Chapter Text
Wille anländer till Hillerska en vecka efter terminsstarten. Läkaren har gett okej och efter flertalet samtal med både honom och hovets psykolog verkar hans föräldrar också tycka det är okej. De har övervakat varenda måltid den senaste veckan för att se till att Wille verkligen äter och de är tydligen tillräckligt nöjda för att släppa iväg honom igen. Wille misstänker att det är hans pappa som ligger bakom det och att hans mamma egentligen skulle vilja att han flyttade hem igen men tack och lov vann hans pappa den här gången. I resväskan ligger necesssären med hans nya mediciner, ångestdämpande och anti-depressiva samt Stesolid vid behov som bara skolsköterskan och hans livvakter har tillgång till. Och så omeprazol som tydligen ska hjälpa mot hans illamående. Inte för att de gjort något med hans aptit. Han mår fortfarande konstant illa och hans ångest har fortfarande ett järngrepp om honom. Ibland har hans föräldrar gett upp med att få honom att äta upp sin portion och med djupa syckar och oroliga blickar låtit honom lämna bordet. Ibland har han kräkts upp halva måltiden direkt när han kommer tillbaka till sitt rum. I hemlighet såklart. Så tyst han kan. Så att de inte hör.
Det känns så märkligt att vara tillbaka i skolan trots att det bara gått en månad sedan han åkte hem. Hans rum ser ut precis som när han lämnade det. Trots att det är kolsvart ute är det första han gör att dra för gardinerna. På något sätt känns det bra att vara tillbaka men är också rädd för hur morgondagen kommer var när han måste träffa alla igen. Bara den lilla sträckan mellan grusplanen där de parkerat för bara några minuter sedan och hans rum var full av viskande röster och stirriga blickar från nyfikna elever som undrade vad fan han varit någonstans. Han vet att de kommer stirra och viska ännu mer imorgon när lektionerna börjar.
Han kommer träffa Simon, inser han. Sedan deras senaste samtal har Wille inte hunnit tänka så mycket på Simon men nu när han sitter i sängen igen kommer tankarna tillbaka. Han har ingen aning om hur han ska överleva resten av tiden på Hillerska utan Simon. Eller ja Simon kommer ju vara där men de är inte längre vänner. De kommer inte sitta vid varandra när det är läxis. De kommer inte prata med varandra på lunchrasten. Kanske kommer de inte ens säga hej till varandra. Kanske kommer Simon inte ens vilja möta hans blick. Wille kurar ihop sig under täcket. Han borde packa upp sin väska, ta en dusch och borsta tänderna men han är så trött att han inte orkar flytta sig en enda meter för att ta sig till badrummet. Han orkar inte ens bry sig om att ta sin nya medicin.
-
Det är fortfarande mörkt när han vaknar nästa morgon. Allt är tyst och stilla och kroppen känns fortfarande tung. Han fattar inte hur han ska orka ta sig upp, än mindre palla en hel dag i skolan. Kanske kan han bara ligga här istället och slippa träffa August och slippa se Simon och slippa hålla upp en fasad som är så nära att falla samman.
Till slut knackar det på dörren och Wille påminns om att han inte kan ligga kvar här hela dagen.
“Jag är vaken,” kraxar han fram.
Mödosamt tar han sig upp ur sängen och släpar sig till badrummet och in i duschen. Väl där har han knappt energi att lämna den men efter ännu en otålig knackning utifrån stänger han av vattnet.
En liten stund senare är han redo att lämna rummet. Det är fortfarande mörkt ute och den lilla lampan vid sängen är det enda som lyser upp hans rum. På skrivbordet står snögloben han fått av Erik. Det hugger till i bröstet och han sväljer hårt innan han vänder sig om och lämnar rummet. Lampan lämnar han tänd.
