Chapter Text
Hannes sluter ögonen bara en sekund innan han träffar vattnet. Han känner hur vågorna träffar hans kropp när han sjunker längre och längre ner i det blå. Den luften han drog med sig sipprar nu upp till ytan i små regnbågsfärgade bubblor.
Under ytan är det tyst, det enda som hörs är hans egna hjärta som dunkar snabbt. Han ser upp mot den glänsande ytan, där bara konturer av kompisarna syns. En efter en ser han de ansluta till hans värld under ytan. Snabbt tar de sig upp från det mörka vattnet, men Hannes stannar. Stannar och ser på när de hårt kniper igen ögonen och hur de sprattlar med armar och ben för att ta sig upp.
När han känner hjärtat dunka hårdare och luften i lungorna avta drar han sig upp genom vattnet. När han kommer upp möts han av skratt och prat från alla håll. Ljudet dånar i hans öron. Han suckar, den här världen är ofrånkomlig. Vattnet droppar från hans ögonfransar och gör synen suddig. Framför honom skymtar han konturer av badande barn, flygande badbollar och huvuden uppstuckna ur vattnet. Det enda han ser klart är Mattes blåa ögon som blänker i solen.
Han har bara varit på Särsö i en vecka men det har endast varit en plåga för Johannes. Den här sommaren som skulle bli något bra, som skulle stryka över förra sommarens händelser och vinterns mörka dagar. Hur ska han klara sig hela sommaren fast på den här lilla jävla ön? Ingenstans får Hannes någon lugn och ro. I den hyrda gamla fiskeboden trycker mamma på med ständiga frågor om hur han mår, hur han känner sig efter skilsmässan, varför han inte vill prata.
Utanför boden fylls hans dagar av oundvikliga irriterande skämt och förlöjligande kommentarer i hopp om att få någon meningslös reaktion. Det sticker i kroppen, i halsen, i kinderna, i hjärtat, varje gång han är med gänget. Hannes kropp stelnar varje gång han går bredvid dem, varje gång han möter hans blick. Det som hade gjort sommarens första vecka så outhärdlig var Mattias. Bara hans närvaro gjorde att Hannes kropp kändes som spaghetti. Han blev skakig i händerna när Matte frågade om tändare, hans ben gav sig vika när han cyklade förbi honom på grusvägen. Det fanns inget ställe på hela ön där Johannes kunde komma undan tankarna av Mattias.
Hans varenda rörelse följde Hannes hem på kvällen och upp på morgonen. Hur han hade sett ut där på ångbåtsbryggan när han sett honom för första gången på ett år. Hur han hade vuxit anmärkningsvärt, både i höjden men även på andra ställen. Hans armar hade blivit mycket större och tröjan satt nu tajt mot hans tydliga muskler. Hannes hade lagt märke till att mittbenan nu utbytts mot en fluffig och fyllig lugg. Johannes gillade frisyren, han hade själv försökt få till den men hade inte ens sett hälften så bra ut som Matte gjorde.
Det jobbigaste var när de skulle ner till stranden. Att ligga bredvid Mattes (redan) bruna, muskulösa kropp gjorde att det ryckte i Hannes. Därför spenderade han inte mycket tid på stranden snackande med de andra. Utan cirka 20 meter ut från där Matte och ångesten befann sig. Vattnet var en säker plats för honom, där behövde han inte övervaka varje rörelse och ord, för att inte göra något konstigt eller misstänksamt. Där ute kunde han ligga och flyta och se svalorna flyga högt.
Däremot lämnade inte tankarna honom ifred ute på vattnet. Hannes visste att han nog inte var så intresserad av tjejer, det var inte hans grej. Men det var inget han någonsin hade berättat för någon eller planerade att göra. Det var hans ensak och han kunde beundra Morten Harket i hemlighet.
Men att beundrandet av killar skulle inträda i det verkliga livet, omkring andra människor, skrämde ihjäl Johannes. Allt han kunde tänka på var Mattias, och det tog kål på honom. Den ständiga spänningen och försiktigheten i Mattes närvaro gjorde Johannes utmattad. Så han hade börjat undvika Matte, även om han ville göra den exakta motsatsen. Han undvek ögonkontakt, småprat, att möta honom på vägen, all kontakt med Mattias var förbjudet.
De hade nog inte pratat bara de två på hela sommaren. Förresten hade de nog inte pratat, sedan förra sommaren, sedan den dagen de återvände till Svärtan. Det märktes att Mattias var förvirrad, de hade ju blivit så nära förra sommaren. Han sköt ofta frågande blickar till Johannes, även om han ignorerade dem och försökte så bra han kunde att inte kolla på Matte alls.