Work Text:
Bland honom sitter det olika sorters folk; ungdomarna som unnar sig en drink, eller medelåldersgubbar som tar en öl med sina kompisar. Men vid bardisken är Alexander själv, resten av hans kompisar sitter vid ett bord några meter bort. Detta är ingen nattklubb direkt - inga starka och färgglada lampor eller hög musik som skakar om hela stereosystemet. Han vet inte varför han valde att följa med sina kompisar hit, klockan är snart fem och han har planer ikväll. Planer som han borde tackat nej till, oavsett hur många gånger hans egen mamma sa att han borde komma, att han borde vara där.
Hon ringde en gång för två veckor sedan, och inte slutat ringa tills han sagt ja. Eva Waltin fyller alltså femtiotre idag. För tre år sedan fyllde hon femtio och hade ett stort kalas som Lars ordnat åt henne. Gissa vem som inte kom till den festen - jo, Alexander. Just den dagen hade han annat att göra, kanske var han och festade med sina kompisar i city. Eller så var det någon spelning med killarna. I vilket fall, han kunde inte säga nej till ett bra källargig bara för att hans mamma fyllde femtio precis den dagen.
Betyder det att han är självisk? Lite grann, kanske.
Men nu sitter han här, och dricker det andra glaset med whiskey. På avstånd ser han säkert rätt ensam ut, det är han också men han skulle aldrig säga det själv. Han skulle aldrig kalla sig själv ensam.
Singel? Ja. Övergiven? Det är en helt annan sak!
Varma fingrar plockar upp det kalla glaset och han dricker lite till. Dricker han för att han vill glömma sina planer? Eller kommer det bli lättare att ta sig igenom skiten ifall han är lite full?
Såklart så tänker inte Alexander dyka upp på hans mammas kalas stupfull, han vet bättre än att göra sånt - men inte heller så vill han göra det nykter. Det sista han vill är att sitta där i vardagsrummet utan en droppe alkohol i blodet och låtsas som att han bryr sig om sin mammas väninnor och släkten. Som att han inte alls glömt att det är hennes födelsedag idag, att han inte alls vet vad för present han ska ge till henne.
Innan han vet ordet av det så är glaset tomt, när han tittar ner så är det bara is kvar. Alexander vill beställa ett glas till, men han hinner inte tänka på saken mer innan en familjär figur närmar sig baren. Det är Jonatan - med en av sina klassiska läderjackor på - och han ler stort och sätter sig vid stolen bredvid Alexander. Jonatan är lätt berusad, han med. Det ser man på honom, på det sättet hans ögon blänker lite extra i barens mysiga belysning. Hans leende är nästan smittsamt. Bara nästan.
Jonatan låter armarna vila på kanten, och fingrarna knackar mot träskivan. För ett ögonblick tittar han framåt, på alla olika flaskor bakom disken. Väggen är täckt med allt från olika sorters sprit till väldigt dyr öl. Dock verkar det inte som att han är intresserad av att beställa en till drink, så istället vänder han sig tillbaka mot sin vän.
“Du,” säger Jonatan och lutar sig närmare. Han skrattar och det ser ut som att han tänker sätta armen runt den andra mannen - men i sista sekund ändrar han sig. “Har du någonsin varit i Mexico?”
Innerst inne vet Jonatan redan svaret till sin egen fråga, men det stoppar honom inte från att undra ändå. Han är ju nyfiken och har precis druckit några öl!
Till svar så skakar Alexander på huvudet, långsamt så ställer han ner det tomma whiskeyglaset.
“Nej, men det är fint där.” svarar han efter en stund. “Skulle du vilja åka dit?”
Trummisen lutar huvudet åt höger och ler ännu lite större. "Så klart vill jag det!”
Jonatan tystnar en stund och tittar ner i glaset framför dem. “Tänk dig en spelning på någon bar eller teater där... Ingen jävel kan svenska men de skulle älska oss ändå.”