Matsalen är redan full av elever när Wille kliver in. Egentligen hade han tänkt skippa frukosten men det är tydligen en ny grej att livvakterna ska följa honom dit. Flera personer tittar upp när de ser honom. De flesta verkar nyfikna, några andra ettor viskar med varandra och han ser Henry knuffar till Walter och hur de båda stirrar på honom. Men värst av allt är August. Han sitter för sig själv, en bra bit från de andra treorna. Wille känner med ens hur det kokar inom honom och han vänder sig mot bordet där frukosten står uppdukad och försöker ignorera Augusts brännande blick. Osten ser svettig ut och lukten av skinka får honom att må illa. Han gör i ordning en knäckemacka med lite smör och gurka istället innan han sätter sig bredvid Walter och Henry.
“Wille, tja,” säger Walter. “Vi hörde att du varit sjuk. Kul att se dig igen…”
“Eh, ja,” säger han. “Men det är bättre nu.”
“Nice,” säger Henry. “Har du haft en bra jul?”
“Ja…” får han fram och tar en tugga av sin macka.
Han lyssnar halvhjärtat på Walter och Henry när de pratar vad de gjort på lovet och festen som kommer vara till helgen. Han börjar må illa igen halvvägs genom knäckemackan men kämpar ändå med att ta några sista tuggor. Varken Henry eller Walter verkar lägga märke till det och när jag till slut ger upp och knövlar ihop de sista resterna i sin servett är det ingen som reagerar.
När han lämnar Skogsbacken för att ta sig till den första lektionen har det börjat ljusna. Flera elever från Herrgården stirrar på honom när han går mot skolbyggnaden och han känner sig obekväm. Han skymtar Felice stå lutad mot stenmuren längs vägen som löper till Herrgården och så fort hon får syn på honom vinkar hon glatt. Han vinkar tillbaka och är på väg att gå för att hälsa när han ser Sara och Simon komma gående längs allen upp mot skolan. De hinner först fram till Felice och innan Wille hinner göra något annat får de båda syn på honom. Sara är snabb med att vända bort blicken och ger Felice en snabb kram. Simons mörka ögon dröjer sig kvar och han ser så ledsen ut när han ser Wille så istället för att gå att säga hej till Felice vänder han sig om och går åt andra hållet. Han pallar inte att vara anledning till att Simon är ledsen.
Ingen annan är i klassrummet när han kommer dit vilket ger honom lite tid att välja en plats. Helst vill han bara sitta för sig själv, utan att prata med någon så han sätter sig längst fram närmast fönstret och hoppas att ingen ska välja platsen bredvid. De har matte som första lektion så han kommer åtminstone inte behöva sitta och diskutera med någon.
Snart börjar hans klasskompisar dyka upp. Felice och Sara kommer tillsammans och slår sig ner i mitten av klassrummet och Stella och Fredrika sätter sig bakom dem. Wille försöker att inte titta efter Simon men varje gång han hör någon komma in i klassrummet tittar han upp och när Simon äntligen dyker upp möts deras blickar igen innan Simon vänder sig bort när Maddie vinkar åt honom att han kan sitta med henne. Wille sväljer och följer Simon med blicken. Simon ser trött ut som om han inte sovit ordentligt. Han har på sig sin lila hoodie under den grå jackans om han hänger av sig på stolen innan han sätter sig ner bredvid Maddie.
Wille rycker till när läraren slänger ner sin väska på borde framme vid tavlan och vänder sig hastigt om.
-
Halva dagen hinner gå innan Wille stöter på Simon igen. Mellan lektionerna har Simon mest pratat med Sara, Felice och Maddie och några av killarna från kören medan Wille mest hållit sig för sig själv och låtsas vara upptagen med sin telefon för att slippa prata med någon. På väg till matsalen hamnar han framför Simon i kön och så fort han inser att Simon står precis bakom honom börjar hjärtat hamra i bröstet. Han kramar tallriken hårt och biter sig i läppen.
“Hej…” säger han nervöst.
“Hej,” säger Simon.
”Hur är det?” frågar Wille.
“Bra,” säger Simon kort.
