” Johannes såg på Mattias och Mattias såg på honom. Utan att han egentligen visste om det själv hade han omfamnat Mattias, vars armar gick om hans rygg.
Efter en stund släppte de taget. Johannes hade hoppats att de skulle fortsätta prata, men långt inombords visste han att det inte var en bra idé. Istället klädde de på sig igen och med Matte på pakethållaren cyklade de iväg mot Krutgubbens stuga.
När de sagt hejdå och Mattias hade gått in till sig cyklade Johannes hemåt. Hans huvud var helt tomt, något som han hade dödat efter i våras, men som nu var ännu värre än att tänka på något annat. Det var alldeles för tyst.
När han parkerade cykeln försökte han se om Felicias fönster var öppet, men det var helt tomt där uppe. Istället för att knacka på gick han bara hem till sig och upp till sitt rum. Mamma kunde han skita i. Hon skulle väl bara ställa massa dumma frågor igen. Felicia var det ingen mening att prata med, hon förstod ju ingenting av det som hänt, hon var väl upptagen med att sminka sig eller något annat tjej-aktigt? Nej… så kunde han ju inte tänka, Felicia var ju en kompis, även om hon förändrats sen i somras.
Kvällen kom ganska snabbt. Johannes aptit var som bortblåst efter att ha pratat med Mattias, därför gick han inte ner för att äta. Han satt med ryggen mot sängen, hörlurar på. Han hade fått flera nya skivor, Tears for Fears, David Bowie och några andra i en salig blandning.
I catch a paperboy, but things don’t really change
Im standing in the wind, but I never wave bye-bye
But I try, I try
Låttexten fortsatte så, men han kunde inte direkt lyssna. Den ända han kunde tänka på var Helena.