Han behöver inte säga det, för Alexander vet redan vad Jonatan tänker. ‘Så grymma är vi’ eller något i den stilen.
“Jo, det hade varit häftigt.” säger Alexander, han ser fundersam ut innan han skrattar till också - han insåg något. “… Vill du till Mexico för att spela eller hitta din pappa?”
Då knuffar Jonatan till honom i axeln, försiktigt förstås. Han låtsas som att han känner sig kränkt av frågan, fast de båda vet att det är ett skämt. “Spela, bara! Jag lovar.”
Alexander beställer ingen tredje drink, istället så sätter han sig vid Jonatan och deras gemensamma vänner vid bordet. De snackar ett tag, om Jonatans plötsliga planer om en Mexicoresa och allt annat. Deras polare har visst inte lika intressanta saker att säga, men efter att ha druckit lite så skrattar de åt vad som helst. Då spelar det ingen roll om det är roligt eller intressant egentligen.
Snart är klockan halv sex, och Alexander vet att han borde ta sig iväg mot Vällingby. Återigen de där tjugofem minuterna på tunnelbanan, då kommer han dit kring klockan sex. Det är ju inte ofta han brukar komma i tid till sådana här tillställningar, men någon gång ska väl vara den första!
Tunnelbaneresan är lika tråkig som alla andra gånger, man sitter där på sin plats, svajar lite åt ena eller andra hållet när tåget svänger. Han bryr sig inte om de som sitter runt omkring honom, eller hur de tittar på honom.
Framför honom är det ett litet barn som nyfiket tittar sig omkring, ibland stapplar barnet runt i tågvagnen. En förälder sitter nära och håller ett öga på det nyfikna barnet. Alexander sneglar åt deras håll, han ler lite grann när barnet skrattar till. Barnet tittar åt Alexanders håll och vinkar med sin lilla hand. Alexander vinkar tillbaka, han antar att denna lilla filur nyligen lärt sig att gå. Definitivt nyfiken, men inte värst pratglad.
Inte var Alexander själv ett värst pratglatt barn heller. Han kommer inte ihåg mycket från när han var så liten, men han vet att han ofta åkte tunnelbana med sina föräldrar och Rasmus. Hans äldre bror var alltid den som höll honom i handen och såg till att Alexander var försiktig, att den yngre tog ett stort kliv mellan tåget och perrongen. Deras pappa hade säkert fullt upp med att läsa tidningen eller stirra ut genom fönstret, istället för att bry sig om att hans två ungar sprang runt i tågvagnen.
När Alexander kliver av tåget så vinkar barnets pappa åt honom, och han ler innan han försvinner iväg ner för Vällingbys gator. Det är molnigt, och där han går är gatorna fortfarande blöta från morgonens regn. Bilden av Vällingby från hans barndom är väldigt mycket mindre grå och tråkig än hur han ser stadsdelen idag. Synd för Eva att behöva fira sin födelsedag med så trist väder.
Han sätter händerna i jeansjackans fickor. Han har satt på sig sina mest tråkiga kläder idag. Mestadels för han inte vill dra till sig oönskad uppmärksamhet, eller råka reta upp sin pappa som fortfarande inte kommit över att hans ena son är punkare. Mörkblåa jeans, en simpel vit tröja och så jackan. De svarta kängorna är ju ett måste - vädret och årstiden kvittar, han har på sig skorna året runt.
Hjärnan vill inte det här, den skriker på honom att vända om och åka hem igen. Hjärnans skrik blir bara högre och högre; det här är en dålig idé! Men benen fortsätter. Stegen tar honom snart till lägenhetshuset där han spenderat de första nitton åren av sitt liv. Samma jävla dörr som han sprungit igenom en miljon gånger som barn.
Han står på samma plats där han stått när han var arton år gammal och hade precis blvit slagen i ansiktet av sin farsa. Det var ett riktigt slag; knytnäven rakt mot kinden, precis under ögat.