Wille är på väg att fråga hur Simons jul har varit och hur LInda mår men så tänker han på samtalet de hade på lovet. Simon vill förmodligen inte prata med honom.
Han nickar.
“Förlåt för att jag ringde dig,” säger han och klarar inte längre av att se Simon i ögonen. “Du vet. Sorry.”
Simon nickar tyst.
“Det är okej,” mumlar han. “Är allt bra med dig?
Något hugger tag i hans hjärta men han nickar igen. Han undrar vad Simon har hört. Vad han tror. Simon säger inget mer tack och lov och tillslut blir det WIlles tur att ta mat. Han tar två potatisar och en pannbiff och några skivor gurka. Trots att han knappt ätit något under dagen är han fortfarande inte ett dugg hungrig. Tvärtom får tanken på att äta det att vrida sig i magen. Men hans föräldrar är inte här och livvakterna håller sig bara utanför själva skolbyggnaden för att kunna eskortera honom utanför skolområdet. Han sätter sig bredvid Henry och några andra elever från klassen. I andra änden av rummet sitter August tillsammans med sina kompisar. Wille ignorerar honom igen. Simon sätter sig ner några platser bort. Wille försöker fokusera på samtalet de andra killarna har om fotboll och CS medan han delar sin potatis i allt mindre bitar innan han mosar alltihopa med gaffeln. Ingen av killarna verkar märka något men när han tittar upp ser han hur August stirrar på honom.
“Jag måste gå,” säger han hastigt när det känns som halsen håller på att snöras åt och skjortkragen känns som den ska kväva honom. “Vi ses senare.”
Simon kollar upp när Wille ställer sig upp men Wille har inte tid att stanna. Han slänger maten i komposten och ställer ifrån sig tallriken i diskbacken innan han skyndar sig ut från matsalen.
-
Resten av dagen ägnar han sig åt att bara försöka ta sig igenom alla lektioner utan att få ännu en panikattack och när skolan är slut för dagen är han alldeles slut. Han har inte pratat något mer med SImon eller någon annan utan har fokuserat på lektionerna och att ta anteckningar. Kanske kommer det åtminstone göra hans mamma glad. Att han äntligen kan fokusera på det som är viktigt och inte ställa till med en massa skit.
Han flyr till sitt rum direkt och tackar nej till att spela rundpingis med Walter och Henry. Joakim och Peter står redan utanför hans rum precis enligt rutinen och han nickar kort mot dem. Väl inne i rummet låser han dörren bakom sig och sliter av sig skjortan och den stickade tröjan han har haft över och slänger dem över skrivbordsstolen och letar han fram en gammal t-shirt han fått av Erik för länge sedan. Den har alltid varit lite stor för honom men nu hänger den över hans axlar. Även mysbyxorna han byter om till känns större än sist han använda dem innan jul. Han synar sig själv i spegeln, axlarna är skarpa och armarna smala. Eriks klocka känns stor och tung på armen och i spegeln ser den bara dum ut mot hans smala handled. Han är så långt ifrån Erik som man kan komma. Med en suck tar han av sig Eriks klocka och sätter den på skrivbordet bredvid snögloben.
Han borde packa upp väskan som fortfarande står orörd på golvet. Han borde börja på historiauppgiften de fick idag men han orkar inte. Energin är tömd och nu när han är ensam igen orkar han inte hålla tankarna borta. Han har inte tänkt på Erik alls under dagen men nu kommer tankarna och saknaden tillbaka. Och när de gör det känns det som att mörkret sveper över honom.
Han vaknar av att det knackar på dörren. Det är mörkt ute igen och han minns inte ens att han somnat från första början. Kroppen och huvudet känns ännu tyngre än förut.
“Jag vill informera Kronprinsen om att middagen serveras om fem minuter,” säger Joakim från utanför dörren. “Har kronprinsen för avsikt att äta tillsammans med de andra eller vill han ha maten serverad på rummet?”
