Chapter Text
Hey, hey, hey lover
You don’t have to be a star
Hey, hey, hey lover
I love you just the way you are
For love is just the same
Without fortune or fame
Just give me true love and understanding
True love and understanding
Det hade varit en lång dag med skrikande elever och komplicerade instruktioner från frånvarande lärare. Rasmus drog sin hand genom sitt hår och suckade. Han behövde verkligen en paus från allt tjut och stim. Rasmus rös av tanken att han kommer att vara en vikarie flera terminer till.
Rasmus öppnade dörren till klassrum 2031. Han hade själv aldrig gått på tyska men han tyckte om kartorna av Tyskland på väggarna, och det är hans favoritklassrum.
Han brukade alltid sitta där själv i tystnaden och gömma sig från skolan under sina vikarie fria timmar.
Men idag var det inte tomt. En siluett satt vid fönstret. Hans breda axlar avslappnade och hans hår föll i vågor.
Rasmus’ kropp spändes. Det kunde inte vara en elev. En elev skulle inte kunna ha så breda och muskulösa axlar. Rasmus var fixerad på hur personens axlar rörde sig i takt med hans andning, hur hans armar spändes för att framhäva hans muskler.
Sedan vände sig mannen om och stirrade in i Rasmus ögon.
Rasmus ryckte till och märkte att hans mun var öppen och saliv hade börjat samlas.
Killen, som nog var ungefär i hans ålder, log varmt. “Hej, jag tror inte vi har träffats förut, är det du som är Rasmus? Jag började nyligen! Trevligt att träffas. Jag heter Måns!”
Rasmus hjärta gjorde en kullerbytta. Såklart kunde främlingen hans namn!
“Ehm, jag är Rasmus! Kul att äntligen få träffa dig Måns,” harklade jag ur mig innan mina kinder började värmas upp.
Rasmus försökte gömma rodnaden genom att låtsas att han gäspade. Sedan rös han utan anledning.
Han hade egentligen inte hört talas om att Måns skulle börja men det kunde inte skada att verka allvetig ibland.
Rasmus gick fram till Måns och satte sig på skrivbordet bredvid fönstret. Nära Måns. “Så, Eh. Vad tycker du om skolan då? Har du varit elev här innan eller är du helt ny?” frågade Rasmus efter en stel tystnad.
“Jo jag gick faktiskt här när jag var en ung grabb! Såg lite annorlunda ut då men jag tror jag minns dig och ditt gäng med nördkillar!”
Rasmus skrockade lite när han blev påmind av sin Lego fas under högstadiet. Han och hans killkompisar hade lekt med lego under rasterna och det var nästan det enda han pratade om under den perioden av livet.
Att Måns hade gått på skolan gjorde Rasmus lite fundersam. Han var ganska bra på att minnas folk han bara sett någon gång men Måns var helt främmande för honom.
“Hur såg du ut förr då?”
Måns tittade upp i Rasmus ögon. “Jag hade färgat håret blått och jag hade en hockeyfrilla."
Rasmus tittade lite på Måns och försökte föreställa sig den vackra killen med blått hår. Hans hjärna fylldes med Måns, nästan som idag fast med blått skimrande hår som glänste i ljuset och ett piggt, finnigt ansikte och en tandställning med gummiband som matchade hans ljuva hår.
Rasmus log välkomnande.
Måns suckade. “Asså jag hade en av de nya sjuorna idag, gud vad stökiga de är, tror jag kommer typ dö om jag måste ta hand om deras klass igen. Vad skolan tänkte när de satte hela deras årskurs störigaste elever i en klass är en jädrans svår gåta!”
Rasmus skakade på huvudet när han minns en liknande händelse som skedde för någon vecka sedan.
“Jag tror jag vet vilken klass, super stökiga alltså! Trodde mitt huvud skulle explodera! Skrev den lägsta rapporten som jag skrivit till en lärare någonsin. Bad henne att ringa till nästan halva klassens föräldrar! Usch, det var hemsk, gick inte till jobbet dagen därpå, jag var så pass uppskakad.”
Måns grimaserade. “Nej, vad fruktansvärt!”
Rasmus tittade upp till hans djupa romantiska ögon som utlyste sympati mot honom, honom!
Efter lite småprat med varandra klappade Måns Rasmus på axeln och sa att han var tvungen att gå hem nu. Rasmus satt kvar och drömde bort till en värld där han och Måns kramades och höll varandras händer.
Det var fåniga fantasier enligt Rasmus. Han kunde aldrig kunna tänka sig att Måns skulle tycka om honom så mycket att han skulle kunna krama honom. Rasmus förstod inte heller varför han hade dessa fantasier om Måns. Han försökte trycka bort dem från honom men när han äntligen började tro att de var borta så dök de upp igen. Varenda gång detta hände stretade Rasmus ifrån det men hans själ drog sig mot dem som en magnet.
Efter några timmar tittade Rasmus upp på klockan över whiteboardtavlan. Till hans stora förskräckelse såg han att klockan var tjugo över fem! På en måndag.
"ÅNEJ," klagade Rasmus högt.
På vägen hem kopplade Rasmus sina vintage headphones med sin iphone 7 och satte på en spellista på sin mobil.
Hey, lover, won’t you treat me right?
And be with me tonight
Just give me true love and understanding
True love and understanding
For the rest of my days
Rasmus hoppade på tåget mot Lund och satte sig mittemot en blåhårig man. Rasmus rös. Varför just blått hår, kunde han inte ha valt lila eller grön kanske!?
Rasmus hade en liten lägenhet mitt i Lund med fönster som vätte ut mot domkyrkans torn. Där satt han vid sitt lilla runda träbord med en kopp te. Solen började gå ner i horisonten och månen steg långsamt fram.
Utanför fönstret, nere på gatan, gick ett par hand i hand under gatlampornas ljus. Rasmus fylldes av förtvivlan och avundsjuka.
När klockan slog elva på natten tömde Rasmus sin fulla tekopp i vasken och gick till sängs. Hans rum var varmt och tyst. Men den natten var hans drömmar suddiga och förvirrade.