Han grät inte, han ville inte gråta. Killar gråter inte , det har hans pappa och farfar alltid sagt till honom. Alexander försökte att inte låta tårarna spilla över, men det var inte så lätt som folk får det att låta.
Det var 1976, några år innan bandet bildades. Källaren under Jonatans familjs lägenhet var inte en replokal än, men dit sprang han ändå. Han satte sig ner på den nya soffan och försökte lugna sig - hårt kramade han om sig själv och tog några djupa andetag. Han grät till slut, när han visste att ingen kunde se honom.
Jonatan kom ner till källaren efter ett tag, och han fick Alexander att glömma allt ihop - i alla fall tillfälligt. Han satte ett paket med is mot Alexanders kind och låtsades inte märka av hur ledsen han såg ut att vara. Tårarna som precis torkat.
För nostalgins skull så lyssnade de på en Ted Gärdestad LP tillsammans, och allt kändes bättre. Till och med i en stund av tröst så kunde killarna skämta med varandra. Det kändes bekvämt och tryggt.
Jonatans pappa bor i en helt annan kontinent och de har aldrig träffats, och Alexanders pappa är en jävla idiot.
Upp för trapporna och fram till rätt dörr, allt han har med sig är en bukett med blommor från butiken i närheten. Det är allt han har att ge sin egen mor på hennes födelsedag. Alexander hoppas att hon kommer uppskatta det. Det är tanken som räknas, visst?
Hjärtat slår snabbt, det bultar inne i bröstkorgen på ett främmande vis. Det är en helt annan sorts nervositet, en annan sorts oro än det han brukar känna. Det är inte samma som de sekunder innan han ställer sig på scen, eller innan journalisten tar fram sitt papper och penna för att skriva ner varenda ord han säger. Nej, det här är annorlunda.
Det gör ont - han känner blodet aggressivt pulsera genom hela kroppen när han äntligen höjer armen och knackar på dörren. Fan, han kanske borde druckit en eller två whiskey till…
Han hatar att vara nervös, det får honom att känna sig som ett litet barn igen. Ett litet barn som blivit utskälld av sina föräldrar och inte kan skydda sig själv, ett barn vars åsikter ingen bryr sig om.
De få sekunder som passerar känns som en evighet, men snart så öppnas dörren. Där vid dörröppningen står ingen annan än Eva Waltin själv; ljusbrunt hår och på sig har hon en färgglad blus. Hon ler stort när hon ser Alexander, och snabbt omfamnar hon sin son i en försiktig men varm kram. Alexander vet inte vad han ska känna, tycka eller ens säga. Hjärtat slår snabbare än någonsin, men ändå har han inget emot att bli kramad av henne. Han gillar sällan kramar, men Eva är en av undantagen.
“Grattis,” säger han när hans mamma låtit honom stiga in i lägenheten. “Jag hann inte köpa nån bättre present.”
Efter att dörren stängts så tar han av sig skorna, och ger henne buketten. Fina röda rosor, om han minns rätt så var det hennes favoritblommor, i alla fall när han var liten.
“Tack så mycket.” En till lätt kram innan hon försvinner in i köket för att stoppa rosorna i en vas. Det verkar tomt i lägenheten än så länge. “Lena och de blir lite sena, men snart borde alla komma. Rasmus och Marie är i vardagsrummet.”
Alexander nickar, och sneglar nedför den lilla korridoren. Han är inte redo att möta sin storebror än, Rasmus hade han inte heller sett på flera år. Rasmus är tre år äldre - tjugosex alltså - och han har lyckats i livet. Varje gång Alexander tänker på sin bror så blir han bara påmind om Lars, hur Lars är så glad att ett av hans barn gör något vettigt med sitt liv.
Han stannar en stund vid öppningen in till köket, de röda köksluckorna ser fortfarande likadana ut, inte mycket har förändrats under de fem år som gått sedan han flyttade hemifrån. Det lilla köksbordet är rent, för en gångs skull utan oreda och två fulla askkoppar. Istället har Eva satt en fin blommig duk på bordet.