Bara tanken att sätta sig upp i sängen känns för jobbig.
“Kronprinsen?”
“Ja, jag vill gärna ha maten på rummet om det inte är till för mycket besvär,” säger han. “Tack.”
En liten stund senare knackar det igen på dörren och tar sig upp i sängen för att öppna dörren. Utanför står Peter med en bricka med mat. Hela tallriken är full med korvstroganoff och ris.
Wille ler artigt och låter Peter komma in i rummet och ställa ner brickan på skrivbordet.
“Tack så mycket,” säger han.
Peter ser sig om i rummet och tvekar lite.
Wille undrar om hela SÄPO-styrkan fått order om att se till att han äter. Det verkar nästan så på den enorma portionen som Peter lassat upp på tallriken. Men så sträcker han på sig igen.
“Vi finns där ute om det skulle vara något,” säger han. “Nattskiftet börjar klockan 21:00 men fram till dess är jag och Joakim här. ”
Wille nickar.
“Och så vill jag påminna kronprinsen om att han behöver ta sin medicin i samband med måltiden.”
“Tack…” säger Wille trött.
-
Två veckor passerar och på något sätt tar han sig genom dagarna.. Han vaknar med andan i halsen och hjärtat rusandes alldeles för snabbt innan han tvingar sig själv att duscha, borsta tänderna och klä på sig. Alla helst skulle han vilja stanna i sitt rum hela dagen och ligga kvar i sängen och inte göra något men det kan han såklart inte.
Han har inte pratat med SImon sedan första dagen men då och då händer det att deras blickar möts eller att Simon studerar honom i matsalen när de har lunch. Varje gång det händer känns det som någon kört knytnäven genom hans bröst, tagit tag i hans hjärta och vridit om. Det räcker att han hör Simons röst under lektionerna eller hör hans skratt i korridorerna. Simon är överallt och han är ingenstans. Alltid inom räckhåll men så jävla långt borta. De hade kunnat vara dom nu men nu kan han inte ens se Simon i ögonen utan att falla sönder. För Simon är inte hans vän längre. De är ingenting längre och medan han själv går sönder varje gång han ser Simon verkar det som att Simon klarar sig ganska bra utan honom. Bara tanken får honom alldeles spyfärdig.
Wille försöker äta men hur mycket han än försöker kan inget stoppa illamåendet och det slutar med att han ger upp efter bara några tuggor eller spyr upp maten han ätit direkt efteråt. Medicinen verkar inte heller hjälpa. Kanske för att han glömmer att ta den vissa dagar men det känns också som ett plåster som blöder för mycket.
Han är trött och energilös under dagarna men kan ändå inte sova när kvällen väl kommer och tankarna kommer. Istället för att umgås med de andra på Skogsbacken flyr han till sitt rum. Inte ens läxis orkar han med. Hans livvakter serverar middagen på hans rum, påminner honom om att ta sin medicin men lämnar honom sedan ensam.
Han saknar Erik. Han saknar Simon. Han saknar till och med sina gamla kompisar som han knappt hört från sedan han bytte skola. De kanske inte var så bra kompisar trots allt men livet innan Hillerska var enkelt. Han festade varje helg, hängde med vännerna, spelade TV-spel och fotboll och allt var så jävla enkelt. Men så var han tvungen att fucka upp allt. Och så var Erik tvungen att dö. Och så förlorade han Simon. Och nu har han ingen kvar. Felice har försökt prata med honom ett par gånger men Wille har hållit det kort. Han orkar lixom inte.
Efter flera dagar av samma sak känns det som att han ska kvävas inne i rummet men det sista han orkar är att träffa någon, allra minst August. August har hållit sig på avstånd sedan WIlle kom tillbaka men WIlle har sett hur August tittar på honom under frukosten och lunchen.
Som tur är har roddsäsongen inte börjat än och de har inga träningar inplanerad på ett par veckor. Inte för att Wille har planerat att fortsätta med rodden men han har inte orkat ta upp det med sin mamma än. Han vet att hon inte kommer gilla det och deras samtal är nog stela som det är när hon och pappa ringer varje kväll för att höra hur han mår. Han vet att de är oroliga efter det som hände men han orkar inte med deras oro just nu. Allt han vill är att de ska lämna honom ifred och sluta kontrollera honom.
“Då hörs vi imorgon, gubben,” säger mamma när de pratat färdigt för dagen. “Ta hand om dig.”
Det har blivit hennes standardfras.
“Ja,” mumlar WIlle trött. “Vi hörs.”
“Hejdå, Wille!” säger hans pappa. “Och sov gott när du väl går och lägger dig.”
“Ja, ni med,” säger Wille.
Han säger inte attn han förmodligen inte kommer somna förrän efter två i natt. Så fort han lagt på känns det som han bara måste ha luft och trots att han är trött känner han sig rastlös. Han byter snabbt om till träningskläder och öppnar fönstret och hoppar ut. Det är kallt ute och månen är endast en liten smal skärva medan stjärnorna lyser klart i natten. Automatiskt spanar han efter Karlavagnen och Cassiopeia, sedan Orion i söder innan han börjar springa.
Det var morfar som lärde Wille om stjärnbilderna på himlen och de mest kände stjärnorna på himlavalvet. De hade legat i gräset tillsammans i mörkret en sensommarnatt på Öland. Wille var fem år och just då var morfar bara morfar.
“Vet du vilken stjärna det där är?” frågar morfar och pekar på den starkast lysande stjärnan på himlen.
“Polstjärnan kanske?” svarar Wille för det är den enda stjärnan som han hört talas om och Erik har berättat om den för honom. Att den pekar mot norr och att alla sjömän förr i tiden använde sig av den för att hitta rätt.”
Morfar skrattar.
“Man kan lätt tro det. Att den skulle vara så stark. Men det där är Venus.”
“Venus är ju en planet,” säger Wille.
“Ja det har du rätt i, ändå är den en av de stjärnor som är lättast att se. För den lyser så starkt.”
Wille nickar.
Så visar morfar hur man kan hitta polstjärnan som visar sig inte alls vara så stark och står som Erik fått det att låta som.
“Men den starkaste lysande stjärnan kan vi inte se just nu,” säger morfar och vänder sig om mot Wille. “Den syns bara på vintern och bara någon timme per natt. Så speciell är den. Den heter Sirius.”
“Som i Harry Potter,” utbrister Wille.
“Ja, just det,” säger morfar.
“När vintern kommer och du kommer hit ska jag visa dig den,” lovar morfar.
Men så under hösten hade morfar blivit sjuk och innan vintern kom så hade han dött. Han pekade aldrig ut Sirius på stjärnhimlen men när vintern hade kommit så hade Wille ändå gått ut på kvällen för att kolla. Han hade tittat upp stjärnkartan i förväg och stolt hade han lokaliserat den starka stjärnan på himlen. Nästa kväll hade han visat Erik.
Han märker ganska snabbt att det inte finns någon energi i kroppen. Benen är tunga och efter bara några minuter känns det som att han knappt kan andas. Om han inte slutar med rodden måste han definitivt börja komma igång med träningen om han ska orka med Augusts tempo. Trots att kroppen skriker åt honom att stanna fortsätter han springa. Trots att huvudet dunkar i takt med varje steg ger han sig inte. Tillslut kommer han fram till busshållplatsen i slutet av allén. Inne i busskuren sitter Simon och håller på med sin telefon. Han tittar upp när Wille närmar sig och tar ut en av sina hörlurar.
"Hej" säger han.
"Hej " flåsar Wille och lutar sig framåt och försöker få tillbaka andhämtningen.
"Vad gör du här?" får han fram efter några sekunder och reser sig upp igen.
"Väntar på mamma," säger Simon. “Hon kommer och hämtar mig snart.”