Lägenheten är inte lika stökig nu, men Alexander antar att det är på grund av gästerna som kommer på besök och inte för att hans pappa blivit något mindre slarvig.
På köksbänken står det en kanna med saft, och kaffet håller på att koka. Glöm inte de hembakta bullarna och tårtan!
Tre sovrum, vardagsrum, kök och ett litet badrum. Så växte alltså Alexander upp. I efterhand så var det troligen för lite plats för tre barn. Ingen plats för dem att springa runt soffan, och på balkongen fick de inte stå för det tyckte Eva var för farligt. Två små sovrum, tre barn. Genom åren har många möbler och grejer flyttats mellan rummen. Ibland fick Rasmus sova själv i det mindre rummet, och ibland var det Alexanders tur.
Visst så bråkar alltid syskon, och Alexander, Rasmus och Marie var inget undantag. De grälade ibland och blev på dåligt humör, men de var aldrig typen att slåss. I varje förort fanns det de bråkiga barnen, de alkoholiserade föräldrarna eller de syskon som alla visste skulle kunna knivhugga varandra om de fick chansen. Men inte i Waltin-familjen.
Alexander tar några steg nerför korridoren och tittar in i det lilla sovrummet, det som han hade alldeles för sig själv de sista åren innan han flyttade. Det är rätt tomt, men spår av hans tonårsintressen finns kvar. Musikaffischer på väggen, en gammal akustisk gitarr, och under byrån finns det några lådor där han vet att han satt undan gamla teckningar och andra småsaker. Hans samling av stenar och kapsyler, pennor, alltihop.
Han undrar ifall någon har gått igenom byrålådorna, om någon hittat alla hans papper och brev. Alla de brev han skrev när ilskan tog över, de brev han skrev där han för första gången uttryckte sitt hat mot sin egen far.
Om Lars någon gång skulle hitta breven, skulle de bli kastade in i elden direkt. Texterna var grunden till det som senare skulle bli Alexanders egna låtar, han såg på breven som ett sorts experiment. Att skriva, prova något nytt, och se ifall han tyckte om det.
Alexanders blick fästs vid sängen, och orden han skrivit med en blyertspenna som nästan inte syns för tapetens mönster. Det ser ut som texten till någon Sex Pistols låt, men han kan ärligt inte komma ihåg allt han skrivit. Han har klottrat och skrivit graffiti på många platser under åren, allt från sovrummets vägg till vilken slumpmässig tunnelbanestation som helst. Olika väggar inne i centrum, eller utanför Oasen i Rågsved. Var som helst, när som helst. Det gav honom en sorts frihet, en känsla av att han kunde göra vad fan han ville utan att bry sig.
Han älskade att flytta hemifrån; att bara sticka iväg långt ifrån Vällingby och hitta en ny plats. Ett ställe där hans föräldrar inte bestämmer allt, och där han inte behöver kolla sig över axeln hela tiden. Att hela tiden vara rädd att farsan ska hoppa på honom bakifrån, eller bränna en cigarettfimp i armen på honom.
Först bodde han med Otto ett tag på Söder, men på något vänster fixade han en egen lägenhet till slut. Mer bekväm och hemtrevligt än detta ställe någonsin varit.
Han hör inte stegen bakom sig, ljudet av fötter som släpar sig längs med golvet och över tröskeln till sovrummet. Men han känner hur luften liksom ändras, atmosfären i rummet blir plötsligt kall och doften av cigaretter når honom. Golvet knarrar, men Alexander säger inte ett ord. Inte ett enda.
“Det var länge sen nu, va?”
Orden kommer ut ur honom i en klanglös ton, det är svårt att riktigt tyda hans betoning. Det är egentligen inte en fråga, och Lars Waltin förväntar sig inte heller något svar. Han harklar sig och tar ett steg närmare, och oron inuti magen på Alexander bara växer och växer. Han förväntar sig det allra värsta; att dörren bakom dem ska slängas igen och det finns ingen utväg.
Långsamt så vänder sig Alexander mot honom, han lyckas ta blicken från hans egen handstil på väggen, och han fokuserar istället på mannen framför honom. En skrynklig skjorta har Lars på sig, hans bruna hår har börjat bli grå på sina ställen.
Rummet blir tyst. Lars intensiva bruna ögon tittar Alexander upp och ner. Ner och upp. Han tar in varenda del av honom, och nu blir det verklighet; hans son har minsann blivit vuxen. Han har blivit lite längre, och klippt av sig håret nyligen; bara för någon vecka sedan. Det når inte ner till axlarna något mer, men ändå så rynkar Lars på näsan. Aldrig är han nöjd.
“Jag trodde inte att du skulle komma.” säger mannen efter ett tag, ena handen vilar i fickan på hans finbyxor, och andra armen lutar mot byrån. Han låter inte arg - lite besviken om något. Det är tydligt att Lars förväntade sig att hans son inte skulle dyka upp idag, kanske hade han vant sig vid tanken av att sällan behöva se Alexander igen. Eller någonsin. Lars verkade okej med det - han hade accepterat den tanken.
“Jaha.” Alexander låter oberörd, han kan inte ens låtsas vara intresserad av något som han säger. Han orkar inte bry sig. Alls. “Men nu är jag här.”
Lars kliar sig om hakan, och tänker en stund. Försiktigt tänker han på vad han ska säga, varje ord är väl valt. Alexanders pappa är fortfarande oförutsägbar, man vet aldrig vad han kommer göra eller säga härnäst. Det har alltid varit en av de mindre uppskattade sidorna av hans personlighet.
Han sticker ner handen i den andra fickan och plockar upp ett paket med cigaretter, han sträcker ut dem mot Alexander.
“Vi hinner prata lite ute på balkongen. Innan alla jävla gäster kommer hit.” Lars får det att låta som ett förslag, men så är det inte. Det är inte en fråga om han vill följa med på rökpaus på balkongen, han måste.
Ändå så ger han det ett försök: “Nej, jag stannar hellre här.”
Lars fnyser och stoppar raskt cigaretterna tillbaka i fickan, trots att hans kroppsspråk utstrålar missnöjdhet så ler han smått. Han ler i opassande situationer, Alexander råkar veta att det troligen är ett särdrag han ärvt från Lars egen pappa. Alexanders jävla nazistfarfar.
“Nej?” Lars väntar inte på något svar innan han tar ett steg närmare sin son, han stoppar armen bakom ryggen på honom och försöker dra med Alexander ut. “Kom igen. Du ser ut som att du behöver frisk luft.”
Med Alexander precis intill honom i ett bestämt grepp, så går de tillsammans igenom vardagsrummet. Vid soffan sitter Marie och Rasmus och tittar på TV, de sneglar åt deras håll men håller tyst.
Balkongdörren öppnas, men en liten knuff från Lars så står nu Alexander där ute. En sekund senare stängs dörren och Lars ställer sig bredvid honom, och han lutar armarna mot räcket. Återigen så tar han fram cigaretterna, och denna gången frågar han Alexander rakt på sak ifall han vill ha en. Detta är säkert första och sista gången han säger nej - han vill inte dela cigaretter med honom. Fan heller.
Alexander tittar ner på trottoaren nedanför, det är tomt där nere, och uppe på sjunde våningen blir det snart födelsedagskalas. Han suckar, en dämpad sådan. Han vill inte erkänna att han känner sig lite rädd när han står här. Såvitt han vet så kanske Lars vill knuffa ner honom från balkongen.
Det tar några försök innan Lars får liv i tändaren, sen så stoppar han cigaretten mellan läpparna och sträcker på sig. De står i tystnad en stund, pappan tar ett bloss och låter röken försvinna ut i den varma luften. Alexander tänker inte säga något om inte Lars gör det först.