Wille nickar. Han funderar på att säga något mer men plötsligt känner han sig yr och måste luta sig framåt igen. Han lutar händerna mot knäna och känner hur benen skakar mer och mer, samtidigt som det börjar svartna för ögonen.
“Wille!” ropar Simon gällt och Wille hör hur Simon rör på sig men det låter som det kommer långt bortifrån.
“Vad är det som händer?” säger Simon och Wille inser att hans knän håller på att vika sig helt när Simon tar tag i hans arm.
Simon drar upp honom och håller ett stadigt tag om Willes arm medan leder honom till bänken i busshållplatsen där han hjälper WiIlle att sätta sig ner.
Han känner hur Simon sätter sig bredvid honom på bänken och pressar ner Willes huvud mot hans knän. De sitter så i ett par minuter innan Simon hjälper Wille upp igen.
"Här," säger SImon och håller fram en clementin han måste ha haft i väskan.
Simon skalar den och räcker honom en klyfta. Wille vill egentligen inte äta den men Simon ser så vädjande ut att han tar en den och stoppar i munnen. När han ätit den har Simon en ny redo för honom.
“Hur känner du dig?” frågar Simon oroligt efter några minuter. “Ska jag hämta någon?”
Wille skakar på huvudet.
“Det är bättre,” muttrar han. “Jag sprang nog för snabbt. Men tack, jag ska nog gå tillbaka nu…”
"Jag följer dig tillbaka" säger Simon. “Du borde inte gå själv.”
Wille låter Simon hjälpa honom upp och tillsammans börjar de gå tillbaka mot skolan.
De går i tystnad. Wille vågar inte säga något mer. Det känns som han inte har rätt att säga något.
Framför Willes fönster stannar de och blir stående i tystnad en liten stund. Willes ben har slutat skaka lite men han känner sig fortfarande lite ostadig och yr.
"Jag måste tillbaka" säger Simon kort. “Är det säkert att du mår bättre? Jag kan hjälpa dig in?”
Wille nickar.
“Det går bra. Tack för hjälpen,” säger han.
Simon biter sig i läppen och tittar bort för ett ögonblick.
"Wille du måste börja ta hand om dig själv,” säger han och tittar tillbaka på Wille med sorgsna ögon.
Nu är det Willes tur att titta bort. Skuldkänslorna i honom växer. Simon borde inte oroa sig för honom längre.
“Jag vet att du inte har ätit ordentligt,” fortsätter Simon mjukt. “Och jag är orolig för dig. Felice är det också och vi vill att du ska må bra. Du måste ta hand om dig själv.”
Wille nickar tyst utan att möta Simons blick.
“Jag vet att du tror att jag hatar dig men jag gör inte det. Det gör bara för ont. Allt som har hänt och jag vet att du mår skit också och jag förstår varför du gjorde som du gjorde och jag har förlåtit dig för det. Men jag är inte redo än och jag står fast i vad jag sa.”
Du måste göra det själv
Du måste göra det ensam
“Men jag bryr mig om dig. Och jag vill inte att något ska hända dig…”
Wille sväljer. Det känns som han ska börja gråta men han tvingar bort klumpen i halsen och blinkar bort tårarna.
"Hälsa din mamma," är det enda han får fram.
Simon ler lite.
“Vi ses imorgon,” säger han.
Han ser efter Simon där han går genom vintermörkret och innan han kravlar sig in genom fönstret igen tittar han upp mot himlen igen. Orion syns fortfarande på himlen med Sirius strax under söder om sig. Snart kommer de båda försvinna under horisonten.
När han tittar ut genom fönstret har Simon försvunnit i mörkret och han kan inte längre se honom.
Simon är den ljusaste lysande stjärnan på himlen och Wille är ett svart hål som suger ur allt ljus och förintar alla som kommer för nära. Simon är Sirius och Wille är ett svart hål. Och om Simon kommer för nära kommer han sugas in i mörkret. Och där kommer WiIlle att förgöra honom.