“Du har inte skaffat dig något jobb än?” frågar Lars. Orden skär igenom den spända tystnaden, som en het kniv genom metall. Lars har aldrig accepterat att spela musik med bandet på heltid inte är ett riktigt jobb, även fast Alexander tjänar bra med pengar.
“Nä, Domus ville inte ha mig senaste gången jag stoppade in huvudet där.” svarar Alexander. Han tittar fortfarande neråt, helst vill han inte titta på honom. Han hatar hur iakttagen han känner sig under Lars dömande blick, ögonkontakt skulle bara fyrdubbla den otäcka känslan.
Det har gått flera år sedan han hade försökt söka ett riktigt jobb inne i stan, innan debutalbumet och alltihop. Innan bandet tog fart och allt bara exploderade.
“Synd,” muttrar Lars - han låter cigaretten vila i handen, fortfarande tittar han på sin son som om det inte är sant. Står han verkligen där framför honom? Tjugofyra år gammal och han ser lite för mycket ut som sin mamma. Han har Evas ögon. “Du hade passat bra bakom kassan.”
Det måste vara ett skämt! Aldrig hade Alexander faktiskt vilja stå bakom kassan i någon tråkig jävla butik hela livet. Han vill inte leva hela sitt liv som alla andra; jobba och sen bara dö och ingenting annat spelar någon roll. Vilken tur att allt går bra med bandet, så slipper han Svensson-livet. Inte heller ville Lars jobba hela livet och ha tre besvärliga barn, men så blev det. Han vill inte bo kvar i den här jävla förorten, men Eva vägrar flytta.
Han tar ett till bloss, och ett litet rökmoln bildas runt dem - nu vänder Lars hela kroppen mot Alexander. Han försöker att se starkare ut än vad han egentligen är; visa honom att det fortfarande är Lars som bestämmer här omkring.
Lars ena hand sträcker sig mot Alexanders huvud, fingrarna greppar runt skallen på honom, och snabbt vrider han Alexanders huvud åt hans håll. Ansikte mot ansikte, öga mot öga.
En viss osäkerhet visar sig i Alexanders ansikte nu, han har inget annat val än att titta rakt på honom, rakt in i hans farsas mörka blick. Han inväntar en käftsmäll, men allt han får är en klapp på kinden. Aldrig brukar han vara så… försiktig.
“Titta på mig när du pratar,” ber Lars, innan han flyttar på handen. Alexander nickar, men det är svårt att fokusera på Lars när allt han kan känna är nervositeten. Som vågor som aggressivt forsar igenom kroppen. “Du träffar fortfarande… Hedberg, visst?”
“Ja, Jonatan. Han spelar trummor i bandet.” påminner Alexander honom.
“Just det… bandet . Visst ja.” Lars röker lite till, bakom dem vid fönstret står det ett litet bord, och på bordet finns det en tom askkopp. Där fimpar han cigaretten efter en stund. Varje rörelse han gör känns beräknat; uttänkt på något sätt. “Jag gillade aldrig dina vänner, vet du. Alla de där killarna du hängde runt med var ett dåligt inflytande på dig. Speciellt Otto.”
Alexander svarar inte på en gång - han vill verkligen titta bort, han orkar inte med ögonkontakten något mer. Han vill fråga varför hans far tycker så, men han ångrar sig så fort tanken kommer upp. Det finns många saker Lars inte tycker om, saker som han inte godkänner. Men inget av det spelar någon roll nu - Alexander är ju vuxen och kan bestämma
över sig själv.
“Okej.” Det är ett simpelt svar, det finns ingen idé att ifrågasätta eller bråka med honom. Det blir bara värre då. Alexander sneglar ner på sina skor, bara i en sekund eller två. Han undrar vad som skulle hända ifall han vågade fråga, om han vågade sätta ord på alla sina funderingar.
Varför gillade Lars aldrig Alexander? Varför var det bara Alexander som han slogs på och bråkade med? Varför sa Lars så elaka saker till sin son bakom ryggen på resten av familjen?
Varför är Marie bättre än Alexander, enligt Lars? Är det för att hon inte klär sig som en punkare? Är det för att hon får bra betyg i skolan? För att hon har bättre vänner och vanor?
Varför blev Rasmus aldrig utsatt för samma saker? Är det för att Rasmus visste hur man betedde sig som barn, han lyssnade och gjorde som de vuxna sa. Han gjorde det bra för sig i skolan, och han skaffade ett välbetalt jobb. Han flyttade till Skåne med sin välbärgade flickvän.
Det kanske inte spelar någon roll hur länge han funderar på saken, det finns nog inte ett definitivt svar. Han kommer aldrig få veta, Alexander får lära sig leva med medvetandet att han inte är lika bra. Han kan säga förlåt tusen gånger för alla gånger han förargat sin far, även om han sällan egentligen gjort något dåligt. Men Lars skulle ändå inte acceptera det, han kan inte se förbi sin egen ilska.
“Gästerna är här.” säger Lars tyst, orden tar Alexander tillbaka till verkligheten. Den simpla meningen drar honom ut ur sina tankar, och obesvarade frågor. Mannen suckar och börjar gå mot dörren in till vardagsrummet. “Jag gillar inte ens Lena, fan att Eva inte kan skaffa sig trevligare väninnor.”
Och så försvinner Lars in i lägenheten, och Alexander lämnas kvar ensam på balkongen. Dörren är öppen, den varma vinden tar sig in i lägenheten. En försiktig blåst. Rasmus och Marie har rest sig från soffan nu, men Rasmus stannar en sekund.
Den äldre brodern tittar ut mot Alexander, det är inte lätt att läsa hans känslor på avstånd så här. De tittar på varandra i tystnad, deras blickar möts och Rasmus ler en aning. Det tar inte länge innan Alexander kliver in i vardagsrummet också, och han stänger dörren bakom sig.
Rasmus tittar lite närmare på honom, för att se till att han är oskadd. Inget blåmärke eller så.
Vid fönsterblecket så finns det en massa inramade fotografier, allt från när barnen var små och någon semesterbild på Eva och Lars från förra sommaren. Till och med några få bilder på far och morföräldrarna. Tillsammans tittar Rasmus och Alexander på bilderna, allt medan ljuden från köket blir allt högre. Folk skrattar och pratar, någon sjunger en födelsedagsvisa för Eva.
“Kolla,” säger Rasmus, och med handen pekar han på fotografiet på deras farfar. Rasmus småskrattar, tanken på historien om deras farfar känns overklig. Till och med rolig på sätt och vis. Ibland är det svårt att tänka att det verkligen hände. Ramus vill nästan skämta om det, hur konstigt det är att farfar lämnat landet när Lars var ungefär tio år gammal, och stack till Tyskland ett tag.
Alexander skrattar också, han kan inte hjälpa det.
Deras farfar gick bort för några år sedan och hela familjen behövde gå på hans begravning. Det kändes konstigt att sitta där i kyrkan, och prästen sa så många fina saker om honom. Just då ville Alexander inget annat än att slå prästen i huvudet och sedan trampa på farfars grav. “Vilken jävla gubbe, asså.” säger han till sist, och sneglar mot sin bror igen.
Födelsedagskalaset kanske inte blir så tråkigt i alla fall. Nu har han glömt Jonatans önskan om en resa till Mexiko eller veckans kommande spelning. Det känns bättre nu; lugnare. Det känns tryggt att vara nära sin storebror, i alla fall när känslorna av avund kan sättas till sidan en liten stund. Snart så sitter Alexander och Rasmus med resten av familjen och gästerna i köket, Alexander erbjöds kaffe men dricker hellre Trocadero.
Han hade hellre stannat hemma, men nu är han här. Omgiven av hans mammas kompisar och några kusiner. Han är nöjd så länge de pratar om sina egna liv och avstår från att fråga om honom.